April, april..

Regnet smattrade mot fönsterrutorna. Det var söndag, den första april. Amanda satt i sitt rum och tittade ut genom fönstret. Det var snöblask på gräsmattan. Snön försvann samtidigt som stora vattenpölar bildades på marken.
- Amanda! Hanna, Amandas lillasyster ropade på henne.
- Ja, vad är det?, frågade Amanda och reste sig upp, beredd att skynda sig iväg till sin syster.
- Kom, skynda dig! Ropade hon.
Amanda hade två syskon. En lillasyster och en storebror. Hon levde verkligen i drömfamiljen. Det var väldigt sällan hon bråkade med sina syskon eller med föräldrarna.
- Kolla på Max, sa Hanna och pekade in i den rosa hamsterburen som stod på en pall i rummet. Han är död… Ögonen fylldes sakta med tårar.
Amanda hade förstås glömt bort att det var första april och hon kikade in i buren.
- April, april! Hanna tjöt av skratt.
- Men Hanna… Du får inte skämta om döden.., sa Amanda och log lite åt sin syster. Peter kommer snart. Du får väl ringa en kompis eller så, som du kan lura. Hanna tittade surt på sin syster och skrattade lite.
- Erkänn att du gick på det i alla fall!, utropade hon.
- Jaja… du såg trovärdig ut, sa Amanda och hon kunde inte låta bli att skratta lite.
Peter var Amandas pojkvän. De hade varit tillsammans i snart fem månader. Amanda var på väg in till sitt rum igen när det plingade på dörren. Hon strök en mörk hårlänk bakom örat och skyndade lyckligt ner till hallen.
Det var Peter, som väntat. Han var blöt i håret av regnet och de kramade om varandra innan de stängde in sig på Amandas rum.
Framåt kvällen skulle Peter gå hem. Han kysste Amanda på pannan.
- Vi ses i skolan, i morgon! Med de orden lämnade han kvar Amanda ståendes på dörrmattan. Hon vinkade efter honom, suckade lyckligt och stängde dörren. Sedan gick hon upp till sitt rum igen och satte sig vid skrivbordet. En veckorevytidning låg slängd på golvet. Hon tog upp den och började bläddra igenom den. Hon hade redan läst det mesta, så hon slog ihop den igen.
På anslagstavlan framför henne hängde en massa kort. Hon log vid minnena från konfirmationslägret för några veckor sedan. Där fanns kort på hennes vänner. De flesta var gamla. Det var skolfoton från början av åttan. Tiden rusade iväg. Snart skulle det bli vår och sedan sommarlov. Hon hörde att någon satte på TV:n och hon bestämde sig för att slappa framför den en stund.
Det var Amandas mamma, Karin, som satt där. Hon kollade på en film. Amanda sjönk ner i den bruna skinnsoffan och drog upp benen. Efter en stund vände sig Karin om och tittade på henne.
- Kan du hämta ett glas vatten åt mig är du snäll?
- Visst! Amanda reste sig sakta upp. Utan att känna något, och utan att ge ifrån sig ett endaste ljud föll hon ihop på golvet.
- Amanda? Karin tittade oroligt på henne. Hon låg helt stilla. Eftersom det var första april, så trodde Karin att hon skämtade.
- Amanda?! Hon reste sig upp och skakade om sin dotter. Du luras väl inte? Amanda låg helt stilla. Ring en ambulans! skrek hon sedan, då hon insåg att det inte var ett skämt.
Hanna, som hade hört sin mamma skrika, kom springandes. Hon ställde sig framför Amanda och började gråta.
- Amanda! Amanda vakna, snyftade hon.
Ambulansen var där några minuter senare. Minuter som kändes som evigheter. Amanda bars ut på en bår, och stämningen i den lyckliga familjen skulle plötsligt aldrig mer bli som den en gång varit.

Läs gärna min andra novell 'aldrig mer' som jag oxå har lagt ut här och mejla JÄTTEGÄRNA och skriv vad du tyckte om dem sen =) skulle va kul att veta ju..

Skriven av: julia