Andromeda Paradoxen

Det började med en blixt.
Ett skarpt vitt ljus som flödade in och tillfälligt lamslog synapserna i hjärnan. Sedan var det känslan av att tumla runt i tyngdlöshet och i en hastighet som låg långt bortom ljusets. Med synapserna som styrde seendet utslagna, var det en färd genom ett svart drömlandskap där endast känslorna var verkliga.
Att tumla runt, utan att ha en fast punkt att fixera på, utmanade balanssinnet och ganska snart kom känslan av illamående vällande över mig likt trögflytande tjära. Jag ville kasta upp, men magmusklerna var lika förlamade som synsinnet och istället fick jag svälja ner de ofrivilliga, sura uppstötningarna.
Allt det här upphörde lika plötsligt som det börjat och det upphörde med en smäll.
Inte en ljudlig knall, utan mer som ett dovt dunder som förebådade ett kommande åskoväder och helt plötsligt upphörde min kropp att tumla runt i ett svart kosmos. Istället stod jag på fast mark och i samma stund som synen återvände började magmusklerna fungera igen.
Det var precis att jag hann luta mig framåt så att jag slapp få maginnehållet över den nya uniformen. Hulkande famlade jag efter stöd, samtidigt som jag spydde och noterade att jag gjorde det på en mark som täcktes av ett grönt gräs vars like jag aldrig tidigare sett maken till. Det var också så pass mycket som min hjärna registrerade genom kaskadspyans kataklysmiska förlamning.
När magen protesterade över att vändas ut och in utan att ha något mer att stöta ut, reste jag mig upp. För några ögonblick svajade marken under mig, men efter att jag lyckats fästa blicken på något som föreföll vara ett träd som växte några meter bort, kom stadgan tillbaka. Med en grimas av vämjelse tog jag fram den rena näsduk som delats ut innan avfärden och torkade mig i ansiktet innan vattentanken på min rygg fick fylla munnen med fräscht vatten via munstycket som satt fästat på uniformens ena axel.
När jag kände mig någorlunda i form började jag se mig omkring. Gruppen bestod av nio individer utöver mig och samtliga stod i den lilla gläntan där Tunneln lämnat av oss. Lättad noterade jag att samtliga utom två hade låtit maginnehållet träffa marken på samma sätt som jag. De enda som verkade fysiskt och psykiskt opåverkade av Tunnelfärden var befälen.
Kapten Neeland och löjtnant Thaud stod i utkanten av grupperingen och tittade bistert på oss. Kaptenens mun hade en missnöjd dragning nedåt medan löjtnanten verkade närmast road.
”Om ni är klara med ert griseri så kanske vi kan återgå till uppdraget.”
Neeland sträckte på sig när han sa dessa ord och vi harklade oss och tog några strategiska steg bort från kräkzonen innan vi formerade en militärisk uppställning. Neeland tittade på Thaud som nickade och tog ett steg framåt.
”Alla mår illa den första gången i Tunneln”, sa han uppmuntrande. ”Det går över och ni vänjer er. Har alla kunskap om uppdragets art?”
Det hade vi. Faktum var att vi under hela det senaste månvarvet hade förberett oss på uppdraget och övat på samtliga dess parametrar, utom just Tunnelfärden. Nu kände jag att det kanske var något som vi skulle ha tränat mer på. Om en fientlig styrka hade stått i tunnelns andra ände när bärvågen släppte ner oss, skulle de utan problem ha kunnat skjuta hela styrkan utan att möta något nämnvärt motstånd.
”Menige Griz. Vad är uppdraget? Vad går det ut på?”
Löjtnantens uppfodrande röst bröt sig igenom mina tankar och jag sträckte på mig.
”Sir. Vi är en rekognoseringspatrull utsänd för att utröna möjligheterna att kolonisera denna exoplanet. Vi ska uppskatta våra motståndares numerär, deras förmåga till försvar, vapen och strategi. Sir.”
”Det är gott Griz. Vad vet vi i dagsläget om våra motståndare?”
”Alltför lite, sir. Deras teknologi är avancerad, men de ligger i sin rymdålders vagga. De förlitar sig helt på rymdskepp och har ingen Tunnelteknologi. Vi ska inte underskatta dem. De kommer att slåss på hemmaplan och ha oändliga resurser nära till hands.”
”Helt riktigt Griz, men vår teknologi och våra vapensystem är överlägsna. Vi ska enbart bekräfta detta och sedan rapportera hem. Vårt uppdrag är att ta reda på var de är svagast samt var de är starkast. Sedan kan vi fördela våra resurser efter det. När Tunneln öppnas över planetens yta och våra stridsskepp väller in över försvararna ska de inte ha en chans. Våra framgångar är avhängiga våra spaningsresultat. Har ni alla förstått det?”
”Sir. Ja, sir!”
Löjtnanten log och vände sig till kapten Neeland.
”Truppen är redo, sir.”
Kaptenen nickade avmätt när han klev fram.
”Vi har landsatts här.” Han tände en liten holoprojektor som visade den landmassa där Tunneln släppt av oss. Den röda punkten från hans handhållna laserpekare märkte ut ett område på kontinentens södra del. ”Enligt vår signalspaning har fienden ett tättbefolkat, militärt centra här. Vi kommer att använda ljusavböjare för att kunna röra oss osedda och allt kommer att spelas in för att senare vidarebefordras till vår hemvärld. Vi kommer att operera i grupper om två och ni kommer hela tiden att stå i förbindelse via kryptolänk med mig och löjtnanten. Slut. Frågor på det?”
”Sir. Nej, sir!”

***

Skogen där Tunneln släppt av oss visade sig inte vara speciellt djup. I själva verket var det en endast femtio meter bred trädkorridor som skiljde fiendens befolkningscentra från den omgivande landsbygden.
När vi delat upp oss i fyra grupper och aktiverat våra ljusavböjare kunde ingen längre se oss då ljuset böjdes runt våra kroppar, vilket gjorde oss osynliga för en betraktare. Det var enbart med hjälp av ett filter i hjälmen som vi kunde se vår stridskamrat när prismat var nedfällt.
Jag hade parats ihop med kadett Nimroy och hon hade gett mig en blick som tydligt sa vad hon tyckte om sin tvåa. Jag försökte att låta bli att bry mig om det nedsättande ögonkastet eftersom det var allmänt känt att Nimroy var Akademins bästa kadett. Att tjänstgöra med henne var en ära och oavsett vad hon tyckte om min ringa person skulle hon ställa upp som det proffs hon var.
När vi klev ut från trädkorridoren kom vi fram till en hårt trafikerad väg där fordon av alla de slag rusade fram i båda riktningarna. Lite förvånat noterade jag att fordonen tycktes sakna gravitationsmotorer och istället drevs framåt av förbränningsmotorer som krävde markkontakt för att fungera – en teknik som vi själva övergav för hundratals år sedan.
Problemet var nu hur vi skulle ta oss över trafikleden utan att bli ihjälkörda eftersom vi i vår utrustning inte hade några gravitroner som kunde lyfta oss över, men efter att ha följt leden ett hundratal meter söderut hittade vi en dagvattentunnel som löste problemet åt oss.
Väl på andra sidan tittade vi åt väster. Där, ett klick bort, låg den militära installation som var vårt primära spaningsobjekt. Just som vi stod där, lyfte två skepp från marken och bakom varje skepp lystes luften upp av två skimrande jetstrålar. Inte heller här tycktes arten ha utvecklat gravitationstekniken och mitt självförtroende växte. De skulle inte ha en chans när vår flotta anföll dem. Med jetmotorer i sina stridsskepp kunde de bara slåss i atmosfären medan våra jaktskepp kunde stiga över atmosfärlagret och sedan på nytt kasta sig över dem. Högre hastighet, större rörlighet och tyngre beväpning. Allt tycktes så här långt vara på vår sida.
Lätt i hågen fortsatte jag fram efter Nimroy som tagit ledningen. Den här rasen var underlägsen och att ta över deras planet skulle bli ett standardförfarande. Tio år sa läroboken. På tio år skulle den ursprungliga rasen ha utraderats och planeten skulle sedan ligga öppen för skövling. Jag njöt.
Nu var Tunnelfärden redan glömd. Allt obehag undanstuvat och framtidstron var obeveklig och fast. Vi nybakade kadetter skulle rapportera hem till Rymdkommandot och sedan skulle armadan starta. Innan den här arten hunnit fatta vad som hände skulle de vara utplånade.
När vi kom fram till flyghamnen stoppades vi av ett tre meter högt trådstängsel, krönt med en vajer fylld av vassa piggar, men med våra laserskärare skar vi oss lätt igenom hindret och klev in.
Det var ett öppet fält.
Någon form av gräs växte och det var ordentligt kortklippt ända fram till en zon på cirka fem meter från stängslet. I den zonen var det däremot knähögt och oroligt såg jag hur grässtråna böjdes åt sidan och plattades till när våra osynliga kroppar klev igenom det, men inga vakter syntes i närheten och inget larm gick. Det var verkligen en slarvig art som tydligen inte skattade säkerheten särskilt högt.
När vi kom ut på den kortklippta delen av fältet stannade Nimroy och såg sig omkring. Kanske trettio meter längre fram syntes en flera kilometer lång, hård yta som verkade vara var deras krigsskepp startade och landade.
I banans ena ände fanns ett flertal byggnader och ett högt torn vars funktion jag inte riktigt förstod, men det skulle vi ta reda på. Nimroy vände sig åt det hållet och så började vi gå igen.
Vi hade inte hunnit gå många steg innan vi såg tre fordon som startade och med hög fart körde ut på den hårda ytan och kom farande emot oss. En isande känsla i magen lugnades av Nimroy som höll upp handen.
”Lugn”, sa hon. ”De kan inte se oss. Stå stilla så kommer de att köra förbi. Troligen utlöste vi ett tyst larm när vi kapade stängslet.”
Fordonen kom närmare och jag kunde snart se varelserna som satt i dem och en stöt av vämjelse for igenom mig när jag såg deras bleka ansikten. Aldrig hade jag sett så fula varelser tidigare. Det gick upprätt på bakbenen och tycktes bara ha fyra lemmar – två som de alltså gick med och två som skötte allt annat. Istället för gripklor hade de korta, trubbiga lemmar som stack ut från en oval yta längst ut på deras armar och när samtliga tre fordon tvärnitade framför oss stod det klart att åtminstone en av varelserna kunde se oss.
Framför ansiktet bar den ett slags visir och när den hoppade ur fordonet skrek den något på ett språk som ingen Andromedan någonsin hört. Samtidigt pekade den rakt mot mig och Nimroy och höjde något slags vapen.
Min omedelbara reaktion var givetvis att dra mitt eget vapen och även Nimroy gjorde detta, men innan vi hunnit höja våra vapen och skjuta, dränktes vi av fiendens eld.
Något slog emot mitt bröstpansar, men trängde inte igenom. Den första träffen följdes upp av fler. En projektil slog sönder min ljusavböjare och när min kropp klev ut från avböjarens kamouflerande skydd upphörde eldgivningen någon sekund innan den åter startade.
Genom prismat såg jag Nimroy träffas ett flertal gånger innan hon föll till marken och sekunden därpå föll även jag. Skadan var inte dödlig, men den försatte mig ur stridbart skick och någon av dessa fula varelser sprang fram och sparkade undan mitt vapen som fallit ur min kraftlösa övre, vänstra klo.
Varelsen som stod över mig höjde sitt eget vapen och jag stirrade in i den svarta mynningen. Sekunden senare blixtrade det till och det hela avslutades som det började – med en blixt!
Jag vaknade upp flera veckor senare i en ny kropp på min hemvärld. Läkaren frågade om jag efter förhör ville få mina minnen av min förra existens utsuddade? Jag nekade. Detta var något jag måste minnas.
Hur de underlägsna så kallade människorna hade besegrat oss var en nyttig läxa. Dessutom kom de över vår teknologi och det Andromedanska Rådet beslutade att skjuta upp invasionen. Människorna på planeten Jorden var en paradox. Underlägsna, men samtidigt överlägsna.

Författare:

Publicerat

Dela: