Arbetssökningen - en vinterdröm

Arbetsansökningen, en vinterdröm

- Ja goddag. Det gällde platsen som extra ordinarie vikarie som arkivarie. Hur är det… är den tillsatt?
-God dag, god dag. Nejdå, eh, självklart inte. Vi satte in annonsen i förrgår i Arbetsförmedlingens platslista och den skall, som ni ser, tillsättas först den sista.
- Först som sist ja… Hm, förresten – tillämpar ni den gamla regeln med ”sist in först ut”?
- Mja, jo det är ju det brukliga… Men varför frågar ni om det förresten? Och, hörnini, vad har ni för kvalifikationer egentligen? Vad har ni för referenser? Orkar ni bära en tolvkilos säck med stenkol ner till pannrummet i källaren?
- Men… förlåt mig. Nu tror jag väl ändå… Jag menar, ingår det verkligen i arkivariens arbete, i hans dagliga sysslor??
- Jodå. Det kan man nog säga allt. Här får man hugga i med lite av varje, ser ni. Får jag fråga: Har ni fullgod syn och hörsel? Besväras ni av astma eller eksem?
- Hälsan är tillfredsställande, tack. Jag går i trapporna, tre stycken, dagligen utan att börja flåsanda. Jo, jag kan lästa det finstilta i tidningen och höra en knappnål falla. Men… säg mig nu ärligt – har jag någon möjlighet att få tjänsten, jag menar vikariatet som extra ordinarie. Finns det någon möjlighet? Behövs jag?
- Nja egentligen inte, faktiskt. Det måste jag nog tyvärr säga… Men har du lust, kan du alltid skicka in din ansökan – helst via mail. Du har väl dator, IT-kunnande. Du är väl uppkopplad och väl rustad för morgondagens strapatser?
- Hm, ja… Jag tror det. Ialla fall… mja. Vi säger väl så då. Tack och adjö!
- Tack själv, eh, kandidaten, och lycka till!

Allt är lugnt, allt är stilla. Staden ligger tyst under sitt vita täcke. Det är ingen som stör honom. Han stör ingen heller. Allt är gott och väl i den bästa av världar, frånsett att en del har alldeles för mycket att göra medan andra har för litet. En del går in i stenhårda väggar medan andra flyter runt i bomullsludd utan att få fäste.
Han tittar på den gyllene sekundvisaren som makligt joggar runt den svarta urtavlan på hans armbandsur. Tick, ticketack, ticktack.
Skicka in en ansökan, tänker han. Göra sig möda med att än en gång formulera några lögnaktiga rader om sig själv, i vilka han lättsamt beskriver alla sina förtjänster – och nogsamt undviker alla tillkortakommanden och felskär. De senare är ju legio, dvs. många. En gång gick han ut ”med många kulörta lyktor” (Det var väl Ferlin). Men dom slocknade en efter en – och till sist stod han där ensam och vilsen i snöblåsten. Nu återstod det honom bara att mana på sig själv, sin tröga gamla åsna, så att han inte blev sittande där han satt, oföretagsam och dyster. Vadå dyster? Dyster är melankoli utan självömkan, hade någon sagt i ett teaterprogram om Lars Noréns dramatik, nyligen. Det var bra sagt. – Det måste jag komma ihåg, sa han till den tystade telefonen medan han började vandringen in till vardagsrummets mjuka soffa och stereons helande pianoklanger. Jablonski spelade Grieg så det var en fröjd åt det.
Men stillhetens tillstånd blev i längden för odrägligt trots allt…
Ale Bjarneklev, 42 årig begåvningsreserv, tog hastigt på sig rock och handskar – hatten lämnade han hemma – och ”gick sig ut i världen en vintermorgon” Sparvarna i trädet med talgbollen kvittrade muntert: ”Laurie Lee, Laurie Lee”! Himlen välvde sig sfärisk som en kupa över honom, grå och sorgsen som han själv.
Han travade framåt bland dom andra vilsna själarna som var på vandring mot något slags sammanhang.
Han köpte en kvällstidning och en Trisslott: ”Plötsligt händer det”!
Det hände inte denna gång, måste han bister konstatera, där han satt framför eftermiddagskoppen och slöläste kvällstidningens nyheter och trivialiteter utan att fastna för något särskilt.
Han sopade undan lottskrapet och kexsmulorna och reste sig för att gå och ringa på ett nytt jobb. Jobb var ju inte bara pengar utan också en möjlighet för honom att kunna ingå i ett socialt sammanhang; att få känna, igen, att han betydde något. Om det nu var möjligt – varför förnekades denna möjlighet honom? Liksom, för övrigt, alla andra ignorerade, sidsteppade, åsidosatta?
Han går ut igen. Pengarna rinner ner i hans händer från bankomatens ymnighetshorn.
- Ah, pengar, vilken lycka!
Han dansar hela vägen hem från bankomaten. Rockskörten flaxar och han sjunger:
- Pengar, pengar, härrrliga peengarrr!
Med pengar kan jag köpa mig… sinnesro, bekräftelse, resor långt bort; bort från den här fördömda snön som bara faller och faller som ren idioti. Jag kan köpa mig läkande örter och hälsa under en flödande sol…
- Men hallå, min vän, avbryter Samvetet med sin samvetsröst. – Du läste nog fel på kontoutdraget från bankomaten. Det stod väl 4000 kr där och inte 40000? Va, har jag inte rätt? Din stackare! Du har räkningarna – elen, hyran, avbetalningar, prenumeration, ja du vet.
- Jojo, jag vet, säger han och hejdar sig mitt i ett danssteg. – Jag ska.jag ska,ska,skaaa!
*
Det är ganska friskt nu i vinden. Man skönjer blåa stänk på den gråvita himmelstapeten. Ja, det är väl nu det sker, det som måste ske…
Den gamla vinterbjörnen ruskar på sig i sin vinterdvala. Hermeliner och vesslor nosar nyfiket, bligar sömnigt där dom tittar fram ur sina buskage och hålor.
- Är det inte, säger någon och slår några prövande slag med sin mjuka pälssvans. – Är det inte den där doften, vårdoften, i alla fall nu? Hörnini är det inte dags nu att ge sig ut på strövtåg igen?
- Äh håll mun! brummar björnhonan ilsket. – Det är alldeles för tidigt för mig, åtminstone, säger hon och kratsar igen ingången till sitt bo.
Illrarna, mössen, sorkarna och hermelinerna, och några till gör ett försök ändå. Dom sätter försiktigt ner de mjuka tassarna i snösmältan och ger sig av. Dom vandrar iväg, utåt gläntan, på ostadiga ben för att se om där kanske finns några övervintrade bär, som fortfarande går att äta. Småfåglarna tjattrar ivrigt i buskarna och en kråka kraxar varnande från en talltopp.
- Det har gått en människa här förbi, berättar dofterna. – Antagligen en jägare!
- Jojo, vi får nog akta våra skinn i dag, säger Mickel som satt sig ner för att vila och slicka sin päls en stund. – Men det är fasligt vad det kurrar i magen ändå.
Måsarna flyger högt därovanför, obekymrade om skogslivets alla faror. Dom skall strax dra ut till havet, som ligger isfritt men kallt och grått. Men dom måste förstås söka sin föda, oavsett väder. Förhoppningsvis kan dom slå följe med en fiskebåt, som är på väg ut för att dra upp nät någonstans. Det brukar alltid bli tillfälle till att nappa till sig en och annan skräpfisk, som fiskarena slänger överbord.
Men livet visar sig inte från sin ljusa sida, denna dag. Där kommer visserligen en fiskebåt, puttrande ut mot fångstplatserna.
- Typisk tändkulemotor. Albin -58, skriar lille Kim entusiastiskt.
- Jaja, ordna in dig i ledet nu bara, lugnar dom andra måsarna unisont.
Men fiskargubbarna får inget i sina nät – i varje fall ingen skräpfisk, som måsarna kan få sig till livs. Dom får nöja sig med fiskrens och ett par stora torskhuvuden som hivas av i lovart.
- Jag först! Jag först! skriar Kim men lugnar sig efter ett varnande läte från ledarmåsen.

- Vad det så klokt det där, Bjarne, förmanar Sture Gran sin nye medarbetare på skutan.
Bjarne är utkommenderad ”plusjobbare”. Fast egentligen är han skrivbordskarl. Han trivs bäst i måttligt vädrade rum, bland högar med papper och böcker av olika format och snitt. ”Arkivarien” brukar han betitla sig vid finare presentation. Men egentligen tycker han att titlar kan kvitta – det som så mycket annat utanverk.
Lite sur blir han, emellertid, på fiskarkompisarna när dom kallar honom ”Minus” och pikar honom för hans okunnighet och fumlighet.
- Hallå ”Minus”! Såna där granna fiskhuven ska du spara nästa gång! Det finns gamla damer som betalar bra för sånt; kokar visst soppa på dom, har jag för mig. Tänk på det gosse och ta och svabba av däcket från fiskblodet nu är du hygglig! säger Sture.
- Jaja, visst.
Bjarne tittar på klockan och känner att han längtar hem till sin trevna lya med läsfåtölj och golvlampa; till böckerna med alla de olästa sidorna, till teven och radion och alla de rara förströelserna. Han längtar hem till eftermiddagsmörkret; efter att tända ett litet ljus i tystnaden, efter den rykande tekoppen, Mozartmusiken, och att kanske få uppleva hur tanken äntligen klarnar.

Hemma igen. Aktuellt börjar. Rapport börjar. Sport och väder och ekonominytt följer. Totalt ointressant det mesta. Men han tittar, glor stumt som en stumt gloende fisk – kanske en torsk.
Han stänger av informationsbluddret och går ut i köket och dricker ett stort glas vatten. Utanför fönstret ligger snön i stora drivor på trottoaren. Ingen orkar forsla bort dem längre. Det är lustigt. Det finns visst inga pengar kvar till snöröjning längre. Men snön är faktiskt vacker att se på, när den får ligga så här fluffigt vit och skulptera marken till små kullar.
Han klär av sig och kryper ner i sängen med de omslutande bolstren; griper girigt efter gratisboken från bibliotekets bokrea. Det är ”Anna jag Anna”, en sjuttiotalistisk roman med mycket inre monolog. Han läser, vänder blad tänker och märker knappt att han somnar.

Morgonen kommer med fågelsång. Nehej då, det är inte vår än, långt ifrån. Men det är i alla fall ljust, när han vaknar halv åtta. Han känner sig trött och lite vilsen. Det är lördag och han får vara ifred med sig själv; behöver inte företa resan ned till fiskehamnen som de andra dagarna. Lördag, lörda… Det är en ledig dag med eoner av fritid, men samtidigt innebär det något slags hot. För det gäller ju att inte slösa bort den här tiden. Nu, när han inte är helt ledig längre, läggs ett kännbart mått av fritidsstress på hans axlar. Men ännu är det väl ändå för tidigt att bekymra sig om smutstvätten som ligger osorterad inne på badrumsgolvet eller den nödvändiga inköpsrondan på köpcentret. Han vet att förråden måste fyllas på i kyl och skafferi, om han nu inte ska ge efter för lättjan och köpa snabbmat flera gånger om dan. Men, nja, det får vara så länge.
Han sätter sig vid frukostbordet med te och smörgåsar, knäpper på teven. Lassse B. har några halvintressanta gäster i lördagssoffan i dag. Det får duga – lite nyheter och väder medan han matar in några nya brödskivor i rosten. Den här dagen, tänker han. Den här dagen kanske kommer att bli … fin? ... något utöver det vanliga? Solen lyser. Det är en kallblå marshimmel därute, men det verkar rätt vindstilla. Jo det ska nog bli en fin dag, tror han.

Och timmarna går och dagarna med dem. Det är dagar med solljus, solljus återkastat från de vita snöfläckarna på taken. Isen glittrar när den sakta smälter på gator och trottoarer, vattendroppar tillrar ner som pärlor från krympande istappar.
Folk börjar le och hoppas igen, trots allt, på den där våren som kanske äntligen kommer; de där första vårdagarna då allting vänder. Då blir det ljus, flödande ljus. Och så småningom kommer den första, trevande grönskan i buskar och träd. – Ack våren, den där våren och sommaren, då vi föds på nytt. Det är ju för dem vi härdar ut genom vinterns svarta och alldeles för långa, alldeles för många dagar.
Plötsligt blir det stopp i maskin för Bjarne. Sture och Ragnar har fått de fackliga emot sig. Det var inte rätt av dem, visade det sig, att anställa plusjobbare Bjarne, när det går en hel hoper arbetslösa fiskare och drönar. En del av dem går som timanställda nere i hamnen. De går omkring som ett slags ruggiga sjöfåglar därnere, har Bjarne sett. De går omkring där med släpiga steg, småstädar lite medan de väntar på ett påhugg – lastning eller lossning av kaffe, bananer, ris eller vad det nu kan vara.

- Men Bjarne, säger hans förmedlare och lägger huvudet lätt på sne. – Se det från den ljusa sidan nu! Det här var ju ändå ett sidospår. Du har ju din nisch, din utbildning, din yrkeserfarenhet…
- Du menar alla de där böckerna, pärmarna, etc. som jag registrerat, diariefört eller omfördelat från en ordning till en annan?
- Något sådant ja.
- Jag är trött på det där nu, ska du veta. Erbarmligt trött. Jag längtar ut till verkliga människor med verkliga problem. Jag vill ju göra nytta, finnas till för dem och…
- Ja, ja, Bjarne, avbryter hans förmedlare och tittar på klockan. Vi får se. Om en månad eller så kanske läget är ett annat. Det händer hela tiden något på marknaden, läget förändras kontinuerligt. Du vet, lågkonjunkturer, högkonjunkturer, nya regler och bestämmelser för arbetslivet, politiska beslut, osv. Och, du, jag ringer dig givetvis om något dyker upp!
- Bra. Vi säger väl så då.

Hemåt igen under den kalla marshimlens tyngd. Säga vad man vill om den men särskilt löftesrik är den inte – för honom. När som helst kan ett bakslag kasta honom tillbaka till en gråtrist, regnsur vardag, evighetslång som en misslyckad tunneldrivning genom Hallandsås.
Han tar kvällste med macka. Det är sportreferat på teven – Anja och Magnus Söderström har hamnat överst på pallen – fint! Linus, den nye hödhopparfantomen och häcktjejen Kallur har landat en bronspeng i inne-VM i friidrott.
- Inte illa, vad jag är glad att jag är svensk! utbrister han. Det är nästan så att han går och hämtar den lilla svenska bordsflaggan, som annars bara hamnar på bordet till midsommarafton och personliga bemärkelsedagar.
När tevesändningen slutat för dagen, blir han sittande, ovanligt kvällspigg. Han stirrar ut på den stora månskivan i Öster. Den är inte riktigt full, men nästan. Han tänker några existentiella tankar om det liv som är nu, bara nu. Det gäller att ta tag i det – det viktiga. Imorgon kan det vara… försent, inser han och ryser. Men det är förstås fåfängt att försöka lösa de olösliga problemen. Han bäddar ner sig, läser några sidor och somnar.
*
Dom var framme nu, framme vid vadstället. Dom hade tillryggalagt den långa vägen genom snårig skogsmark, över Gränslösaberget. Framme vid Gläntan hade dom sett de stora råbockarna mäta sina krafter med varandra under högljudda frustanden. Det var väl alldeles för tidigt för dom med, hade Mickel tänkt innan han gick ned till vadstället för att dricka.
Alla var samlade därnere nu och vilade ut. Det var Remus och Sofus, illrarna. Det var bävern Bravus och sorkarna Titus och Hampus. Det var många fler som han inte kände namnet på. Allt som allt var dom väl uppemot ett femtiotal djur, trodde Mickel. Dom hade inte utsett någon ledare för gruppen ännu – men om ett val skulle äga rum skulle han allt se till att det var han, Mickel, som dom valde. Han kände skogen och alla dess faror; han visste hur man gömde sig undan jägarna och lurade deras hundar. Han skulle gärna hjälpa dom alla vidare på färden bara dom gav honom förtroendet att leda dom vidare. Nu först skulle dom över vadstället till den andra sidan med det saftigare gräset och det lättfångade bytet. Han hade redan en plan. Om dom följde den skulle dom snart vara över och deras vandring kunde fortsätta.

Skriven av: Svantana