Argyle

Argyle

Kapitel ETT

Det var ett par dagar sedan den värsta åskstormen hade dragit fram över Twyneth, och de flesta drog en lättnadens suck. Böndernas skördar hade klarat sig, åtminstone hyggligt, och borgarna hade knappt påverkats alls. Tvärtom hade stormen gjort att flera bönder valt att stanna i staden efter veckoslutet, och de hade tvingats söka mat och husrum hos borgarna. Flera av stadens invånare hade gjort goda affärer och sålt för dubbla priser. Bönderna hade ju inget val direkt, men det bekymrade inte de samvetslösa handelsmän och krögare som nu hade fått fullt upp. En strid ström med hemvändande bönder drog ut genom stadsporten som en stor flod av människor och vagnar.

Det var det minsta av Argyles bekymmer. Han satt uppe på det västra tornkrönet med benen dinglande under sig såg sig om efter tecken på någon fara. Han hade haft känslan i en dag eller så innan stormen, och som det verkade nu var det något som hade brutit igenom någon slags fördämningar. Det var en mäktig, starkt oroande känsla, lite som om man visste att något var galet, men inte kunde sätta fingret på det. Han hade inte direkt kunnat gå till baronen för att varna honom för något som han inte ens själv visste vad det var. Trots det kunde han inte komma ifrån känslan av att han var skyldigt att göra något. Men han var ju inte vuxen, så vem skulle lyssna på honom?

Han suckade trött. Det var alltid likadant med alla vuxna! Ingen som lyssnade, ingen som brydde sig. Han blev upprörd och slog näven i stenläggningen under sig. Medan han ojade sig över smärtan direkt efteråt funderade han över en sak han hört av de andra pojkarna på gården där han bodde. De hade stått och pratat en dag och någon gammal gubbe hade kommit dit med en stor bok och en liten säck med leksaker. Efteråt hade en av mammorna sett glad och stolt ut, och berättat att ”man nog kunde flytta ifrån slummen nu”. De såg aldrig pojken mer heller. Hans egen mor hade sett bekymrad ut och dragit igen fönsterluckorna med en smäll. Hon såg arg ut och klagade över något som han kallade för ”rena rama rövarfasonerna”. Tydligen hade hon menat den gamle mannen med boken och säcken. Hon förklarade aldrig vad hon menade med det.

Kapitel TVÅ

Medan det började skymma sprang han hem till sin mor, som stod och lagade mat som vanligt. Det var visst allt mammor gjorde. Och tvättade.
– Tänk vad lätt det vore om man slapp stå och tvätta hela dagarna tänkte han för sig själv. Just när mamman gick ut i det andra rummet för att se till paltorna de kallade kläder stelnade Argyle till och lyssnade spänt. Det var som om någon iakttog honom. Han vände sig blixtsnabbt om, men det var ingen där. Hans mor muttrade från andra sidan huset och kom in igen, tydligen mycket förvånad. Hon sa:
– Detta var mycket märkligt! Jag lade just i tvätten, och den är redan ren? Inte höll jag väl på så länge i köket?
Han reagerade över tonfallet, precis som om hon varit mycket trött, men det var ju trots allt snart dags att gå och sova. Far skulle väl komma hem vilken stund som helst nu. Han kände sig själv också egendomligt trött.

Ett knackande hördes på ytterdörren och Argyle vände sig oroligt i sömnen. Han var säker på att det skulle vara hans far som kom. Han var inte riktigt sömnig, bara lite trött. Hans mor öppnade långsamt dörren, men slog blixtsnabbt igen den igen, utan att säga något. Hon började vanka av och an i rummet, som om hon var orolig. Plötsligt fick Argyle en oemotståndlig impuls att se efter vem det var som inte fått komma in. Han smög sig omärkligt upp efter en minut när hans mor gått ut i köket och gläntade försiktigt på ytterdörren. Han såg då hur en glad gammal man med långt skägg och toppig hög hatt tittade på honom. Han hade alltså stått kvar!

– Det är visst lille Argyle? sa den främmande mannen, som på något vis verkade bekant. Argyle kunde bara stumt nicka. Han fascinerades på något underligt sätt av den gamle grå mannen, och lade märke till hur en stor bok skymtade i en ränsel som han bar över axeln. Plötsligt gjorde han något som han inte kunde förklara. Han sträckte sig efter den stora boken och log. Mannen lät honom ta boken, men var spänd som en fiolsträng då Argyle fingrade över den släta läderytan, med en stor röd sten infattad i mitten. Han slog upp den och försökte se på första sidan. Det fanns ingen synlig skrift på den. Plötsligt var det som om han brände sig och han släppte ner boken igen i mannens ränsel. Det snurrade lite i huvudet och mannen bar in honom och lade honom på sängen. Han somnade omedelbart.

Kapitel TRE

Argyle vaknade långsamt med en blixtrande huvudvärk, olik allt han hade varit med om förut. Han slog långsamt upp ögonen och kände först inte igen sig. Det verkade vara hemma, men ändå inte. Det var som om han märkte att något var på tok. Han satte sig mödosamt upp i sängen och svingade benen över kanten på sängen. Benen darrade som om han sprungit mycket långt. Händerna värkte som om han gått på händer i dagar, och skallen bultade. Vem var den där gamle mannen som besökt dom hemma? Vad ville han egentligen?

Han insåg att det trots allt VAR hemma, och mamman gnolade lite dystert för sig själv i köket. Han hörde henne recitera en gammal vers som han hört sen han var baby. Tänk om något hemskt hade hänt, och farbrorn hade kommit med budet? Var var pappa? En röst ifrån köket sa lågt:
– Då är vi överens? Pojken följer med mig, och er fru slipper åtal för häxkonst. Jag har även fått tillåtelse att ge er en liten donation, som tack för pojkens gåvor under hans lärlingstid hos akademin.

Argyle satt tyst på sin säng och undrade vad alla konstiga ord betydde, och ville gärna se vad som stod på i köket. Plötsligt var det som om han var närvarande i köket, fast genom deras katts ögon. Allt svajade och han såg hur en mörk främling långsamt spände ögonen i honom där han stod på golvet. Eller katten. Eller hur det nu var. Det var inte första gången något sånt hade hänt, men han trodde bara att han drömde. Nu verkade allt vara helt kristallklart. Han skulle säljas av sina föräldrar!

Främlingen som såg på honom/katten, lutade sig framåt och såg på honom/katten med intresserade ögon. Det var allt som syntes för övrigt, för han hade en stor grå mantel och mörk kåpa, så man bara såg ögonen.
– Om du inte ser upp kanske det blir så att du får vara katt för gott, så spring tillbaka nu. Schas! Argyle virvlade genom luften, kändes det som åtminstone, och skalv till när han återigen såg med egna ögon. Luften kändes tjock av någon obestämbar känsla av energi och det var dags.

Det var dags att inse att han var ett naturbarn, en frukt av magins nyckfullhet och obestämbarhet. Nu skulle han tämjas.

Skriven av: Björn Kauppi