annorlunda.



Annorlunda.
Det är en kylig höstmorgon när jag tidigt vaknar och drar upp persiennerna för att se
vad det är för väder ute. Det är lite grått och trist. Morgon dimman har just börjat lägga sig samtidigt som solen börjar titta fram. Jag sätter på te vattnet och slår mig ner vid köksbordet för att läsa tidningen. När jag läst färdigt sista sidan lägger jag bort tidningen, väljer istället att lägga händerna om den varma koppen, och börjar tänka. Efter att jag tänkt ett bra tag bestämmer jag mig för att gå till min bästa vän, Julia, vi hade nämligen bestämt att vi skulle göra läxorna tillsammans. Jag stannar upp vid spegeln i hallen, släpper ut mitt mörka långa hår, kammar igenom det men lägger även lite kajal under mina bruna ögon för att se piggare ut. Min vita halsduk som jag lindat runt halsen får mig att se lite blek ut, så jag lägger tillbaka den på hatthyllan. Cykelvägen är full av röd/gula löv och solen som nu kommit upp värmer bakom ryggen. Det känns underbart. Jag har ont i magen, det känns som ungefär som när jag är nervös, fast djupare in. Svårt att förklara.

Efter en härlig promenad knackar jag på hennes dörr, sekunden efter öppnar hon och med ett stort leende på läpparna. Hon har på sig ett par gamla slitna jeans och en vit singoallatop uptill, hon var lika fin som vanligt. Jag går in i deras vardagsrum där jag väljer att slå mig ner i deras svarta skinnsoffa. Jag tittar mig runt i rummet, tapeterna är gröna och på väggen hänger några få tavlor. Den nervösa känslan som jag tidigare haft i magen är fortfarande kvar. När vi är färdiga med läxan frågar Julia om vi ska fika, jag tittar ner på armen, på mitt blåa armbandsur, tittar henne sedan i ögonen och förklarar att jag tyvärr måste gå hem eftersom jag ska sitta barnvakt, men hon följer mig ut till dörren.
När vi står i hennes hall lägger jag handen mot hennes kind. Hennes blåa ögon lyste och glittrade som den finaste diamant. Vi förvånades av känslan som vi båda visste att vi hade, ett samförstånd liksom. Hon förstod. Jag var kär, kär i henne. Hon var kär, kär i mig. Hon såg som glatt överraskad ut. Jag drog mig sakta mot dörren, jag var ju på väg ut från början innan vi såg vad som gömde sig i våra ögon. Jag ville inte gå, men på något sätt inte stanna heller, jag ville inte ha en fortsättning i just detta ögonblick. Jag ville ha med mig känslan ut. Det fanns inga ord jag kunde säga, vi bara stod där som två fån.
Hon tittade på mig med glimten i ögat och bad mig ringa senare. Jag visste att detta var ett av de ögonblick jag alltid skulle minnas. Jag står på trappan. Tittar på henne, hon var så vacker, inget kunde slå detta. Jag kände henne så väl men just nu kändes det som att vi var främmande för varandra. Jag stängde dörren sakta och såg rakt in i hennes ögon, där såg jag detsamma som jag kände. Lyckan pirrade i mig av att jag var så fullständigt besvarad. Jag gick neråt grusgången, tog ett djupt andetag och drog in den friska höstluften. Det var kallt ute men jag kände att inget kunde kyla ner det jag kände nu. Pulsen dunkade i tinningarna och hjärtat slog så jag trodde att det hördes. Var det såhär det kändes att vara kär? Jag gick hemåt med sakta steg, jag kunde inte sluta le, detta var så sant, hela jag var som en lätt kudde, Detta var jag. Jag var kär, kär i min bästa kompis Julia. Jag var lesbisk, jag var annorlunda. Det var underbart att få känna sig så fri som jag kände mig just nu.
Jag har länge blundat, blundat för sanningen och inte velat se den, jag har förträngt den fastän jag har sett den. Men nu, blundar jag inte mer, för nu har jag äntligen hittat mig själv.
Av: Moa Svensson, Piteå

Författare:

Publicerat

Dela: