Året är 2743

----- Det här är en kort början på en lång berättelse, mejla om jag ska fortsätt på den -----


Året är 2743. Människosläktet är utplånat. Sånär som på mig.

Jag är inte mänsklig, men jag är det enda beviset på att något som liknar mig någonsin har funnits. För över sjuhundra år sedan väcktes jag från de döda när människorna skrek på hjälp. De var panikslagna och min uppgift var att skydda dem, förhoppningsvis på ett mer lyckat sätt än min far försökt med dinosaurierna. Jag var chockad av den förödelse människor orsakat. Vart jag än vände mig steg rök upp. Inte för att det brann utanför att de stora företagen faktiskt försökte tillverka något.
Och det försatte mänskligheten i den här situationen. Deras vilja att skapa. Deras vilja att vara mäktigare än något annat väsen. Redan i början på 2000 talet hade problemen upptäckts. Ozonlagret var på väg att förstöras. Men eftersom människor tyckte att deras idylliska värld inte på något sätt kunde skadas, och att allt nog löser sig efter ett tag, satte de inte stopp för det. Och det väckte mig. Jag försökte desperat föra in tankar i människornas sinnen så som jag gjort när Farao en gång bett mig hjälpa till med en ny byggnad. Jag gav dem kraft, jag gav dem mod och jag gav dem smarthet. Och precis som nu lyckades de med sitt problem och misslyckades med syftet.
Människan gick i krig. Och jag ska helt ärligt berätta för dig att jag inte kunde lyckas med mitt uppdrag när de bygger en för stor atombomb och utplånar allt liv på jorden.

Jag var hjälplös i flera hundra år innan solen gav mig tecken och styrka. Jag påbörjade det som existerar nu. Jag byggde upp ny skog – fast med tåligare träd och nyttigare växter. Jag fyllde på med vatten i alla de håligheter som bildats och jag gav min omgivning liv. Det som existerar nu kallar jag för Alvernas Era.

Skriven av: Lavju The Snowman