Ångztezia

På jorden lever vi uppdelade som européer, afrikaner, asiater, amerikaner och australiensare, med en mängd mindre folkgrupper och olika religioner
Det är samma sak på planeten Ångztezia, de bara heter annorlunda mot våra
Dessutom är Ångztezia mycket mörkare än jorden
Så mörkt att det nästan är svart




(Agorafobi - rädsla för torg, öppna ytor och platser, rädsla för att lämna hemmet)

Herr X kommer gående på den svarta trottoaren i hög fart. Han har bråttom hem från sitt jobb som snickare för att hämta sina två barn på dagis. Han arbetar en bit utanför huvudstaden i landet Agorafobia med att snickra igen dörrar, fönster och andra kryphål på hus och små stugor som dess ägare, agorafobierna vill bomma igen. De vill försäkra sig om att de aldrig mer behöver gå ut och att ingen ska kunna ta sig in. De har bommat igen utsidan och för säkerhets skull även insidan.
Den senaste tiden har ökningen av igenbomningar ökat dramatiskt, ingen vet den egentliga orsaken men forskarna tror att det beror på det svarta ozonlagret som blir tätare och tätare och utsöndrar mer och fler ämnen som bryter ned den redan så nedsatta serotoninhalten hos befolkningen på planeten Ångztezia.
Agorafobierna blir allt fler och är nu den tredje största befolkningen på planeten, efter Klaustrofoberna som den allra största och sedan Emetiofoberna på andra plats. Depressionisterna ligger på fjärde, Fobikerna på femte och Suicidalerna på sjätte.



Eftersom Herr och fru X själva tillhör Agorafobierna har de redan börjat förbereda sig på en igenbomning av huset, de känner båda två att det börjar bli dags att helt dra sig tillbaka, att livet börjar bli för invecklat. Dessutom har deras två barn snabbt utvecklat en allt starkare torgskräck, mycket tidigare än vad de själva gjort i deras ålder. Detta beror antagligen på det alltmer fortskridande nedbrytningen på ozonlagret.

I dörren på dagis blir han bemött av två andra föräldrar, hulkande och rödögda med varsitt barn i handen. De hälsar besvärat, helst vill ingen hälsa alls. Kontakter med människor är jobbiga, egentligen vill inte barnen gå på dagis heller, de är bara rädda hela tiden och vill inte gå ut ur sina slitna röda skåp där de egentligen bara ska förvara sina ytterkläder.
Regeringen jobbar på en ny lagändring som ska ge tillåtelse för barnen att få stanna hemma och vara inomhus hela dagarna, men de är inte där riktigt än. Alla politiska frågor tar tid, och eftersom politikerna själva också har ångest och gråter hela tiden är det svårt för dem att läsa igenom de papper de måste för att kunna genomföra besluten. En del papper blir så blöta att de inte går att läsa, och deras händer darrar så mycket att de inte kan skriva under några dokument.

Herr X hittar sina barn i respektive skåp, och tvingar dem att klä på sig alla ytterkläder och följa med. Det blir som vanligt en lång process, och Herr X gråter mer för varje prövning. Egentligen orkar han inte mer, inte barnen heller, och dagispersonalen har själva slutat för dagen och låst in sig i sina egna skåp i personalrummet.
Till slut är barnen klara och kommer ut.
Allt är mörkt ute. Gatorna, träden och himlen. Husen och alla människor.
Tittar man på en satellitbild av Ångztezia ser man bara en stor boll av svarta och gråa nyanser, till skillnad från Jordens färgglada skala.
Människorna ute på gatorna går med huvudet sänkt och blicken nere i den svarta jorden.

Väl hemma i tryggheten är både barnen och Herr X mycket lättade över att vara hemma, men till och med då gråter de, det är alla spänningar som släpper och tröttheten som kommer smygande och lamslår dem.
Utmattade sätter de sig i soffan och inväntar sin mamma och hustru.


Fru X befinner sig på tunnelbanan på väg hem från sin arbetsträning som hon gör i en klädbutik mitt i stan. Hon är helt utpumpad och håller krampaktigt tag i en ledstång i vagnen. Tunnelbana var bland det värsta hon visste, men det var det enda sättet för henne att ta sig någonstans. Alternativet hon hade var att åka buss, men buss var ännu värre än tunnelbana.
Politikerna höll på att arbeta fram ett nytt lagförslag där också, men eftersom de själva hade agorafobi så kunde de inte ta sig till arbetet varje dag, utan kom bara när de klarade av det. Målet var att alla i fortsättningen skulle kunna arbeta hemifrån, så att ingen skulle behöva gå ut.
Väl framme där Fru X ska gå av, skyndar hon sig gråtande ut och beblandar sig med alla andra gråtande människor som precis som hon, avskyr att åka tunnelbana.

Väl hemma i den trygga, kalla lägenheten, orkar Fru X inte ens ta av sig ytterkläderna, hon går bara rakt in i vardagsrummet och slänger sig ner i soffan tillsammans med resten av den tårögda familjen.




*



(Fobi -sjuklig överdriven rädsla för någon specifik sak, avsky)


Herr Fobian, som bor i grannlandet Fobia tillbringar som vanligt sin eftermiddag med att sitta uppkrupen i sin favoritfåtölj invirad i tre varma filtar och med fastklistrad blick på ytterdörren för att kunna se på en gång när hans fru kommer hem. Han skulle behöva gå på toaletten men han har en väldigt stark fobi mot golv, så pass stark att hans fru måste bära honom överallt. Hon börjar morgonen med att bära honom från sängen till badrummet där han får ligga i en duschstol som man använder på sjukhus för de som är rörelsehindrade. Fast Herr Fobian är ju egentligen fullt kapabel fysiskt, att röra sig men han kan inte för han är så vansinnigt rädd för golven. På natten sover han med tjocka täcken på golvet i sovrummet så att han inte ska kunna se dem, eller ännu värre, känna lukten av dem för han tycker att de luktar hemskare än de ser ut men kombinationen att både se och känna lukten av dem får honom att krevera av stark panikångest och rädsla för döden. Efter morgonduschen som hans fru hjälper honom med, bär hon ut honom till vardagsrummet och favoritfåtöljen, som är så mjuk och nedsutten att han nästan inte ser golvet där han sitter. Men för säkerhets skull lägger hans fru ut filtarna från sovrumsgolvet på vardagsrumsgolvet och stänger dörren till sängkammaren så att han inte ska känna lukten av det. I den fåtöljen sitter han tills hans fru kommer hem från sitt arbete åtta timmar senare och kan bära honom över golvet så att Herr Fobian kan gå på toaletten. För att minska behovet av toalettbesök äter han inget alls på dagen, han dricker ett glas vatten cirka trettio minuter innan hans fru kommer hem, och ett glas vatten innan han går och lägger sig. På så vis klarar Herr Fobian av att leva ett helt normalt liv, precis som alla andra.

Fru Fobian är däremot inte alls rädd för golv. Hon är rädd för nötter. Eller rättare sagt, hon är rädd att hon ska få en allergisk chock orsakad av nötter. Hon är inte alls allergisk, men är fruktansvärt rädd ändå, och hon äter inte någonting som kan innehålla spår av nötter. Vilket det numera står på det mesta så det innebär att Fru Fobian inte äter så mycket och hennes rädsla har bara ökat och ökat, numera köper hon inte ens mjölk utan att läsa på förpackningen vad det innehåller. För att undvika så mycket som möjligt av rädslan äter hon bara det hon måste få i sig i sällskap av andra som skulle kunna hjälpa henne OM hon fick en allergisk chock och svullnade igen i munnen. Så därför äter hon en gång om dagen och det är på jobbet. Eftersom hennes man är så rädd för golv så kan inte han hjälpa henne om något skulle hända henne i hemmet. Men Fru Fobian känner att hon löst sitt problem på ett mycket bra sätt och känner sig lycklig över de saker hon kan äta och varje dag på jobbet går hon omkring och bara längtar efter att få komma hem till sin man.




*



(Depression - olika grader av nedstämdhet)


I ett av de mörkaste länderna Depanzania, bor Zoloftia som en gång var en mycket vacker flicka. Men nu var hon tjugotre år gammal och åldern började ta ut sin rätt. Full av rynkade veck i ansiktet och hennes gråa hår skar sig igenom mörkret, det nästan lyste upp hela vägen där hon gick, ungefär som en cykellampa på en gammal tantcykel från sextiotalet, eller en pannlampa från en gruvarbetare. Hon frös och skakade så mycket att hennes matkassar ständigt flög henne ur händerna och spred ut innehållet på den asfalterade gångvägen. Gång på gång fick hon stanna och plocka upp sina varor och blev mer hysterisk för varje gång det hände. Känslan av att vara så utelämnad åt slumpen, ödet, gud eller vad det nu kunde vara, tryckte ner henne så hårt att hon nästan inte kunde andas. Hon orkade inte mer nu.
Så kände hon varje dag, och fortfarande fick hon uppleva en morgondag.
Hennes depression var medfödd och hade slagit till extra hårt när hon var tolv år gammal och var med om en våldtäkt på skoltoaletten under en lunchrast. Efter det ville hon inte ens gå upp ur sängen. Men hennes föräldrar hade tyckt att det var lite väl tidigt för henne att dra sig tillbaka till sängen för att stanna, det hade ju inte ens de gjort, även om det inte skulle dröja så länge till. De hade peppat henne till att fortsätta gå upp och försöka stänga av den värsta depressionen.
Zoloftia hade spelat med i deras spel, men hade aldrig lyckats förtränga händelsen. Nu var hon äldre och hade bott i egen lägenhet sedan hon var sjutton år. Hennes föräldrar hade dragit sig tillbaka nu, och hon pratade endast med sin mamma någon enstaka gång på telefon, men snart skulle hon inte kunna det heller, för mamman kände att det började bli för mycket att ha telefonen inkopplad en gång var tredje vecka så snart skulle den länken för alltid klippas av och begravas i det förflutna. Då kunde Zoloftia också dra sig tillbaka utan att känna skuld till någon annan, För det fanns ingen annan i hennes liv. Hon tillhörde Depressionisterna och de var ett ensamt folkslag som aldrig tog kontakt med någon annan. Ensamheten var deras öde, deras lott i livet.




*



(Klaustrofobi - rädsla för slutna rum och trånga utrymmen)


Ataraxia befann sig för tillfället lång ifrån tryggheten, friheten och sitt liv. Hon var på en loppmarknad i utkanten av staden, hon var på jakt efter en stor lampa som skulle kunna hjälpa till att förstärka hennes boende till att verka ännu större och vidare. Hon var tvungen att ha mer rymd. Att befinna sig så nära staden var en skräckupplevelse för Ataraxia som tillhörde Klaustrofoberna. Hennes skräck för trånga och slutna utrymmen hade nu tvingat henne att flytta ner till stranden, där många andra Klaustrofober bodde. De hade övertagit stranden, i princip köpt upp den för att kunna erbjuda boendeplats till flera som inte klarade av att leva instängda i en stad, inuti en trång lägenhet. Klaustrofoberna var ett mycket speciellt folkslag, och sökte sig inte till några andra än de själva. De använde bara lösa kläder, som till exempel långa kjolar, stora byxor och vida tröjor och skjortor. De Klaustrofober som gått riktigt långt in i sig själv, och riktigt hittat den där friheten som de hela tiden söker för att orka med att leva, bär inga kläder alls och har inga fasta relationer till någon annan.
De klarar inte av att ha på sig kläder, de är för instängande och påtryckande, det kändes som att de skulle kvävas av alla tyglager som prydde deras kroppar. Men alla Klaustrofober var inte nakna, vissa kunde tycka helt tvärtom, att nakenheten tyngde dem och tog istället på sig mer än vad de egentligen behövde.
Ataraxia befann sig i någon slags mellanzon, hon ville inte vara naken, men inte ha för mycket kläder heller, hon hade mycket svårt att finna sig tillrätta i livet och deppade ofta ihop över detta. Hon kände sig alltid som en halv människa.
Vad hon däremot inte alls klarade av, var nära relationer till andra människor. Det fick henne verkligen att tappa andan och längta efter tjocka tuber med syrgas.
Så hon undvek dem, sa det hon var tvungen till och sedan var hon tyst. Det var den delen som höll den andra halvan av henne levande, medan den andra fortfarande sökte efter liv.





*



(Suicidal -självmordsbenägen)


Cipramix stirrade tomt framför sig och väntade på att den första bloddroppen skulle tränga fram genom hans redan bleka, ärrade hud. Han kände ingen smärta. Det hade han slutat känna för länge sedan, huden var immun mot smärta nu. Tyvärr. Han behövde känna smärtan, den fick honom att överleva ännu en dag till. Nu fick han trösta sig med strilande blodregn. Men tyvärr var det också så, att blodet började sina och han blev alltmer tröttare och blekare. Det var i och för sig meningen, för Suicidalerna ville ju inte finnas kvar, deras liv gick ju ut på att utplåna sin egen existens att förgöra deras personligheter och förinta sina själar för alltid.
Cipramix var med i den lokala klubben för stadens Suicidaler, Suicidalsföreningen MåBlodetFlyta, MBF. Han satt med i styrelsen och var kassör. Han hade alltid varit bra på det där med pengar, och kände att han uppfyllde en viktig funktion i föreningen.
De hade möten två gånger i veckan, denna vecka hade de skickat in förslaget om dagisverksamheten till politikerna, som gick ut på att dagispersonal skall lära ut barnen redan i tidig ålder att ”skära rätt”. De kallade det för ”skära rätt” kampanjen.
Annars brukade de diskutera och visa upp nya sätt att utföra sina självskador på, nya verktyg som kommit ut på marknaden och vem som gjort sig illa mest sedan förra mötet. De hade en poänglista och när man kommit upp i hundra stjärnor fick man väja ett alldeles nytt verktyg. Man fick alltså en ny stjärna för varje gång man skadat sig själv. Cipramix trivdes mycket bra i klubben och såg fram emot den dagen han och alla andra lyckats utplåna sig själva.




*


(Emetiofobi -rädsla för att kräkas)


Emetico tillbringade som vanligt ännu en dag i sin lilla lägenhet. Han bor i en lägenhet med ett rum och kök som är utrustat med alla tänkbara bekvämligheter som finns. Allt för att han ska slippa gå utomhus och riskera att bli smittad av någon bakterie och bli magsjuk.
Han har bredband, hemmabio, extra stor frys, kylskåp och skafferi. Han handlar bara en gång varannan månad och då iförd en tjock skyddsoverall, tjocka handskar och ett munskydd. Han får all sin post via Internet, han har införskaffat en dörr utan brevinkast och alla sina vänner träffar han på nätet. Han har även en flickvän som också tillhör Emetiofoberna och de tillbringar ofta halva nätterna med att skriva långa mail till varandra och ibland träffas i chatrummet som finns på hans egna hemsida. De har varit tillsammans i snart ett år, och ska fira sin ettårsdag med att duka upp en romantisk middag med levande ljus framför webbkameran så att de ska kunna se varandra hela kvällen. Det var hans första ”riktiga” förhållande och han trodde verkligen att han hade hittat den rätta. Han hade tidigare haft några kortare relationer men ingen som utvecklats till något seriöst, och de hade ej bott i landet Emetiofobia så det hade varit jättesvårt att få det att gå ihop, de levde så helt olika liv, och det hade varit svårt att mötas på halva vägen. Men han var lycklig nu, och kände sig glad och förväntansfull inför framtiden.






Det var berättelsen om Ångztezia
Den planet som är precis som jorden,
bara lite mörkare och med andra namn på folkgrupper än vi
Jag bor där ibland
Allt oftare faktiskt




*



Epilog:

Planeten Ångztezia ökar alltmer i folkmängd, fler människor från jorden väljer att emigrera och bosätta sig där. Vi vill rädda jorden, vi anser att man fortfarande kan bygga upp det som rasat ordentligt från grunden och förebygga ras i framtiden. Stöd oss i vår kamp för att rädda vår planet med dess innevånare som mår allt sämre och väljer att finna lyckan i en annan värld. Vi kan fortfarande göra jorden till en vacker värld att leva i.








© by LadyM

Skriven av: LadyM