Arvet

Arvet efter sin far

Det var varmt ute, den första sommar värmen hade kommit och Robin kände hur solen värmde honom genom fönstret som lös upp det gamla köket. En kruk växt som igår hade slokat stog nu upp och slukade så mycket sol strålar den kunde. Robin kände i kruk jorden och den var torr. Efter att ha vattnat och ätit upp eftermiddags fikat så var det dags för att börja jobba igen.

Även om Robin var lantbrukade så hade han det fint i sitt hus och ingen hade kunnat tro att han var bonde. Som Robin var ensam så fick han göra alla hussysslorna och en massa annat arbete som man igentligen brukar dela på om man är två. Men så var inte fallet, Robin hade fått ärva sin pappas gård när han var 20år efter en tragisk olycka då båda föräldrarna dog. Det hade varit en svår tid dom första åren efter olyckan, många nätter hade Robin fått gråta sig själv till sömn. Men det var inte längtan efter föräldrarna han grät mest över, utan det var hur ska han få ett liv som en normal människa. Han hade fått allt i sina händer, helt omedveten om hur hans framtida liv skulle bli.

Robin hade många kompisar och livet var enkelt för honom innan arvet. Han hade en tjej han älskade och goda förutsättningar för att bli något bra och få leva livet. Men allt hade gått i kras, tack vare att han hade blivit tvungen att jobba så mycket så hade all kontakt försvunnit med omvärlden. Kompisarna hade flyttat och tjejen han älskade försvann innan han hade hunnit blinka. Livet var sorligt, inget hade gått som det skulle.

Han gick ner i källaren och bytte till jobbar kläder. Det är viktigt att inte dra in stall lukt in i huset, det kan sätta sig i väggarna och det är omöjligt att få väck. Stövlarna åkte på och han började gå upp för trappan som leder ut ur källaren. Stegen var tunga, han kom ihåg hur hans pappa alltid hade gått med tunga steg. Aldrig lyft ordentlig på fötterna och därför hade man alltid hört honom på långt håll. Plötsligt kunde han inte hålla igen och tårrana började rinna ner för kinderna. Men han stannade inte upp för att han började gråta, han fortsatte i samma lugna takt som innan.
Det var ungefär 500m dit där Robin hade ställt traktorn, han höll på och harva en åkerbit för det var bra väder för det. När han ändå tänkte på sin pappa så kom han ihåg hur han hade köpt den nya traktorn och varit så glad över att något nytt hade kommit till det lilla lantstället. Tårarna rann fortfarande och damm som susade rundor på åkerna hade satt sig i ansiktet som gjort det alldeles flammbrunt.

Att gråta varje dag var jobbigt dom första fyra åren, nu förtiden är det mest en reaktion. Han kan inte kontrollera det, sviket, hatet och allt annat som hade gjort att det gått som det gjort hade satt så djupa spår i honom så att inget kunde reparera. Han visste så väl att hans liv hörde till det som vandrade i skuggen av allt annat, han var det barnet som någon föräldrer hade glömt bort och fick bli hämtad sist av alla efter skolan hade slutat. Så kände han sig, bortglömt och föraktad. Han hade fått allt det ”vuxna” på en gång, något som hade skrämt alla och gjort att när han behövde som mest hjälp så hade dom flytt. Alla hade lämnat honom ensam, kanske var det hans eget fel, han hade inte behövt ta över gården och fortsatt sitt liv som alla andra. Men att stå där själv är inte lätt. Ensam är stark hade han försökt och intala sig många gånger men det stämmer inte, ensam är svag. Så svag så att det är helt oförsåeligt hur klen en människa är när den är ensam.

Ett snabbt kliv upp i traktorn gjorde 28åringen och han satte sig bekvämt i förar stolen. Ett svagt vrid på nyckeln och traktorn startade lätt, Robin tyckte om denna traktorn. Den var stor och bekväm, inget som lät för mycket och störde han vardagliga tänkande. Till skillnad ifrån andra bönder gillade Robin vårbruket. Det var den tid då han tänkte minst på sitt liv och allt som gjort att det blev som det blev. Under vårbruket hände det att det kunde gå ett par dagar då han inte grät, dom dagarna var guld värda. Han förde en kallender på dom dagarna han inte grät och dom hade blivit fler och fler för varje år. Han började acceptera sitt liv, något han inte kanske skulle göra men det kändes så mycket lättare och låta det flyta på som det var. Han orkade inte kämpa.

Något Robin ville ha mest av allt var en partner, någon att krama, prata och älska. Han hade glömt bort hur det var sist att få ha en varm själ intill sig som kramade om en för att man var ledsen eller nere. Det närmsta han kom till att bli kramad var när han omslöt sig själv med sina egna armar de dagar då allt var som värst. Att bli kär lätt var innan när han var helt bekymmerslös, en dygd. Aldrig hade han haft några problem med att förklara sin kärlek och få den besvarad. Nu så kände han inte ens en tjej, han hade inte tagit sig till handling för att göra det heller. Han visste bara att hon hade blivit skrämd och sårat honom skarpt av hur mycket arbete och tyngd han bär på sina axlar. Inte vill någon tjej hjälpa honom att reda ut sitt liv, när han inte en själv har kraft eller orken till att göra det.

Nu hade det gått en timme av körningen och tre timmar till återstod, åkern var lång. Men för Robin var det kort, tre timmars körning går snabbt. En timme av gråt, svek och sjävmordstankar är som ett helt år. Det är obeskrivligt att känna sig helt bortglömd. Det kvittar hur långa rundor man går i skogen på kvällen, inget kan stoppa tankarna. Allt är så tyst alltid, det retar gallfeber på Robin. Den förbannade tystnande som är överallt. Hatet över allting är så starkt så att det inte går att kontrollera.

Han slutade gråta, kom på sig själv. Torkade sig i ansiktet och blinkade till.
Plötsligt såg han ett ljus där borta vid åkerkanten, han körde emot det. Helt i otanke på vad han vart påväg. Kanske mot rätt väg?

Författare: Robin Andersson

Författare:

Publicerat

Dela: