Antropologen Georg Brynolf Lundin

Det finns någonting magiskt i tidens gång som gör människor av Georg Brynolf Lundins kaliber eviga. Trots att spåren efter honom bokstavligt talat slutar på ett gyllene sädesfält hösten 1938 när det stora luftskeppet kommer för att föra bort honom, så dyker fortfarande ny information om hans liv och hans gärningar upp. Intresset för honom har snarast stegrats sedan mitten av nittiotalet då boken 'G.B.L - Understanding the Myth, Recovering The Satellites' av den Londonbaserade nittonhundratalshistorikern Norman Bates kom ut. Bates, som sysslat med Lundiniana under hela sin karriär menar att Georg Brynolf är det ultimata forskningsobjektet - på samma gång ett geni och ett förvirrat barn - och på sätt och vis även urtypen för den galna forskaren som så ofta figurerar i filmer och berättelser. 'Georg Brynolf är det närmaste en modern Da Vinci vi kan komma', skriver han bland annat i förordet och åsyftar därmed mångsysslandet, förmågan att hålla alla dessa olika bollar i luften samtidigt. Han ger som exempel åren mellan 1910 och första världskrigets början, då Georg Brynolf på samma gång sysselsätter sig med att resa land och rike kring i sökandet efter den mystiske vikingatide Nid som kommit att hemsöka honom, när han också arbetar hårt för att göra Vikbolandet till en egen nation, samt söker minst ett nytt patent i veckan. Från den här perioden härstammar hans prototyp till den kanonkula med plats för två passagerare och en liten hund som han trodde skulle revolutionera resandet, drakdetektorn som fungerade enligt induktionsprincipen men som vad man vet aldrig någonsin gav utslag för några drakar, 'pratkvarnen' som skulle avskaffa pinsamma tystnader för all framtid samt naturligtvis den märkliga pyramidformade kuben vars gåta kommit att gäcka forskare i decennier.
Men det som dr Bates vill lyfta fram, som kommit i skymundan i större delen av det som publicerats om Georg Brynolf tidigare, är hans insatser inom den inhemska antropologin. Få människor vet att under 'de tysta åren,' mellan 1920 och -23, levde han med den tämligen okända östgötska urbefolkningen av vilken det fortfarande fanns rester kvar på Vikbolandet. De kallade sig själva 'västmanlänningar' och levde på stenåldersnivå, i harmoni med naturen på ett mycket fredligt sätt. Idag är de försvunna och vore det inte för Georg Brynolf så skulle vi inte veta mycket om dem. Det började som vanligt med att Georg Brynolf efter en misslyckad kärleksaffär beslutade sig för att dra sig undan offentligheten genom att bege sig ut i vildmarken. Då hade han lyckats förhandla till sig ett slags sponsoravtal, kanske det första av den typen i Sverige, med Bertilssons Läder Och Sportattiraljer som tillverkade fritidsartiklar och scoututrustning som tält, sovsäckar och oömma kläder. Mot att han, som det stod i kontraktet: 'lefvde förutan vardags bekvämligheter och tak öfver hufvudet under tiden fr.o.m. april 1920 och ett (1) år därefter', skulle Bertilssons förse honom med utrustning för att överleva i de ogästvänliga och vilda skogarna och slätterna runt Norrköping. Georg Brynolf skrev, med darrande hand, ett sista brev till den kvinna som han uppvaktat på håll under ett drygt års tid: 'Jag vet icke, om du fortfarande läser mina brefv... kanske har jag betett mig märkligt, men det är för det, att mitt hjärta har stulits av dig. Och utan hjärtat mister hjärnan sin sans. Så jag göra som polarforskarna. för att glömma dig reser jag nu, och jag ber om din förlåtelse på det att accidenten med kamelerna blefvo alltför pinsam för dig, men jag lofvar att både kamelerna och den fantastiska dvärgen med den talande munnen på ryggen är tryggt återbördade till sina hem i Belgium och Persien. Farväl, hata mig inte... Din Georg.'
De umbäranden som Georg Brynolf fick utstå under sina första veckor i de kilometervida vildmarkerna finns väl dokumenterade i dr Bates bok, och doktorn besökte till och med Sverige för att göra en mindre utgrävning vid Bocknäset där Georg Brynolf sade sig ha haft sitt första läger under den djävulska aprilmånad som inföll 1920. Snön hade börjat smälta och våren verkade vara på väg, men sedan slog vädret om och stora mängder nederbörd föll. Temperaturen sjönk ända ned till tio eller elva minusgrader och stormar piskade Östersjökusten med vindhastigheter på ända upp till femton sekundmeter. Georg Brynolf hade med sig rejält med förnödenheter, och många av dem var var saker som han själv uppfunnit eller förbättrat. Bland annat hade han ett stort lager konjak som frystorkats enligt den senaste nymodiga tekniken, de små burkarna märkta W.S.O.P. vägde lite och tog inte mycket plats. Han förde också med sig en kull smågrisar som han genialt nog tänkte utfodra med gräs och kottar och sedan äta upp vartefter de växte till sig. 'Jag är sannerligen ett geni!' skriver han på sitt blygsamma sätt, 'Då jag länge hafva misstänkt förekomsten av den delikata tryffelsvampen i de svenske skogarna, kommer dessa kultingar av äkta fransk härkomst att bistå mig i mitt sökande efter detta guld, samtidigt som de kommer att förse mig med baconfläsk och klöfvar att sylta under långa sysslolösa timmar i vinterns mörker.'
Men grisarna blev uppätna av rävar och grävlingar redan under de första nätterna till skogs, och brevduvorna som han tänkt använda för att sända sina iakttagelser och forskningsresultat tillbaka till civilisationen, flög sin kos efter att ha släppt ymnigt med spillning över lägret en stormig natt då vinden slog sönder deras bur . Georg Brynolf var en hård man, ändå misströstade han. Något djur, som han själv misstänkte kunde vara en björn, eller kanske till och med en drake, hade vid ett obevakat tillfälle berett sig självt tillgång till hans packning och spritt den över ett stort område i sökandet efter något ätbart. Så efter knappt en månad av motgångar, i slutet av april, förberedde han sig på att lämna sitt läger för att återvända till Björkängsbacken. Det var då som urbefolkningen första gången närmade sig honom. Kanske tyckte de synd om honom, kanske var de bara på infödingars vanliga sätt nyfikna på det som de inte förstod. 'Denna morgon, den första maj, såg Georg Brynolf en högrest och mycket vacker man, prydd med fjädrar, hudar och tofsar, i skogsbrynet. Det skulle senare visa sig vara en av Bocknäs-stammens tappraste och mest beryktade jägare, Björn-Ola. Denne var utsänd av hövdingen för att ta kontakt med Georg Brynolf, men han var också viss om att vara på sin vakt och inte ta några onödiga risker.'(N.Bates, sid 102) Hela förmiddagen stod Björn-Ola och såg på Georg Brynolf, som var mycket noga med att inte göra några plötsliga rörelser när han utförde sin morgontoalett och tillagade sin frukost på den lilla fältspisen av märket AGA.
Förutom sina övriga förtjänster var Georg Brynolf även ett språkligt unikum. Redan vid tio års ålder kunde han franska och tyska förutom sitt modersmål, och han förlorade aldrig ett tillfälle att lära sig ytterligare språk. Dr Bates menar, att han vid sitt försvinnande besatt kunskap i inte mindre än tretton olika vitt skilda tungomål, och förutom dessa kunde han göra sig förstådd på både elefantspråk och de visslande ljud som delfiner och valar nyttjar när de vill kommunicera med varandra. Detta må vara överdrifter, men det ger ändå ledtrådar till varför Georg Brynolf kunde lära sig att samtala med infödingarna så fort. Det visade sig att de talade en sävlig arkaisk form av svenska, ett slags urgermanskt språk som Georg Brynolf inte hade några större svårigheter med att förstå. Denna morgon erbjöd forskningsresanden den infödde jägaren en kopp kaffe med konjak och en tallrik Bertilssons Berikade Blåbärssoppa. Björn-Ola hade tydligen beslutat sig för att den mystiske mannen med rufsigt hår och underliga kläder var ofarlig. Jägaren lät sig väl smaka av soppan, men fnyste och frustade av vämjelse när han smuttade på det spetsade kaffet. Sedan försvann han, bara för att strax återkomma med ytterligare två infödingar i följe, och de lät Georg Brynolf förstå att han var välkommen till deras läger.
Han skulle bli kvar där i nästan tre år, i den nomadiska tillvaron som västmanlänningarna förde. Med tiden lärde han sig bruka deras redskap, som bestod av vässade pinnar av olika längder samt stenar av skiftande slag. Han förstod sig snart på att resa de enkla hyddorna som flyttades med årtiderna till platser dit man återvände gång på gång. Flyttningarna var långa och mödosamma, och hela stammen hjälptes åt för att bära all packning de flera hundra meter som skulle tillryggaläggas mellan sommarvistelsen och vinterlägret på andra sidan sjön. Efter ett par månader bjöds han sitta med vid kvällarnas eldar där han lyssnade till stammens berättelser och såg dem spela upp scener ur stammens rika mytologi. En natt förklarade shamanen, Älg-Gösta, hur världen blivit till, och Georg Brynolf såg till att nedteckna historien: 'Först fanns det nästan ingenting alls, bara mossa och små, små buskar, som inte hade växt något ännu. Sen kom den stora älgen och släppte spillning överallt, och efter honom vandrade Halv-Jörgen som var en jätte. Halv-Jörgen satte sig på den stora stenen vid sjön, åt en av de röda svamparna och började drömma. Först drömde han om en riktig skog, med höga träd och blåbärsris som gav ymniga skördar om hösten. Sen drömde han om alla djur som finns i en skog - Lokatten och Järpen, Harkranken och Spyflugan och De Små Spindlarna Som Smakar Jätteilla Om Man Får Dem I Gröten. Till slut hade han drömt om alla djur och alla växter i skogen, allt ifrån Lusen och Grässtrået till Örnen och Eken. När han till sist vaknade fann han att allt han drömt blivit verklighet. Men han hade en sådan fasansfull huvudvärk, och han var törstig, så han släpade sig ned till vattnet för att dricka. Där såg han sin egen spegelbild i vattnet och tänkte att det vore skönt om det fanns någon annan som honom, som han kunde beklaga sig för. Och vips så stod där bakom honom en stor skara människor som tjattrade och stojade och dansade i pur glädje över att finnas till. Han valde ut några av människorna, några karlar som åt av de röda svamparna tillsammans med honom och några kvinnor med rejält hull som samlade svampar och hjälpte karlarna att hålla värmen om nätterna. Det andra folket skickade han iväg efter att ha sagt åt dem att befolka världen, men inte äta upp all svamp. Och här sitter vi nu.'
Det blev till och med så att Georg Brynolf erbjöds en hustru bland stammens ogifta kvinnor. Han hade länge kastat blickar på en ung nyutslagen ros, nämligen hövdingen Örn-Roys yngsta dotter Sparv-Astrid. Hon var femton år och slank som en vidja med långt brunt hår och stora klara ögon, och när Georg Brynolf slutligen vågade sig på att tilltala henne fann han att hon var en klok och snabbtänkt flicka som var synbarligen imponerad av honom. Han hoppades att det var henne han skulle inträda det äkta ståndet tillsammans med, men Örn-Roy avfärdade sin yngsta dotter som en benig liten näsvis strunt som behövde äta upp sig några år innan hon blev värdig en man som Georg Brynolf. Istället fann sig Georg Brynolf plötsligt sammanboende med en vällustigt korpulent men något - för att använda hans egna ord - imbecill äldre dotter till hövdingen. Hon tuggade hans mat på västmanlänningarnas traditionella sätt och jäste rönnbärssaft i stora kar i hyddans hörn till angenäm alkoholhalt och lovade Georg Brynolf minst tio starka söner och döttrar om han bara lät henne krypa ned bredvid honom om nätterna. När vintern kom lärde sig han att uppskatta hennes voluminösa kroppsvärme, men han såg ändå drömmande efter den unga, nätta Sparv-Astrid. Han försummade sina sysslor med hudarna och stenarna i lägret för att istället följa efter henne genom skogen när hon samlade svamp och örter, han spionerade på henne när hon tvättade sig och hans anteckningar är fulla av hänvisningar till den åtråvärda flickans skönhet: 'Idag fångade Örn-Roy, Björn-Ola och Buffalo-Sixten en råtta stor som en katt i avskrädeshögen bakom lägret. Buffalo-Sixten, som är den mest pricksäkre av oss alla med slungan fick in en perfekt träff som krossade råttans huvud. Det blefv fest i lägret i kväll, och kvinnorna tillagade råttan samt två ekorrungar som min älskade S-A plockat ur ett ekorrbo i en ek nära sjöns västra strand. Hur smidig och skicklig är hon inte, min älskade, som en katt... och ändå så vänlig och säll...hennes ögon är som stjärnor i mörkret på andra sidan lägerelden...' Så fortsätter det, sida upp och sida ned i anteckningarna, och till och med dr Bates beklagar sig ibland över hur Georg Brynolf slösar alltför mycket tid och bläck på detta istället för att ge utförligare beskrivningar av stammens beteende. 'Då min 'hustru' återigen smakat alltför ifvrigt på den jästa saften och somnat tidigt fann jag mig fri att kurtisera S-A, jag tog en av de mer delikata delarna av en ekorre och erbjöd henne den, där hon satt i skuggorna bakom en av hyddorna. Till min förskräckelse fann jag att hon grät. Hon frågade mig, på de inföddas saktmodiga och eftertänksamma sätt: 'Vad skall det bli av oss, Georg? Vad skall det bli av stammen, och vad skall det bli av oss två? Vi har levt här så länge nu, men jag vet nog att tiden är räknad för oss infödda. Snart måste vi anpassa oss till den andra världen, den du kommer ifrån.'' Sparv-Astrid föreslog tydligen för Georg Brynolf att han skulle ta henne med sig när han återvände till civilisationen, och enligt Norman Bates bok så var de tydligen nära ett uppbrott från stammen under våren 1923, när ödet grep in och omintetgjorde deras planer. Det var den socialdemokratiska regeringen som beslutat att alla människor som fortfarande levde på stenåldersnivå skulle inlemmas i det svenska samhället, och även Bocknässtammen omhändertogs och fördes till ett tillfälligt läger i väntan på att de skulle tilldelas bostäder i Norrköping och Linköping. Georg Brynolf lyckades, av ren tur, undvika att hamna med de andra i uppsamlingslägret eftersom en av poliserna som omringade stammen med hundar och hästar var en gammal klasskamrat till honom, och kände igen honom när stammen föstes in i de väntande lastbilarna. Från sin stuga på Vikbolandet förde Georg Brynolf sedan under en tid en hård kamp för sina vänner i stammen, innan han på sitt typiska sätt förlorade intresset och började sysselsätta sig med andra saker som att uppfinna cyklar med automatisk styrning och insjukna i allvarliga paranoida vanföreställningar.
Den östgötska urbefolkningen lyckades dessvärre aldrig anpassa sig till det svenska samhället. De blev dåliga i magen av kaffe och de kunde inte fördra dansbandsmusik, i stället isolerade de sig i sina lägenheter och fick ofta alkoholproblem. Den sista bekräftade ättlingen till Bocknässtammen dog 1974 när han en måndagmorgon blev ihjälkörd av en truck på sin ALU-plats vid pappersbruket i Fiskeby, och därmed slutar ett kapitel i den mänskliga historiens stora bok med ytterligare ett helt folkslags försvinnande.



fotnot.
Så sent som 1997, alltså tre år efter att Norman Bates bok publicerades, sägs det att en vacker gammal dam i London på sin dödsbädd berättade om sitt långa och händelserika liv. Hon beskrev sin karriär inom Music Hall-traditionen under artistnamnet 'Annie Littlebird' och hon nämnde också sina småroller i tidiga filmer och TV-serier. Intressantast av allt var hennes berättelse om barndomsåren i de mellansvenska skogarna, om hur hon njutit av sjöns svala vatten under heta sommardagar och om hur hon lekt med ett litet rådjurskid en hel eftermiddag och glömt alla sina andra sysslor så att resten av stammen till slut gav sig ut för att leta efter henne. Hon talade också om sin första kärlek, en upptäcksresande forskare och vildmarksmänniska vars fårade och allvarliga ansikte alltid mjuknade när han såg på henne.
Någon ung flicka vid namn Sparv-Astrid registrerades aldrig när Bocknässtammen internerades i lägret utanför Norrköping. Cabarétartisten Annie Littlebird lämnade efter sig två söner och en dotter som idag alla har egna familjer.

Skriven av: Lars Carlberg