Är jag verkligen som du säger?

Jag var långt borta från matematikens värld den där lektionen dagen innan lovet.
Den senaste veckan hade tärt på mig och min självbild och jag hade annat än siffror att tänka på. De som jag trodde var mina vänner hade börjat behandla mig som… ingenting.
Eller ibland i alla fall. Och det var just det som var så förbaskat förvirrande. I sällskap med andra behandlade de mig fortfarande som de andra i vårt gäng, men när jag var ensam med de två, eller ensam med Hannah existerade jag inte. De svarade inte när jag tilltalade dem, inte ens när jag ropade. Inom mig skrek jag av frustration och kände mig orättvist behandlad. Jag förstod inte vad som stod på; hörde de mig inte eller?
Jag tänkte att de kanske hade en dålig dag och att det var därför som de betedde sig så konstigt och att deras tystnad inte berodde på mig, utan på något annat. Jag ansträngde mig verkligen för att inte bli sårad, men till slut förstod jag att de faktiskt frös ut mig.
I alla fall Hannah. Sara var jag lite mer osäker på, så jag bestämde mig för att testa om hon fortfarande vill prata med mig. Jag ringde henne morgonen innan lovet och frågade om hon ville ha skjuts till skolan. Hon accepterade och pratade med mig hela vägen till dit, så jag trodde verkligen att allt var okej. Därför hade jag i alla fall fortfarande en känsla av hopp den där mattelektionen.
Och därför gick jag ut ur klassrummet för att träffa henne när hon vinkade till mig utanför fönstret. Jag trodde nog att hon kanske ville prata med mig och fråga om min åsikt angående det som pågick mellan mig och Hannah. För att kunna göra en objektiv bedömning och hjälpa sina två vänner att bli sams.
Så fel man kan ha, och så dåligt det kan visa sig att man känner en människa.
Jag följde henne ut ur klassrummet och in i det stora arbetsrummet. Där var det tomt förutom på en person; Hannah.
Sara lockade ut mig för att sedan hugga mig i ryggen och lämna mig att blödande och utan stöd ta emot slag på slag från Hannah. Sara lade sin tyngd till slagen och ifrågasatte aldrig sin eller Hannahs rätt att misshandla mig. Slagen gick rakt in i min själ och fick mig att ifrågasätta mig själv och min egen godhet, men värst kändes ändå Saras förräderi. Många av de eldsflammande anklagelser som Hannah (både åklagare och enväldig domare) slungade ut mot mig utan att låta mig få tid att försvara mig ordentligt mot, måste Sara ha vetat var felaktiga. Ändå sa hon ingenting. Hon bara nickade och höll med. Det fick mig att förstå att alla de saker som vi delat som betytt så mycket för mig, inte kunde ha betytt särskilt mycket för henne. Och det gjorde ont.
Min stolthet och mitt hjärta tillät mig inte att slå tillbaka, för det skulle ha gått emot min bild av den person jag trodde att jag var, eller ville vara, och den skissen tålde inte fler utsuddningar. Jag ville bara rusa därifrån och gömma mig i en mörk håla där jag kunde slicka mina sår. Jag ville bli tröstad och få höra att jag inte alls var en så ondskefull, egoistisk och manipulerande varelse som de sa att jag var. Eftersom jag var i skolan och alla de lärare jag litar på hade gått hem och resten av mina vänner var på lektion, fick toaletten duga. Där kurade jag ihop mig och hulkade, snyftade, grät och snorade tills jag hörde att lektionen var slut och att alla elever hade gått hem. Jag kände mig inte i stånd att berätta vad som hade hänt för de vänner jag hade gemensamt med Hannah och Cecilia, orkade inte ställa till en scen. Därför satt jag kvar där inne och hörde Hannah och Cecilia skratta tillsammans utanför och bete sig precis som vanligt. Som om ingenting hade hänt. Hela tiden ifrågasatte jag mig själv, undrade om deras anklagelser var sanna. Undrade om det var något fel på mig. Frågade varför?

Skriven av: Yavina