Anorexia, Tystnad och Vänskap

Är hos dig igen.
Bara för att jag inte åt lunch i skolan.
En lärare såg det och ringde dig genast.
Blev hämtade med taxi så att jag inte skulle rymma.
Varför skulle jag det?
Och vart?
Nu säger du det igen.
'Du måste äta förstår du väl?'
Sitter tyst.
Ser på din matta.
Förstår inte hur någon kan vilja ha en sån matta, det måste ha varit den sista i affären.
Rödbrun och grå.
'Om du fortsätter så här så har vi inget val och det vet du.'
Följer ränderna i soffan med ena fingret.
Låtsas att jag inte märkt att du har sagt något.
Du suckar.
'Vill du dit? Är det därför du gör så?'
Ser snabbt upp på dig för att se vad du tänker.
Men ögonen visar bara undran.
Rycker snabbt på axlarna men nickar samtidigt.
Du får ta det hur du vill.
'Så du vet inte om du vill det men du vill dit på något sätt?'
Fingrar på en lös tråd i soffan.
Snurrar den runt pekfingret tills den lossnar.
Håller den mellan pekfingret och tummen.
Rullar den sakta tills den blir som en liten boll av tråd.
Vill av någon konstig anledning inte slänga den.
Lägger den i fickan på tröjan och ser om det finns fler lösa trådar.
Du sitter tyst en stund, vet väl inte vad du ska säga.
Du öppnar munnen och drar efter andan.
Du vill säga något men vet inte hur och stänger munnen.
Ser snabbt upp på dig och fortsätter sedan att studera soffan som om den var ett konstverk.
'Vill du åka dit?'
Har hittat en ny tråd och börjat snurra den runt pekfingret men stannar upp.
Vill jag verkligen dit?
Tänker efter.
Ja, det vill jag.
Nickar och hör dig sucka.
'Ja, isåfall har vi väl inget annat val, för eller senare hamnar du där iallafall, eftersom du fortsätter att inte äta.'
Vet inte om du förväntar dig ett svar eller bara pratar för dig själv så jag fortsätter snurra tråden tills den lossnar.
Även denna rullas ihop till en trådboll och hamnar i tröjfickan.
Du reser dig och kommer fram till mig, sätter dig på huk och ser in i mina ögon.
'Är du helt säker på att du vill? Kan du se mig i ögonen och svara ja?'
Ser dig i ögonen, som du vill, och nickar.
Du reser dig och går bort till ditt skrivbord, till telefonen.
'Då ringer jag nu då.'
Du säger det och lyfter långsamt luren som om du väntar dig att jag ska protestera.
Jag letar nya trådar.
Du trycker in ett telefonnummer och väntar på svar samtidigt som du ser på mig.
Ser inte det men känner det din blick i nacken.
Nu svarar dem visst i andra änden.
'Ja hej igen. Ja, jag har pratat med henne och hon vill fortfarande.'
Ser på dig, har du redan ringt en gång?
Rycker på axlarna för mig själv och återgår till soffan.
Du fortsätter prata med den i andra änden.
'Ja, det skulle vara bra om hon kunde få komma så fort som möjligt. Går det redan i eftermiddag? Men det var ju bra. Taxi eller buss? Eller hämtar..? Ja, jo, det kanske är bäst om någon kör. Jo, jag tror nog att jag har tid att köra. Om en timme. Ja, det blir bra. Då ses vi. Jadå. Bra. Tack. Hej.'
Du lägger på luren.
Sneglar på dig.
Du ser tillbaka.
Ser genast ner i soffan och fortsätter att leta trådar.
'Dem hade ett rum ledigt, vi ska vara där om en timme. Passar det?'
Nickar, vad annat kan jag göra?
Tiden är redan bestämd.
'Jag tänkte att du kanske ville åka hem och ta ltie kläder och sånt?'
Nickar igen.
Du vet att jag inte vill att någon i familjen ska följa med och vi har en tyst överrenskommelse om att du ska ringa till mina föräldrar när du har lämnat mig.
Åker hem till mig och jag slänger ner lite kläder i en väska.
Mamma eller pappa kan komma med resten senare.
Du står i hallen och ser dig omkring, vet inte riktigt vad du ska göra.
När jag är klar så ser du lättad ut och går snabbt ut genom ytterdörren.
Följer efter och låser sakta, ser sedan mot dörren några sekunder, tänker att jag inte kommer se den på ett tag.
Går sedanbort till din bil, som du redan sitter i, och sätter mig därfram.
Du protesterar inte.
Vi sitter tysta under hela bilfärden.
Har inte ens radion på.
Du är koncentrerad på vägen och jag ser förstött ut genom fönstret, ritar i imman som bildats på glaset men torkar sedan snabbt bort det och ser snabbt mot dig.
I vår bil får man inte rita i imman på glasrutorna men du verkar knappt ha märkt att jag sitter jämte dig.
Hela du är fokuserad på vägen och jag slappnar av lite.
Ser plötsligt en ganska stor byggnad på högersida.
Undrar vad det är för ställe men får snart veta när du svänger in på vägen som leder mot just den byggnaden.
Det står någon på gårdsplanen nör vi kommer
En sköterska i kanske 30-års åldern.
Som du ungefär.
Ni utbyter några ord och sedan ser du på mig.
'Då lämnar jag dig här. Sköt dig nu så ska du se att det blir bra.'
Jag säger inget men ser efter dig när du åker iväg med bilen.
Sköterskan väntar tills bilen har försvunnit innan hon börjar prata.
'Då kan du komma med mig så ska jag visa var du ska bo.'
Går efter med långsamma steg, är så trött att jag skulle kunna lägga mig ner på marken och sova.
Vi går in genom porten och kommer in i hallen som är ganska stor.
Sköterskan pekar snabbt ut var matsal, badrum och dagrum finns.
Nickar svagt och försöker kväva en gäspning som hon naturligtvis märker.
'Kom så ska jag visa ditt rum. Du ser helt färdig ut, du behöver nog sova lite.'
Nickar, om möjligt, ännu svagare än innan och går efter henne genom en korridor.
Hon stannar vid ett av de bortersta rummen och låser upp.
Där inne finns det inte så mycket, en säng, en fotölj, ett sängbord och en garderob.
Är så trött att jag bara släpper väskan och slänger mig på sängen.
Vaknar av att jag är nerbäddad och någon har tagit av mig skorna.
Vet inte vem.
Orkar inte bry mig.
Sover ganska mycket den första tiden.
Dem på stället försöker tvinga mig att äta.
Vill oftast inte men ibland har dem lyckats få i mig något litet.
Knäckebröd eller nån äppelbit.
Men inte mer.
Nästan ingen vet var jag är.
Mina kompisar börjar nog undra.
Ber mamma att leta upp deras telefonnummer och tänker sedan ringa dem en i taget.
Orkar knappt prata men lyckas ändå få fram att jag är där jag alltid velat vara.
Det blir trots allt bara två stycken.
De närmaste.
De lovar att säga till de andra och att försöka komma så fort som möjligt.
Sov när dem kom.
Hade nyss somnat så dem fick vänta en en och en halv timme innan jag vaknade.
Blev naturligtvis glad över att se dem men orkade knappt säga hej.
Ville bara sova.
De förstod.
När jag vaknar så undrar de hur jag mår och vad ska jag säga?
En sköterska kommer och säger att jag är trött.
Det är jag.
De förstod och väntar.
De väntar tills besökstiden är slut.
Men jag har inget sagt.
Och de kommer varje dag.
Men jag pratar aldrig.
Jag vet att de blir besvikna men jag orkar inte.
Sakta börjar jag prata med min psykolog.
Men det hände plötsligt.
Jag bara började prata en dag, först nästan ohörbart, kände mig så ovan.
Men jag pratade sedan.

Efter ett och ett halv år släpptes jag ut för att komma tillbaka en månad senare.
Tog en massa tabletter och åt inget.
Det blev akut nu.
Mina vänner var där dygnet runt.
Jag försökte, det gjorde jag.
Det gick ett tag men sen så började jag matvägra igen.
Det blev tvångsmatning och dygnet runt bevakning och mina vänner fick inte komma på ett tag.
Jag saknade dem, det gjorde jag, men samtidigt inte.
Orkade inte med deras besvikna ögon.
Sedan började det gå uppåt igen för att sedan gå spikrakt ner.
Visst åt jag, det gjorde jag.
Men jag slutade prata, sluta göra någonting alls.
Satt bara tyst som i min egen lilla värld.
Alla var så bekymrade över mig.
Och jag märkte inget.
Började röka en dag också, en av de andra patienterna bjöd.
Hon var lite tuffare, hon Tanja.
Och jag blev också tuffare.
Och kaxigare.
Jag började prata men nu var jag inte snäll längre.
Nu var jag elakt och kaxig.
Jag och Tanja var de värsta på hela avdelningen men jag blev värre.
Lyckades rymma men blev alltid hittad.
Skröt alltid om allting utanför när jag kom tillbaka och de andra lyssnade och Tanja var avundsjuk för att jag lyckats med det hon aldrig klarat.
Men hon blev inte arg, tvärtom så blev hon mer som en beundrare.
Nu var det jag som bestämde och som ingen vågade kaxa sig emot.
Det resulterade också i att jag fastnade på avdelningen.
Hamnade ofta i isoleringscellen, fick en massa lugnande och liknande för att jag fick utbrott när de skulle kontrollera mig när jag rymt.
Jag åt nu.
Så de tyckte att jag inte passade in på anorexia.
De gjorde en ny diagnos och kom fram till sociopat.
Jag skröt om att jag var den enda sociopaten på hela avdelningen och det tyckte de andra var en smula orättvist.
Har inte kommit ut än.
Sitter här och skriver och låtsas vara duktig och lyssna på sköterskorna.
Men de anar inte vad jag och Tanja har planerat.
Hade de gjort det så hade de inte varit lika glada som de är.
Nu ska vi gå och förstöra vårdarnas dag.
Och Sara skriker som vanligt, hon får väl skylla sig själv att hon har tappat håret som hon håller på.
Jaja.
Hejdå.

Skriven av: Jessica Palmgren