Är det så här man lever?

Jag tror inte att det handlar om att man inte anstränger sig tillräckligt för att orka med vardagen utan att man inte tror att det kommer ge något positivt resultat i alla fall. Kanske är det för att man känner hopplöshet. Allt man vill uppnå, men känner att det är och kommer alltid att vara utom räckhåll. Som ett hån, bara där för att man ska sukta efter det. Vad är det för idé med att sikta mot stjärnorna och nå trädtopparna om du bara mår sämre över att du misslyckas. Ändå vill jag kunna nå till stjärnorna, fastän jag vet att det absolut inte är möjligt!

Även nu, jag kan inte skriva ärligt och öppet eftersom någon kommer att läsa det här och det är alldeles för inkräktande på mitt liv. Men på något sätt måste jag, eftersom det därför är jag förlorar allt och inte orkar. De flesta tycker att jag stänger alla ute, men varför ska jag göra annorlunda om det ändå slutar med att jag blir sårad. Det är som att det inte är värt att hålla fast vid något längre för jag vet att jag kommer att förlora det. Egentligen är det ju bara min inställning som får mig att förlora det. Så var det inte i början, men jag har gjort det till min dagliga rutin.

När jag protestsvälte, och jag vet inte heller idag varför jag gjorde det, stod jag ut dag in och dag ut. För att jag hade ett mål. Jag visste vad jag gjorde och det var bara jag som gjorde det. Ett mål mat om dagen och mer än 20 kilo i viktnedgång. Det var början till att stänga ute människor på allvar och även starten på min eviga missnöjdhet med mig själv.

Jag har aldrig riktigt tagit itu med mina problem. Jag har blivit fram och tillbaka skickad till sex olika psykologer. Det inger inget större förtroende och dessutom är det som att prata med en väg. Ändå förstår jag dem för om de skulle ta åt sig av allt de får höra skulle de nog själva bli olyckliga, men de får inte mig att må bättre. Jag känner bara att de vill bli av med mig genom att jag berättar något och låtsas må bättre om det. Då känner de att de har lyckats med sitt jobb och gjort en människa lycklig. Går det? Jag tror inte på att man kan prata med en främling om sitt liv för de känner en inte och vet inte hur man fungerar. Inte heller tror jag att en familjemedlem eller nära vän skulle fungera bättre, i alla fall inte för mig. Jag är så rädd att de ska se mig som en gnällspik och kanske gå bakom min rygg och skvallra vidare om det. Därefter kommer alla att veta att jag är gnällig över något löjligt och tänka att de allt har de värre.

Jag kan inte sova fastän jag är utmattad. Jag är dödstrött på morgnarna och känner vareviga dag att jag verkligen inte orkar gå upp idag. Jag gör det imorgon istället, låt mig bara vara ifred idag. Så fortsätter det om och om igen, som en ond cirkel. Jag hittar inte ett enda sätt som skulle få mig att ändra på det.

Kärlek då? Det tycker jag att jag inte borde ha så svårt med eftersom de flesta av mina kompisar springer kära vecka ut och vecka in. Men de enda jag hittar är sådana som gillar att utnyttja en och ja, jag erkänner. De rötäggen får mig att tvivla på alla av det andra könet. Så det känner jag inte heller att jag orkar med. Jag dömer innan jag vet hur sanningen är. Än en gång för att jag inte vill bli sårad.

Är det alldeles för egoistiskt att göra så mycket roligt som möjligt och försumma sina andra plikter när man inte har ork nog att ta itu med det? Eller är det bara nödvändigt för att man ska kunna må bättre efter ett tag? Här känner jag inte att någon kan ge fel svar, inte enligt mig i alla fall, för jag har verkligen ingen aning om hur jag ska fixa så att allt blir bra.

Skriven av: Anonym