Ana och jag

Jag går sakta upp för trapporna. Känner hur det snurrar till i huvudet. ”Inte svimma nu, inte svimma nu” tänker jag samtidigt som jag blinkar till och försöker fästa blicken på väggen framför mig.
Jag kommer uppför trapporna med nöd och näppe, men det spelar ingen roll. Aldrig att jag slutar med ABC-dieten! Cilla avbryter mitt fokus på att inte svimma genom att fråga hur jag mår.
Usch, en av de frågor jag hatar. Jag behöver ljuga varje gång, eftersom att säga att jag håller på att svimma leder till ett ”varför” och det avslöjar hela min hemlighet. Så istället för det så skrattar jag till och säger att jag mår bra, hur är det med dig? Svaret är i och för sig självklart. Cilla är perfekt. Smal, smart, trevliga föräldrar, underbara syskon och bäst av allt hon är smal. Helt enkelt perfekt!
Vi fortsätter att småprata och efter vad som känns som en evighet öppnar vår NO-lärare dörren. Jag ser framför mig hur jag slår lite i ansiktet och börjar sedan fokusera stenhårt på fysiken. Jonas är en av mina favoritlärare. Dels för att fysik är roligt men också för att han gör allt så enkelt. Första gången jag såg honom verkade han helt knäpp, men redan efter första lektionen så gillade jag honom. Det är ju just det här att han är knäpp som gör att han är en sån bra lärare.
Men även om Jonas är en duktig lärare orkar jag inte riktigt hänga med. Efter en genomgång av krafter smyger jag ut till toaletten. Istället för att plocka fram rakbladet ur fickan så skvätter jag lite vatten i ansiktet och lyssnar till Anas visa ord.
Du klarar det här! Vill du att Jonas ska tycka att du är svag? Vill du att Cilla ska tro att du misslyckas? Hon är ju perfekt., hon skrattar åt din feta och patetiska kropp! Fattar du? DU ÄR PATETISK!!
Jag försöker att protestera med lite lama repliker, men jag vet att hon har rätt. Jag hör återigen frågan ”vill du verkligen vara så här? Ska vi inte göra något åt det?” Och svaret är givet! Såklart, jag vill duga. Vem vill inte vara duktig och omtyckt? Så istället för att deppa ihop över hur sjukt dålig jag är spolar jag i toaletten och tvättar sedan av ansiktet en gång till. Sedan går jag tillbaka till klassrummet.
När jag öppnar dörren ger Jonas mig en bekymrad blick. Hoppas verkligen han inte har förstått, men det verkar ju så. Ana tar över tankarna igen och upprepar den välkända frasen som alltid finns i mina tankar ”vi har kontroll och ingen kan skilja oss åt. Försök inte ens överge mig!” Men egentligen skulle jag bli glad av att slippa den här skiten.
Resten av lektionen har jag en klump i magen och ett vakande öga på Jonas. Efter ungefär 10 minuter så upptäcker jag att Jonas kollar lika mycket på mig som jag på honom. Att ens fokusera på laborationen är omöjligt. Jag kanske är paranoid, men han har något i kikaren. Men vad?

Vi får sluta 5 minuter tidigare och av någon anledning är jag snabbare än vanligt. Men Cilla ska naturligtvis stanna kvar och prata. Jag vill springa därifrån, men jag kan inte lämna Cilla och det verkar lite misstänksamt att faktiskt springa ut. Så där står vi och pratar om gravitation och friktion. Jag försöker låtsas som ingenting, fast det märks på mig att jag är ovanligt spänd.
När Cilla öppnar dörren jublar jag inuti och suckar lättat. Men plötsligt hör jag Jonas fråga om jag kunde stanna en stund till. Att säga nej skulle vara fel men att stanna är minst lika fel. Cilla verkar ligga i maskopi och säger att hon måste skynda sig ner till svenskalektionen, men hon ska säga att jag pratar med Jonas och kommer lite senare. Jag säger såklart tack, fast i själva verket tänker jag att hon är en förärade.
Cilla stänger dörren efter sig och jag fokuserar på klockans tickande. Jonas sätter sig ner och ber mig att göra detsamma. Han försöker fånga min blick, men jag viker undan hela tiden. Jag slänger en hastig blick på klockan och förklarar att jag har bråttom.
Det är lugnt, Mia. Cilla sa ju att hon skulle prata med Susanne och om inte det hjälper gör jag det.
Ok? Men vad är det du vill?
Hoppas han inte har förstått. Jag och Ana och jag har ju jobbat så hårt nu, jag har gått ner i vikt och jag klarar mig på mindre och mindre mat.
Jo, du verkar inte må så bra. Du ser både blek och tunnare ut.
Jag kan inte låta bli att gå in i försvarsställning och säga:
Vadå? Om det nu hade varit sant varför skulle du bry dig?
Jag bryr mig om alla mina elever. Och jag har märkt att du mår lite dåligt.
På vilket sätt dåligt? frågar jag lite skeptiskt.
Jag vet inte, tänkte att du skulle få berätta det för mig.
Haha! Just det, avslöja Anas och min hemlighet? Skulle inte tro det. Så istället för att säga som det är så säger jag:
Ja, med tanke på att jag mår bra så finns det inget att prata om. Eller?
Jo, jag tänker inte ge mig förrän du berättar sanningen
Wow, jag har aldrig hört någon låta så bestämd förut. Det gör det mycket svårare att ljuga för någon som verkligen verkar bry sig.
Ok, men jag mår ju bra. Så vilken sanning är det du förväntar dig?
Fan jag darrade på rösten. Han kommer genomskåda det. ”Käre gode gud, hjälp mig för en gång skull. Gör så att han inte fattar. Snälla, snälla, snälla! Amen” Jag upprepar denna bönen i mitt huvud om och om igen. Men ändå så frågar Jonas om jag verkligen vill veta sanningen. Och eftersom jag är så smidig vill jag såklart veta.
Jo, jag tror att du mår skit. Att du har fått en ätstörning, eftersom du knappt äter något när jag ser dig i matsalen och du är alltid blek. Ditt hår blir tunnare och tunnare och ärligt talat så håller du på att försvinna. Jag vet hur det är, min syster var sjuk i anorexi när hon var tonåring så jag känner igen beteendet. Vad har du och säga om detta?
Tick tack, tick tack... Jag har aldrig hört en klocka låta så här mycket och jag har aldrig studerat ett golv så här noga. Plötsligt känner jag något som rinner ner för mina kind. När det når munnen känner jag den salta smaken och upptäcker att det var en tår. Sedan känner jag en till och till slut så rinner det miljoner tårar ner för mina kinder. Jag försöker att sluta, men det går inte.
Jonas försöker trösta mig, men jag tillåter honom inte. Han har precis avslöjat min hemlighet, varför skulle han få vara snäll mot mig? Till slut lyckas jag snyfta fram att han har fel. Men han frågar direkt varför jag gråter om det nu inte skulle vara sant. Det är omöjligt att protestera och det är bara att inse att jag har förlorat det här slaget.
Vi sitter där och pratar väldigt länge och jag kan inte sluta gråta. Ana skäller ut mig, men ingen hör det. Så ingen, absolut ingen, kan hjälpa mig. Fast till slut tar tårarna slut och Jonas började fråga efter lite mer detaljer, som vad jag äter och om jag spyr och så vidare. Jag vet inte varför men jag svarar ärligt på frågorna och jag visar honom till och med min arm som är full av ärr och skärsår. Allt känns lätt att säga, men samtidigt känns det som att jag sviker Ana.
Vi fortsätter prata och Jonas säger ärligt vad han tycker. En av alla de sakerna är att jag behöver hjälp med detta. Så av någon anledning går vi ner till skolsköterskan. Det enda jag kan tänka på är att jag skulle ätit mindre lunch idag och att vågen kommer visa mer än vad den ska göra.
Men när jag kliver upp på vågen, kollar upp i taket och ber för mig tyst för mig själv så känner jag mig lugn för en gång skull. Och när jag hör pipet som jag fruktar så mycket visar siffran mindre än i morse och då hade jag inga kläder på mig. När jag kliver av vågen kan jag inte låta bli att le, men slutar genast när jag känner spänningen i rummet. Eva ber mig att ställa mig vid mät-grejen och när hon fått reda på längden så går hon bort till sin dator och knappar in olika siffror.
Hon suckar, tittar på Jonas och sedan på mig.
Mia, ditt BMI ligger på 16,1. Vet du hur mycket man ska egentligen?
Jag bestämmer mig för att spela dum och svarar nej. Fast i själva verket har jag det inpräntat i hjärnan. Eva börjar en utläggning om vikt och att jag är underviktig och nog borde ta kontakt med en doktor.


Av någon anledning fick jag gå hem tidigare. Eva eller Jonas skulle prata med de andra lärarna och på något sätt skulle vi prata med mamma. Pappa får väl också reda på det, men med tanke på att han bor i Norrland så är chansen liten att han kommer hit för att bara prata.
Nu sitter jag i alla fall i soffan med världens ångest. Jag försöker att koncentrera mig på TV-programmet men ärligt talat så vet jag inte ens vad jag tittar på. Anas ord maler i huvudet på mig och jag vet inte vad jag ska göra. Magen skriker efter mat, men vågen visar fortfarande för mycket. Men trots det så går jag ut till köket och hämtar en macka i köket.
Jag äter den sakta, tänker på att tugga och att inte äta för snabbt. När mackan är slut så går jag återigen ut till köket. Ana skriker och gapar om att jag ska gå ut därifrån, men nu är det för sent. Hela rummet snurrar runt och maten dansar framför mina ögon. Jag vet att jag inte får äta den, men att låta bli är så himla svårt.
Jag tar beslutet utan att tänka och börjar genast duka upp maten på bordet. Jag går tillbaka till TV:n och stänger av den, slänger snabb blick på klockan och räknar ut att mamma är hemma om 3 timmar. Det är väl det jag behöver för att träna efteråt. Jag kastar en sista blick över bordet för att kolla så jag inte glömt något, men allt finns där.
Det är som ett 100m-lopp , på era platser sätter jag mig på stolen. På färdiga väljer jag det första offret för min hetsätning och på pistolskottet så börjar jag äta. Precis som Susanna Kallur accelererar farten på mitt ätande med tiden. Och precis som hon vet jag precis vad jag ska göra. Duka upp, hetsa, spy, halsa vatten, spy och sedan ut och bränna. Jag tänker inte på vad jag gör utan jag har vant mig och det är faktiskt lite skönt att bara få äta utan kontroll ibland.

”usch vad jag är hemsk!” tänker jag när jag stirrar ner på den klumpiga vätskan som nu ligger i toaletten. Hur kunde jag bara göra något så hemskt? Jag hade ju kontrollen....
Det susar till i huvudet när jag reser mig upp, jag gungar till och tar tag i badkarskanten.”Varför gjorde jag det?” frågar jag mig själv samtidigt som jag motvilligt går mot vågen. Det är ingen överraskning att den visar mer än vad den gjorde hos Eva tidigare idag.
Jag sparkar till vågen och sköljer sedan ur munnen. Sedan går jag ut i hallen och tar ett tuggummi från jackfickan. Nu står jag inför ytligare ett dilemma och den här gången får jag inte klanta mig. Ska jag träna hemma eller ut och springa en runda. Det säkraste för att inte bli påkommen är att träna hemma, så jag tänker efter två gånger nu.
Efter att ha suttit på toa-stolen ett tag så går jag med bestämda steg ut i köket och spottar ut tuggummit. Sedan styr jag stegen mot mitt rum där jag startar min upp-tempo-skiva som ofta brukar vara bra att träna till. Jag börjar med ett hundratal sit-ups och fortsätter sedan med att springa fram och tillbaka i vår välplanerade lägenhet. Jag fortsätter med miljoner övningar som jag hört om på idrotten och läst om i tidningar. Och när jag gjort övningarna i en timme så bestämmer jag mig för att gå ut och gå. Så jag tar min ipod som ligger på skrivbordet och tar sedan på mig skorna. Våren är här så jag behöver inte oroa mig över att ta på mig jackan.
Jag hade kunnat gå denna rundan i sömnen, vilket jag nästan gör när jag går den på morgonen. Men nu är det jobbigare. Jag har ingen energi trots allt det jag proppade i mig och det svartnar framför ögonen var och varannan minut. Men jag är beslutsam om att klara ett varv, sedan ska jag hem och duscha.
Samtidigt som jag går och viftar med armarna som en tupp studerar jag naturen runt omkring mig. Den är ju ganska vacker, synd att jag inte hinner njuta av den. Steg, arm, steg arm steg arm. Om det så hade varit en rockfestival jämte mig hade jag inte hört den för jag är alldeles fokuserad på att bränna.
Jag vet att 20 minuters powerwalk förbränner 110 kalorier. Jag vet att även om jag är helt slut i kroppen så klarar jag detta. Jag vet att det bara handlar om viljestyrka och jag vet också att jag har ett val. Antingen kämpa för att bli smal eller leva som det fetto jag nu är. Valet är enkelt, så det handlar bara om att fokusera. Steg, arm, steg, arm, steg, arm , steg, arm , steg, arm , steg, arm , steg, arm , steg, arm , steg, arm , steg, arm , steg, arm , steg, arm , steg, arm , steg, arm.
Tiden går snabbt och till slut ser jag vårt bostadsområde skymta bakom skogen. Istället för att fokusera på gången tänker jag på den sköna duschen jag snart ska ta. Jag kommer hela tiden närmare vårt hus och inser att jag klarat av hela rundan. Ungefär 50 meter från trappuppgången så spurtar jag. Men jag märker snabbt att jag inte klarar hela vägen, eftersom benen börjar vika sig. Så jag börjar gå mot porten istället.
Att ta sig uppför trapporna blir svårare än jag trodde. Och när jag dragit igen dörren sjunker jag ihop på dörrmattan. Tårarna strömmar längsmed mina kinder, men jag skärper mig och går och gråter i duschen istället. Det finns nog ingen bättre medicin än en varm, skön dusch. Ingen märker att jag gråter och problemen försvinner ner i avloppet.
Nackdelen är att det är så varmt. Det gör att luften tar slut och jag svimmar lättare. Men jag ska ju klara det så varför bry sig?



Hallå MIIIA? Är du hemma?
Mammas gälla stämma väcker mig ur mina drömmar. Jag mumlar något tillbaka och mamma kommer in i mitt rum. Som vanliga mammor plockar hon upp lite av alla kläder som ligger på golvet, lägger dem i fåtöljen och frågar sedan hur jag mår.
Hur många gånger ska jag få den frågan idag? Jag svarar att jag bara är lite trött efter skolan och bara skulle blunda en liten stund. Jag kan ju inte säga att jag nästan svimmade av utmattning. Då kommer jag på det! Jag glömde att städa köket, mamma kommer se röran efter min hetsätning. Mamma vänder sig om och går ut i köket. Jag blundar och ber till Gud att allt kommer ordna sig. Tre. Två. Ett.
MIA, VAD I HELVETE HAR HÄNT I KÖKET?!
Ehh....
Slut på idéer, vad ska jag säga?
Mia, kom hit! NU!
Jag går sakta ut mot köket och tankarna snurrar runt. Sista steget är värst, ben vill springa iväg, men jag måste gå in till mamma. Jag ser röran efter mitt så kallat ”ätande” och mammas besvikna blick.
Mia, vad har hänt?
Jag bara stirrar på henne och ser hur upprörd hon är.
Mia, nu svarar du! Hör du det?
Jag tittar fortfarande på henne med tom blick, men ser hur paniken stiger. Nu tar hon ett steg fram och ruskar om mig.
Mia! Vad har du gjort?! Frågar hon med gråten i halsen
Förlåt...
För vad? För vad Mia?
Är det sista jag hör. Sedan blir allt svart.



Det första jag ser är en man som står lutad över mig. Ana skriker till och säger ”lita inte på dessa människor. De tvingar i dig mat.” Jag vänder på huvudet och ser mamma som tittar oroat på mig. Jag börjar gråta och fråga mamma var vi är. Vad händer? Och vad gör de med mig? Mamma börjar också gråta och ger ambulansmannen en vädjande blick.
Hej, jag heter Magnus och jobbar på ambulansen. Vad var det som hände innan?
Jag bara stirrar på honom, sedan på mamma och sedan tillbaka på mannen som tydligen heter Magnus. Varför skulle jag svara honom?
Plötsligt hör jag mammas röst bakom mig som säger att jag ska berätta vad som har hänt. Magnus håller med mamma och säger att de såg köket.
Okej, jag tog ett mellanmål och sedan blev jag trött. Men det är säkert bara lite feber.
Det har vi redan kollat, säger Magnus, och temperaturen var för låg och likaså blodtrycket.
Vart är vi på väg då? Jag skulle gärna vilja åka hem nu. Det är bra TV-program idag.
Magnus slingrar sig undan frågan och börjar istället prata om TV-program. Mamma kollar konstigt på honom, men bestämmer sig för att han vet vad han gör.
Efter ett tag är vi framme och jag blir hämtad av någon konstig människa som envisas med att jag ska åka i en säng eller i alla fall en rullstol. Men aldrig!! Jag kan gå själv och det förklarar jag mycket noga för sjuksköterskan. Mamma går bakom oss och försöker be mig att lugna ner mig. Men jag fräser av henne också.
Vad fan gör jag här?! Jag mår bra! Kan vi åka hem nu?
Mia, snälla. Det är bara en liten stund.
Tror mamma seriöst att jag ska gå med på detta? Känner hons sin dotter? Antagligen inte! Och det där med liten stund? Vi har varit här i en kvart och vi har inte fått träffa en doktor än.
Mamma kan vi inte gå nu?
Nej, Mia. Vi ska träffa en doktor först. Men om du vill att tiden ska gå så kan du ju alltid berätta för mig vad du har hållit på med!
Mamma, det vill du inte vet! Säger jag och kan inte låta bli att flina.
Jo, Mia. Det är precis vad jag vill.
Eftersom hon ber om det så ska hon få hela historien. Jag berättar om hur allt började och om hur jag lurat henne. Att den där extra plugg-tiden på morgonen egentligen är en promenad och när jag duschar efter maten så spyr jag egentligen.
När jag började berätta skrattade jag åt allt. Men när mamma började gråta inser jag allvaret. När jag sedan berättar om hur dagen varit och att Jonas samtal med mig gjorde så att jag glömde bort att städa efter hetsätningen. Mamma hummar, ställer frågor och efter att jag berättat så får jag en kram.
Det här ska vi klara oss igenom. Eller hur Mia?
Mamma ler och jag ler tillbaka. Detta kommer vi klara!

Författare:

Publicerat

Dela: