Apostat

"A man that is an apostate, an unprofitable man, walketh with a perverse mouth, He winketh with the eyes, presseth with the foot, speaketh with the finger. With a wicked heart he deviseth evil, and at all times he soweth discord. To such a one his destruction shall presently come, and he shall suddenly be destroyed, and shall no longer have any remedy."

– Proverbs 6:12-15

I.

Florens, 1498.

Det var en kall och regnig natt i början av april. Vid middagstiden kom åskmolnet dragande över skyn som ett tjockt, grått täcke och gömde solen bakom sig. Därefter började regndropparna falla från himlen och hela staden förvandlades genast till en badplats.

Uppe i Arnolfotornet på Palazzo Vecchio stod kardinal Cesare Borgia vid fönstret och njöt av utsikten som han hade framför sig. Det här regnet är Florens frälsning, ett omdop för hela staden, tänkte den unga kardinalen. Hans röda mantel fladdrade i vinden som blåste in genom fönstret, liksom hans långa bruna hår, och det gyllene korset som dinglade framför hans bröst. På hans huvud satt den fyrkantiga birettan, kronan för kyrkans prins, som han hade fått från sin far, påven Alexander den sjätte.

Kardinalen hade aldrig varit en gudsman, någon gudomlig kallelse fick han inte, utan det var hans far som bestämde att han skulle ägna hela sitt liv åt att tjäna Gud och kyrkan. Han blev biskop av Pamplona vid femtonårsålder. Ett år efter att fadern utnämndes till Sankt Petrus efterföljare, fick han en plats i kardinalkollegiet. Vid det tillfället var han endast arton år. Redan då visste den unge Cesare Borgia att han bara var en pjäs i Papas maktspel, och det avskydde han. Som alla andra unga män på den tiden hade Cesare Borgia också sina egna ambitioner, han såg sin framtid på slagfältet, inte bakom Peterskyrkans väldiga fasad. Men för faderns väl, och för familjens väl, valde han ändå att för tillfället acceptera ämbetet och tog på sig den röda manteln. Jag är inte tillräckligt stark än, sade han till sig själv och tittade ned på den påvliga bullan som han höll i sin hand. Kardinal Borgia betraktade den lilla pergamentrullen, och hans tankar fördes genast tillbaka till det oförglömliga mötet han hade med sin far för ett par veckor sedan inne i det Apostoliska palatset:

”Kardinal Borgia, vi har ett uppdrag för dig.” sa fadern.

”Va? Mig?”

”Ja, vi är oroliga över vad som pågår i Florens, den där kätterska munken, Savonarola, har fått för stort inflytande över staden och utgör ett hot mot oss. Vi vill att du beger dig dit, som påvlig legat, och tystar ned honom – på det sätt som du anser vara nödvändigt.”

”Men Santo padre”, sa han förbluffad, ”varför just jag? Du vet väl att jag är totalt ointresserad av kyrkliga affärer, är det inte bättre att sända någon annan? Någon som kan dogmer och den kanoniska rätten bättre än vad jag gör?”

Hans ord ekade i rummet och följdes genast med tystnad. Santo padre såg sin son i ögonen en lång stund, sedan reste han sig, gick fram till den stående kardinal Cesare Borgia och sade:

”För du är vår son! En Borgia! Vem skulle vi annars lita på, om inte en som bär vårt blod i ådrorna?”
Faderns röst var hög och stadig trots hans ålder. Han backade två steg och fortsatte:

”Cesare, vi är väl medvetna om att du inte är intresserad av det kyrkliga ämbetet, att dina ambitioner är mycket högre”, den gamle påven kastade en blick mot bysten av Julius Caesar, som stod på hans skrivbord, ”du vill bli härskare över hela Italien, eller hur?”

”Ja!” svarade han.

”Visa oss i så fall!” sa Santo padre och tog fram den ihoprullade påvliga bulla. ”Det här är det första steget.”

Och det första steget är nästan klart, log kardinalen Borgia och vände sig bort från fönstret.

II.

Alberghetto, eller ”det lilla hotellet”, är en fängelsecell i Arnolfotornet. Ett litet, mörkt och fruktigt utrymme som begränsas av fyra stenväggar. De som hade suttit där beskrev det som ett ställe av ”helvetisk fasa”. Den forna florentinska härskaren, Pater Patriae, Cosimo de Medici, var en av de mest kända inneboende i Alberghetto. Som Europas mest inflytelserika bankfamiljs överhuvud, Cosimo de Medici steg in Alberghetto med sin finaste och dyrbaraste hovdräkt; sextiofem år senare, en annan florentinsk härskare kastades in i samma cell. Den här gången var fången iklädd en svart, sliten munkkåpa, som han hade haft på sig när han tillfångatogs av pöbeln som stormade konventet San Marco. Fastbunden på en järnstol försökte han se sig omkring, men det gick inte, hans syn var blockerad av en säck över huvudet, det enda han kunde se var det ändlösa mörkret.

”Öppna dörren, jag vill prata med honom.” En manlig röst hördes utanför cellen. Munken vände sig instinktivt mot det hållet som rösten kommer ifrån, trots att han var väl medveten om att sin omgivning var blott dunkelhet. Dörren öppnades och mannen skred in i rummet, munken hörde hans fotsteg samtidigt som hans omgivning blev ljusare. Genom säcken såg han en mänsklig figur som långsamt rörde mot honom. Medan han undrade vem det kunde vara, sträckte figuren plötsligt fram sin hand och tog bort det enda hindret som satt mellan dem. Nu såg munken vem han var – en ung man i tjugoårsåldern, iklädd i en blodfärgad mantel, med en fyrkantig biretta på sitt huvud och framför hans bröst hängde ett gyllene kors dekorerat med ädelstenar.

”Fra Girolamo Savonarola” sa kardinal Borgia med ett leende, ”vi träffas igen.”

”Kardinal Cesare Borgia” hälsade munken tillbaka, ”påvens bastardson.”

Att få höra orden ”påvens bastardson” från andras mun var inte alls ovanligt för kardinalen. Det hände honom dagligen och hade nästan blivit hans ”titel”. Kardinal Borgia var inte en person som tålde sådana smädelser, i normala fall brukade han – så fort han hörde orden – ge sig på den person som förolämpade honom och stoppa en dolk djupt i dennes bröstkorg. Men den här gången gjorde han inte det, trots att han greps av vrede. Han visste att om han ville bli härskare över hela landet, måste han först behärska sina inre impulser.

”Du får kalla mig vad du vill, Savonarola, men att förolämpa mig är inte genvägen till din efterlängtade martyrdöd, jag håller dig vid liv för att jag fortfarande behöver något från dig,” sa kardinalen och räckte fram ett pappersark som var fyllt av liten text. ”Det här är din bekännelse, och jag behöver din signatur.”

”Tror du verkligen att jag kommer signera den?” skrockade munken och höjde sitt tonfall. ”Aldrig! Jag kommer aldrig skriva mitt namn på den där ’bekännelsen’, som fylls av dina falska, ondskefulla anklagelser. Gör jag det, så förråder jag den heliga staden Florens, och alla hennes godhjärtade invånare, genom att överlämna dem till din ohelige faders syndfulla händer. Aldrig! Jag kommer aldrig att böja mig framför Rom och förråda min älskade stad!”

”Men har du någonsin funderat över varför du hamnat här, i Alberghetto?” Kardinalen log, böjde sig ned och viskade tyst i munkens öra: ”Det är just för att invånarna från din ’älskade stad’ har övergivit dig, du blev förrådd av ditt folk.”

”Och det är på grund av dig!”

”Mig?” Kardinalen fann det lustigt.

”Ja, dig, Borgia!” svarade munken, ”Florens är fördömt på grund av dig! Det var en helig stad som jag hade skapat, det nya Jerusalem, som byggdes på den rena, sanna tron på Gud, fri från alla världsliga fåfängligheter. Men allt förändrades den dag du och dina mannar sprängde katedralens port och vanhelgade Guds hus. Jag, som då stod vid altaret såg vad som följde efter dig. All ondska som jag drivit ut från den här staden har kommit tillbaka. Du är djävulens budbärare, Borgia, du anklagade mig för kätteri och hotade mig med bannlysning. Trodde du verkligen att det skulle funka? Att det där giriga monstret som sitter på sankt Petrus tron kan få mig att brinna i helvetes lågor? Nej! Jag förnekar sådan makt. Jag lyder under Gud, och Hans vilja endast, inte människans. Jag har fått visioner från Honom, jag vet att Han är på min sida och…”

”Och det var därför jag beordrade broder Francesco att utmana dig om ett eldprov.” avbröt kardinalen oväntat. ”För att testa att det du påstod verkligen var sant”

”Den där franciskanen, var det du som…” vad kardinalen sade slog munken med häpnad. Han visste vad kardinalen talade om, det var den händelsen som ledde till hans undergång.
Två dagar tidigare, när han höll sitt tal på Torget framför Florens invånare, dök en franciskanmunk vid namn Francesco da Puglia upp på scenen, avbröt honom genom att ifrågasätta hans status som ”Guds profet” och proklamerade att han var en av de falska profeterna som Kristus hade varnat om i Skriften. Därefter utmanade franciskanen honom på ett eldprov, något som han inte kunde tacka nej till, och sa att om han verkligen var en profet, som han själv påstod, borde han väl kunna ta sig genom flammorna och förbli oskadad. Utmaningen skulle äga rum tidigare idag, men ända tills regndropparna började falla från himlen – vilket gjorde att eldprovet ställdes in – visade han aldrig upp sig. Florentinarna kände sig bedragna, deras vördnad och dyrkan för Savonarola omvandlades genast till vrede och ilska. Ett upplopp bröt ut. Den arga folkmassan stormade konventet där han bodde, drog ut honom från hans rum, och släpade honom hela vägen till Alberghetto genom Florens leriga gator.

”Ser du inte, Savonarola, att Gud inte längre är på din sida?” sa kardinalen, ”Han har övergivit dig, för du vände ryggen mot Hans kyrka; mot min far, som är Hans representant på jorden och mot stadens invånare, fåren som Han hade anförtrott dig att valla. Du förrådde Honom, och nu har Hans straff kommit, Han vände folket mot dig och störtade dig från makten. Nu är du inte längre härskare i den här staden, du är bara en avfälling, en apostat som väntar på sin dom.”

”En apostat? Kallade du mig precis för en apostat?” Munken skrattade dovt och skakade på huvudet. ”Borgia, jag har aldrig sett en person så arrogant och skamlös som du. Nej, jag är inte någon avfälling, du är, du och hela din gudlösa familj! Låt oss börja med din far, din Santo padre, som kalla sig själv ’Vicarius Christi’. På vilket sätt representerar han vår Herre Jesus Kristus? Bodde Kristus på ett palats? Hade Han älskarinnor? Och valde Han sina apostlar efter varifrån de kom och hur mycket silver var och en hade betalat? Nej! Men det gör din far! Han lever i det överflödiga Apostoliska palatset, medan invånare i Rom saknar tak över sitt huvud; Han bryter sin ed om celibatet som han svor inför Gud, och förvandlar Peterskyrkan till ett horhus; Han delar inte ut kardinalshattar till de trogna, hängivna tjänarna av Gud, utan till dem som har betalat mest; Och låt oss inte glömma hur han själv blev vald som påve: han vanhelgade den heliga konklaven med mutning!”
Munken tog en kort paus, skärpte sina ögon och stirrade argsint på kardinalen.

”Och du Borgia, tror du att jag inte vet hur många illdåd du har utfört åt din far på hans väg till makten?”

Munkens ord lämnade kardinalen i djupt tänkande. Han hade visserligen rätt, familjen Borgia var inte särskilt omtyckt i Rom, avund på deras framgång hade spridit sig bland de äldre romerska ätterna. Så när Rodrigo Borgia för första gången vaknade upp i sitt nya residens, satt framför kardinalkollegiet och inledde sitt första möte under sin nya titel ”Påven Alexander”, fann han sig omringad av fiender. Orsini, Colona, Carafa, della Rovere, de var fortfarande ovilliga att acceptera sina nederlag i konklaven, och planerade i hemlighet en sammansvärjning mot påven och familjen Borgia. ”Eliminera dem”, sade påven Alexander när han tilldelade kardinal Borgia uppdraget, och kardinalen gjorde det galant. Hoten var utplånade med en kniv, en portion cantarella, en påvlig bulla om exil och en fredlig förhandling. Cesare Borgia visste hur man handskades med faderns fiender på bästa möjliga sätt.

Nu lyfte kardinal Borgia sin blick mot Savonarola, en annan fiende som papa hade beordrat honom att handskas med. Det enda jag behöver är hans signatur, tänkte han, dock hade han ännu ingen aning om hur han skulle göra för att få den. Den där munken var troligtvis den svåraste utmaningen han någonsin hade mött.

”Dina händer har tagit oskyldigas liv, din röda mantel är färgad av deras blod”, sa munken, ”Tillsammans med din far har ni fördärvat Rom, från en stad av Guds ära, till ett ställe fullt av synd och ondska. Det är därför jag bestämde mig att kliva ut från det stillsamma konventet San Marco och stå emot er. Jag ville inte se Florens följa i Roms fotspår, hon skall bli en helig stad som samlas i tron på Herren. Så jag satte upp ett bål på Torget, Fåfängans bål, där all flärd som böcker, målningar och musikinstrument skulle eldas. Jag drev också ut den härskade Medicifamiljen, som stödde intensivt skapande av dessa hedniska och hädande ’konstverk’ och var lika korrupt som er! Varför skulle invånare i Guds stad behöva sådana världsliga ting? De är en källa till fördärv och avlägsnar folk från deras Skapare. Vanitas vanitatum omnia vanitas. Glädjen och lyckan som man får från dem är falska, den sanna glädjen får man enbart genom den fullkomliga gudstron. Men ack, min plan om att göra Florens till det nya Jerusalem har misslyckats. Florentinarnas tro var för svag för att stå emot de syndiga frestelserna som du tog med dig från Rom. Du utnyttjade det och lyckades vända dem mot mig. Florens är fördömt, för du ledde dem till en väg som går mot den eviga fördömelsen. Du är sannerligen den antikrist som det stod skrivet om i Uppenbarelseboken, en avfälling av Gud, en apostat.”

Munkens anklagelse var både smädlig och grov, men till kardinalens egen förvåning regerade han inte som han brukade göra. Istället för vrede växte en smula beundran fram i hans inre. Den brinnande, obevekliga tron och hängivenheten hos Savonarola var verkligen något som kardinal Borgia själv saknade. För första gången slog honom tanken om att släppa munken fri.

Men i slutändan gjorde han inte det, oavsett hur mycket han beundrade den småväxte dominikanen var faderns order och hans egna ambitioner tusen gånger större. Sannerligen är han en beundransvärd person, tänkte kardinalen, men ändå kommer jag att lägga honom i ruin, frågan är bara hur. Han förstod att de metoder som han dittills hade använt inte skulle fungera på munken. Savonarola var inte rädd för döden, han välkomnade den, för den skulle göra honom till en martyr, något som han efterlängtade. Kardinalen insåg att det enda sättet att besegra munken var att rasera hans tro och kapa det bandet som satt mellan honom och Gud.

I så fall behöver jag ha en brinnande tro, vars låga är mycket starkare än hans, sade han tyst till sig själv. Men det har jag … Hans tankegångar bröts plötsligt när synen fastnade på kardinalringen som satt på hans finger, och efter en kort stunds betraktande syntes ett listigt flin på hans läppar. Det har jag visst!

Nu visste kardinalen vad han skulle göra.

”När jag studerade i Pisa brukade jag – tillsammans med min vän Giovanni de Medici – resa ned till Florens när vi hade uppehåll”, sade kardinalen med en smula vemod i sin röst. ”Den stad som jag då hade framför mina ögon var strålande, även det eviga Rom skulle blekna i hennes ljusa glans. Familjen Medicis enorma rikedomar och generösa stöd till nya konster gjorde Florens – inte bara till den rikaste staden på den italienska halvön – utan också till en stad full av liv och friskhet. Här kunde vi tillfälligt lägga de långdragna och invecklade teologiska studierna åt sidan, och bara njuta av den naturliga glädjen som Herren ger.”


Munken såg förvirrad ut, han visste väl vem Giovanni de Medici var (en Medici som han drev ut från staden, och ironiskt nog, en kardinal) såväl som han kände till Florens förflutna före honom (dock hade han en annorlunda uppfattning). Vad han inte förstod var varför kardinalen valde att ta upp dessa i konversationen. Vad i Guds namn vill han säga?

”Men när jag anlände här för några dagar sedan, såg jag att den en gång livaktiga och blomstrande staden Florens numera är döende och förfallen”, fortsatte kardinalen med skärpt ton. ”Och du, Savonarola, är orsaken till hennes nedgång. Ser du inte att stadens invånare lever i fattigdom? Att deras blickar fylls av själlös tomhet? Du sa att du satte upp Fåfängans bål i syfte att göra Florens till det nya Jerusamlem, men insåg du inte att böcker, målningar, och musikinstrument – alla dessa ’världsliga ting’ som du brände upp – är självaste själen som staden är grundad på?”

”Människan är helig, ty hon är skapad till Guds avbild”. Nu talade kardinalen kraftfullare. ”Gud gav oss två händer och välsignade dem, för att Han ville att vi skulle använda dem till att söka glädje, till att skapa saker som vi finner vackra. Men istället för att hylla alla storslagna verk som vi skapade i Guds välsignelse, kallade du dem för synd. Du har dragit skam över människan – och hennes Skapare – genom att kasta dessa verk i elden; du gick emot Herrens vilja genom att hindra människor att söka glädje. Du har förrått din Gud, Savonarola, men trots allt ville Han inte att du skulle gå förlorad. Den här bekännelsen skulle ha blivit din sista chans till försoning, men ditt hjärta var härdat och vägrade ta emot min hjälpande hand.”

Oförmodad gick kardinal Borgia fram till Savonarola och satte återigen säcken på hans huvud. Innan munken hann säga något utbrast kardinalen högljutt:

”Nu är det för sent, och snart ska du få uppleva Guds vrede, apostat!”

III.

Är jag verkligen en apostat?

Munken ställde sig den här frågan oräkneligt många gånger när han satt ensam i fullkomligt mörker. Kardinalen var inte längre där, han hade redan lämnat cellen, men Savonarola kunde fortfarande höra hans röst ekande mellan Alberghettos väggar:

”Du har förrått din Gud, Savonarola.”

Vem är den här Cesare Borgia? tänkte den svartklädde munken fastbunden på en järnstol och med en säck på huvudet. Han hade alltid betraktat Cesare Borgia som en syndfull och ogudaktig människa, precis som hans far. Men den kvällen insåg han att han hade fel. Borgia talade med entusiasm, ur hans ord strålade Skriftens heliga lära, och som ett dån av en stormvind skakade orden den tron som munken alltid hade hållit sig fast vid. Han började ifrågasätta sig själv, och allt han hade gjort. Jag är Herrens tjänare, jag gjorde det för Honom, mumlade munken och försökte hitta skäl som kunde förklara hans gärningar. Men det var förgäves, oavsett hur mycket han försökte, kunde han aldrig få bort de skrämmande bilderna av Guds vrede, den som kardinalen lovade han skulle få uppleva, ur sitt sinne. Vad kommer att hända med mig?

Munkens tankegång avbröts av en duns när celldörren öppnades. Det som följde var bullrande fotsteg – av cirka tiotals människor, och kanske mer. Till hans förvåning blev inte rummet så ljust som han hade väntat sig av deras ankomst, istället såg han tolv svaga ljuslågor som formade en cirkel runt omkring honom. Vad är det här för något? undrade han, men innan han kom fram till ett svar såg han två gående gestalter närma sig i halvdunkel. Den ena höll i ett ljus, liksom alla andra i rummet, medan den bredvid honom bar en fackla. Även om det fanns ett hinder mellan dem, kunde munken fortfarande identifiera den ljusbärande gestalten. Munken kände igen honom alltför väl, då han inte kunde missa den fyrkantiga birettan på gestaltens huvud.

Kardinal Cesare Borgia.

”I Gud den allsmäktiges, Faderns, Sonens och Den Heliga Andens, Apostlarnas prins – Petrus den saliges, och alla helgons namn”, ropade kardinalen med hög röst, ”genom kraften vilken har givits oss att binda och lösa i himlen och på jorden, fråntar vi fra Girolamo Savonarola, och alla hans kumpaner och medsyndare Vår Herres Kropps och Blods heliga samfund.”

Vad i Herrens namn pratar han om? Kardinalens ord gjorde munken förvirrad. Vad är det som pågår?

”Vi avskiljer honom från de kristnas samhälle, vi utesluter honom från vår heliga moderkyrkas famn, både i himlen och på jorden.”

Munken fattade genast att han var mitt i en bannlysningsritual. ”Du har inte sådan makt!” skrek han med förnekande röst, men ungefär i samma ögonblick började han känna en hetta under sig, som växte sig allt starkare med tiden…

”Vi förklarar honom exkommunicerad och bannad! Vi dömer honom till den eviga elden med Satan och alla hans fallna änglar och alla syndare…”

Det kan inte vara sant! Hettan fortsatte växa och munken kände sig som om han brann i helvetes lågor. Han andades tungt genom säcken och skrek i smärtan. Mittemot honom stod kardinal Borgia och njöt av sitt mästerverk. Ringen som satt på hans finger gav honom makten att utföra en sådan rit. En bok, en klocka och tolv ljusbärare var allt han behövde för att rasera munkens tro. Ingen kan stå emot en bannlysning, tänkte han, oavsett hur starkt tro han har. Att vittna sin själ bli dömd är det värsta man kan uppleva, framför allt om man sitter på en järnstol med glödande kol under.

”Stopp ers eminens… stopp”, sa munken med darrande röst, ”j…jag bekänner alla mina synder…så snälla, stopp.”

Men kardinalen ignorerade honom och fortsatte:

”Så länge han inte bryter sönder demonens fotbojor, gottgör sig och tillfredsställer kyrkan, överlämnar vi honom åt Satan till köttets fördärv, så att hans själ skall bliva frälst på domens dag!”

”Fiat, Fiat!” skrek de tolv ljusbärarna runt munken och kastade sina ljus på marken.

”Låt det ske!” sade kardinalen och gjorde likadant. Sedan vände han sig till sin medarbetare, och fällde ihop den heliga Skriften som låg i dennes händer. Livets bok är nu stängd för Savonarola.

Klockorna på Palazzo Vecchio började ringa. Deras ljusa klang ekade i hela Florens, ännu en själ var dömd till helvetes sjätte krets.

IV.

Torget framför Palazzo Vecchio, som florentinarna kallade Piazza della Signoria, var stadens centrum och samlingsplats. Det var här Savonarola hade lagt grundstenen för sitt ”nya Jerusalem” och satt upp Fåfängans bål, men det var också här han skulle avrättas. Den gamla piazzan skulle bevittna munkens uppgång och fall.

När tiden var inne fördes Savonarola till Torget, där väntades han av ett stort bål som kardinalen hade satt upp. Soldaterna band fast den utmärglade munken på bålet. Efter att de var klara gick kardinalen fram med en fackla i handen. Han betraktade munken en stund, och när deras blickar mötte varandra sade den rödklädde kardinalen med ett flin:

”Jag vann.”

Munken svarade inget och vände bort blicken från honom.

”Har du några sista ord?”

Inget svar hördes.

Kardinalen nickade, han lyfte sedan facklan och tände bålet.

Munken omslöts genast av brinnande lågor, folk kom från olika håll och kastade grenar i elden, med samma iver som de hade kastat böcker och målningar på Fåfängans bål. Sårad och förbittrad blickade munken mot skyn. Solen miste sitt sken, och fra Girolamo Savonarolas sista ord brast ut med all kraft han hade inom sig:

”Fader, i dina händer överlämnar jag min ande.”

Och när han hade sagt detta, gav han upp andan.

Författare:

Publicerat

Dela: