Ännu en dag

Trappstegets kant skavde mot mitt bakhuvud. Alla tankar var en enda röra, och jag kunde inte få ordning på den hur hårt jag än försökte. Den enda riktiga fråga jag kunde formulera för mej själv var:
”Vart är Chrystal?”
Den uppgift som jag hade var att ta hand om min lillasyster, som är tre år yngre än jag. Fast man skulle nästan kunna säja att hon är fyra år yngre, eftersom jag är född i mars, och hon i december. Det är nästan det enda vi vet om vår bakgrund. Det, och att vi kommer härifrån Vancouver.
Jag drog upp mina ben mot min överkropp, och lutade mej mot väggen. Jag hatade verkligen att sova i trappuppgångar!
Min syster var inte här. Hon hade antagligen dragit iväg med sitt gäng. Jag kunde inte förstå varför hon gjorde så mot sej själv. Tretton år, och redan kriminell. Iförsej var inte jag mycket bättre. Snarare sämre. Jag hade gjort olagliga saker sedan jag var sju, då våran mamma lämnade allt ansvar till mej. Hon skulle åka iväg och ”söka lyckan”. Visst. Söka lyckan som prostituerad? Nej, antagligen inte, men det var det hon försörjde sej på. Och jag kan faktiskt fatta att man kanske inte vill ta ansvar för två små barn på samma gång. Jag kommer fortfarande ihåg hur sminket rann nerför hennes kinder när hon vinkade farväl till oss. Chrystal var alldeles för liten för att förstå. Hon försökte ge mamma en kram, men hon sköt henne ifrån sej. Nu förstår jag mamma. Det skulle göra allt mycket svårare för henne, ifall hon var tvungen att krama sin lilla dotter. Det sista hon sa till mej var:
”Jag kommer tillbaka när allt har ordnat upp sej. Ta hand om din lillasyster så länge. Jag kommer tillbaka!”
Sedan hade hon bara gått ut genom dörren. Gått ut, för att aldrig mer komma tillbaka. Jag fattade det nu. Att vi hade sett henne för sista gången. Hon skulle aldrig komma hit igen.
Men jag valde att för det mesta inte tänka så mycket på henne. Om hon nu inte ville ha oss, varför skulle vi tvinga henne?
Jag ställde mej upp, och gnuggade den sista tröttheten ur ögonen. En ny dag väntade. En dag som jag önskade bara kunde försvinna. Iförsej så hatade jag alla dagar. Dom bara fanns till ingen nytta, och jag hatade dom. Varje dag måste man ta nya beslut. Varje dag måste man möta nya hinder, och kanske även nya möjligheter, men dom var så små att man inte ens kunde ana dom.
Morronen var iskall utanför. Marsluften brukade vara kall ungefär till klockan nio, för att sen bli varmare och varmare. Ibland kunde man till och med få några plusgrader.
Jag började gå längs den nästan folktomma gatan. Det enda som bevisade att stället levde var bilarna som körde folk till deras jobb. Det var inte heller många, så det var nästan helt ensamt och tyst här, och så skulle det förbli. I alla fall fram till klockan åtta, då den stora morronrusningen började. Jag bestämde mej för att försöka hitta Chrystal. Ja, jag tänkte såklart inte gå fram till henne om hon var med sitt gäng, men jag ville ändå se vart hon var.
Denna förbannade kyla! Allt skulle vara kallt, utom när det var sommar, så allt skulle vara varmt och hela stan fylld till brädden av fulla pazzers som firade att den äntligen var här. Deras liv kanske ändrades, men inte mitt. Eller Chrystals. Eller någon annan ”slumunges”. Men det var också en sån där sak som man inte ens orkade bry sej i. Man orkade inte ens tänka på det, av rädsla för att kalla det till sej. Fear of the beast, is calling it near. Det stämde antagligen, för ingen brydde sej, och ingen befann sej i det rent mentalt.
En gammal fyllgubbe kom gående med vinglande steg mot mej. Han ropade någonting om att det inte var långt kvar till sommaren, och jag vände bara bort huvudet för att slippa höra. Folk kunde visst inbilla sej vad som helst bara dom fick lite för mycket att dricka, eller om dom tog nånting annat. Det var det jag var mest oroad över vad det gällde Chrystal. Att hon tog någon form av droger. Ibland kunde hon komma hem och vara helt borta. Då begrep jag genast hur det låg till, men jag visste däremot inte om det var nånting hon gjorde ibland, eller om det var ett riktigt missbruk. Iförsej så skulle jag nog inte säja något. Jag visste själv att jag var på väg ner i skiten. Sprutorna hade bara blivit fler och fler dom senaste månaderna och jag var inte säker på hur länge till jag skulle kunna kontrollera det. Men det gick inte att beskriva hur det kändes när heroinet flöt genom kroppen. Känslan av att inte behöva tänka, inte behöva göra nånting. Att bara finnas... Det var det djävulska. Hur man äntligen fick en lösning på alla problem, verkade det som, men egentligen så belastades man bara ännu mer. För drogerna var en lögn. Det visste jag lika bra som nån annan jävla nykterist. Skillnaden var att dom flesta nykterister inte behöver bo på gatan. Dom flesta nykterister behöver inte stjäla och råna för att överleva. Så dom ska inte komma här och tala om för oss hur vi ska leva vårt liv. Först kan dom själva försöka leva som vi. Och se hur länge dom kan hålla sin nykterhet. För människan är svag. Vi behöver alltid en lösning på problemen. Tillfällig eller långvarig, det spelar ingen roll. Det var därför som drogmissbruket var störst bland dom fattiga, som logiskt sett inte skulle kunna betala sitt knark. Det var för att ingen annan lösning finns.
Men jag var van. Jag var född i den här världen. Jag var inte rädd för vad som skulle kunna hända. Om jag dog så dog jag. Om jag levde i morron så kunde jag inte göra nånting åt det heller. Eller, jo. Jag kunde ju begå självmord. Men det var ju en jävla lösning också. Nej, jag gick runt och hoppades att ett mirakel skulle inträffa. Att jag skulle träffa någon som kunde hjälpa mej och Chrystal ur det här. Eller att vi skulle få världens chans att göra nånting själva. Men jag suckade vid tanken. Det skulle förmodligen aldrig bli så. Antagligen var vi tvungna att bo här resten av våra liv, som säkert inte skulle bli alltför långa. Jag visste inte om det oroade eller gladde mej.

Skriven av: Zed