Ängeln i mitt rum

1


Jag har en ängel i mitt rum.
Hon bara finns där. Gör inget. Pratar aldrig. Gråter aldrig. Skrattar aldrig. Hon bara är där. I mitt rum.
Det är ingen som vet att hon finns – förutom jag. Hon vill inte att någon ska veta att hon bor hos mig, i mitt rum. Det skulle vara våran lilla hemlighet. Det var våran lilla hemlighet.
Jag har aldrig riktigt förstått varför hon vill bo hos mig? Jag har inget speciellt. Jag bor inte något särskilt välbärgat. Bara i en lite tvåa, som morsan och farsan inte ens har råd med.
Har inte något som skulle locka en ängel att bo hos mig, i mitt rum.
Kanske är det morsans köttbullar? När ingen ser brukar hon smyga sig ut i köket och ta några ur den stora aluminiumkastrullen, som morsan köpt på en loppis vi var på i somras. Det vill säga; om morsan har haft en ”vit” dag som hon kallar det. Dom dagarna är bra dagar. Inte kanske för henne eller farsan, men för mig är dom… underbara.
Då kan hon stå i köket hela dagarna och rulla och berätta historier om hur hennes morsa brukade stå och rulla i köket när hon själv satt och kolla på. Precis som jag alltid gjorde när hon rullade.
Men egentligen tror jag inte att min ängel bor hos mig för köttbullarna.
Jag kommer ihåg en gång då morsan hade stått i köket hela dagen och rullar och dragit sina historier om och om igen, som jag var helt slut att lyssna på. När sista stekpannan var full med köttbullar ringde det. Jag tror det var hennes väninna Eva. Är inte säker, men eftersom morsan pratade och pratade i flera minuter så antar jag att det var hon.
Medan hon tjattrade med Eva, gick jag ut till farsan som låg på soffan. Så satt jag där, tills en vidbränt lukt nådde mig. Men då var det redan försent.
Morsan hade känt lukten före mig, men det hjälpte inte.
När jag nådde köket stod hon och skakade häftigt med båda händerna så lukten skulle skingras och försvinna ut genom altandörren.
Jag gick sakta fram och dumt nog fick jag fram: -” Klarade dom sig? ”
När jag tänker på det så här efteråt, var det en jävligt dum fråga, och det tyckte morsan med.
– ” Men för i helvete, det ser du väll din lilla skit! ”
Morsan blev jätte arg på mig då, eftersom jag inte märkt att hon brände vid, och för att jag ställde dumma frågor. Sedan blev hon arg på farsan för att han inte skaffade sig ett jobb, utan bara låg på soffan hela dagarna och tippade på hästar med deras pengar som dom borde vara varsamma med.
Det tog ett tag innan hon kom på sig själv, och sa förlåt. Men det gjorde inget att hon hade blivit sur på mig och farsan. Jag var van.
När jag hjälpt till att vädra ut den brända lukten sa jag till henne att jag kunde ta hand om resten. Hon blev väldig glad, och överraskad över mitt erbjudande. Försvann, och då var jag äntligen ensam.
Farsan låg på soffan som vanligt. Jag kunde höra hur morsan började tjata på honom om jobb och pengar, men som vanligt brydde han sig inte det minsta.
Han bara vände ryggen till och tog sin vanliga siesta, och det dröjde inte länge innan jag kunde höra hans snarkningar och mumlande.
I vanliga fall brukar jag sitta i dörröppningen till vardagsrummet och lyssna på farsan. Det är roligast när han har tippat på hästar och vunnit en tjugolapp. Då hejar han och skriker som om han vunnit en miljon. Sedan blir jag bjuden på öl. Jag undrade en gång hur gammal man egentligen måste vara för att dricka såna drinkar som fick morsan och farsan att skratta och fåna sig som om dom varit två. Då skrattade han bara och sa att en tioåring kunde dricka hur mycket hon ville, bara hon inte spillde!
Har inte druckit så mycket ännu. Blir alltid lite groggy när jag fått i mig ett helt glas öl. Så jag tror att jag väntar med… hur mycket som helst.
Nu låg han där, i soffan och snarkade som om det inte fanns ett enda problem i hela världen.
”Om det ändå kunde vara så”…
Med mina små händer diskade jag tills mina fingertoppar blivit som russin. Sedan torkade jag och ställde allt på sin plats.
Till sist samlade jag ihop alla köttbullar i plastpåsar och lade dom i frysen. Men jag sparade några. Dom la jag i en servett.
När jag slutligen var klar gick jag till mitt rum.

Där vid det skitiga fönstret stod hon.
Min ängel brukade alltid stå där och stirra mållöst ut i intet. Likt en zombie, med armarna tungt fallna mot marken och munnen halvt öppen.
Jag gick fram till henne och lade servetten i hennes vita hand. Hon reagerade inte. Brydde sig inte. Handen föll slappt ner igen och köttbullarna föll ur den vita servetten och hamnade på mitt golv. Då sprack allt.
Det var egentligen inte meningen att jag skulle bli förbannad på henne. Det var morsan jag ville skrika åt. Det var farsan jag ville skrika åt. Men jag skrek åt henne i stället.
Jag skrek och skrek tills jag var helt röd i hela ansiktet. Vid den tidpunkten kom farsan inrusande med morsan hack i häl. Han började skrika åt mig att jag skulle hålla käft, då började morsan skrika åt farsan för att han inte skulle skrika åt mig på det sättet. Så var ännu ett gräl igång.
Jag hade sedan länge slutat skrika på min ängel, och mina föräldrar. Nu stod jag bara där, mitt i rummet och försökte se meningen med livet. Sökande med blicken efter min ängel, men hon var försvunnen. Troligtvis hade hon gått upp i rök precis när farsan kommit inrusande. Hon brukade göra så. Gå upp i rök, när hon inte ville att någon skulle se henne.
Jag fann mig själv desperat försöka få morsan och farsan att sluta skrika på varandra. Men dom hörde inte mig. Eller rättare sagt; dom ignorerade mig.



2


Fan. Jag hatar mitt liv! Vill inte leva! Hatar morsan och farsan! Hatar våran jävla fröken! Hatar alla! Vill dö, vill försvinna… Fan… jag älskar morsan och farsan…



3


Paradiset. Finns det? I såna fall vill jag dit… NU! På en gång.
Min ängel har inte visat sig på länge. Jag vet inte var hon har tagit vägen?
Är så jävla sur på mig själv. Varför går allt som jag försöker göra åt skogen?





4


Efter det med köttbullarna såg jag inte min ängel på några veckor. Hon var spårlöst försvunnen.
Jag visste inte att jag skulle sakna henne så mycket som jag gjorde då. Hade givit upp all hopp om att hon skulle komma tillbaka. Men så en dag befann hon sig i mitt rum.
Jag hade varit ute och försökt fördröja tiden medans morsan och farsan supit sig fulla igen. Hade fått lärt mig av en kompis att det hette så när vuxna beter sig som tvååringar, och bara gråter eller skriker.
Efter några timmar ute i regnet gick jag dyngsur upp till våran anskrämliga lägenhet. Råttor och kackerlackor hade stormtrivts om vi haft några. Men dom enda råttor vi hade var dammråttor, och kackerlackor fanns det ju inte i Sverige.
Morsan låg vid toaletten och vräkte ur sig ölen, som hon hade fått i sig alldeles för mycket av. Farsan såg jag inte. Troligtvis låg han på deras säng, eller hade han gått ut? Nej. Då skulle jag sett det.
Eftersom morsan låg vid toaletten, lade jag dom blöta kläderna i en hög vid dörren.
Jag förstod att morsan skulle bli skitsur på mig om jag skulle komma och försöka klänga mig fram bara för att hänga upp kläderna över vårat badkar.
Med tassande steg smög jag förbi toaletten. Kunde höra morsans kväljningar, och hur toaletten fylldes med öl. Började må lite skralt själv. Tänkte precis be morsan att låta mig få spy upp lite i toaletten. Och om hon nu skulle säga nej kunde jag i värsta fall få spy i badkaret.
Du förstår. När man står vid toalettdörren ser man rakt in i mitt rum. Rakt in. Så precis innan jag skulle ha knackat på toalettdörren såg jag henne.
Det jag kände då när jag såg att min ängel var tillbaka kan jag inte förklara med ord.
Eufori är nog det närmaste ordet.
Verkligheten försvann. När jag sprang in till henne kändes det som jag gick på moln.
Hon fick en blöt bamsekram och sedan grinade jag tills mina ögon började svida.
-” Ska aldrig skrika åt dig igen. Aldrig. Kan du förlåta mig? Jag ber tusen gånger tusen om ursäkt.”
Som vanligt sa hon inget. Rörde inte en muskel i hela ansiktet. Men hon förstod. Hon förlät mig. Och det var det som räknades. Efter det gick jag ut i köket och gjorde några ostmackor åt oss.

Jag ägnade hela eftermiddagen åt min ängel. Jag berättade att morsan och farsan hade börjat gräla när hon hade gått upp i rök, och hur desperat jag hade försökt få dom att sluta.
Men min röst hade inte haft någon talan, som vanligt.
Det hade tagit en timme innan morsan fått syn på köttbullarna. Då slutade hon tvärt och gick framtill mig och såg på mig med en sån där ”vad-fan-är-det-här” blick. Jag sa inget då, utan hade bara sprungit in på toaletten. Farsan skrek åt mig att komma ut och förklara mig. Men jag visste att om jag skulle låsa upp den dörren ledde det till straff. Så jag stannade hela natten där inne. Sov nog inte en blund. Satt hela tiden på helspänn att farsan skulle ta sig in och… slå mig igen.
På morgonen - tror hon var vid sex, orkade jag inte längre. Jag öppnade dörren och smög ut.
Morsan och farsan låg och sov. Jag var livrädd att dom skulle vakna, så jag klädde på mig ytterkläderna och gick ut.

På den tiden hade jag ingen egen klocka. Vi hade bara en, och den satt i köket. Morsan sa att jag skulle få en egen på min födelsedag, men som vanligt ägnade dom sig åt öldrickandet då, och glömde bort att jag fanns.
Så jag visste inte hur mycket klockan var, utan fick utgå från det att postgubben kommit till våran port.
Han brukade alltid infinna sig vid niotiden på morgonen. Hur jag kunde veta det?
För några somrar sedan brevväxlade jag med en flicka som bodde uppe i Lappland. Då, varje morgon satt jag nere vid porten och väntade med spännig på att han skulle komma med brev till mig. Det säger sig självt att efter en hel sommars post granskning hade jag matat in det automatiskt i huvudet; ”han kommer klockan nio”.

Den gamle mannen hade sett underligt på mig när han närmade sig dörröppningen. Hade troligtvis sedan länge glömt mig. Men jag brydde mig inte, utan gick upp till mig.
Var nu försenad till skolan.
Morsan och farsan sa inget eller gjorde inget när jag kom igenom dörren. Trodde att dom i alle fall skulle fråga vart jag varit? Men inte ens en blick fick jag.
Bestämde mig för att skita i skolan den dagen. Var alldeles för trött för att sitta vid en bänk och låta intresserad av något skit som våran högfärdiga lärare hade att säga.
Ångrade mig bittert senare mot kvällen då en av min lärare ringde hem och frågade var jag varit idag? Tjyvlyssnade på det samtalet, och morsan gav ursäkten att hon inte hade en aning vart jag varit.
”Fan! Det vet du visst! Jävla subba. Jag var trött, och det var tack vare dig och gubbjäveln, kallad ” farsa.”
Efter det att morsan lagt på telefonen fick jag höra hur värdelös jag var. Hur mycket bättre allt skulle vara om jag inte funnits. Att om jag skulle skolka igen skulle jag få flytta. Eller med andra ord bli utslängd.
Den dagen fick jag ingen kvällsmat, utan var hänvisad till mitt rum.
”Som om jag hade varit någon annanstans. Med er? Aldrig!”

Under hela tiden jag satt och berättade såg min ängel på mig med sina blå-gråa ögon.
Hon kanske inte kunde prata, men med ögonen sa hon tusen ord.
Skrattade med dem, grät med dem när jag berättade att jag spenderat natten på toaletten, och det allra bästa var när dem sa; ” jag förstår dig.”
Allt var perfekt. Jag var i paradiset en tid. Och jag skulle ha stannat där om inte farsan kommit.



5


–” Tror du på Gud? ”
–” Va? ”
–” Tror du att det finns något så mäktigt, att man kan kalla det för… Gud? ”
–” Tror inte på något så larvigt. ”
–” Tror du på änglar? ”
–” Änglar? ”
–” Ja, änglar. ”
–” Jag tror inte på Gud, och så vitt jag vet, är änglar Guds budbärare… Så, alltså, tror jag inte på det heller. ”
–” Men vad tror du på? ”
–” Måste jag tro? ”
–” Nej. ”
–” … Men…? ”
–” Men, är det inte skönt att vända sig till någon när allt rasar? ”
–” Jag behöver ingen… ”
–” Alla behöver någon… ”
–” Inte jag. ”



6


Vintrarna var alltid jobbigast. Speciellt om morsan och farsan druckit.
För att slippa all traggel brukade jag gå ut och försöka fördröja tiden genom att fly till en annan planet.
Där var allt bra. Farsan hade skaffat sig ett jobb, och morsan gjorde köttbullar varje dag.
Gud, jag skulle ge allt om jag kunde få leva där. Inga problem, inga gräl, bara ”vita”dagar…
Eftersom vi inte hade så mycket pengar, fick jag alltid ärva kläder av morsan och Eva.
Även om en tioårings kropp drunknade i deras kläder, fick jag aldrig kläder i min egen storlek.
Som ni kanske kan förstå skämdes jag oerhörd för detta i skolan. Alla andra tjejer hade tajta tröjor och korta kjolar, så pojkarna skulle se att deras kroppar börjat förändras. Och även om min kropp inte börjat… ändrats, ville jag ändå infinna mig som en av… dem.
Vinterjackan för mig var en gammal kofta som morsans mormor stickat för mycket länge sedan. Undrade om hon levde fortfarande? Har inte sett henne under många år. Morsan pratar nästan aldrig om sin släkt. (Och farsans sida skiter jag i, har i alle fall aldrig träffat någon av dem.) De enda gångerna jag kan få höra något om min morsas släktingar är när hon rullar köttbullar, eller har druckit så mycket att hon knappt minns sitt eget namn.
Ganska otroligt att hon kan minnas avlägsna minnen så bra när hon dricker. Kanske gör ölen något med hjärnan så den bara kommer ihåg gamla minnen, och inte nya…?
Mina läppar var alltid blålila när jag tillslut – efter många metoder att försöka få upp värmen igen, beslutat mig för att gå hem.
Ville inte komma hem för tidigt. Då skulle jag antagligen få höra hur värdelös jag var, genomgå pinsamma diskussioner, eller få spö av farsan.
Det hände, att när jag kom hem efter mina långa resor till den andra världen, låg båda utsträckta som sälar på vardagsrumsgolvet.
Varje gång trodde jag att dom hade supit sig till döds. Kan inte hjälpa det, men jag hoppades att dom skulle göra det när jag höll andan för att lyssna om deras tunga andetag kunde höras.
Blev i trans och fick svåra skuldkänslor när någon av dom rörde på sig. Fan, hur kunde jag ens tänka så? Älskade ju dom båda. Det var inte morsan och farsan jag hatade… det var ölen jag hyste stark motvilja mot…

Eftersom vi bodde trångt, gick vi oftast varandra på nerverna. Speciellt morsan och farsan.
Mitt eget rum skulle ha varit ett kontor till farsan när vi flyttade hit. Farsan hade faktiskt haft ett jobb för några år sedan. Visst, det är otroligt svårt att förstå att en man som han kunnat ha ett jobb, men han hade haft det. I alla fall i några månader.
Han trasslade till det som vanligt, och fick sparken. Dom hade haft ett fruktansvärt gräl den kvällen farsan kommit hem och berättat att han inte längre hade ett jobb. Han hade blivit så arg på morsan så han slog henne gul och blå. Det var inte hans fel… Det vet jag. Han hade druckit en hel flaska sprit den kvällen för att jämna ut problemen, och spriten orkade inte med en fru som gnällde om pengar och sina behov.
Ville stoppa honom. Men jag klarade inte av det. Han var ju för stor för mig, och stackars morsan var ju alldeles för svag efter hans hårda sparkar mot hennes mage.
I ett sista desperat försök slängde jag mig framför morsan och fick då ta en smäll mot mina revben. Har du brutit ett ben? Jag gjorde inte det, men det kändes som om mina organ skulle komma uppfarandes ur munnen, och vända ut och in på mig.
Då slutade han.
Efter det har han inte ens brytt sig att leta i annonserna efter jobb. Han vill inte längre. Bryr sig inte. Morsan försöker och försöker hela dagarna, men slutar alltid i tro att han ska börja slå henne igen.
Han har inte slagit henne så mycket sen den dagen. Hon behöver bara läxas upp i mellanåt, och det var samma för mig.

Min ängel gav mig alltid skydd när han blev våldsam. Jag försökte alltid hinna ut innan han fått tag på mig. Men vissa gånger stod han vid dörren och väntade på mig som ett rovdjur.
Då sprang jag alltid in till henne, och vi båda gömde oss under sängen.
Där såg man när han kom in, och eftersom han var full, slog det aldrig honom att leta på dom mest uppenbara ställena jag och min ängel kunde gömma oss på.
Det var garderoben och under täcket som han letade, sedan struntade han i mig. Eller glömde.
Under tiden han var i mitt rum vågade jag inte andas. Min ängel höll hårt i min hand och jag kände någon slags värme strömmande in i mig. Trygghet.
Kände aldrig sån värme hos morsan och farsan. Inte ens dom vita dagarna var jag blåögd mot dom. Var alltid uppmärksam mot dom, speciellt farsan. Litade inte på honom. Inte för en femma.

Skriven av: Johanna Kallin