Anorexi och skola

Jag är sjuk. Jag har Anorexi Nervosa. Jag får inte gå i skolan för jag blir för trött och det tär för mycket på min kropp och jag orkar inte tänka, än mindre anstränga mig. Jag får inte gå ut och gå, speciellt inte i början. Men nu när jag har visat att jag äter om jag får gå lite kan jag få ta en fem-minuters promenad i veckan. Jag känner mig som ett stort fläskberg utan en enda muskel eftersom att träna är helt förbjudet för mig. När det var som värst och jag bara gick ner i vikt, ville sjuksköterskan lägga in mig. Men eftersom det var jul gav läkaren mig en ny chans så att jag fick fira jul hemma istället för på ett sjukhus där dom ser till att jag äter och bara ligger stilla. Jag gick upp två hekto. Det kändes som ett ton. Jag fick fortsätta vara hemma då. Det gick lite upp och ner i vikt, men till slut hade jag börjat stabilisera mig någorlunda. Jag var i skolan på de nationella proven. Jag visste ju att de var viktiga eftersom jag går sista terminen i nian nu.
Min klassföreståndare sa att han hade pratat med alla mina lärare och att det inte var någon större fara med mina betyg.
Innan jag slutade att komma till skolan hade jag ett MVG, tolv VG och resten G. Någorlunda bra i alla fall. Ingen av lärarna ringde hem till mig, inte ens min klassföreståndare. Ingen sa vad jag skulle göra. Jag fick gå och fråga dom gånger jag orkade komma till skolan. Men det var ingen som visste vad dom skulle säga åt mig att göra. Så jag jobbade självständigt hemma med vad jag trodde jag skulle göra. Men jag hade ju bara mina egna gissningar och var min egen lärare.
På mötet dom haft om mig sa dom att dom inte tyckte att jag behövde någon hjälp och att dom bara skulle säga vad jag skulle jobba med. Men inte ens det gjorde dom. Ingen hörde av sig. Däremot när jag kom till skolan en gång sa en av mina lärare att det var prov om två dagar och att ”det var bra om jag kunde vara med”. Ingen förvarning eller upplysning innan. Bara på ett A4-papper vad jag skulle kunna till dess på ett ungefär.

Fortfarande ingen fara med mina betyg och ingen son hörde av sig. Jag var utmattad efter de nationella proven och att var i skolan en hel dag var helt uteslutet. Men jag försökte be om hjälp, vilket jag fick om jag kunde precisera vad jag ville ha hjälp med. Det var inte precis som om jag lärde mig något nytt.
En vecka innan påsklovet kommer ett brev hem. Tre betygsvarningar. Hemskt ord. Jag hade aldrig fått det förut och började faktiskt gråta av att känna mig misslyckad. Jag var varnad om att inte få något betyg, men ingen ringde, hörde av sig eller försökte få tag på mig. Bara varningar om att om jag inte gjorde något nu skulle jag inte få något betyg.
Till och med i ett ämne jag valt som tillval fick jag varning i. Ett ämne som inte ska gå att sänka eftersom det är ett frivilligt ämne. Inte heller där någon som sa något. Bara ett brev hemskickat och undertecknat av personen som har hand om betygen.

Att ha anorexia går inte att beskriva. Att vakna varje morgon och se ner på sig själv livrädd över att ha blivit större. Att förakta och avsky varje del av sig själv. Känna hat mot sin egen kropp. Ful. Ett alltid återkommande ord. Stå framför spegeln och skrika åt sig själv hur ful och värdelös man är. Medan dom i skolan tycker att man har energi nog att komma till skolan när det passar en. Då är jag väl inte så sjuk? Nej, jag måste ljuga om allt. Rätt åt mig att jag får betygsvarningar. Inte värd något betyg om man ljuger och bara kommer när det passar en och är hur pigg som helst.
Om dom bara visste vad det tar på krafterna att spela glad och pigg. Hur man måste få bekräftelse på att man är omtyckt. Livet känns inte mycket värt. Allt cirkulerar kring mat. Det är inte så att jag inte tycker om mat. Tvärtom, jag älskar mat. Men är livrädd för att bli tjock.
Några gånger innan jag blev sjuk blev jag kallad småtjock och lite fet. Till slut orkade jag inte mer och inget kändes värdefullt. Jag vet egentligen inte varför det blev som det blev. Men så är det nu. Så trött på att vara trött. Hatar att hata. Orkar inte att inte orka längre. Känns som om jag har förstört mitt liv och att det inte går att reparera. Lärare som bara säger åt en att plugga och tycker väl antagligen också att jag alltid är pigg och inte riktigt förstår varför jag inte går i skolan. Påpekar att jag ser pigg ut och spelar vänliga. Men så är det ju också. Dom spelar bara.
Jag försöker komma tillbaka, men får återfall när jag känner pressen från skolan. Läkaren och sjuksköterskorna säger att jag inte ska bry mig om det, samtidigt som lärarna vill att jag ska göra prov, annars kommer jag ju inte in på gymnasiet. Jätteviktig är ju skolan och inget jag får ta lätt på .
Hur man måste sortera och välja vilka man ska lyssna på. Hur ska jag klara mig utan betyg, men sen så måste jag ju leva för att det ska göra någon skillnad. Men jag kan inte få både och. Att plugga tar för mycket kraft nu, men om jag inte gör det hamnar jag alldeles för mycket efter. Har inget val, men det spelar inte så stor roll längre, för jag har slutat drömma och hoppas…

Författare:

Publicerat

Dela: