ängla ansikte

Ängla ansikte.

Hennes hjärta tycktes slå dubbla slag. Hon skakade hysteriskt. Skrek högt. Hon började kräkas, och fortsatte samtidigt att skaka.
Plötsligt satte hon sig upp, stirrade på mig med sina kristall blå ögon.
- Vad såg du? Frågade jag.


Sju månader tidigare

Jag minns mycket väl första gången jag såg henne. Eller henne, snarare hennes kristall blå ögon, jag jobbade på samma avdelning där hon satt. Jag är psykolog, och hon var en av mina patienter. Om ni nu inte förstått att hela saken utspelar sig på ett sjukhus så berättar jag det nu. Ett litet avlägset sjukhus, i en förort, där patienter som ville ha extra lugn fick sitta.
Dagens första patient hade haft ett psykisktanfall, slagit sönder stolar och bord, så när jag rusade in till min andra patient var jag allmänt sur. Hon satt hopkurad på sängen, och hennes blåa ögon lyste.
- Hejsan, sa jag.
- Hej, svarade hon med en tunn röst.
- Pernilla Ahlm heter jag. Sa jag med en snutt av glädje i rösten.
- Alma Dahlgren, sa flickan och stirrade på mig med sina ögon.
Jag satt länge och följde hennes minsta rörelse. Hon fingrade på en berlock som hängde kring hennes hals. Hennes blonda lockar hade fastnat i berlocken, och hon fingrade för att få bort håret.
- Får jag titta i din berlock? Frågade jag.
Hon ryckte på axlarna till svar.
Jag böjde mig framåt och fattade tag om berlocken. Hon stirrade på mig som om den skulle gå sönder. Luckan hade fastnat en aning. Men slutligen fick jag upp den. Bilden på en söt och näpen flicka trädde fram.
- Vem är flickan på bilden? Frågade jag.
Hennes ögon fylldes med tårar, och jag förstod att jag gått rakt in på problemet. Hon andades djupt en gång och sa sedan.
- Emelie heter flickan på bilden.
- Vill du berätta om Emelie, frågade jag.
Hennes ögon försvann för en stund bort från mig. Slutligen andades hon ut och började berätta.

Emelie och jag skulle gå ut den kvällen. Mestadels för att hon skulle slippa sina föräldrar. Hon avskydde dom, och flera gånger hade hon varit nära på att ta sitt eget liv.
Hon flamsade omkring som vanligt. Snön hade precis börjat falla den kvällen. Så ute var vägarna täckta av snö.
Vi gick runt nio på kvällen, en kille i vår klass skulle ha fest. Så jag och Emelie var aningen berusade innan vi ens var framme vid festen.
Hon gick bara rakt ut i vägen, och jag hann precis dra undan henne innan bilen skulle träffat henne i sidan.
- Du är min räddande ängel, sjöng hon.
Hon fattade tag om mig, och vi gick över vägen.
Väl framme vid festen gled hon iväg med ett gäng killar.
- Vart ska du?, ropade jag efter henne.
- Vi ska ut och åka, svamlade hon fram.
Jag fattade tag om min pojkväns hand, han kramade tillbaka.
Timmarna flög iväg, jag var halvt berusad, när jag märkte att Emelie kommit tillbaka. Jag började rusa runt inne i rummet. Rykte tag i en av killarna som varit med henne.
- Var är Emelie, skrek jag.
- Jag vet inte, mumlade han.
Jag släppte taget om honom, och rusade ut. Snön låg nu som ett täcke över marken.
Jag sprang och ropade. Hon fanns där ute nånstans det visste jag.
Snön hade nu börjat krypa in i min skor, och jag började hacka tänder. Jag blickade neråt marken, och fick se små röda fläckar. Tankarna for genom huvudet, medan jag gick efter dessa fläckar.
Där låg hon, skuren i magen. Det sipprade blod längs magen på henne.
Hysteriskt började jag leta efter hennes puls. Halsen var kall, och jag kände hennes svaga andningar mot min arm.
- Emelie, Emelie älskade Emelie, sa jag om och om igen, och vaggade henne i mina armar.
- Alma ,viskade hennes späda röst.
- Sch, säg inget. Ligg här stilla tills ambulansen kommer, sa jag.
- Alma, det är för sent. Jag finns här hos dig. Kommer alltid finns där för dig. Som en vakande ängel. Alltid Alma, hör du det?
- Du kommer inte att dö. Emelie, stanna hos mig.
- Alma, jag kommer alltid finnas där för dig. Som en ängel.
Hon slöt ögonen. Strax därefter slutade hennes hjärta slå. Jag slöt mina armar om henne och skrek.
Hon slutade tvärt att prata. Hennes ögon försvann ifrån mig. Hennes hjärta tycktes slå dubbla slag. Hon skakade hysteriskt. Skrek högt. Hon började kräkas, och fortsatte samtidigt att skaka.


Tillbaka till nuet.

- Hon var här igen. Emelie var här, sa Alma.
- Så vad hände? Frågade jag.
- Hon försvann. Jag sa åt henne att jag klarade mig nu, att jag behövde frihet.
- Försvann hon bara?
- Hon kysste min kind, o viskade: jag lämnar dig nu. Men du finns alltid i mina tankar.
- Så det är över nu?
- Ja hon kommer inte komma tillbaka nåt mer, sa Alma.
Hon satt en stund o stirrade på mig. Efter en stund log hon, och slog armarna om mig.
Jag funderade på om Emelie verkligen varit en vakande ängel över Alma. Eller om Alma bara inbillat sig. Fast det spelade ingen roll. För Alma var fri och frisk. Det var huvudsaken.
Men man kan aldrig vara säker, För änglar finns dom?

Skriven av: emma