Publicerat
Kategori: Novell

Anna på Oljonsgården




ANNA PÅ OLJONSGÅRDEN

Året var 1900, tiden då spetälska härjade i bygden.
Sjukdomen var obotlig, det var en kamp att överleva.

Det var en tidig morgon i november. Jag vaknade. Det var kallt och rått i rummet. Klockan var fem på morgonen och många människor var och arbetade. Jag tog på mig en schal och smög ner till köket, där var det varmt och skönt. Mor hade tydligen eldat innan hon och far gick ut till fäiset. På spisen stod en gryta med risgrynsgröt. Jag lade upp åt mig själv och mina bröder, och ropade sedan att det var mat.

De satte sig till bords. Sedan knäppte jag händerna och bad – Vi vill tacka dig gud för den mat vi får, amen. När jag tittade upp såg jag att bröderna hade börjat äta. – Varför bad ni inte? Ni vet ju så väl att mor och far vill att vi tackar gud för dom gåvor vi får. Det blev tyst, ingen sa något. – Titta där! Ropade plötsligt Olle, blickarna vändes mot fönstret. Den första snön hade kommit. Pojkarna tog på sig ytterkläderna och sprang ut i snön, ensam kvar satt jag och såg på när mina bröder brottades i snön.

Jag var nära att gå ut men hejdade mig. Inte var jag någon småunge. Jag tog undan gröten och gick in till barnkammaren och drog på mig en jumper och satte upp håret i en knut. Sedan tog jag på mig en kappa och gick till handelsboden för att handla mat. Vi väntade gäster till kvällen. Vägen dit var mycket lång. Jag kämpade mig fram i snödrivorna. När jag var framme möttes jag av dofter. Hela handelsboden luktade sill, fläsk och kryddor. Jag älskade den doften.

På golvet stod silltunnor och säckar fulla med rostat kaffe och gryn. Och i taket hängde torkade äpplen och ståltrådsvispar. –Vad får det lov att vara? Frågade mannen bakom disken. – Socker, sill och kaffe. – Något mer? – Lite karameller. Det brukade jag alltid få när jag gjorde ärenden åt mor och far. Jag valde ut mina favorit karameller. Sedan fick jag springa hela vägen hem för jag var nog sen. När jag kom in i farstun förväntade jag mig en rejäl utskällning. Men som tur var mor på sitt bästa humör, inte ett dugg arg för den sena ankomsten. Jag hörde hur hon skurade golvet det gjorde hon inte ofta, men när det skulle bli fest var det nödvändigt. – Godmiddag ! Sa hon med glad röst. Jag gick in med varorna. Sedan satte jag på fläsket.

Nu hade gästerna kommit. Det var Anna Stina och hennes man John Erik. Lisbet, Tage och barnen och många fler. Alla var ifrån granngårdarna. Lisbet och Tage hade tre barn. Två små pojkar som lekte med Olle och Stig och en flicka som hette Greta. Vi var med varandra hela kvällen. När vi hade tagit taboras på all mat var alla mätta och nöjda. Medan de vuxna satt kvar gick vi till barnkammaren. Där satt vi och pratade om allt möjligt. Det var länge sen vi hade så här roligt. Men kvällen gick och klockan blev sent så det blev dags för alla att gå hem. Vi stod vid fönstret och vinkade ajö. Sedan gick vi och lade oss.

Den natten vaknade jag av att jag kände smärta igenom hela kroppen. Det mörknade för mig gång på gång. Jag hade aldrig känt mig så dålig. Jag vred och vände mig och stönade högt. Mor kom rusande. – Vad är det mitt barn? Jag kunde knappt svara det värkte i hela kroppen. –Aj! Var det enda jag fick fram. Mor blev orolig och ropade på far. Far kom upp och blev lika orolig. – Vad ska vi göra? Undrade mor. Allt vi måste göra är att hämta en doktor. Far gav sig iväg och mor satt kvar och vakade över mig. Hon svepte handen över min panna. – Kära barn, sa hon med gråten i halsen. Plötsligt kom mina bröderna uppspringandes. – Doktorn kommer! Och upp kom far med doktorn i släptåg. – Vad bra att doktorn kunde komma! Sa mor som hade blivit en aning lugnare. Doktorn gick fram till sängen och bad alla att gå ut, när han skulle undersöka mig. Nu satt hela familjen i köket och väntade tålmodigt på beskedet. Efter en stund kom doktorn ner. Han såg allvarlig ut. - Hur är det med Anna? Undrade mor med orolig röst. - Anna mår inte så bra. Hon har en allvarlig sjukdom som kallas spetälska. Den kan vara obotlig men vi ska göra vårt bästa. Mor började att gråta alldeles hejdlöst. Far höll om henne. – Såja, allt kommer att ordna sig. – Kommer Anna att dö ? undrade Olle. – Man vet inte sa far tröstande.

Doktorn bäddar ner mig i släden. Sedan bär det iväg till spetälskehemmet. Jag visste ingenting om vad som väntade mig. När jag äntligen vaknade befann jag mig på spetälskehemmet. Jag hade inget minne av det som hade hänt. Det enda jag minns var den fruktanstvära smärtan. En smärta som jag aldrig känt förut. En doktor kommer in för att undersöka mig. Jag kvider när han tar på min ömma kropp. Sedan berättar han att jag har en sjukdom som heter spetälska, som kan vara obotlig. Jag hade aldrig hört talas om den sjukdomen förut, men jag kände på mig att det var allvarligt.

Efter några veckors tid fick jag komma hem i perioder. Jag hade inte lika ont längre. Men jag kände mig lite svag. Det var söndag och dags att gå till kyrkan. Mor ville att jag skulle stanna hemma på grund av min sjukdom ,och så blev det. Jag stod länge och såg på när de åkte sin väg. Sedan tog jag min psalm bok och satte mig på sängen och sjöng de psalmer som jag gillade mest. Jag sjöng de om igen. Jag älskade att sjunga.

Plötsligt knackade det på dörren. Vem kunde det vara? Inte var mor och far tillbaka redan. Jag gick sakta mot dörren och öppnade. Utanför dörren stod en mager man. Han tittade underligt på mig. – Vem är du? frågade han. – Jag heter Anna , sa jag. – Jag söker Hanna Johnson. – Det är ju min mamma, vad vill du henne? – Jag är hennes bror. Va, kunde det vara sant. Mor hade en gång berättat att hon hade en bror som bodde i America, som hade ett flott hus och var mycket rik. Men var det verkligen den här mannen? han verkade alldeles för fattig.

Jag var tvungen att släppa in honom. Han såg mycket hungrig ut så jag frågade om han ville ha en bit mat. Det ville han. Jag satte på potatisen och stekte några ägg. Sedan berättade han om huset i America som han var tvungen att sälja för någon hade lurat av honom pengar. Jag var tvungen att trösta honom. Tänk vad jobbigt att bli av med sina pengar.

Det hörs steg i farstun. Det är mor och far som är tillbaka. När de kommer in i köket blir det tyst, ingen säjer något. Mor rynkar pannan och ser en smula förvånad ut. – Vad i all sin dar gör du här? Säjer hon. Och varför är du så mager? Får du ingen mat? – Det är huset, jag har sålt det och så berättar han hela historien igen. Mor tröstar honom. – Du får gärna bo här om du vill. De kramas en lång stund, sedan fikar vi på kaffe och kakor.

Nästa morgon är jag tvungen att åka tillbaka till spetälske hemmet igen. Det känns tungt att lämna huset. Jag kramar om min familj, och mammas bror Martin viskar något i mitt öra. Jag hör inte vad han sa men jag tror att han sa” vi ses”.

Jag gråter mig till söms varje kväll. Varför är inte jag som andra barn? Varför måste just jag drabbas? Jag har blivit svagare nu. Jag kan knappt gå. Livet på spetälskehemmet är ganska tråkigt, men ibland får jag hjälpa till. När det är säsong får jag plocka hallon ute i trädgården och ibland får jag hjälpa husmor i köket.

Martin har varit och hälsat på mig några gånger. Då blir jag på bättre humör. Han brukar berätta om sitt hus i America. Det är roligt när Martin berättar för han har varit med om så mycket. Sedan berättar han om mor som har blivit sjuk. Hon hade fått influensa, ingenting farligt. Det var bara att vila så skulle hon snart bli bra igen.

En dag vaknar jag av att jag har fått stora fläckar på kroppen. Jag blir mycket rädd och ropar på doktorn. Jag frågar honom vad det är, och han förklarar att de har med sjukdomen att göra. Jag börjar att gråta hejdlöst. – Jag vill inte dö! Skriker jag. – Såja, säjer doktorn och tröstar. Alla dör inte! Man måste ta dagen som den kommer. Sedan går han och jag blir ensam kvar i rummet.

19 juni 1904 firar jag min födelsedag. Det var en fin dag, som jag alltid kommer att minnas. Vi satt ute i trädgården på spetälskehemmet och åt äppelpaj och drack saft. Min familj var där. Jag fick en klänning som mor hade sytt, jag blev mycket glad. Jag provade den med det samma. Den satt utmärkt. Efter fikat gick vi hem till huset. Det var flera veckor sedan jag var där sist , men det var sig likt. Martin hade åkt tillbaka till America och kunde tyvärr inte vara med och fira mig. Men han lovade att skicka ett vykort.

Dagen gick och det blev kväll. Jag bad min aftonbön och somnade bums. Jag drömmer om att Gud gör mig bra och att jag överlever min sjukdom. Det var en underbar dröm. När jag vaknar känner jag mig stark. Jag reser mig upp och tar på mig min nya sommarklänning. Jag går ut och plockar blommor. Ute skiner solen, det känns att det är sommar. Jag lägger mig i gräset och blundar och andas in den friska doften av syrener och körsbärsblom.

Samma dag, den dagen då allt var så härligt, hände en hemsk sak, en sak som inte fick hända. Jag var på väg till handels boden för att köpa bröstkarameller. Solen gassade och jag kände mig yr och svimfärdig. När jag väl stod där vid disken tappade jag kontrollen och svimmade.

Jag vaknade av en hand som rörde vid min kind. Det var min mors hand. Hon såg mycket orolig ut. Jag ville säja henne något men kunde inte. Jag kände hur det värkte i hela kroppen. Plötsligt började jag att se suddigt, sedan minns jag inget mer.

Nu har det gått två år sedan jag fick min sjukdom, och jag är nästan frisk. Jag har blivit av med en arm, och lite av min näsa har vittrat sönder, men jag är ändå glad att jag är vid liv.

Av Martina Lauritzen 26 feb. - 04











.






Skriven av: Martina Lauritzen

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren