Älvornas Drottning

Djupt inne i en skog ligger en sjö. För att komma till sjön måste man gå igenom hela skogen. Från busshållplatsen går det en stig in, ganska bred, upptrampad av människor som kommer hit och rastar sina hundar. Det är mossigt på sidorna av stigen, och gula kantareller sticker upp bakom stenar och stubbar. Högt mot himmelen reser sig granar, tallar och ekar, och gör skogen till en sagoskog. Det är dimmigt ute, och man ser inte så långt. I en skogsglänta tycker jag mig se några älvor som dansar, runt runt i en ring, med sina vita kjolar som fladdrar för vinden, och det långa håret som kastas fram och tillbaka i dansen. Plötsligt försvinner älvorna, och gläntan är tom igen. Bara lite dis ligger kvar, strax ovanför marken. Runt omkring mig hörs fågelsång, fåglar som sjunger ut om sin lycka, och berättar om sig själva. På ena sidan av stigen reser sig en liten ås, som är täckt av mossa. På andra sidan åsen ligger ett kärr, där blöt lera ondskefullt ropar efter någon som har oturen att trampa däri, och bli nerdragen i djupet. Överallt i kärret växer små träd, som bildar en ogenomtränglig snårskog. Men där går inte jag. Solen skiner nu, och reflekteras i dimman, som får ett vitt skimmer. Jag går fram längs stigen, utan att egentligen tänka, bara går och tittar och lyssnar. Plötsligt upptäcker jag att dimman har blivit mycket tjockare, jag ser inte mer än fem meter framför mig. Det känns som om dimman omringar mig, och drar mig djupare in i skogen. Dimman är fuktig och kall, på något konstigt sätt vet jag att den drar i mig. Jag har tappat all perspektiv på tid och rum. Jag vet bara att jag följer stigen som går mot sjön. Ju närmare sjön jag kommer, desto tystare blir naturen. Ingen fågel sjunger längre, ingen vind får löven att prassla mot varandra. Det enda som hörs är mina steg emot stigen. Skogen blir tätare och tätare. Nu är det inte en sagoskog längre, nu är det en skog full med granar, som tillsammans med dimman försöker dra bort mig ifrån stigen. Dimman döljer solen totalt nu, det enda sättet jag kan orientera mig på är att titta ner, och följa stigen. Skogen kryper närmare och närmare stigen, som blir smalare och smalare. Grenar med taggiga barr slår emot mig, och river upp mitt ansikte. Men just när skogen och dimman nästan har fått greppet av mig slutar skogen, och jag kommer ut på en mosse, täckt med grönt gräs, som är vått av den fuktiga dimman. Nu lättar dimman, och jag ser sjön framför mig. Några majestätiska björkar reser sina kronor emot himmelen, som om de ville klättra upp till solen, och omringas av dess värme. Jag springer fram på det mjuka gräset, över mossen, och kommer fram till stranden. Inte en våg syns på sjön, ytan är spegelblank. De stora björkarna reflekteras i vattnet, så verkligt att man kan tro att det finns björkar i vattnet också.

Där vid vattnet sitter du. Du badar dina fötter i det klara vattnet, och skapar ringar, som flyter ut över sjön. När du ser mig så ler du. Du säger ingenting, du vet att du inte behöver göra det. Ditt leende säger allting. Jag sätter mig bredvid dig, nära, nära, så att jag känner värmen ifrån din kropp. Du säger fortfarande ingenting, utan tittar istället ut mot vattnet, och pekar på två svanar, som simmar längs stranden. De simmar nära varandra, och tittar i varandras ögon, utan att bry sig om vart de simmar. Visste jag inte bättre skulle jag nog säga att de ler mot varandra.
- ”Hej”, säger jag och tittar på dig. Långsamt vänder du ditt ansikte emot mig, och jag in i dina klarblåa ögon. I din blick ser jag sjön, den mörka skogstjärnen, som speglar solljuset. Jag försvinner in i dina ögon, längre och längre in.
- ”Hej”, svarar du och ler igen. ”Du tog lång tid på dig, gick du vilse i skogen?”
Skulle jag säga som det var, att jag faktiskt gjorde det? Att dimman omringade mig, och ville behålla mig i skogen, och hindra mig ifrån att komma till sjön?
- ”Den onde skogsdemonen jagade mig genom skogen, och jag var tvungen att gömma mig bakom en sten, så att han inte tog mig till sin håla i bergen och åt mig till frukost.”
- ”Du är knäpp”, skrattar du. ”Men det spelar ingen roll, huvudsaken är att du är du.”
Du öppnar munnen för att säga något, men blir tyst igen. Istället letar du upp min hand och lägger den i din. Långsamt flyttar du dig närmare mig, ända tills våra ansikten är bara några centimeter ifrån varandra. Min näsa snuddar vid din. Det enda jag ser är dina ögon, som tittar rätt in i mig, och undersöker varenda del av mig. Länge sitter vi så, och bara tittar på varandra. Jag önskar att vi kunde sitta såhär för evigt, bara du och jag. Jag lägger min arm runt dina axlar, och känner din värme. Då reser du dig upp och ler.
- ”Ska vi inte gå någonstans? ”
Jag reser mig upp och följer med dig. Hand i hand går vi längsmed stranden, utan att säga något. Bara går och tittar på varandra. Som svanarna.

En bit in i skogen hittar vi en gammal stuga, med väggar av timmer gjort av tall, och ett tak av gräs. Det stiger rök ur stugans skorsten, och ett svagt ljus letar sig ut ur fönstren. Framför dörren ligger en liten trädgård, där någon odlar blommor. Stora solrosor står som en allé fram till dörren. Vi bestämmer oss för att knacka på, och se vem som bor där. Vi går upp emot stugan. Dörren är stor, och gjord av ek. Den hänger fast på rostiga gångjärn, som sitter fast på en nästan rutten dörrkarm. Mitt på dörren sitter det fast en hackspett i trä, med ett snöre som hänger ner under den. När vi drar i snöret så hackar den till emot en metallplatta, och det låter högt. Inne ifrån stugan hörs det en massa oljud, någon som med tunga steg går längs ett golv gjort av brädor, som knarrar och jämrar sig. Ljudet av en nyckel som vrids runt hörs, och dörren öppnas.
Ut kommer en gammal dam, med långt vitt hår, en lång grå kjol och en stor röd filt som hon har lagt på axlarna. Hon vilar sig på en käpp gjord i mässing, där toppen av käppen är format som ett ormhuvud.
- Men vad trevligt! Besök! Vad vill ni barn?”, frågar hon vänligt.
- ”Goddag frun”, säger vi i kör. ”Vi ville bara titta vem det är som kan bo i ett sånt här vackert litet hus.”
- ”Det ska jag gärna tala om för er, för det är jag som bor här. Men vi kan ju inte stå här i farstun och prata, kom in till mig istället.”
Vi tittar på varandra, och bestämmer oss sen för att vi inte har något att förlora. Stugan är verkligen så liten som den såg ut att vara. Det är bara ett enda stort rum, och det är mörkt där inne. Rakt framför oss brinner det en eld i en öppen spis, och på elden står det en kastrull som kokar. Till vänster om oss står det en säng, och till höger står det ett bord, som är dukat för middag. I mitten av huset står en stor pelare, som bär upp taket. Man känner sig genast hemma i den här stugan. En doft av tjära fyller luften där inne. Jag gillar verkligen den lukten. Den gamla damen sätter sig vid bordet och ber oss sätta oss på en soffa som står emot väggen. Soffan är liten, och vi får tränga ihop oss för att få plats. Den gamla damen sätter sig i en gungstol, som står precis bredvid öppna spisen.
- ”Här har jag bott så länge någon kan minnas”, säger den gamla damen. ”De som bor utanför skogen kallar mig älvornas drottning. Jag vet inte varför, kanske är det för mitt vita hår”?
- ”Människor blir lätt skrockfulla om saker de inte vet så mycket om”, säger du och ler. ”Varför bor du här ute i skogen, blir det inte väldigt kallt på vintern”?
- ”Saker och ting blir vad man gör dem till, lille vän. Om det blir kallt så tänder jag bara en brasa. Blir det ännu kallare tar jag på mig en filt. Det är inte så svårt. Man får anpassa sig till situationen helt enkelt”
Jag funderar lite över hur hon kan få mat hela vintern, det där lilla trädgårdslandet kan omöjligt räcka, även om hon är ganska späd. Men jag säger inget.
- ”Min make tyckte att det här var ett väldigt bra ställe att bo på, när vi flyttade hit. När kan det ha varit? Någon gång på 30-talet tror jag. Det var innan kriget. Och han hade rätt, vi trivdes och hade det bra. Visst var det svårt ibland, men vem har sagt att livet är lätt? På sätt och vis blev det lättare när min man dog, det blev en mun mindre att mätta!” säger damen och skrattade till. Det är något med det skrattet jag inte tycker om, det låter inte vänligt på något sätt.
- ”Så du har bott här i 70 år? Helt klart imponerande!” Sa jag och log men när jag började tänka slutade jag att le. Hon kanske tar illa upp av att jag säger ”du”?
- ”Ja, det blir det nog! Du behöver inte oroa dig, jag pjoskar inte med ord”, sa hon och tittade på mig, som om hon visste att jag hade tänkt den tanken nyss!
Blicken damen ger mig där är inte en varm blick. Det är något med hennes ögon, som inte stämmer. De känns kalla, som om de var nedfrusna. Antar att det är gråstarr eller något sånt, hon måste ju trots allt vara nästan 90 år gammal!
- ”Jag tycker om vädret ute idag” säger damen. ”Man kan se älvorna dansa, en bit bort. Vill ni se?”
Vi nickar, och hon reser sig upp. Hon verkar ha svårt att komma upp ur gungstolen, nästan som om något höll kvar henne däri, och jag funderar över om jag ska hjälpa henne. Jag sträcker ut min hand, för att hjälpa henne upp, men hon tar den inte. Jag försöker ta hennes, men hon ryker undan handen. Men jag han röra den. Det kändes som att röra vid is. Men hon kommer upp på benen, och vi går ut ur huset. Trots att det är dimmigt ute, och solen inte skiner så starkt, så bländar den mig. Det var verkligen mörkt inne i hennes stuga! Hon börjar gå emot en stig, som ligger bakom stugan. Nu ser hon ännu tröttare ut än förut, hon nästan hänger över käppen. Undrar om hon kommer orka ända fram till ängen? Vi lämnar stugan bakom oss, och går in i skogen. Här ligger dimman tätare, och jag önskar att jag vågade ta din hand. Men jag vågar inte. Undrar om du också är rädd nu? Du ser inte alls rädd ut, du verkar bara tycka det här är spännande.
Framme vid ängen ligger dimman ännu tätare, och jag får återigen den där känslan av att den vill omringa mig, och dra in mig i skogen. Solljuset får dimman på ängen att skina i en massa olika färger, och röra sig åt höger och vänster. Plötsligt får jag syn på något som liknar en flicka, som kommer ut ur dimman. Sen kommer en till, och en till. Runt runt i en ring dansar de, precis som de jag såg på vägen mot sjön. Fast nu ser de ännu mer levande ut. Nu kan jag inte låta bli längre, fumlande letar jag upp din hand, och kramar om den. Din hand skakar. Framför oss står damen, framåtböjd på käppen, och med sitt vita hår fladdrande i luften.
- ”Är det inte vackert?” frågar hon och tittar på oss. ”Vänta lite, jag ska gå fram och titta lite närmare. Mina ögon är inte vad de varit. Ni kan stå kvar här borta, jag tror inte ni kan se dem om ni går närmare.”
Med långsamma steg går hon framåt över ängen. När hon är nästan framme vid älvorna reser hon sig upp, och tar tag i en av älvornas händer. Runt runt dansar de. Det låter som om de ropar på oss. Jag förvånas över mig själv, jag står och tittar på när en gammal dam går runt på en dimmig äng, och tror att hon dansar med älvor. Och jag tror själv att jag ser älvorna. Jag vänder mig emot dig istället, och söker dina ögon. Tillslut tittar du emot mig, men jag förstår inte vad din blick säger. Du vänder dig emot ängen igen, och då gör jag det också. Men då är dimman borta, solen har börjat skina, och får det våta gräset att glimma som guld. Men vi ser inte damen. Hon måste ha ramlat där ute!
Vi springer fram och letar efter henne. Vi springer över hela ängen, fram och tillbaka, men hon ligger ingenstans. Länge letar vi där, utan att se något. Tillslut bestämmer vi oss för att hon kanske glömt oss och gått hem, så vi går emot hennes stuga. Stigen tillbaka känns mycket längre än vad den var när vi gick till ängen, men ändå dröjer det inte så lång tid innan vi är framme vid stugan. Men den är annorlunda nu. Taket har rasat in, och trädgården är övervuxen. Vi tittar in genom fönstret, men där står inget bord, och ingen kastrull puttrar över någon eld.. Det enda som står därinne är en gungstol, som gungar fram och tillbaka, som om någon satt i den. Nu kan jag inte låta bli längre, jag skriker till, och springer tillbaka emot sjön. Jag vågar inte vända mig om, och titta om du är bakom mig. Inte förrän jag är framme vid stenen där du satt stannar jag. Det är tyst. Sekunder som känns som en evighet går förbi. Men det dröjer inte länge förrän du kommer springande längs stigen. Du kommer fram till mig, och kastar dig i min famn. Du gråter i mitt öra. Jag önskar verkligen att jag kunde trösta, men jag är minst lika rädd själv. Jag börjar också gråta.
- ”Vi går hem nu va?”, säger du till mig.
Du ler inte längre, din blick darrar. Jag tar din hand, och vi går ut genom skogen. Gång på gång vänder jag mig om och tittar om någon är bakom oss. När vi kommer till ängen där jag såg älvorna dansa förra gången så stänger jag ögonen. Du får leda mig ut därifrån. Men det är inga älvor på ängen nu. När vi börjar närma oss busshållplatsen försöker jag tänka normalt igen. Men jag hittar ingen normal förklaring. Två personer kan inte ha drömt samma sak. Vi pratar inte om det. Det är först när du ska gå av bussen, som du tittar emot mig.
- Tack för att du finns. Tack för att du var bredvid mig i skogen. Tack för att du tog min hand när jag inte vågade leta efter din.
Jag försöker le tillbaka. Jag undrar om jag älskar dig. Just nu gör jag det.

Skriven av: Niklaz