Andra sidan väggen

Med ett hårt grepp om hennes arm slet de bort Sandra från toaletten. Ord och bilder och beröring blandades ihop till ett enda virrvarr av intryck omöjligt för henne att greppa och hon föll mot golvets hårda kyla, när händerna tvingades släppa taget för att komma undan hennes sylvassa naglar.


Bakom nerrullade persienner för att utestänga solljuset som strålade från den nyvakna gryningshimlen, fanns hennes rum som fortfarande sov i totalt mörker. Skuggor från en lampa som glömts tänd ute i korridoren lyckades sippra in genom springan mellan dörr och golv och spred ett svagt sken på linoleumgolvet.
Sängen var placerad mitt i det perfekt symmetriskt fyrkantiga rummet och en sliten skinnstol stod vid dess högra sida, i fall någon skulle komma dit för att sitta vid hennes sida. Osannolikheten av att det skulle hända var slående, men Sandra skulle utan dispens behandlas precis som alla andra. Här var hon bara en i mängden, en av alla dem som knappt hade något namn.

Fönstret var i bortre ändan av rummet, men vad som fanns utanför, det visste hon inte.
I mörkret som rådde kunde man skönja en gestalt som låg i sängen med vita lakan, med håret utslaget på kudden. De tunna armarna låg utmed sidorna ovanpå ett lager av tre filtar som täckte hennes kropp. Hennes ögon var slutna och hon befann sig i den ofrivilliga sömn som hindrade henne från att leva, trots att hennes hjärta slog sina slag regelbundet, och bröstkorgen höjdes då och då som ett tecken på att hon andades.
Kindbenen var kraftigt markerade på hennes insjunkna kinder, man kunde inte undgå att märka att hennes unga ansikte var mycket magert, nästan utmärglat. Munnen, en aning öppen, med torra läppar som många gånger uttalat ord och kanske till och med formats till ett leende, såg nu bara ut att kämpa för att få tag i varje nytt andetag.
Trots dunklet som härskade i rummet såg man de mörka ringarna under hennes ögon, de som hade framkallats av alltför många nätter utan sömn, och lika många dagar utan själslig vila.

Taket, utan minsta fläck lika sterilt vitt som förut, var det första som mötte henne när hon vågade öppna ögonen igen, då klockan med sina envist blinkande siffror visade att det redan var sen eftermiddag. Ett par gånger blinkade hon med trötta ögonlock, tvingade sig att se även fast hon inte tyckte om det hennes ögon såg. Hon tyckte sig kunna höra ensamheten eka mellan de kala väggarna där häftmassan från personen som bott där före henne fortfarande satt på väggarna i form av små missprydande fläckar. Hon själv hade ingenting att sätta upp på väggarna, så varför inte låta det som redan fanns där sitta kvar?
Hon skulle ändå inte stanna länge.

Ett par timmar senare slogs dörren upp med en smäll och in kom Doktorn och Sköterskan. Med varsitt påklistrat leende stod de där i dörröppningen, han med rödflammigt ansikte, antagligen ansträngd efter promenaden upp för trapporna, och hon, med en likadan knut i mitt uppe på hjässan som hon haft första gången de möttes. Sköterskan räckte fram en bricka vilken det stod en liten burk på, med ett uppmuntrande leende. I en burk låg Sandras försäkran om att få leva ännu en dag och överleva ännu en natt. I några genomskinliga piller i plastburken låg räddningen.
Om hon nu ville ha den.
Sköterskan ordade något om att detta skulle hjälpa henne att göra gårdagens plötsliga kollaps omöjlig att upprepa.
Hon tittade dröjande Sköterskan i ögonen en lång stund innan hon svarade med att svälja och därmed valde hon att sjunka in i den ofrivilliga sömnen före smärtan av ännu en natt, stirrande in i mörkret som blivit hennes ständiga följeslagare.
Med ett par ord om god sömn lämnade Sköterskan och Doktor rummet när de sett till att hon tryggt låg i sin säng under täcket.

Så var det meningen att sömnen skulle göra sitt intåg och svepa henne med sig, och ta henne ifrån den här världen för några timmar. Men trots att hon stängde ögonen och väntade och väntade och väntade och väntade så hon trodde det var morgon nästa gång hon öppnade dem, var det fortfarande den där envisa natten som fanns runt omkring henne.
Och så började de där knackningarna igen, de som hon lyssnat på några nätter i rad den senaste tiden.
En stund låg hon och lyssnade på det regelbundna knackandet från andra sidan väggen vid hennes huvudgärd, inte särskilt höga, nästan trevande, och tveksamma.
Hon skulle säkert kunna somna tack vare tabletterna som hon så vänligt tuggat i sig, medan knackningarna fortsatte, men någonting hindrade henne. Det var någonting som sa henne att det fanns något som var viktigare inatt.
Med möda vände hon sig på sidan i sängen och kravlade ur sängen med en beslutsamhet hon inte känt på länge.
En kraftansträngning ytterligare och hon satt på knä på golvet med örat tryckt mot väggen. Då upphörde knackningarna som fram till dess hörts med ett par sekunders mellanrum.
Hon formade läpparna till en ordlös fråga, men ljudlösa frågor får aldrig något svar och detta var inget undantag från verkligheten.

Den kvävande apatin, som tidigare följt henne överallt och aldrig lämnat hennes sida, hade skrämts bort av en kraft hon inte visste hon bemästrade, och nu kämpade hon förtvivlat för att den skulle hålla sig på avstånd. Vreden av för många förlorade vänner och bortsprungna dagar drabbade henne som ett hårt slag i magen och tvingade henne att våga.
”Vem är du?” Hon orkade knappt få fram de små orden, så ovan var rösten att användas, men trots allt tackade den för förtroendet den fått och lyckades bära vidare orden så att någons öra kunde fånga upp dem.
”Försvinn inte.” Nu var rösten inte mer än en viskning.
”Jag finns.” En djup stämma från andra sidan väggen uttalade orden.
”Fortsätt andas.”
Så satt hon där, med ena handen stödd mot golvet för att orka hålla sin kropp upprätt, och med den andra pressad mot väggen som skilde henne från någon som lyssnat på henne.

Ljuset som plötsligt strålade från 60watts-lampan i taket väckte henne och två bistra ansikten stirrade bekymrat ner på henne.
”Vad var det för fel på att sova i sängen nu då?” skrockade det äldre av de två sura ansiktena.
Hon försökte säga något men kroppen hade inte vaknat tillräckligt för att kunna tala.
Den andra mannen som tittat på henne med nedlåtande uppsyn, ställde ner en bricka med ett glas med odefinierbart innehåll och några mackor på ett fat på nattduksbordet bredvid sängen precis ovanför hennes huvud.
”Ska vi behöva flytta på dig eller klarar du det själv?” Otåligheten lyste igenom hans röst och hon tyckte det var bäst att samla sig och säga något.
”Nejdå, det går bra.” Hon samlade ihop armar, ben och tankar och ansträngde sig för att minnas varför hon låg där på golvet.
”Du ska vara i samtalssalen efter frukosten. Vi har pratat med din läkare, och vi tror att du behöver prata.”
Sandra hejdade sig mitt i en rörelse och vände blicken uppåt. Iskallt såg hon på den som uttalat orden och mellan hårt sammanbitna käkar väste hon:
”Om vadå?”
En snabb blick växlades mellan de två stackars buttra ansiktena som uppenbarligen inte visste hur man inte skulle tilltala den här unga flickan.
”Jaa… om det mesta. Du har ju inte direkt varit särskilt pratsam sedan du kom hit, så vi är eniga om att det vore bra för din egen skull om du försökte öppna dig lite. Annars har vi svårt att hjälpa dig.”
Reaktionen var omedelbar. Glaset befann sig plötsligt i luften och en tusendels sekund senare krossades det mot väggen med hennes ansikte förvridet av okontrollerbar ilska som bakgrund, och i miljontals små delar regnade det ner på golvet.
Kraftigt skakande av vrede och frustration blev hon fasthållen av de två bistra männen som kastat lögner rakt i ansiktet på henne.
Var det något hon hatade, så var det när andra trodde de visste bättre än hon själv om vad som var bäst för henne och när de talade om för henne hur hon kände innerst inne, dit hon själv inte kunde nå. Hur kunde då någon total främling veta vad där fanns? Och vad hon skulle göra för att göra allting bra igen.
Det fanns ingen lösning.

Samtalssalen var nog det finaste rummet i hela byggnaden, och det av den enda anledningen att något rum ju måste se tillräckligt bra ut för att tilltala potentiella patienter.
Det var första gången på flera veckor Sandra satte sina fötter innanför tröskeln där. Många mornar hade hon låtsats sova när frukosten ställdes på hennes bord, eftersom hon visste att om hon visade att hon var vaken skulle de insistera på att det var dags för henne att börja prata.
Att ta steget och släppa spärren som höll henne sluten. Det omöjliga.
Alla dessa mornar hade hon lik förbannat tassat upp ur sängen så fort alla vakande ögon avlägsnat sig och stått utanför dörren som skilde henne från dem som vågat. Och nu var hon här, på väg in, på väg att sälla sig till de som inte längre vill vara ensamma om sin ensamhet.

En tvekande titt in i rummet, och hon såg en halvcirkel med stolar utplacerade mitt i rummet, och Terapeuten satt på en stol ganska precis i centrum av halvcirkeln. Personerna som satt på stolarna såg inte ut som några vrickade psykfall, och de såg heller inte ut som hon förväntat sig. Hennes blick vandrade från en tillsynes tuggummiberoende tjej i hennes egen ålder som tuggade hysteriskt, till en kille som kunde vara kring tjugo år med en tuppkam av neonrosa hår. Vidare fanns det människor som hade det mest ordinära utseendet man kunde föreställa sig, dock visste hon att något inte alls så oskyldigt dolde sig bakom fasaden, annars vore de inte här. Två tjejer i yngre tonåren, båda helt klädda i svart, tittade på henne under sina kolsvarta luggar, och längst bort fanns de hon fruktat mest. Avbilderna av henne själv, de som blivit ditsända när de oroliga föräldrarna lagt märke till oroväckande tydliga revben och skrämmande smal midja.

Hennes tvekan växte till det outhärdliga och steget ut från rummet var snabbt och lätt avklarat, men så lätt skulle hon tydligen inte komma undan. Terapeuten hade upptäckt henne och började nu med sina försök att få henne att komma in.
”Vad trevligt att se dig här, Sandra! Jag visste väl att du skulle inse att det bästa är att prata lite. Det blir så tråkigt om du isolerar dig sådär.” kvittrade hon.
”Du vet lika väl som jag att jag inte är här frivilligt.”
”Men du måste ju också förstå att det inte kan skada att dela sina tankar med andra som är i en liknande situation.”
Hon blundade, andades och räknade för att koncentrera sig på andetagen och inte på den jävla kärringen som stod där framför henne.
”Vi börjar snart så det är bäst att du går och sätter dig.”
Sandra slog upp ögonen och såg in i Terapeutens ögon med avsmak. Men Terapeuten bara log. Det hörde till hennes image att verka som den mest obekymrade och naiva människan på jorden, och det var inte många som skulle bli förvånade om det visade sig att hon var det på riktigt också.
”Om du frågar mig, så… ”
”Med det är ingen som frågar dig, eller hur?” Terapeutens ansikte skiftade från att vara ytterst harmlöst till att utstråla iskall kyla.
Sandras enda svar på det var en stor spottloska som hamnade på den ena av Terapeutens välpustade pumps, innan hon marscherade in i salen och sjönk ner på en ledig stol.
Under hela gruppsamtalet öppnade Sandra bara munnen en gång och det var när hon skulle säga sitt namn.

”Jag tror inte att gruppsamtal kan hjälpa henne. Hon vägrar att dela sina tankar med andra, säger inte ett ord!”
”Men hon har bara varit där en gång, det kan du inte avgöra så snabbt.”
”Vissa människor passar bara inte för att samtala i grupp, och jag är ganska säker på att hon är en sådan människa.”
En kort paus och en suck.
”Jag vet faktiskt inte vad nästa steg ska bli då.”
På andra sidan den halvöppna dörren satt samtalsämnet själv på sin säng med ett snett leende på de blåaktiga läpparna.

Kvällen kom i vanlig ordning. Knackningarna började strax efter att klockan skiftat siffror till tre minuter över halv elva och Sandra behövde inte många sekunder för att komma ner på golvet.
”Jag såg dig idag.”
Hon stelnade.
”På gruppsamtalet.” Han talade igen.
”Var du där?” Dum fråga.
”Jag vågade knappt titta på dig.”
”Hur visste du att det var jag?”
Han skrattade till, ett kort men vackert klingande skratt.
”Det gick inte att missa.”
Ingen av tankarna som virvlade runt i huvudet på Sandra kunde berätta för henne vem av människorna i salen som varit densamme som hon pratade med just nu.
”Jag tror inte du såg mig, däremot. Folk missar mig lätt. Det enda de ser är spåren jag lämnar efter mig. Och då är det för sent.”
En stunds tystnad, famlande efter ord.
”Varför pratar jag med dig överhuvudtaget?” Hennes röst plötsligt upprörd, osäker.
”Kanske för att du blev så trött på att lyssna på mina envetna knackningar varje kväll att du bestämde dig för att ta reda på vad det var för någon galning som inte låter dig sova.”
Hon skakade på huvudet, där i mörkret med personen hon pratade med på andra sidan om en vägg.
”Det var inte det. De här förbannade människorna vet hur de kan få en att somna oavsett om det är jordbävning eller nåt annat oväsen.”
”Kanske, för att du hoppades att någon skulle lyssna på vad du säger och inte bara stirra på hur du ser ut.”
Överrumplad av att få sanningen serverad så plötsligt, så enkelt, efter månader av blint famlande i luften av så kallade experter som hävdade att de skulle kunna se allt i hennes ögon bara de tittade tillräckligt länge, satt hon nu stum.
”Det är bäst att vi försöker sova nu.” hördes så från det andra rummet och så prassel med täcke och lakan.




Dagarna förflöt med högre hastighet än någonsin och begrepp som frukost, sömn, morgon, kväll blandades ihop till en enda röra utan tidsperspektiv. Det enda hon med säkerhet höll reda på var att invänta knackandet varje kväll när ljuset släckts, och precis som hon önskade ljöd det varje kväll. Inga världsrevolutionerande slutsatser drogs under de många kvällar de talade med varandra, men båda visste att det inte var det som spelade roll. Ibland sades bara några ord, ibland blev minuter till timmar medan de satt där,
Utan att egentligen göra särskilt mycket fick han Sandra att vara ärlig och sakta, sakta föll hennes mask av mer och mer.
Inför läkarna, sköterskorna och alla andra som skulle prata med henne var hon som hon alltid varit och som läkarna så finkänsligt uttryckt det, ytterst ovillig att samarbeta. Gruppsamtalen skulle hon aldrig mera delta i, och nu hade hon inte heller längre någon längtan att gå dit och stå utanför och trängta.

Så en kväll när de satt där i mörkret sa han det hon fruktat.
”Jag åker hem imorgon bitti. Jag har inte mer här att hämta.”
Hon svalde hårt och ansträngde sig för att få rösten stadig.
”Nu ser du till att inte falla tillbaka. Hamna inte här igen, hör du det?!”
Han lät tystnaden fylla hennes öron en stund.
”Jag ska försöka. Det lovar jag.”
”Jag vet fortfarande inte hur du ser ut, hur ditt ansikte är format, vilken ögonfärg du har, jag vet ingenting av det där!”
”Men ändå har jag lyckats vinna ditt förtroende bättre än någon annan på det här stället, eller hur?”
Hon nickade och tydligen förstod han det på något vis eftersom han fortsatte.
”Trots att jag bara har sett dig en gång, tror jag att jag har sett mer än de där läkarna som kommer och tittar på dig varje dag. De pratar du ju inte med. Och det är det som räknas.”
”Jag vet. Jag vet det nu.”
En stunds funderande och de visste båda två att de sista orden snart skulle bli sagda.
”Jag är han som skrikit, slagits och förstört andra, utan att ha en anledning, förutom att komma iväg från mig själv.”
”Och jag är hon som aldrig vågat gråta med uppenbara tårar, de som rinner sådär ner för kinderna, du vet såna som folk vill torka bort så fort de ser dem. För jag vet att det ändå inte hade varit någon mening med det. Det hade ändå bara kommit fler.”
Tystnad.
Deras blickar bodde fortfarande i varandra trots att de inte kunde se varandra, och han visade inte någon tillstymmelse till att släppa sin och låta den fly till ett säkrare ställe där han slapp se en sån som ingen vill se på.
”Jag har sparat mina tårar inuti.” Hennes röst igen.
”De kommer att läcka ut så småningom.”
En tyst nickning.
”Tro inte att jag inte vet hur det känns att vara lycklig. Jag kanske till och med är det nu, i jämförelse vad som väntar sedan. Det vet vi ju inte, eller hur?
Vi vet inte hur svart allting kan bli.”

Skriven av: Emelie Jönsson