Annie

Kapitel ETT


Oj, där är ett helt fång, tänker Annie medan hon plockar det vilda bären längs skogsstigen. På ena armen bär hon lunchkorgen som hon precis tömt från all mat. Det enda som är kvar är lite mjölk i en liten glasflaska. Hon fyller korgen med bär upp till hälften och fortsätter sedan längs med stigen. Den unga 19-åriga flickan har varit inne i staden där hon hjälpt sömmerskan madame de Chevrouse i dennes ateljè. Annie hade börjat jobba hos sömmerskan när Gammelmor inte längre kunde spinna garn till baronessan de Ghent, som gett dem tillräckligt med pengar för att betala hyran till den lilla stuga där de för närvarande bodde i.
Gammelmor hade varit en gammal kär vän till Annies mor och på sin dödsbädd hade hon gett omvårdnaden om den 3-åriga Annie till Gammelmor. Annies far kunde den unga flickan inte minnas mycket av , för han hade dött i en duell mot engelsmännen när Annie varit mycket ung. Gammelmor hade tagit hand om Annie så väl att hon nästan såg Gammelmor som sin egen mor. Men hon glömmer ändå aldrig sina riktiga föräldrar, för runt sin hals har Annie en gammal oval berlock med inristade små blommor på framsidan. En gång i tiden hade den varit av blänkande silver men numera är den rostbrun och har endast en matt silverfärg på kedjan. Berlocken går att öppna och inuti den har Annie satt i två porträtt. Ett är på Annies båda föräldrar. Hon är så lik sin mor på bilden, med de mjuka lèendet och de guldbruna lockarna hängande över de späda axlarna. Från sin far har hon fått de djupa gröna och drömmande ögonen. Dessa är inramade i långa, vackra ögonfransar som på natten läggs på den sammetsmjuka hyn på hennes rosiga kinder, när hon sommnar in. Det andra porträttet är av Gammelmor som yngre. De tindrande blå ögonen tycks dölja en djup hemlighet. På den tiden hade hon haft mörkt brunt hår som varit lätt vågigt. Hon hade alltid haft det uppsatt i en lös fläta. Hennes hållning tycktes gömma något majestätiskt och hennes gester var värdiga med nästan kungliga betèenden. Annie hade som liten tyckt att Gammelmor var som en drottning, och när hon på sin 5-årsdag fått berlocken med ett porträtt av sina föräldrar av Gammelmor så hade Annie också bett att få ett porträtt av Gammelmor själv. Hon hade då fått detta och satt in de båda porträtten inuti berlocken. Berlocken hade sen dess alltid hängt runt Annies smala hals.
Den hänger där och slår emot Annies bröst på det ljusgula förklädet som hon alltid har på sig inne i staden. Det är för övrigt det enda förkläde hon kan ha på sig och samtidigt se någorlunda anständig ut, och det är också det enda förkläde som inte är lappat någonstans. Den mossgröna klänningen där under är där emot lappat på många ställen, men den gröna färgen passar Annies ögon så bra att den genom åren kommit att bli hennes favorit. Den vadlånga kjolen är dessutom apasssad för både de dammiga stadsgatorna och de fuktiga skogsstigarna. För att göra hela hennes figur komplett så har hon på sina små fötter ett par trä- tofflor som klapprar något fasligt mot kuller-stenarna på torget i stadens centrum.
Madame de Chevrouse hade ofta påpekat Annies klädstil och sagt att ifall Annie bara sydde om sina klänningar och vårdade sig mera, t.ex. satte upp sina ovårdade lockar i en vacker uppsättning, så skulle alla staddens män falla för hennes fötter i frieri. Annie hade då sagt detta till Gammelmor, men Gammelmor hade blivit blek i ansiktet av fasa att Annie farat att Gammelmor skulle svimma. Men efter att ha satt sig på stolen Annie skyndat sig att sätta under hennes vacklande ben,sa hon med en lätt darrning på rösten,
-Annie mitt barn, lyssna aldrig mer till madame de Chevrouses uppmaningar. Hon anses vara en av stadens vackraste och bildade kvinnor, men det betyder inte att du ska lyssna till allt hon säger. I det här läget ska du lyssna till din gamla beskyddare. Jag förbjuder dig att säga ja till något frieri, och vad du än gör så gå inte och bli förälskad i någon, må han vara hur stilig och charmant som helst, för ifall du blir förälskad så skulle jag vara tvungen att krossa ditt hjärta. Jag vet att många unga flickor i din ålder redan är gifta eller åtminstone förlovade, men ditt hjärtas kärlek får ha tålamod.Tids nog ska jag berätta varför jag nu förbjuder dig att bli förälskad.”
Eftersom Annie älskade Gammelmor såpass högt så tittade hon aldrig åt någon man, även om många försökt att fånga hennes hjärta så hade de flesta lärt sig att man fick leta efter kärlek på annat håll.
Medan Annie går där och tänker på vilken överaskning det skulle bli när visar Gammelmor korgen med bär, hör hon hovklapper från buskarna bredvid henne. Hon tittar dit och ser en stor svart häst-kropp hoppa över buskarna. På dess rygg sitter en man insvept i en mantel som täcker nedre delen av ansiktet. Ögonen är väl dolda under den bredbrättade hatten med den stora plymen. Annie tappar balansen och ned faller till marken. Den svarta hästen blir skrämd av den lilla kroppen under sig och stegrar. Emedan Annie då försöker kravla sig upp i stående position, får hon ett hovslag över ansiktet och sjunker ned till marken igen, nu i en slags dvala. Ryttaren uppe på hästryggen rycker förtvivlat i tyglarna för att få ner hästen till marken, och väl nere på marken hoppar han ur sadeln och springer fram till Annie. Berlocken har fallit av under tumultet och ligger vårdslöst slängt på marken, så han tar upp det lägger det i fickan på tunikan under manteln. Sedan lyfter han varsamt upp Annies livlösa kropp och bär henne till hästen,där han sätter henne över sadeln. Sedan tar han själv tyglarna och leder hästen igenom skogen.

Kapitel TVÅ

- Äntligen! Hon vaknar. Hämta henne ett glas vatten, Paulette.
-Ja, ers höghet.
Annie blinkar bort sömnen ur ögonen och tittar sig omkring.Hon ligger i en stor säng försedd med täcken och kuddar av ejderdun. Över henne hänger en sänghimmel av vitt silkes-tunt tyg. Rummet hon ligger i är ett mycket stort och vackert rum, med ett stort fönster och en liten vas med små rosor i på fönsterkarmen vid ena väggen. Fönstret är öppet på glänt och brisen utifrån får de vita gardinerna att flyga omkring. Väggarna är av cederträ och sprider en behaglig doft i rummet. På andra sidan rummet hänger en förgylld spegel, och framför denna står en liten toalett i fom av ett bord av ek. På denna ligger b.l.a en borste av brons, en liten spegel och en hårkam med hårnålar. Bredvid dörren på andra sidan rummet står ett vackert skrivbord belagd med sötvattens pärlor och sköldpadds-skal. Hon vänder på huvudet och ser en ung man ett par år äldre än henne själv, med ett mjukt och varmt lèende.Han har mörkt, brunt hår som är lätt vågigt och hans djup-blå ögon har en likadan hemlighetsfull blick som… som…Annie kommer inte på var hon sett de där ögonen. Hon kommer faktiskt inte ihåg någonting.
-Var är jag? frågar hon den unge mannen.
-Ni, mademoiselle, är nu på slottet Constelania. Jag är kronprins Charles av kungadömet Fantasia. Ni råkade ut för en olycka med min häst, och sedan dess har ni legat svårt sjuk i månader. Vartenda läkedomskunnig i landet har stått till er tjänst men det är ingen som kunnat göra någonting.”
Annie börjar känna sig yr. Hon sluter ögonen och känner hur huvudet dunkar. Hon lyfter upp handen till huvudet som för att försöka dämpa ljudet. Hennes fingrar snuddar då vid ett bandage. Hon slår upp ögonen och sätter sig upp i sängen.
-Vad är det här? frågar hon förskräckt.
-Bandaget? Det var när ni fick hovslaget i ansiktet. Minns ni ingenting från olyckan?
-Jag minns ingnting alls. Ingenting före den här olyckan heller.
-Ert minne kommer väl tillbaka med tiden. Just nu ska ni bara ligga ned och vila.
Annie gör som prinsen säger och lägger sig matt tillbaka på kuddarna. I samma ögonblick öppnas den stora ekdörren och en tjänare kommer in med ett glas med vatten
-Här har mademoiselle vatten, säger hon och räcker Annie glaset med det kristallklara vattnet.
-Det här är Paulette, mademoiselle.Hon är er kammarjungfru och är tillgänglig alla tider på dygnet. Hon finns alltid i ert förmak och hör då ifall ni ringer i denna klocka, säger prinsen medan han gör en gest mot den bastanta kvinnogestalten framför henne.
-Själv får ni nu mitt löfte att jag kommer att hälsa på er var dag. God dag mademoiselle, säger han och bugar lätt. Han fattar Annies lilla hand i sin och trycker den lätt mot sina läppar, medan han tittar henne djupt i ögonen.Sedan går han ut ur rummet och stänger försiktigt dörren efter sig. Annie stirrar på dörren länge och väl som för att komma ihåg vartenda liten detalj och kontur av den. Sedan besinnar hon sig och vänder blicken mot Paulette istället. Den runda kvinnan verkar vara i 30-års åldern med ett runt ansikte och blossande kinder. Hennes svarta hår är uppsatt i en stram knut uppe på hjässan. Hennes bruna ögon är nedslagna som det passar en tjänare.Hon har på sig en svart klänning och runt livet sitter ett vitt förkläde.
-Paulette, säger Annie för att påkalla kammarjungfruns uppmärksamhet.
-Ja, mademoiselle?
-Finns det någon mat i köket? Jag är så hungrig så att det känns som jag inte ätit på… ja, flera månader.
-Ja det finns alltid mat tillgänglig för er. Vad önskar ni ?
-Vad som helst!
-Jag ska se vad som finns, då. Paulette vänder sig om för att gå.
-Snälla,Paulette. Gör dig inget besvär för min skull.
-Ja, mademoiselle, säger hon och niger. Sedan går hon ut genom dörren.
När Annie är ensam, sluter hon ögonen och börjar tänka.
-Vem är jag? Vad finns i mitt förflutna? Var kommer jag egentligen ifrån?
Inuti hennes huvud gnager dessa frågor, de är nästan outhärdliga. Annie känner sig som om hon svävar ovanför en bottenlös, svart och fruktad avgrund. Ovissheten får henne att känna sig otrygg , även om hon är på ett slott fyllt med tjänare som kommer på minsta vink från henne.
Emedan hon ligger där är Charles på väg över borggården till den stora tronsalen. Han slår upp de stora portarna och träder in i en stor sal fylld med muntehet och vördnad. De stora fönster som nästan helt täcker äggarna, speglar så mycket ljus att man lika gärna kunnat vara utomhus.Golvet är av blankpolerad marmor och en röd långsmal sammetsmatta som leder upp till en liten plattform på andra sidan rummet, pryder golvet.Plattformen reser upp de stora tronarna som utgör de platser som Charles föräldrar, eller som de var kända för alla de hovdamer och hovherrar som vistades i rummet, kung Francis och drottning Marie av kungadömet Fantasia, sitter på.
-Mor och Far, utropar Charles medan han träder in.
Allas blickar riktas mot honom, och i vördnad så sänker de ner dem, och allteftersom Charles passerar så niger eller bockar de sig.
-Charles, äntligen hedrar du oss med din närvaro, säger hans mor och ler ett sockersött lèende.
-Charles, min son. Hur mår vår lilla flicka? frågar hans far i tanke på den lilla Annie.
-Hon har äntligen vaknat och ligger och vilar uppe på sitt rum i östra flygeln.
-Nej det menar du inte! Utbrister den arma drottningen.
-Jo, så sant som jag heter Charles och är kronprins av kungadömet Fantasia, så ligger hon på sitt rum och har precis vaknat. Paulette är just nu hos henne och jag har lovat att hälsa på henne imorgon.
-Och när kan hon hedra oss med sin närvaro?
-Jo, far så fort hon har vilat upp sig och känner sig lite bättre. Det är bara ett litet fel. Hon minns varken någonting från olyckan eller före den.
-Så hemskt! Håll bara ditt löfte och hälsa på henne i morgon.
-Ja, mor. Det ska jag göra.
Charles stiger upp till tronarna och kysser sin mor på kinden och omfamnar sin far.
-Jag hoppas på att kunna fortsätta det här samtalet vid midagen, och med de orden går Charles ut ur salen.
-Jag undrar om mor min har sagt flickebarnet någonting. Åh, jag hoppas verkligen det blir som hon förutspått, att kärleken kommer blossa dem emellan.
-Ja, det får vi hoppas. Tiden får väl avgöra deras öden, min kära,svarar konungen sin maka.



Kapitel TRE

Dagen därefter håller Charles sitt löfte till Annie och hälsar på henne i hennes rum i östra flygeln. Han stannar framför den stora dörren till rummet. Han knackar sedan försiktigt på och väntar tills ett svagt ”Stig in ” hörs. Annie som ligger i sin säng ser hur dörren långsamt glider upp. Sedan dyker en gestalt upp i öppningen.Annie känner igen gestalten som prins Charles, och kommer då också ihåg prinsens löfte.
-Mademoiselle, jag hoppas att ni fått en god skönhetsömn, ljuder Charles ljuva röst medan han träder in i rummet.
-Men ni kan ju knappast bli fagrare än så här, fortsätter han lèende. Ljuset faller just då egendomligt vackert på hans blå ögon, och det får de att tindra så klart. Det mörka håret lägger sig på den höga pannan, och för ett ögonblick så uppfylls hela Annies gestalt av en varm käsla. Hon känner rodnaden välla upp i ansiktet, och vänder snabbt bort huvudet.
-Oj, förlåt, mademoiselle. Jag menade inte att göra er något förnär.
-Nej, men tro inte att ni har gjort mig något förnär, Ers Höghet, utropar Annie, lite förlägen över att Charles sett hennes rodnad.
-Bara Charles, mademoiselle, säger han och ler. Det är väl bara lite varmt i rummet.
Han går fram till fönstret och öppnar det så att morgonbrisen får vädra rummet. Han står kvar vid fönstret och ser ut över det land, som när han fyllt 21 år och blivit myndig skulle regera över. Men först skulle han måst hitta ett gemål, för utan en drottning vid sin sida skulle riket störta samman. Han suckar och tänker på alla de vackra damer han träffat på sistone, men ingen har ännu fångat hans hjärta, så än så länge är Charles bara kronprins. En andra suck får Annie att vända uppmärksamheten mot honom.
-Är det något som tynger Ert hjärta?
-Åh, nej . Inget ni behöver bry Ert söta lilla huvud över.
-Snälla jag kan väl få veta?ber Annie lèende.
-Ni var en envis en, säger Charles och skrattar. Nå, ni kan väl få veta om ni så prompt vill. Jag är ju som sagt kronprins av Fantasia och detta innebär också ett stort ansvar. Ni ser, innan jag fyllt 21 år och blivigt myndig, vilket är innan nästa fullmåne, så måste jag finna mig ett gemål, någon jag kan äkta, som sedan kan bli drottning med mig som konung vid sin sida. Jag har då 14 dagar och nätter på mig att hitta den rätta. Och det finns många kvinnor i trakten som är både vackra och bildade.”Charles ler lite försynt och skakar på huvudet. Sedan fortsätter han.
-Det finns en gammal sägen här i landet, som jag hört ända sedan jag var en liten pojke och sprang omkring och lekte på borggården. Den säger att i riket bortom Fantasia bodde en mäktig konung och drottning. De födde ett litet flickebarn som de döpte till Annie Anastasia Fantasia Valencia Danielle Pauline Jacqueline Rosina Bella Ester Isadora Beatrice av kungadömet Antacia. Prinsessan var kungaparets enda barn och blev därför också kronprinsessa.Och en prinsessa måste äkta en prins och eftersom jag då också var kronprins och endast barnet så bestämde lagen att vi skulle måst trolova oss. Men prinsessans föräldrar ville att deras dotter skulle gifta sig av ren kärlek. Så de bestämde med mina föräldrar att de skulle flytta till människovärlden. Det var meningen att de skulle flytta tillbaka till Antacia igen så att prinsessan och jag möjligtvis ”slumpartat”skulle träffa varandra och finna kärlek. Olyckligtvis så drabbades kungaparet av människovärldens sorg. Konungen dog i en fientlig duell i ett krig mot ett annat rike. Drottningen dog några år senare i en lungsjukdom som hör till er värld, mademoiselle.
-Oj, så fruktansvärt tragiskt, utropar Annie.
-Ja det är en tragisk historia. Och prinssesan har varigt spårlöst försvunnen i många år. Så om jag inte genom något mirakel skulle finna henne så måste jag finna mig någon att äkta på annat håll.
-Tänk, jag har aldrig vetat att det kräver axlande av så stort ansvar när man är kronprins!


Kapitel FYRA

De närmaste dagarna håller Charles sitt löfte att hälsa på Annie. Och för var dag som går, så blir Annie allt starkare, och en dag så händer det. Hon har precis haft en konversation med Charles om styrandet av ett kungarike. Han har lämnat henne för ett kort ögonblick för att svara på sin fars kallelse. Annie får en plötslig känsla av att prova att gå. Hon tvekar först, men sen tar hon mod till sig. Hon lyfter bort det tunga duntäcket och sätter ner benen på golvet. De känns tunga och obrukbara, men efter att ha masserat dem i ett par minuter, så provar hon att stå på dem. Hon vinglar till men hittar snart balansen igen. Hon tar ett par försiktiga steg över den mjuka mattan.
-Bara ett par steg till, sen är jag framme vid fönsterbrädan! tänker hon medan hon vinglar sig fram.
Halvvägs över golvet kommer Charles in och får sig en oväntad chock. Han ropar till, och Annie som inte är berred på det blir skrämd och tappar balansen. Charles hinner precis fram för att fånga henne innan hon slår i golvet.
-Där hade ni tur, mademoiselle, säger Charles och ler mot Annie medan han försiktigt hjälper henne upp i stående position.
-Tack för hjälpen Charles, säger Annie medan hon med Charles hjälp hasar sig över till sängen.
-Jag trodde för ett ögonblick att jag var stark nog för att kunna gå. Annie rodnar medan hon torkar svetten ur pannan.
-Nej, mademoiselle, ni trodde inte, ni gick. Jag tror att ni nu är på bättringsvägen. Då får vi hoppas att ni blir så pass återställd att ni kan få träffa mor och far. De gläder sig nämligen att snart få träffa er.
-Ja, det är väl som ni säger, att jag är på bättringsväg.
-Vill ni försöka att gå igen?undrar Charles.
-Ni kan få stödja er på mig, ifall ni vill.
-Ja, ett försök kan ju inte skada, säger Annie och ler.
Charles bjuder Annie armen och hjälper henne samtidigt upp på benen igen. Den här gången har Annie mer kraft och balans än förra gången, och hon går fram och tillbaka till fönsterbrädan flera gånger. För var gång hon vänder får hon mod att försöka en gång till. Men tillslut är hennes otränade ben alldeles slut och hon sjunker ner på sängen igen med Charles bredvid sig.
-Ni blev visst trött, mademoiselle,säger han och tittar henne i ögonen.
-Ja, jag har inte varit uppe och gått på flera månader. Då blir benen otränade ju, säger hon och stöter till honom lekfullt i sidan.
-Nu vill jag försöka igen, fast själv, säger hon och reser sig upp på nu ganska stadiga ben.
Hon går över golvet och tillbaka igen , allt medan Charles med förundrad blick tittar på.
-Titta på mig ! Jag kan gå igen, utropar hon och skrattar förtjust.
-Ja, jag ser er mademoiselle, svarar han och skrattar lika förtjust som Annie.
Plötsligt tystnar Annie och tittar på Charles med glimten i ögat.
-Bara Annie.Jag vill att ni låtsas att jag är den försvunna prinssesan Annie.
-Nå då, Annie, jag ser er. Och i den där takten kommer ni att få träffa mor och far redan ikväll till middagen, svarar Charles och ler stormförtjust över Annies plötsliga iver att vilja gå igen.
-Men just nu så tror jag att ni, behöver få i er lite mat och vila för att kunna orka med att följa med mig till middagen i afton för att träffa dem.
-Menar ni att jag verkligen ska få träffa dem ! utropar Annie.
-Så sant som jag heter Charles. Men i såfall måste ni nu göra som jag säger och vila er.
Annie tar emot Charles utsräckta arm och låter sig ledas tillbaka till sängen.
-Jag ska beordra upp lite mat från köket så att ni kan få äta. Sedan ska ni få er behövliga vila. Jag ska prata med mor och far om middagen ikväll. Paulette kommer att hämta er innan så att ni kan få en välbehövlig toalett.God dag ,Annie.
Kapitel FEM

Vid sex-tiden på kvällen, när solen börjat dala, vaknar Annie av en lätt knackning på dörren. Hon blinkar bort resterna av en dröm som hon redan efter ett ögonblick glömt bort. En andra knackning påkallar hennes uppmärksamhet. Efter att ha ropat ”Kom in”, så ser Annie hur dörren glider upp samtidigt som Paulette stiger in.
-Jag ber om ursäkt ifall jag stör er , men ni behöver göra er i ordning inför kvällen, säger hon och niger.
Annie kommer ihåg Charles löfte om middagen med konungen och drottningen av Fantasia. Hon reser sig hastigt upp ur sängen, men i ivern glömmer hon bort att hennes ben inte är riktigt starka nog för att klara en sådan påfrestnig precis efter uppvaknandet. Hon vinglar till och tappar fullständigt balansen. Paulette har som tur är snabba reflexer och kan hjälpa Annie upp på benen.
-Ni verkar inte helt återställd,mademoiselle. Ni får väl stödja er på mig till klädkammaren.
Tillsammans går de ut ur rummet, Annie stödd på Paulette. Utanför finns den största och mest giantiska hall Annie någonsin sett. Den är på båda sidor om golvet täckt med tavlor på olika furstar, baronessor, baroner och andra betydlliga personer som Annie varken sett eller hört talas om. Hallen liknar mer ett galeri än en hall. På en del ställen finns det stora dörrar som påminer om dörren till Annies kammare. Efter en stunds traskande kommer de fram till en stor dörr med skylten KUNGLIGA KLÄDKAMMAREN på. Skylten skimrar i guld och bokstäverna är utsökt inristade.Paulette öppnar dörren och hjälper Annie in. Den stora klädkammaren är egentligen inte bara en kläkammare utan också ett badrum. När Annie stiger in i badrummet så möts hon av ett starkt sken. Efter att ha vant sig vid ljuset så ser Annie att det kommer från de höga fönster som finns på andra sidan rummet. Mitt i rummet står en liten plattform av marmor, och denna reser upp ett stort badkar också det av marmor. Det skummande, varma vattnet får Annie att rysa. Paulette verkar ha märkt det för hon skyndar sig att säga,
-Mademoiselle borde skynda sig att sätta sig i det varma vattnet innan ni förkyler er.
.Hon hjälper Annie av med det vita siden-nattlinne hon har på sig. Annie sätter sig ner i det varma vattnet och låter det sluta sig kring sin kropp. Paulette viker ihop det skrynkliga nattlinnet och vänder sig sedan mot Annie.
-Jag lämnar er här, mademoiselle. Om ni vill mig något så finns jag i korridoren, och med de orden går Paulette ut.

-Paulette!
Det är andra ropet från Annie nu.Vattnet börjar svalna och än så har Annie inte fått tvätta sig.
-Paulette!
Paulette rusar in med en hårborste, lavendelluktande tvål, handdukar och en sidenrock i famnen.
-Förlåt mig min försummelse, mademoiselle, jag glömde bort mig, säger hon och niger. Hon lägger ner sakerna hon har i sin famn på en stol bredvid karet och tar upp borsten. Med ett försiktigt men samtidigt starkt grepp om Annies hår börjar hon borsta ut de orediga lockarna. Hon tar upp en silverbägare fylld med vatten och häller över håret. Sedan gnider hon in och tvättar håret, och en behaglig doft av lavendel sprider sig i rummet. Efter att ha sköljt ur löddret ur håret så lindar hon in det i en av handukarna. Annie får äntligen med hjälp av Paulette stiga upp ur badkaret och torka sig. De tjocka frotè-handdukarna suger åt sig vattnet och värmer Annie. Paulette tar sedan upp sidenrocken och trär den över hennes späda axlar.
Paulette manar åt Annie att sätta sig ner på stolen, och tar sedan när hon satt sig ner, av handuken från håret och börjar gnida det för att få det torrt. När håret nästan blivit helt torrt, så borstar hon igenom det en gång till.
När nu håret är någorlunda klart så går Paulette fram till ett par skutdörrar på ena långsidan av rummet. Hon skuter upp dem och låter uppenbara för Annie en lång rad av vackra klänningar, aftonklänningar, balklänningar,promenaddräkter, riddräkter och resedräkter m.m. Paulette stryker med handen över klänningarna och bestämmer sig sedan för en vit blus, en tillhörande svart korsett och en mossgrön kjol. Blusen är av vit satäng med utsvängda armar, och runt både handlederna och den urringade halsen finns en grön spetts i samma färg och drag som kjolen. Korsetten är däremot av svart siden och knyts framtill under bysten ner under höften. Den veckade, mossgröna kjolen är också den av satäng och frasar lätt i Paulettes hand. Dräkten är så vacker att den drar andan ur Annie för en sekund.
Paulette klappar i händerna och en smal och fager kvinnogestalt kommer in i rummet med en del accesoarer i handen. Hon går fram till Annie, niger och hälsar henne med ett ”God dag, mademoiselle”. Hon lägger sedan ifrån sig sakerna och väntar på vidare order från Paulette. Kammarjungfrun går fram till Annie och med hjälp av tjännarinnan som Annie sedan får reda på heter Jasmine, får de upp Annies lockar i en utomordentligt vacker uppsättning, som de pryder med småkammar, belagda med smaragder. Sen så får de av Annie den vita sidenrocken för att klä på henne de första plaggen i dräkten. Ur högen med accesoarer tas ett par vita strumpbyxor upp, och Annies smala ben kläs med ett snävt plagg. Annie kläs sedan med underkjolar av vit siden och tylle och en åtsittande korsett som får henne att dra efter andan. Kjolen och den tunna blusen kommer på och Annie känner sig plötsligt makalöst vacker.Till sist kommer den svarta korsetten på , och än en gång får Annie kippa efter andan för att inte bli andfådd. Annies bara hals kläs med en liten, smal, guldbelagd kedjelänk, som håller ett litet sött hjärta. Ett par svarta läder skor med pompadour klack får träs på Annies nästan bara fötter. När kvinnorna tillslut belåtet nickande konstaterar sitt verk, så får Annie äntligen titta sig i den förgyllda spegel som tas in av ett par manliga tjänare. Hon flämtar till över anblicken på sig själv! Hon så… så…ja, vacker minst sagt. Hon känner sig omåttligt stolt och ler förnöjt.
Plötsligt så väcks hon ur sina drömmerier av Paulettes rop.
-Mademoiselle! Mademoiselle! Ni måste skynda er! Ni är tillkallad till middagen. Prinsen är här för att hämta er.
Annie går ut ur rummet och möter där Charles. Han är om möjligt ännu stiligare än när Annie senast sett honom.
-Charles!
-Annie, ni är strålande vacker i kväll, säger Charles och ler en av sina mest charmiga lèenden medan han tar Annies hand i sin och trycker den mot sina läppar. Sedan bjuder han Annie armen och tillsammans går de ner för korridoren.



Kapitel SEX

-Där är ni ju barn!
Annie har tillsammans med Charles kommit fram till den stora kungliga matsalen. När de kommer in får drottning Marie syn på dem och välkommnar Annie med en kram. Den mer reserverade kungen träder fram efter sin maka och efter att snabbt ha fattat sig niger Annie djupt och sänker samtidigt ner blicken. Hon tänker på att paret framför henne är konung och drottning på ett slott som hon endast nu är gäst i. Konugen går fram till henne och lyfter upp hennes haka vilket tvingar henne att titta in i hans ögon. De blå ögonen är fyllda med kärlek, hopp och glädje.
-Mitt barn, jag skäms över att du slår ner blicken inför mig. Se mig istället som din beskyddare, någon du litar på och har ett förtoende för, inte som en konung som styr över dig, säger han medan han ler ett tryggande léende.
-Kom och sätt dig här med oss så att vi tillsammans kan njuta av denna måltid, säger drottningen och föser Annie bort till bordet som står i mitten av matsalen. Bordet dignar av mat och de höga ljusstakarna sprider ett mjukt ljus i rummet. Annie slår sig ner på en av de vackert snidade stolarna som en av tjänarna skyndar sig att dra ut så att hon kan sätta sig. Charles som släppt hennes arm under det att drottningen lett bort henne, slår sig nu ner bredvid henne.Konungen har själv eskorterat drottningen till platsen mitt emot Charles, och sätter sig ner på kortändan där han som kung och äldst i rummet har rätt att sitta i. Han kallar till sig en tjänare och viskar något i denns öra, varefter han högt säger till honom att börja servera maten. Efter detta vänder han sig till Annie,
-Jag är verkligen glad att du äntligen har funnit dig tillräckligt med kraft för att kunna ta dig hit. Både jag och min maka önskar dig allt väl i världen och vi hoppas också att du kommer att få tillbaka ditt minne med tiden. För vi fick veta att du inte minns något från eller före olyckan.
-Ja…, Annie fumlar efter ord. Hon tittar på Charles och får ett uppmuntrande léende.
-Ja, jag minns inget varken före eller under olyckan. Det är som om jag svävar över en bottenlös avgrund.Det är så frustrerande allt ihop. Jag… jag vet varken ut eller in. Allt jag vet är det Charles har berättat för mig, och det hjälper mig inte på traven. Om jag bara hade något som påminner om min tid före, så skulle jag kanske kunna minnas något. Men som det ser ut nu så kommer jag ingen vart.
Hon tittar hjälplöst på konungen och drottningen för att söka stöd, men de verkar inte kunna berätta henne något. Just då tittar Annie åt Charles och ser att han rodnar något häftigt, och när han möter hennes blick så vänder han sig skuldmedvetet bort. Drottningen påkallar Annies uppmärksamhet igen och hon glömmer för ett ögonblick bort Charles skamfyllda blick.
-Men stackars barn!,säger hon medlidsamt, sen bryter hon ut i ett léende.Men här får du stanna tills du finner dig själv igen. Ja…just det! Jag hoppas att min son har tagit väl hand om dig. Det är ju så mycket att ta in på så kort tid. Vi får väl hoppas och se ifall inte något dyker upp som kan få dig att minnas något i ditt ursprung.

När konungen och drottningen börjar att konversera om någon statsparad, får Charles och Annie äntligen tid för egen konversation men det blir ingen. En märklig tystnad blir som en mur dem emellan . Inte förrän Annie kommer på att fråga om Charles skuldmedvetna blick.
-Charles?
-Ja, mademoiselle?
-Ni vet när jag och din far pratade om att jag ifall jag hade någonting före min tid här på Constelania så skulle det kanske hjälpa mig att minnas någonting?
-Ja.
-När jag tittade åt ert håll så rodnade ni. Charles är det något ni vet om min tid före?
Charles känner sig skuldmedveten. Om han berätttade om berlocken så skullle han kanske förlora den vackra kvinnan framför honom, kankse för alltid. Nej, nej, nej, Charles. Ta ditt förnuft till fånga. Du känner knappt den här kvinnan.
Men ändå när du tittar i hennes vackra ansikte så vet du att du älskar henne, säger en röst djupt inom Charles.Men hur ska jag då kunna berätta om berlocken? Hon kommer att åka hem till sin egen värld, och så kommer jag aldrig att träffa henne igen.Nej, jag kan inte, inte nu.
-Nej… jag vet inget om er tid i människornas värld, stammar han fram.Titta inte upp, Charles, manar en röst inom honom. Du vet att du kommer att få se in i de där gröna ögonen, de stora, vackra, gröna ögonen du kommit att älska.
-Charles titta mig i ögonen och sig att ni inte vet något.
När Charles äntligen tittar henne i ögonen, önskar han att hennes begäran lytt på ett annat sett.
-Nej, jag vet inget.

Annie är på väg till sitt rum efter att ha haft en konversation med drottningen. Hon går med raska steg, för den här delen av slottet kan hon utantill och hon går oftast utan eskort av Paulette nuförtiden. Hon kommer fram till dörren , öppnar den och får en stor överaskning.På ett bord i mitten av rummet står en stor bukett med röda rosor i en vas av marmor. Hon går in rummet för att titta nämare och får syn på Charles vid fönsteret.Han går fram till henne och tar hennes hand i sin och trycker den lätt mot sina läppar. Sedan gör han något för Annie så besynnerligt. Han sätter sig ner på knä framför henne, fortfarande medan han håller hennes hand.
-Annie jag kan inte fortsätta så här. Att träffa dig vaje dag och vara oviss om huruvida min kärlek till er är ömsesidig. Från det ögonblick ni först slog upp de där gröna ögonen och log mot mig tills denna stund , har mitt hjärta längtat efter er. Så jag ber nu er mademoiselle att bli min maka?
I samma ögonblick som Charles drar ut den diamantprydda silverringen, så slår Annies hjärta ett extra slag. Och hon vet också att denna man som precis frågat om hennes hand, är den man hon vill tillbringa sitt liv med.För i det ögonblicket vet hon att hon är förälskad i honom.
-Åh, Charles, min älskade. Klart din kärlek är ömsesidig. Jag älskar dig av hela mitt hjärta. Och ja, jag vill bli din maka.
Charels reser sig , och samtidigta som han tar upp henne i sin famn kysser han henne ömt. Han sätter ner henne på golvet igen och tittar henne i ögonen. Åh , han älskar denna underbara kvinna , detta magnifika väsen. Och hon är hans för evigt. Men djupt inom Charles gnager skuldkänslorna. Att berätta för Annie om berlocken får bli ett senare faktum, just nu har jag ju allt jag behöver,tänker han medan han smeker henne över håret. Inte skulle jag vilja förlora henne. Inte för allt i världen.
-Åh, Charles. Att leva utan dig verkar nu udda och konstigt.
-Annie. Ni minns den första måltiden ni hade med min mor och far.
-Mmm…
-När ni bad mig titta er i ögonen och säga att jag inte visste något?
-Ja, jo det minns jag.
-Just då önskade jag att er begäran lytt på ett annat sätt.
Annie tittar upp på honom med glimten i ögat. Sen säger hon,
-Charles titta mig i ögonen och säg att du älskar mig.
-Ja, ja Annie jag älskar er av hela mitt hjärta, säger han ömt och de kysser varandra igen.



Kapitel SJU

-Mademoiselle har fått en inbjudan till promenad med hennes majestät.
Annie lägger ifrån sig boken hon fått av Charles och halar sig upp ur sängen. Hon följer efter Paulette för att göra sig i ordning. När hon kommer ut till de stora fruktträdgårdarna så möts hon av drottningen under ett av de stora fruktträden.
-Ers majestät inbjöd mig till en promenad, säger hon och niger.
-Lilla barn. Inte ska du behöva kalla din blivande svärmor ”ers majestät” och niga som en annan piga. Se mig istället som din egen mor. Nå till saken nu. Jag inbjöd dig på promenad för att vi närmare skulle kunna disskutera bröllopet. Jo jag hade tänkt mig kanske vita lijor, och kanske…
Medan drottningen och Annie går där och planerar det kommande bröllopet mellan Annie och Charles, så smyger en ryttare på en svart hingst fram till dem.
-God dag mina damer!
Hälsningen får Annie att hoppa till av rädsla. Hon snurrar runt och möter ett stort häst huvud hon bestämt har en känsla av att hon sett förrut. Hon skriker till och får då den stora, svarta hingsten att hoppa till. Hon backar bakåt och i samma ögonblick som hon får syn på ryttaren uppe på hästryggen, kommer alla minnen från både olyckan och före olyckan. Hon minns Gammelmor, madame de Chevrouse, olyckan, allt. Berlocken! Och Gammelmor måste ju vara utom sig av oro. Och här har jag strosat omkring som om jag vore av ädel börd. Jag är ju bara ”en annan piga”. Jag måste tillbaka! Jag måste tillbaka! Men så slår henne en take. Hur ska jag kunna berätta för Charles om det här. Det får bli ikväll, när vi är ensamma. Hon bestämmer sig snabbt för att det är den bästa lösningen. Sedan vänder hon sig till den skräckslagna drottningen och ler ett nervöst léende.
-Jag blev bara så skrämd av hästen.
Drottningen vänder sig mot ryttaren som visar sig vara Charles.
-Du borde veta bättre än att skrämma livet ur din fästmö, Charles.
Charles hoppar ner från hästen, går fram till Annie och kysser henne. Sedan säger han,
-Jag kanske borde lämmna hästen i stallet istället.
-Snälla Charles. Det behövs inte.
Men bönord hjälper inte. Charles släpper hennes hand och tar istället tag i tyglarna och leder bort hästen till stallet igen.
-Nå var var vi, barn.just det och så kanske droskor till…
Drottningen och Annie fortsätter sitt samtal om bröllopet medan Annie förtvivlat tänker på hur ledsen drottningen skulle bli när hon får reda på att bröllopet måste inställas. Åh, kära nån då. Att ens liv kan bli uppochner vänt på en anblick av en häst.

Annie vankar av och an i sitt rum. Tänk om han blir rasande. Tänk om han slänger ut mig härifrån. Men jag måste hem till Gammelmor. Åh… vad ska jag säga till honom. Tillslut bestämmer hon sig för att gå till hans rum och få det gjort. Bätre förr än senare, säger hon sig själv. Hon korsar borggården upp till Charles rum. Hon knackar på dörren till hans rum. Efter att inte ha fått något svar efter två knackningar öppnar hon dörren och stiger in. Lika bra att vänta här tänker hon medan hon går in i rummet. På skrivbodet får Annie syn på någnting glimmande. Hon går fram till skrivbordet och tittar. Hon tror knappt sina ögon. Det är ju berlocken! Charles har ljugit för henne! Hur kunde den man hon älskade göra något så hemskt som att ljuga för henne och hålla hennes minnen ifrån henne. Just då rasslar det i handtaget och Charles kommer in. När han ser henne i sitt rum blir han smått överraskad och bryter ut i ett léende.
-Hej älskling!
-Hur kunde du! Du ljög för mig!
-Vad har jag gjort?
Annie går fram till honom, vreden ur hennes ögon lysande mer än väl. Hon ger honom en örfil mellan ögonen och fortsätter sedan.
-Berlocken!Du visste hela tiden.
-Annie låt mig förklara…
-Det finns inget att förklara! Du ljög för mig. Och sen när du tror att jag inte vet något så bedyrar du mig din kärlek. Nu vet jag äntligen varför Gammelmor sa att jag inte skulle säga ja till något frieri. Allt jag skulle få känna på var svek och lurendrejeri. Hur kunde du Charles?
-Men Annie! Jag gjorde det för ditt eget bästa. Du kanske…
-Jag kanske vad?Jag kanske skulle glömma bort att jag hade ett liv före detta.Nej Charles. Jag tänker ta reda på vad jag har förlorat på grund av dina lögner. Jag tänker gå tillbaka, och med de orden marcherar Annie ut ur Charles rum, ut på borggården, förbi vindbryggan och ut på de öppna fälten. Vreden inom henne är så stor att den framkallar tårar som bränner hett på hennes kinder. Hon börjar springa för att få bort dem, men hon springer i blindo. Hon springer och springer ända tills hon kommer fram till de höga berg hon sett från sitt rumsfönster på Constelania. Hon tittar tillbaka och ser mycket riktigt Constelania där de många ljusen lyser på fästningsväggarna. Hon stannar då för att hämta andan och märker att hon fortfarande har berlocken i handen. Hon trär den över halsen och tittar på dess svagt glimmande kedja. Sedan hör hon plötsligt hur det börjar mullra uppifrån, och när hon tittar dit får hon se att det börjar dra ihop sig till storm på den mörka himlen. Hon tittar sig förtvivlat omkring efter någonstans att ta skydd, och finner då en grotta en bit längre uppåt bergen. Hon börjar klättra upp när stora vattendroppar börjar falla. Det blir halt och svårare att klättra, och halvvägs upp snubblar hon på alla kjolar. Hon grimaserar av smärta när hon slår till foten på den hala klippväggen, och i raseri river hon av kjolarna så att de bara går upp till knäna. Hon börjar klättra uppåt igen och når precis grottan när blixten slår. Hon faller ihop på stengolvet av ansträngning. Hon är så utmattad att hon bara hinner lägga sig tillrätta innan ögonlocken faller ihop och hon sjunker in i en djup sömn.

Annie vaknar av att en kall vind blåser in i grottan och hon huttrar till. Hon reser sig upp men sjunker tillbaka lika snabbt. Den skadade foten har svulnat upp, och hon kan inte stå upp utan att grimacera av smärta. En till vind blåser i grottan men den är inte kall som den första hon vaknat av, utan den är varm som på dagen och den kommer inte utifrån utan längre inifrån grottan. Hon tittar dit och ser ett svagt ljus glimma någonstans ifrån. Hon hasar sig upp och försöker ta sig dit. Det går med knapp möda och efter halva vägen sträcker hon ut sin hand som för att försöka ta tag i ljuset, men det är med en sista kraftansträngning och hon sjunker ihop på stengolvet igen. Plötsligt händer något magiskt. Ljuset kommer närmare och närmare Annie och när hon tittar upp mot det bländas hon av det starka skenet allteftersom det omsluter hennes försvagade kropp.Hon hostar till och sluter ögonen från det starka skenet. Plötsligt känner hon att hon sitter på gräs istället för det kalla grottgolvet. Hon slår förskräckt upp ögonen igen, och ser sig omkring. Istället för de mörka stenväggarna finns där stora trädstammar som bildar den skog som utgjorde Annies hem en gång i tiden. Den sönderrivna sidenklänning har bytts ut mot den mossgröna, lappade klänningen och det ljusgula förkläde hon hade haft på sig dagen för olyckan. Hon kommer ihåg Gammelmor och sitt uppdrag om att hitta henne, hon hoppas bara att det inte är försent…



Kapitel ÅTTA

En omtumlad Charles rusar igenom slottet till tronsalen där hans föräldrar har ännu en diskussion om bröllopet. De tittar förskräckta upp när Charles rusar in.
-Men vad har det tagit åt dig mitt barn !, ropar drottningen.
-Bröllopet är inställt!
-Men varför det!
Efter att ha berättat för sina föräldrar om vad han gjort Annie och att han ljugit för henne om berlocken, så suckar hans far och frågar drotningen,
-Ska hon berätta för honom?
-Ja det är väl lika bra det nu än aldrig.
Sedan kallar Marie på den tjänare som står närmast henne.
-Kalla in mor min.

Annie stapplar sig igenom skogen till den stuga hon hoppas att Gammelmor ska befinna sig. Hon knackar försiktigt på dörren och väntar på svar. När ingenting hörs så öppnar Annie den gnisslande dörren. Stugan ligger öde och tom. Hon söker febrilt igenom den och hoppas att hon ska hita Gammelmor. När hon sökt igenom varenda vrå av stugan men ändå inte hittat henne, så tar hon sig tillbaka till det lilla köket där hon utgått ifrån.När hon nära till tårarna söker en gång till, så hittar hon en lapp med något som bestämt är Gammelmors handdstil. Hon tar upp den och börjar läsa:


Kära Annie!
När du väl läser det här kommer du att förstå den verkliga anledningen till varför jag förbjöd dig att svara ja till något frieri. Du ser du föddes inte i denna världen, till någon fattig krigare och hans arma fru. Du föddes till en konung och drottning i kungadömet Anastasia. Du heter inte Annie de Bordeux utan kronprinsessan Annie Anastcia Fantasia Valencia Danielle Pauline Jaqueline Rosina Belle Esther Isadora Beatrice av kungadömet Antacia.
Du ser, den arma konungen och drottningen fick dig som sitt första barn och de var tvungna enligt lagen bestämma att du skulle bli trolovad med kronprins Charles av kungadömet Fantacia, min sonson. Men dina föräldrar ville att du skulle få växa upp och gifta dig av kärlek. Därför bestämdes det med Charles och dina föräldrar att de ni skulle flytta hit till människovärlden. Jag fick följa med som er vakt och ta hand om er. Tyvär så dog båda dina föräldrar här och sedan dess har ju jag tagit hand om dig.
Jag fick reda på olyckan mellan dig och Charles efter att ni två förlovat er.Jag hoppades då att det skulle sluta lyckligt mellan er. Men min sonson Charles kan visst inte hålla tungan rätt i mun. Han ljög för dig, men han hade egentligen en anledning. Han älskade dig så högt att han offrade sig att ljuga för att inte förlora dig.
Annie jag hoppas du inte förlorat honom…

Annie försöker smälta det hon precis läst. Hon är prinsessan Annie! Och hon hade precis förlorat den man hon älskade. Hon försöker torka bort tårarna som rinner ner för hennes kinder när hon tänker på hur hon skällt ut honom. Att få tillbaka honom nu verkar vara något omöjligt. Jag har förlorat honom, jag har förlorat honom, tänker hon för sig själv, medan tårarna strömmar hejdlöst från hennes kinder.

Charles skakar på huvudet åt vad hans mormor försöker berätta för honom.
-Du menar altså att hon är prinsessan Annie!
-Ja, Charles och om du inte försöker vinna tillbaka henne nu så kommer du att förlora henne för alltid!
-Men hon kallade mig för en lögnare! Hon vill aldrig se mig igen. Charles kan inte förlåta sig själv för att han låtit Annie gå, och han kan fortfarande känna hennes örfil mellan ögonen.
-Men det är din enda chans, vädjar hans mor.
Charles tittar djupt in i de tårfyllda ögonen och ger efter för hennes bedjan.
-Ja, du har väl rätt antar jag. Sadla min häst genast, befaller han sedan tjänaren bredvid honom.
-Jag är strax tillbaka. Jag lovar. Charles ger sin mor och mormor en kyss på kinden och kramar om sin far. Sedan rusar han ut ur tronsalen för att finna sin älskade igen.

Annie springer genom skogen med tårarna strömmande nerför kinderna. I hennes huvud maler en och samma tanke hela tiden och den får henne att springa fortare och fortare. Jag har förlorat honom, jag har förlorat honom. Hon springer igen i blindo och snubblar till slut över en trästock. Hon sjunker ihop på marken och bryter ut i ett hejdlöst gråtande, som får hennes späda axlar at skaka för varje snyftning.
Plötsligt hör hon frustandet av en häst bakom sig och känner samtidigt ett par stadiga händer ta tag i hennes axlar. Hon vänder sig om och kastar sig i armarna på Charles.
-Shh…såja det är bra nu, säger han och gungar den snyftande Annie fram och tillbaka. Han väntar tills hennes axlar slutat att skaka av snyftningar innan han lutar henne tillbaka för att kunna titta henne i ansiktet. Sedan tokar han hennes tårar med baksidan av sin hand och säger,
-Annie, jag är ledsen att jag ljög för dig. Jag borde inte ha gjort det. Jag trodde att jag skulle förlora dig ifall jag gav dig berlocken, men först nu inser jag att jag förlorade mer än bara din kärlek genom att ljuga för dig. Jag förlorade också din tillit till mig. Jag borde…
-Charles… Annie tystar Charles genom att lekfullt sätta pekfingret på hans läppar. Han böjer sig ner över henne och kysser henne. Sedan säger han,
-Säg mig att jag inte förlorat dig, Annie.
-Nej, Charles. Du har inte förlorat mig. Inte en chans i världen skulle jag ge upp dig.
Sedan kysser de varandra igen. En sann och kärlekens kyss.


Kapitel NIO

Den frasande tyllen som utgör Annie underkjol, är något nytt för Annie. Visst, hon brukar ha underkjolar, men den här är alldeles speciell. Kanske är det för att den är det nyaste plagg Annie någosin haft på sig, eller så är det kanske för att det är den underkjol hon ska ha under sin egen bröloppsklänning. Dagen för bröloppet äger rum en varm juli-dag och solen ute gör Charles och Annie ära genom att lysa vackert över kungadömet. Tronsalen är redan dekorerad med blommor och girlanger och fylls så smått med människor från alla delar av riket. Även i kungliga klädkammaren är det fullt upp. Annie måste ju göras i ordning inför bröllopet och det upplysta rummet är fullt av skrattande omkring rusande kvinnor. Alla vill hjälpa till, för det är ju en ära att klä en blivande drottning inför hennes bröllop.
-Annie, Annie, mitt barn. Gammelmors röst ljuder någonstans ifrån folkhopen. Massan delar på sig och mycket riktigt så är det Gammelmor som träder fram. I sin famn har hon den klänning som utgör Annies bröllopsklänning. Efter henne traskar Paulette fram i sin nystärkta hätta och svarta kjol. Hon bär på den vita slöjan och de vita sidenhandskarna.
Klänningen i sig självt är en uppenbarelse i vitt. Den har prinsessliv och de broderade vita blommorna går upp över bysten, till den lågt skurna halsen som blottar Annie axlar. De vita puffade ärmarna går endast ner till lite över armbågarna. Den vida och luftiga kjolen är av utsökt siden som frasar härligt när man går, och också den är broderad med vita blommor. Annie har provat på många olika delar under veckornas lopp, men inte sett klänningen i sin helhet. Hon slår ut med händerna för att kramma den gamla gumman och i sin lycka glömmer hon bort klänningen och trycker sig hårt mot den. Alla drar andan i rummet när de tänker på det belgiska siden klänningen är gjord av. Men Annie fattar sig snabbt backar bort från Gammelmor.
-Annie mitt barn denna klänning är gjord av inte mindre än alla här inne i rummet under min uppsikt, och jag tycker du borde tacka dem för det hårda arbete de lagt ner för sin blivande drottning.
Annie slår ut med händerna som för att ge alla i rummet en kram men istället säger hon,
-Ja, det är rätt som Gammelmor säger. Jag måste tacka alla er härinne för allt underbart ni gjort för mig. Speciellt tacksam är jag att ni kan acceptera mig som drottning, efter att endast ha kännt mig i ett par månader. Ni är verkligen underbara människor och jag hoppas att jag må styra det här riket med en drottnings hjärta.
Gammelmor vänder sig plötsligt till Annie och säger,
-Jag tror att Paulette har något hon vill ge dig från oss alla. Paulette!
-Mademoiselle. Jag har kännt er sedan ni vaknade på ert rum här på Constelania. Och jag vet att det jag kommer att ge er är något ni kommer att uppskatta för resten av livet. Det är från alla oss här inne med mycket hjälp från hans höghet, prins Charles, er blivande make.
Paulette tar fram ett litet snidat skrin av cederträ. Hon ger skrinet till Annie som försiktigt öppnar det. Sedan ger hon upp ett litet glädjetjut. I skrinet ligger hennes berlock, fast ny på något sätt.
-Vi gjorde så att säga rent den. Vi tog bort de gamla fläckarna, för att göra den skinande igen. År av dinglande runt halsen hade visst fått den att se gammal och rostig ut, och inte kan en blivande drottning bära något sådant.
-Åh, Paulette. Och alla ni andra. Ni är bara så… så… underbara.
Efter att ha klätt på sig brudsatsen så hjälper Gammelmor Annie på med berlocken. Den smala kedjan klirrar glatt när hon reser sig upp, och den vackra silverfärgen får den att gnistra i solljuset.
Sedan följer hon med Paulette nerför den stora marmortrappan som leder till tronsalen där bröllopscermonin ska hållas. Paulette lämnar henne vid de stora portarna till tronsalen. Hon vet att innanför dörrarna så står Charles med de hundratals gästerna som strömmat till från hela riket. Hon känner en liten rysning genom hela kroppen när hon tänker på att hon om ett par minuter är en gift kvinna och drottning över Fantasia och Antacia. Paulette kommer tillbaka med de tolv tärnor som ska bära Annies släp. När de är redo och på plats räcker Paulete Annie hennes brudbukett bestående av vita rosor. Sedan öppnar hon dörrarna för Annie och samtidigt som hon träder in sin första fot i salen börjar orkestern spela upp brudmarchen. Salen är fylld av människor i festkläder, som allteftersom hon passerar dem niger och bockar de sig det djupaste de kan. När Annie tittar fram till de stroa tronarna ser hon Charles, sin framtida make.


Kapitel TIO

Annies knän darrar när hon tar emot Charles hand och stiger upp till podiet. Hon hoppas febrilt att hennes darrning inte syns, men under alla kjolar är detta inte troligt. När hon sedan tittar upp mot Charles léende ansikte slutar hon att nervöst granska sig själv. Konugen som ska hålla cermonin stiger fram till dem. Sedan börjar den.
-Kronprins Charles av kungadömet Fantasia, tager du denna kvinna att älska för resten av ditt liv, och bevaka henne samt endast behaga dig med henne?
-Ja, det gör jag.
-Kronprinsessa Annie Anastacia Fantacia Valencia Danielle Pauline Jaqueline Rosina Belle Esther Isadora Beatrice av kungadömet Antacia, tager du denna man att älska för resten av ditt liv, bevaka över honom samt endast behaga dig med honom?
-Ja det gör jag.
-Charles vill du då träda på denna ring på Annies finger, en symbol för er sanna kärlek?
Charles tar emot silver ringen utav konung Francis och trär den på Annies smala finger. Annie tittar på den underbara ringen och häpnas av den. Den silvriga ringen omsluts på toppen av två stycken små delfiner som tillsammans håller upp en grön ädelsten. Sedan fortsätter Francis.
-Annie vill du då träda på denna ring på Charles finger, den en symbol för er tillit till varandra?
Annie trär på Charles lite större silver ring på hans finger.
-Jag kan nu förkunna er man och hustru. Ni kan nu kyssa bruden.
Charles tittar på Annie med de älskvärda blå ögon som hon kommit att älska. Åh, vad hon älskar denna mannen. Sedan lyfter han på slöjan som täcker hennes ansikte, och kysser henne. Det är denna kyss som binder dem samman, som symbolen för deras äktenskap och kärlek till varandra. När deras läppar möts stiger ett jubel upp från massorna. Men de tystnar så snart den avgående konungen lyfter sin hand för att bringa ordning och reda. Han förkunnar sedan att kröningen av det nya paret kan börja, och de stora trumpeterna i orkestern börjar spela. Den gamla och också nu avgående drottningen kommer fram och ställer sig vid sin makes sida. Annie och Charles knäböjer framför det äldre paret för att ta emot sina kröningsgåvor. Drottning Marie tar av sig sin diamantprydda tiara och räcker den till Annie samt den spira Annies egen far en gång regerat med. Konung Francis ger Charles sin ädelstensprydda krona samt hans fars sammetsmantel som Francis en gång fått vid sin egen kröning. Konung Francis säger sedan,
-Jag kan nu också förkunna er konung och drottning av rikena Antacia och Fantacia.
Det gamla kungaparet ger de förälskade sina välsignelselser och viker sedan undan. Annie och charles stiger upp och vänder sig om och vinkar till det nu jublande folket som får hälsa sina nya regenter välkommna. Det lyckliga brudparet kysser varandra igen och förkunnar sedan att balen kan börja. Charles bjuder den alltjämt léende Annie armen och massorna skingrar sig ljudlöst när de stiger ned och tar varandras händer. Orkestern börjar då stämma upp till vals och i just det ögonblick Annie möter Charles älskvärda blå ögon , tänker hon,
-Lyckligare kan ingen vara!

-Hans höghet ska till att förkunna trolovningen nu, ers majestät.
-Det är bra Paulette. Hans höghet prinsen kommer i sinom tid.
Annies fårade ansikte vänds mot den unge mannen framför henne.
-Så, mitt barn, din tid är kommen nu. Och jag hoppas från mitt innersta att dina dagar får sluta lika lyckliga som mina. Jag ger dig min välsignelse och önskar dig och din älskade all lycka i världen. Gå nu min son och skatta dig lycklig.
Annie böjer sig fram och kysser sin son på kinden. Han vänder sig om och springer fram till tronsals portarna. Innan han försvinner slänger han en slängkyss åt sin mor som fångar den och ser den svarta manteln försvinna genom porten.

Sandra Thelin.E. 13 år

Skriven av: Sandra Thelin Eriksson