Arvet (naturalism)

Paret hade varit gifta i över femtio år, barnlösa hade de levt ett stillsamt liv i utkanten av den lilla staden. De hade mötts under ett bröllop mellan två gemensamma släktingar och Antoine hade fått Jaquline till bordet. Vid första ögonkastet hade han funnit henne mycket tilldragande, hon bar en söt liten ljusrosa linneklänning och det guldblonda håret hade hon i en ståtlig uppsättning, ansiktet hade mjuka drag med rosiga äppelkinder och ovanför den lilla näsan fanns hennes djupblå ögon med en genomträngande blick av sällan skådat slag. Under middagen lade han sig till med sin mest charmerande sida och det dröjde inte länge förrän han hade fångat den unga kvinnans intresse. Efter bröllopet behöll de kontakten och i och med den ömsesidiga attraktionen funderade Antoine över hur han skulle gå tillväga, efter noga övervägande bad han om hennes hand. Vid den här tiden hade han varit arbetslös och med tanke på att Jaquline kom från en välbärgad familj tycktes äktenskapets fördelar vara i majoritet.

Jaqulines mörka sidor hade dock visat sig snabbt, hennes motiv till äktenskapet var knappast emotionellt utan handlade endast om att komma hemifrån och slippa sin dominanta far så hennes ego äntligen skulle kunna blomstra. Den charad hustrun spelat i början av deras bekantskap avbröts efter en tid och hon visade sitt rätta ansikte. Visst var hon duktig i hemmet, men det som drev henne var den frenetiska strävan efter perfektion och fullkomlighet, inte hennes kvinnliga natur. Den kyliga personlighet som uppenbarades stötte bort Antoine från första början och äktenskapet artade sig som två helt olika världar som pågick parallellt med varandra, utan vidare kontakt eller beblandning mer än på ett materiellt och fysiskt plan. Dialogen dem emellan var vardaglig och platt men det verkade aldrig störa hustrun och inte Antoine heller för den delen, som mest var lättad över att ha sin ekonomi säkrad och såg ett lättjefullt liv breda ut sig framför honom.

Med tiden hade det dock visat sig att Jaquline inte hade några som helst planer på att spendera sitt arv på deras välmående. Antoine hade blivit bestört och ett hat gentemot sin snåla hustru hade börjat gro, hans irritation växte när hon hade mage att begära att han skulle ta ett jobb inom industrin. Nu hade han slitit inom skogsbruket i decennium och när diagnosen om att hustrun var döende hade han äntligen kunnat skönja det liv i förströelse och lättja som han så länge åtrått.

Efter begravningen av sin hustru begav sig den gamle Antoine hem till den mörka tvårumslägenheten i den lilla förorten väster om staden. Lägenhetens slitna trägolv hade för första gången sedan inflyttningen ett femtiotal år tidigare blivit dammigt, de små fönstren hade för första gången fått bli skitiga, i det lilla köket fanns det för första gången disk med intorkade matrester och ett otorkat köksbord med smutsig linneduk. På den mörkröda soffgruppen, det rektangulära valnötsbordet och den svartlackade bokhyllan i vardagsrummet skymtade ett ljust täcke av damm. En odör av instängdhet, mögel och kroppslukt hade lagt sig över hemmet och lägenhetens förfall var ett faktum men den nyblivne änklingen tycktes inte märka det eller rättare sagt inte bry sig om det.

När Antoine kommit hem dukade han soffbordet med ostar av bästa sort och öppnade en flaska rött Riojavin som han köpt på vägen hem. Sedan lutade han sig tillbaka i den mörkröda tygfåtöljen och ett moln av damm spred sig i luften. Han drog en trött suck, dagens turbulens hade verkligen tagit på krafterna. Sinnet var dock rofyllt och likgiltigheten inför Jaqulines bortgång rörde honom inte i ryggen. Det enda som oroade Antoine var alla sysslor som nu skulle tillfalla honom, men vid närmare eftertanke kom han fram till att det inte var så farligt och i värsta fall kunde han alltid anställa en hushållerska nu när han fått tillgång till hustruns besparingar.

Skriven av: Prosac