Anthony

Vad hade livet för mening? Anthony tyckte att han hade missat den. Anthony trodde att det fanns någon mening. Han visste bara att hans liv inte hade det. Hela sitt liv hade han levt där. På en plats avsedd för tortyr. Det var i alla fall vad han trodde. Han visst inte om det var sant, men visst måste det väl vara det? Han var instängd i en stor, kvadratisk bur med ett golv täckt med sand. De många gånger han hade försökt ta sig ut hade han hittat ett tjockt lager betong i botten, men han visste att det fanns en värld utanför honom. Han hade sett det. Enorma bläckfiskliknande varelser, höljda i skal, observerade honom från en annan värld. Hans var en torr, sandig, ofruktbar öken. Deras var en enorm, vacker ocean med liv överallt. Anthony önskade att han kunde vara som dem.

Lika fri och vacker som de hänsynslösa varelser som plågade honom natt och dag genom sina enorma, vakande ögon. De första gångerna han såg dem hade han blivit livrädd, men även det otäckaste gick att vänja sig vid. Dessa varelser… vilka var de? Gudar? Han var bara ett nöje för dem. De såg allt han gjorde och hade hans liv i sina händer. Han visste det nu, De var gudar. Han kände en triumf när han kände vetskapen genomsyra hans kropp. Han undrade hur han kunde göra dem nöjd. Han visste inte hur. Han skulle fundera. Han hade gott om tid.


Han kom fram till att de måste ha skapat honom. Det fanns inga andra människor. Det fanns bara han. Han måste vara utvald. Han var utvald. Att göra vad? Han hade ingen aning. De skulle ha förklarat det först. Skaparna. Han kallade dem för det nu. I sitt huvud var de Skaparna, och han var det de hade Skapat. Han var viktig. Han var den Enda. Den enda människan. Den enda varelse som gick på land. Han bönföll gudarna, tackade dem, och de gav honom mat och vatten. Fler av Skaparna kom och gick. Han kom med tiden fram till en mer och mer förfinad religion. Den med gula ögon måste ha varit den som lyft sanden ur havet, och gett honom en plats att leva på. Den med vita ögon var den som skapat en osynlig, ogenomtränglig barriär, som skyddade honom från havet som skulle sluka honom. Den med gröna ögon måste ha varit den som skapat maten, den som höll honom vid liv. Den med röda ögon måste ha skapat blod och smärta som ett straff för hans synder. Varje dag bad han, och Skaparna flockades runt honom. Han bönföll dem om att maten inte skulle upphöra, att hans synder skulle förlåtas och att havet aldrig skulle sluka honom.

De fyra Skaparna tog emot hans böner med ett lugn och ett förlåtande Anthony aldrig skulle kunna uppbringa. Han bad böner och utförde komplicerade ritualer. Han blev större som människa. Han kom närmare att bli en av dem. Övervakarna. De som alltid såg honom. Han visste att han gjorde det de ville. Han tjänade dem. Han gjorde allt de skulle vilja. Han skulle ta sitt liv för dem. Folket som skapat honom. Han älskade dem. De var fulländade.
Han utförde mer och mer avancerade ritualer. Han svalt sig för att få deras uppmärksamhet. Därefter genomförde han blodsritualer till den Röda. Han offrade mat till den Gröna. Han offrade sand till den Gula. Han byggde murar till den Vita. Och Skaparna var nöjda med hans offer, och de gav honom mer mat och vatten. Och Anthony hade äntligen funnit en mening med livet, att hedra Skaparna, de Heliga, de Fyra.

Men en dag hände det. Blodsguden och Barriärguden slogs. Den Röda tumlade in i Barriären och en Spricka uppstod. Den Vita blev missnöjd, men Barriären verkade hålla. Anthony avbröt allt han höll på med och bad till den Vita att Barriären inte skulle ge vika. Han upprepade mantran, utförde blodsritualer och dyrkade dem på alla sätt han kunde komma på. Men ändå. Barriären sprack. Vattnet strömmade in, vilt. Nu kom de andra Skaparna. Visst kunde de stoppa det som hände? Anthony hade fel. Vattnet nådde upp till hans midja nu, och det steg snabbt. Varför gjorde de inget? Han var ju deras utvalda. Han var den enda människan. Kunde de inte hejda vattnet? Det nådde upp till hans axlar nu. Kunskapen om att han skulle dö mattade kylan som härjade i hans kropp. Han kunde inte dö nu. Han var utvald. Han kände paniken när vattnet steg till hans öron. Han kämpade för att hålla sig ovanför vattenytan och intalade sig att vattnet skulle sluta stiga när som helst. Det gjorde det inte. Den smala sprickan läckte in mer och mer vatten. Han tog ett djupt andetag och drog ned huvudet under vattenytan. Han visste att han skulle klara det. Han skulle inte dö. Han… skulle… inte… dö… Det brände i hans lungor nu. Han stod mot impulsen att andas och såg vattnet välla in genom sprickan. Slutligen kunde han inte hålla mot längre. Han drog ned vattnet i sina lungor, och om det hade bränt tidigare, hade han nu andats in helvetets alla eldar. Han visste att han inte skulle bli räddad nu. Ett hat vällde upp inuti honom. Hur kunde de göra så här? Tusen tankar vällde genom hans huvud samtidigt, och slutligen drabbades han av insikten. De var onda. Falska varelser. Mörkrets herrar.

Han såg sitt hem från utsidan. Han såg Barriären som hade skyddat honom, men hel igen. Han såg en ny människa där. Det var ett nytt hem. Och Skaparna flockades runt den. Han slogs av insikten. Han visste nu. Han var bara en leksak för dem. De hade aldrig känt något för honom.

Och med den vetskapen vandrade han vidare mot dödsrikets portar.

Författare:

Publicerat

Dela: