Amerikaresan

Gunhild Persson trampade på i motvinden. Det blåste kraftigt från öster. Hon kunde knappt höra det surrande ljudet från dynamon.
Den gamla grå damcykeln fungerade bra. Det hade den alltid gjort. Det var hon glad för, i synnerhet sedan hon blivit ensam. Cykeln var nu hennes enda sätt att ta sig in till tätorten.
Gunhild hade bott i Kvidinge i hela sitt liv. De senaste trettio åren i en mindre avstyckad gård någon kilometer utanför byn. På gården hade hon två gutefår, Ferdinand och Isabella, som gick ute i hagen året om.
- Gutefåren stod på Världsnaturfondens lista över utrotningshotade djur redan innan jag fick hand om dom, brukade hon skämtsamt säga.
Fåren var lättskötta. På vintern, då det inte fanns något bete, räckte det med vatten, hö och så lite kli, förstås. Under hakan. Ferdinand, som varit flasklamm, var tamare än den kelsjukaste hund.
När hon kliade honom under hakan eller mellan hornen njöt han i stora drag och den lilla svansen gick som en elvisp.

Gunhild tyckte om att bevara det gamla. På fullt allvar menade hon att om inte de svenska lantraserna hölls vid liv i sin ursprungliga form så skulle mänskligheten en gång i framtiden ångra sig bittert. Förr eller senare kommer alla dessa genmanipulationsförsök att resultera i en katastrof. När forskarna tillräckligt länge förändrat och förstört de naturliga arvsanlagen hos våra lantdjur kommer vi att hamna i en återvändsgränd. Då vill det till att det finns vettiga människor runt om i landet, menade hon, som bevarat originalen, så att vi kan gå tillbaka till ruta ett igen.

Gunhild var pensionär. Enda nära släktingen bodde långt bort. Det var systern Ulla, som emigrerat till Usa i unga år och nu bodde i Boston med make och dottern Linda.
Hon hade nyligen fått brev från systern. Den årliga invitationen till Boston. Men i år, liksom tidigare år, tvekade hon. Det blir nog aldrig av.
Jag är för gammal, tänkte Gunhild.
Hon hade aldrig varit utanför landets gränser, inte ens i Köpenhamn.
Då beger man sig inte heller hux flux till Usa, tyckte hon.
Gunhild var denna kväll på väg till hembygdsföreningens möte i Gyllenbielkska Hospitalet, numera Kvidinge Församlingshem.
Om jag kommer levande dit, vill säga, tänkte hon, när hon hoppade av cykeln för att leda den över riksväg 21. Denna väg mellan Åstorp och Klippan och som hon lite skämtsamt brukade kalla för Gasa-remsan, var så hårt trafikerad att hon brukade få vänta långa stunder innan det var så fritt från trafik från båda hållen att hon kunde ta sig över. Bilisterna körde som galningar.

Hon rättade till den ljusgröna baskern, tog full kontroll över handväskan på styret och halvsprang över vägen. Det var skymning och vid horisonten började Söderåsen smälta samman med den grå himlen.
På avstånd såg hon minnemärket över kronprins Carl August, eller monumentet, som kvidingeborna kallade det i dagligt tal. Här föll tronföljaren av hästen den 28 maj 1810 och avled. De direkta följderna blev två. Sverige förblev svenskt och en ny regent fick importeras till den svenska tronen, Jean Baptiste Bernadotte.
Det är allt din smala lycka det, drottning Silvia, annars hade du nog fortfarande varit OS-värdinna, tänkte Gunhild.

Hon hade varit med i hembygdsföreningen i många år. Det hade känts viktigt att medverka till att bevara de kulturella värdena i Kvidinge.
Kulturens vagga står ju fortfarande och rickar här ute i spenaten, brukade hon säga till dom som var förvånade över hennes engagemang.

Hon cyklade längs Storgatan i riktning mot kyrkan. Hon passerade platsen där Sveriges första varuhus, Arvid Mohlin & Co, legat sedan 1913. Nu hade det rivits till förmån för fulare insatslägenheter.
På senare tid hade det blivit svårare att få makthavarna att se till de kulturella värdena. I synnerhet sedan Kvidinge gått upp i Åstorps kommun, en järnvägsknut med helt andra traditioner.
Hon satte cykeln i cykelstället vid kyrkogården och gick mot församlingshemmet. Gyllenbielkska Hospitalet var en gammal byggnad. Den byggdes år 1729 och tjänade ända fram till år 1949 som ålderdomshem.
Gunhild hängde av sig kappa och basker, gick in i lilla salen och hälsade de församlade genom att gå runt och ta i hand. Det gjorde man alltid inom hembygdsföreningen, oavsett hur väl man kände personen i fråga och även om man träffat personen tidigare under dagen. Ett sätt att slå vakt om det gamla, menade Gunhild.

- Jag hälsar er alla välkomna till dagens möte, sa ordföranden Bertil. Vi skall i dag huvudsakligen diskutera den nya karta över sevärdheter i Kvidinge som vi har tänkt att trycka upp. Som ni kan se av förslaget som jag lagt på bordet skall kartan vara i A4-format och enbart omfatta sevärdheter och fasta fornlämningar inom gamla Kvidinge kommun.
- Varför skall inte kartan omfatta hela kommunen, avbröt Vera, som hade släktingar i Åstorp.
- För det första har dom en egen hembygdsförening, sa Bertil. För det andra har dom knappt några kulturella sevärdheter av samma dignitet i övriga delar av kommunen. Slagghögen vid gamla gruvan i Nyvång är naturligtvis intressant. Men, det finns ju en särskild förening som har hand om den, sade ordföranden och fortsatte:
- Som ni ser finns vartenda hus i gamla Kvidinge kommun utsatt på kartan. På baksidan kommer vi att beskriva ett tjugotal sevärdheter i detalj. Naturligtvis med tonvikt på de stora sevärdheterna, Monumentet, Gyllenbielkska Hospitalet, kyrkan och Tommarps Kungsgård.
- Hur gammal är Tommarps Kungsgård egentligen, frågade Olle.

Olle kom alltid på alla hembygdsföreningens möten och hade alltid lika många frågor. På grund av honom blev nästan alltid mötena dubbelt så långa som planerat. Det gör ingenting, tänkte Gunhild, det är tack vare honom och hans många frågor vi andra numera vet det mesta om Kvidinges historia.
- Äldsta delarna av slottsbyggnaden är från 1400-talet, svarade Bertil. Svenska kronan erhöll Tommarp som ersättning för Bornholm år 1660.
Ett bra byte, tänkte Gunhild.
En längre diskussion uppstod nu angående kungsgårdens historia. Någon hade läst Carl Perssons memoarer och kunde relatera vad den f.d. rikspolischefen berättat om sina barndomsår på Tommarps Kungsgård.

Efter cirka en halv timma tog ordföranden åter kommandot.
- Vi kommer nu inom arbetsgruppen att färdigställa ett manuskript som vi lämnar till tryckeriet.
- Hur många exemplar ska den tryckas i, frågade Gunhild. Och hur finansierar vi kartan?
- Fem tusen exemplar. Vi har hos kulturnämnden ansökt om bidrag till utgivningen, men vi har inte fått något besked ännu. De sammanträder nu på torsdag.

Det blev sent och Gunhild var inte hemma förrän vid 22-tiden. Hon skulle just gå och lägga sig när telefonen ringde.
- Hallå, det är Ulla.
- Hej!, svarade hon överraskad.
Systern brukade bara ringa en gång om året, på julafton.
- Jag väckte dig väl inte, frågade systern.
- Nej, jag har inte hunnit gå och lägga mig ännu.
- Du, Gunhild, jag hoppas du fått mitt brev. Jag tycker verkligen att du ska göra slag i saken i år och komma och hälsa på oss.
- Jag vet inte om jag klarar det, invände Gunhild.
- Du kan väl be Greta, din nästkusin, att köra dig till Kastrup. Linda kan möta dig på Kennedy Airport. Simplare kan det inte bli, sa Ulla.
Enklare, menar hon, tänkte Gunhild. Det var annars väldigt sällan man kunde höra på Ulla att hon bott utomlands så länge.
- Jag får fundera på saken, sa hon.
- Bra, sa Ulla. Jag ringer igen om några veckor och hör om du har bestämt dig!

- Så har vi bara två punkter kvar på agendan för dagens kulturnämnds- sammanträde, sade ordföranden. Punkt 23, ansökan om bidrag för turistkarta, från Kvidinge hembygdsförening. Som ni ser har arbetsutskottet föreslagit att vi ska bevilja ett bidrag på halva tryckkostnaden, 6000 kronor. Jag lämnar ordet fritt.
- Borde vi inte få ut lite mer än bara en karta för dessa sex tusen? Frågade Erik.
Han var socialdemokrat och hade suttit i kulturnämnden så länge folk kunde minnas. Varje bidrag till andra föreningar än de som stod arbetarrörelsen nära, ansåg Erik vara slöseri.
- Hur menar du då?, frågade ordföranden.
- Varför inte villkora utbetalningen av de 6000?, fortsatte Erik. Jag anser att hembygdsföreningen först gör sig förtjänt av bidraget fullt ut om man ser till att gratis dela ut ett exemplar av turistkartan till varje hushåll i Kvidinge.

Nu följde en intensiv debatt där de borgerliga politikerna anklagade Erik för att krångla till saker och ting. De menade att en turistkarta är avsedd för turister och inte för kommuninnevånarna själva. Eftersom Eriks parti hade majoritet i nämnden och ingen inom partiet ville gå emot honom, beslöts göra följande tillägg till arbetsutskottets förslag:
”Bidraget utbetalas endast efter det att kartan av hembygdsföreningen gratis utdelats till samtliga hushåll i gamla Kvidinge kommun.”
Nu mådde Erik bra. Det gjorde han alltid när han stod i centrum för diskussionen.
- Så har vi då kommit till sista punkten, sa ordföranden. Kulturnämnden skall, liksom tidigare år, föreslå mottot för Åstorps Fotoklubbs fotopristävling. Jag lämnar ordet fritt.
Moderaten Mårten begärde genast ordet.
- Jag föreslår följande motto: ”Sevärt i Åstorps kommun”.
- Jag tycker inte det är ett bra förslag, invände Erik omgående. Vad är det för sevärdheter vi talar om? Det är monumentet, skitbunken i Nyvång, Gyllenbielkska och Tommarps kungsgård. Fotoklubben har redan lådorna fulla av bilder som de tagit av dessa sevärdheter, i motsol och medvind och Gud vet vad. Med ett sådant motto som här föreslagits blir det ingen aktiv fototävling!
- Det kan visst bli en aktiv tävling, invände Mårten. Fotoklubben kan ju ha en annan syn på vad som är sevärt i kommunen. Det vore väl bra med fler förslag på sevärdheter?
- Det finns inga fler sevärdheter, sa Erik. Fotoklubben kommer bara att plocka fram gamla bilder av samma gamla sevärdheter. Det blir ingen aktiv tävling. Tro mej!
- Men kunde vi inte modifiera mottot då, så att fotoklubben förstår att det inte är de redan etablerade sevärdheterna vi är ute efter, sa Mårten. Jag kan tänka mig ändra motto till ”Sevärt i Åstorps kommun – nästan….”

- Jag har ringt till Greta. Hon har lovat att köra dig till Kastrup. No problem. Linda tar ledigt från High School och möter dig på John F Kennedy Airport. Så flyger ni tillsammans hit till Boston. No problem.
Operation övertalning hade lyckats och till sist hade Gunhild sagt ja till att åka till systern i Amerika.

En vecka senare hade hon fått ett brev från Ulla med beskrivning hur hon skulle ta sig till ”Meeting point” på flygplatsen, där Linda skulle vara i god tid för att möta henne.
Nu stod hon vid korsningen där vångavägen från hennes hus möter den större grusvägen. Vi det gamla ”mjölkabordet” fanns tre brevlådor uppsatta. Hon hade sin fina blå kappa på sig. Det hade varit lättare än hon trott att släpa resväskan de 100 meterna från huset.
Det var tidig morgon. Posten skulle först komma vid middagstid. Det gjorde den varje vardag. Ändå lyfte hon reflexmässigt på locket till sin brevlåda och stack ner handen. Lite förvånad tog hon upp ett färgglatt papper. Nu får man tydligen reklam alla tider på dygnet, tänkte hon. Sen såg hon att det var hembygdsföreningens turistkarta som äntligen delats ut. Vilken tur, tänkte hon, då kan jag ta med den till min syster. Hon tittade hastigt på kartan, vek ihop den och stoppade den i kappfickan.
Hon var i god tid. Som alla pensionärer. Inte bara när det var extrapris på läsk i storköpet. Snart skulle Greta dyka upp med sin Ford Fiesta och det skulle bära av mot det stora landet i väster.

Snöovädret hade tilltagit under dagen. Ulla och Linda hade följt utvecklingen på TV. Till en början hade myndigheterna tillfälligt stängt Bostons flygplats, men den skulle snart öppna igen, sa man. Vid middagstid var flygplatsen fortfarande stängd och ovädret tilltog i styrka.
- Du får ta tåget i stället, honey, sa Ulla.
- Men då hinner jag inte i tid. Vad ska moster Gunhild då ta sig till?
- Jag ringer Kennedy och lämnar besked att du är försenad. Nu kör jag dig till järnvägsstationen.

Flygresan gick bra. Gunhild såg verkligen fram emot att få återse systern. Dessutom skulle det bli roligt att se Amerika, detta stora land där allt är ”biggest in the world”.
Gunhild kunde knappt någon engelska. På den tiden då hon gått i skola i Magleby lärde man sig inte främmande språk.
Hon landade tidtabellsenligt på Kennedy Airport. Tullkontroll och utcheckning av bagage tog lite tid, men gick i övrigt utan problem.
En halvtimma innan avtalad tid satt hon vid ”Meeting point” i inrikeshallen och väntade. Och väntade.
Efter drygt en timma började hon förstå att något hade hänt. Hon tittade sig omkring och såg snart skylten ”Information” inte så långt därifrån. Bra, tänkte hon, dit kan jag gå utan att tappa bagaget ur sikte.

Vid disken stod en polis och talade med en av damerna. Gunhild presenterade sig för damen till vänster, som såg snällast ut. En vänlig svensktalande flygvärdinna hämtades. Hon kunde meddela att det var snöstorm i Boston. Dessutom fanns ett besked från systerdottern att hon p.g.a. ovädret varit tvungen att ta tåget. Hon skulle vara på flygplatsen inom några timmar.
Gunhild tackade för beskedet och gick tillbaka till sitt bagage för att fortsätta det avbrutna väntandet.

Det var nu sent på kvällen. Den stora tavlan med avgående och ankommande flyg innehöll nu bara information om några få sena inrikesflygningar.
Snart var det helt folktomt så när som på polisen, som stod vid en av utgångarna från hallen, samt två städerskor längre bort. Hon kände sig trots allt inte otrygg. I alla fall inte så länge den beväpnade polismannen stod kvar.

Polisen, som redan vid informationsdisken förstått Gunhilds problem, började nu också titta på klockan.
Plötsligt vinkade han henne till sig lite försiktigt samtidigt som han pekade på den stora upplysta kartan på väggen intill sig. Gunhild tvekade först men gick sedan fram till honom. Han nickade vänligt och vände sig mot kartan. Den var jättestor, som allt i Amerika, och täckte nästan hela väggen. Nere till höger stod det med stora bokstäver ”THE UNITED STATES OF AMERICA”.

Polismannen pekade ut New York och Boston. Trots kartans storlek var dessa miljonstäder endast markerade med små svarta punkter. Amerika är ett stort land. Polismannen fortsatte att peka och berätta. Hon förstod inte allt. Men begrepp som Disneyland, Niagarafallen, Miami Beach, Grand Canyon och Hollywood var inte nya för henne. Under flera minuter höll den vänlige polismannen föredrag om Amerikas alla sevärdheter.
Så gjorde han en paus, vände sig mot henne och ställde en fråga. Hon förstod att han ville veta varifrån hon kom. Det var då hon kom att tänka på kartan i kappfickan.
Hon tog fram den och vecklade ut den, vilket inte var svårt eftersom den var i A4-format. Så höll hon upp kartan framför polisen och pekade därefter på en liten svart punkt i utkanten av Kvidinge.
- My house, sa hon och log.

Hur stort och mäktigt Usa än är kommer där aldrig att finnas turistkartor med varje enskilt hus utsatt.

Skriven av: Lars Olefeldt