Publicerat
Kategori: Novell

Åses Plats

Om min plats inte var hos dem, vart är den då? den frågan har jag frågat mig i nästan tre år utan att få ett enda svar.
Jag rymde för att inte få flytta till en fosterfamilj och vara deras oskyldiga lilla flicka med rosa rosetter i håret. Men ändå så kändes det här inte som om det händer. Jag trodde jag skulle bli fri, nöjd med livet och säker men, gud, så jag hade fel.

Kapitel 1

Skulle det aldrig börja, suckade Daniel Mikhaelsson från publikscenen.
Det var festival och han hade enbart kommit för att höra sin lillasyster sjunga i sitt band. Hon ville bli precis som sin storebror var, en bra sångare i ett känt band. Ria var ett band som alla visste vilka de var. Jo, endel som han inte tänkte på visste nog inte vilka de var.
Felicia stod där uppe och kollade sin mikrofon medan de andra i bandet kontrollerade sina instrument. Att hon var nervös syntes på många sätt som fick Daniel att skratta inombords. Han mindes även han när han skulle göra sin första uppvisning.
Plötsligt fick han en knuff och han vände sig om. Han fick syn på en flicka med långt blondt slitet hår och diamanthårda ögon som lyste lika blått som ett stormigt hav. Flickan var även ganska späd med ypperliga former som hon stolt visade upp i ett grönt tublinne och en svart kort kjol. Hon såg inte riktigt dum ut, även om ögonen såg så hårda ut att de aldrig skulle ha utgett ett ömt uttryck. Munnen log, fast hon var spänd märktes och ögonen glittrade blå diamant.
- Förlåt mig, det var så jä... - trångt, ändrade hon sig, och jag har bråttom.
Daniel log även han. - Det gör inget.
Nu kommer hon väl ihåg vem jag är och vill ha en atuograf som allt gick ut på. tänkte han.
Flickan backade och forsatte senare att springa därifrån. Daniel vände sig om för att kolla på scenen igen.
Hur mycket är klockan nu igentligen? Han kände i fickan efter mobiltelefonen men fickan var tom. Jäkla flicka!
Han började springa bland folkmassorna och han såg henne gående mot parkeringen.
Perfekt! Nu har jag henne och bilen på samma plats! tänkte Daniel medan han sprang smidigt genom folkmassorna tills han kom fram till parkeringen där han stannade upp för att se vart hon tagit vägen.
Visst gick hon där, vickande på höfterna gick hon där framme med hans mobiltelefon i handen.
Han joggade fram till henne och tog henne om axeln.
- Stopp ett tag!
Han kände hur hon stelnade till och när hon vände sig om kom en flygande knytnäve emot hans ansikte som han inte kunde akta sig från. Så fort den hade träffat sprang hon vidare genom parkeringen. Det tog honom inte länge förrens han hann upp henne och tog tag runt midjan och snurra runt henne i luften. Plötsligt tyckte han hörde en mage kurra men trodde att det var slaget han fått som fick honom att inbilla sig saker.
Hon skrek och försökte lossa armarna runt henne med händerna. Mobiltelefonen var klumpig i handen men hon höll den stenhårt för att inte tappa den.
- Så ja, nu ska vi inte ha bråttom! uppmanade han henne.
- Vad faan vill du! skrek hon.
Daniel skrattade ett cyntiskt skratt. - Åh, det tror jag att du vet. Det angår mobiltelefonen du har i din hand. Den är min.
Daniel släppte henne för att ta ett fastare grepp om henne medan han låste upp sin mors corsa med en hand.
Hon blev tyst märkte han men undrade inte för mycket. Han öppnade dörren till passagerarsätet för henne och hon kollade förskräckt på honom medan hon tryckte sig bakåt och skakade på huvudet.
- Vi ska bara åka hem till mig för att rapportera stölden.
Hennes ansikte drog ihop sig ännu mer. Diamantögonen såg ut att smälta.
- Snälla! Rapportera inte det! Jag lovar att aldrig göra om det. Jag lovar, svär, men rapportera inte det!
En tår letade sig nerför hennes kind. Men hon såg inte ut som att det var äkta.
Än en gång nickade han mot passagerarsätet men hon tryckte sig bara bakåt mot sin arm som han vridit i ett polisgrepp på henne, som hans far hade lärt honom.
- Vart ska vi? frågade hon lätt.
Han kunde svära på att hon bara spelade med honom. Han kunde se att de där ögonen, diamanterna inte kunde visa ett sådant uttryck i verkligheten. Allt var ett bra skådespel, bestämde han sig.
- Vi ska hem till mig och ordna upp den här saken! Så hoppa in i bilen så vi kan få det överstökat.
Han vred om lite på armen så att hon fick ännu ondare än vad hon redan hade. Daniels andra hand letade sig på dörren efter barnsäkerhetslås- knappen. Där hittade han den och tryckte ner den. Hon satte sig ner i bilen och han stängde dörren efter henne. När han gick runt bilen kunde han se att hon försökte öppna dörren men att den var låst.
Han dolde ett leende när han satte sig ner bakom ratten.
- Vad faan tror du att du håller på med? Du kan bara inte låsa in mig i den här jävla bilen!
Han satte händerna på ratten och suckade när han vände sig mot henne. Ögonen var lika diamanthårda igen och de såg rasande på honom. Mobiltelefonen hade hon lagt på instrumentbordet framför sig.
- Vi ska bara åka upp till min lägenhet och göra upp hur vi ska göra med den här 'stölden'.
Hon fnyste och korsade armarna över brösten och lutade sig tillbaka i den lilla corsan.
Under tystnad åkte de genom staden till ett litet område med små villor. Han kände hennes granskande blick över sig och han höll sig på vakt.
När han hade parkerat bilen frågade hon:
- Vem i helvete tror du att du är egentligen?
Han skrattade ett litet cyntiskt skratt igen och svarade:
- Daniel Mikhaelsson var namnet. Jag tror säkert du hört namnet förr. För du har väl hört talas om bandet Ria. tillade han när han såg minen på hennes ansikte.
När han sagt 'Ria' hade hon blivit paff. Han sträckte sig fram och tog mobilen och stoppade ner den i fickan där den hörde hemma.
Han gick runt bilen och öppnade för henne. Han tog hennes handled i ett fast men försiktigt grepp. Hon gjorde inget motstånd när han drog med henne in i stugan. Han låste efter dem så hon inte skulle kunna rusa ut.

Kapitel 2

Vad var det han gjorde egentligen! tänkte hon.
Han låste dörren till huset bakom henne. Vad han än hade tänkt sig att göra med henne skulle hon inte gå med på det. Inte skulle hon hoppa i säng med honom, även om han var en underbart snygg artist så skulle hon inte göra det. Dels så var han även från hennes hemort.
Hon drog ilsket upp tublinnet som kanat ner. - Nå?
- Nå, vad då?
Hon stönade högt. - Prata på. Om stölden. tillade hon.
- Ja, just det. Du slog mig ganska hårt ska du veta.
Som om hon brydde sig.
Han gned sig i huvudet där slaget hade träffat honom. Hon fylldes med skuldkänslor fast ville inte erkänna det. Det hade aldrig hänt henne förut att hon ångrar att hon slagit till någon eller slagit ner någon. Hon hade bara slagit ner någon när det varit nöd.
- Vad heter du? frågade han lätt.
Hon tittade förvånad upp på den extremt långa killen framför sig. Visserligen hade han varit runt nitton för tre år sen så han borde vara tjugotvå nu. Att hon kände sig barnslig var inte för att hon var fem år yngre än han utan att hon var dels klädd som en prostituerad liten flicka som inte borde veta vad sex var. Visserligen hade hennes erfarenheter varit små men hon visste att det inte var något att leka med.
- Mishja.
Egentligen hette hon Åse men det kändes inte riktigt rätt att kalla sig det när hennes familj hade dött. Det var som om Åse försvann samtidigt. Då hon mötte Mishja, som tog hand om henne ett par månader, blev Åses bästa kompis. Mishja och Åse hade gjort upp om någon av den andra skulle dö fick den andra använda den andres namn.
Mishja dog i en överdos i November år 2001 och det har gått tre år sedan dess. Då hade hon börjat använda namnet Mishja istället för sitt enkla och kända namn.
Själva namnet Åse Martinsson var uppblåst. Visserligen hade allt om bilkrashen gått över nu och allt var som det brukade. Fast Mishja kunde inte återvända till sin värld än. Ingen visste om Åse egentligen hade funnits med i bilen till Skara den 16 augusti. Fast polisen hade skrivit Åses dödsförklaring, som tidningarna sagt. Hade hon varit med i krocken?
Om Mishja fått svara nu hade hon inte varit säker men i början kunde hon sagt ja direkt.
- Okay, Mishja nu vill jag veta varför, lilla du ville ta min mobiltelefon från mig. sa han lent och log lätt.
- Du kallar inte mej lilla du! Hör du det! Jag varnar dig, gör du det en gång till så kommer du få ont. hotade Mishja med.
Han kollade förvånat på henne och hon kände sig dum för första gången i sitt liv.
- Har jag berättat hur jag slog ner de fyra dumma killarna på tågstationen? sa hon istället och vände sig om och började gå runt.
Han skrattade förtjusande. - Antagligen inte.
- Det var egentligen en vecka innan jag slog ner de där fyra allt började med. Jag gick hem från min träning genom stan...
- Vad tränar du? avbröt han henne.
Hon log och visste att han skulle säga det. - Självförsvar. Iallafall så gick jag ensam där genom stan. Inte en själ syntes till så långt ögat kunde nå, vad jag tyckte men ju närmare jag kom så fick jag syn på en snygg, en otroligt snygg kille som flirtade med mig och sen höll han på att tjata på mig att han skulle få ta sällskap med mig. Jag gick med på det men sen började han kladda på mig och då sparka jag till honom. Mishja skrattade. - Du skulle sett hans min. Jo, iallfall så, fortsatte hon allvarligt när han tittade varnande på henne, fortsatte han att försöka få omkull på mig men jag var för stark för honom så jag slog till honom några gånger mellan benen och då ojade han sig så att jag var tvungen att skratta. Jag har aldrig någonsin skrattat när jag varit påväg att bli våldtagen.
Jag visste att jag tagit i för mycket men jag skyndade mig iväg till tåget som skulle ta mig hem. fortsatte hon. Efter en vecka, eller det var nog bara fem dagar emellan. Jag tränade fem dagar i veckan och jag minns att jag slog ner den där snyggingen på måndag och stötte på de andra fyra på lördag kväll. De gick runt mig allihopa och började prata om snyggingen som jag slagit ner och att han hade blivit steril och att de skulle göra mig steril. Jag skrattade åt honom. Jag hade dem för ett tag men den ena fick tag i mitt ben när jag skulle sparka till honom i magen.
Då var det kört! Två av de andra kom och fick tag på mina armar. Den sista kom på fötter och tog fram något hårt han hittat och tänkte slå mig med men jag sparkade till honom med den lediga foten som alla tvhjältar gör och lossar greppen av de andra också. Visserligen slog jag inte till någon mellan benen för att jag skulle själv förstå vilken glädje man skulle gå miste om, om man blev steril.
- Vet du det?
Hon tittade sint på honom. - Ja, jag. Jag skulle inte klara av att bli steril. När jag hoppade iväg från de där....
- Vänta, hoppade? frågade han.
Han stod lutand mot en vägg med armarna korsade över bröstet. Han hade ett bistert uttryck i ansiktet som fick henne att tro att han inte trodde sin berättelse.
- Ja, han vred ju benet att jag bröt det. Sa jag inte det? Han skakade på huvudet och hon fortsatte: - Iallfall så fick jag mitt straff. Att hoppa runt på kryckor i sex veckor var inte det roligaste men du ska veta att man kan skydda sig med kryckor, det kan jag lova. Nu har du hört om slagsmålet mellan mig och fem killar. Nått mer du vill höra?
Han skrattade och gick fram till henne. Hon la händerna på höfterna och stod brett med benen.
Egentligen hade historien hänt den riktiga Mishja några år innan Åse hade kommit ut på gatan.
- Vad sägs om sanningen? grinade han.
Det där leendet var definitivt tilldragande erkände hon motvilligt.
- Okay då, jag kanske överdrev lite då. Det var bara två killar istället för fyra.
- ... jag menar inte om den där berättelsen! Jag menar att du kan försöka berätta sanningen varför du tog min telefon.
Visst ja, telefonen. Varför hade hon snott den?
Hon tittade sig om och började gå runt lite. Hon märkte att han hade en balkong som hon kunde kanske smita ut genom.
- Nå? härmade han hennes ton när hon använt uttrycket.
- Jag behövde den. Jag skulle bara låna den för att ringa sen lovar jag att jag skulle ge den tillbaka till dig.
Han granskade henne och det gillade hon inte. Hon gick fram till en fotografi av en familj men inte hans egen. Det måste vara en storebror som var ganska så likt Daniel. Det satt en kvinna i mannens knä och två små pojkar stod på varsin sida av paret. Antagligen tvillingar.
Han ställde sig bakom henne och tog henne om höfterna och drog henne därifrån. Hon gav ifrån ett skrik och ena armbågen borrades in i hans mage och han tappade taget om henne.
- Du rör mig inte! Jag ska döda dig om du tar i mig igen!
Nu tog hon i för mycket igen.
- Samtalet leder ingenstans, därför går jag.
Han hade hunnit fått luft i lungorna när han hann upp henne. Bar upp henne genom att lyfta henne om midjan. Nu hörde hon ljudet av kurrande mage. Var det henne?
Han släppte ner henne men höll midjan fortfarande i ett stadigt grepp.
- Mishja, jag vill inte bråka med dig. Sedan frågade han dröjande: När var det du senast åt?
Hon stelnade till. Varför frågade han det?
- Vad menar du? Vad faan ska det betyda!
- Svär inte så mycket. Du är spinkig och din mage kurrar. Är du hungrig?
Det lät konstigt. Mishja hade lust att skrika åt honom att det inte var lätt att få tag i mat nu på senaste tiden men tvingade sig att inte säga nått.
- Jag åt på festivalen. ljög hon. Magen håller på att smälta maten det är därför den kurrar. Och jag är inte spinkig, jag är slank. rättade hon honom.
Han släppte taget om henne och hon tog ett steg fram för att inte stå så nära honom.
Han gick förbi henne och in i köket. Över axeln sa han:
- Jag är utsvulten så jag tänkte ta och värma den kalla pizzan från igår. Är du säker att du inte vill ha något?
Åh, pizza. Hon hade inte ätit det på nästan tre år. Hon slog handen över magen. Hur smakade pizza nu för tiden?
- Nej, jag tror jag står över. Jag är fortfarande väldigt mätt.
Hon hörde mikron tjuta att maten var klar och hon stod vid väggen och kollade på honom när han ställde pizzan på bordet och gick till kylskåpet för att hämta något att dricka som var röd saft. Sånt hade hon inte heller druckit så mycket. Det hade mest varit juice eller mjölk för att inte förlora vitaminer eller få benskörighet.
Maten på tallriken såg alldeles underbar ut. Hela köket luktade ljuvlig pizza. Det måste den smaka också. Det vattnades i munnen på henne. Hennes blick slets från den goda maten när hon hörde att Daniel pratade.
- Va?
- Jag frågade om du ville ha något att dricka. Jag har saft, mjölk och öl. Fast öl är uteslutet för dig.
Hon blev häpen. - Varför det? Det skulle faktiskt sitta fint med en.
- Du är alldeles för ung! skrattade han.
- Jag fyller faktiskt arton i september.
Han kollade stumt på henne och tog fram en öl åt henne. Han gick till en kökslåda och öppnade ölflaskan. Sen gav han över den till henne.
- Gud vad längesedan det var jag höll i en sån här! utbrast hon och tog en klunk.
Det var starkare än hon kom ihåg att det var. Det var även lite beskt som det alltid smakar. Hon silade den beska drycken mellan tänderna.
- Exakt hur länge sedan? frågade han.
- Tre år, sa hon av reflex.
- Menar du att du drack vid femton års ålder? utbrast han.
Han hade jämt satt sig för att sätta gaffeln i pizzan.
- Jag drack redan som fjortonåring, log hon.
Han muttrade något och satte tänderna i pizzan. Hennes mage exploderade nästan av hunger. Hon hade inte ätit på nästan en vecka. Jo, hon hade pallat några frukter men mer var det inte. Det var det som var bra med sommaren, att det fanns mycket frukt och bär man kunde äta.
- Är du verkligen säker på att du inte vill ha lite? Det är ljuvligt gott!
Hon hostade när hon hörde sin mage kurra. - Nej, tack. Det är bra som det är.
Hon satte sig ner mitt emot honom och kollade ner på tallriken där en inbakad pizza med antagligen ost, skinka, räker i.
Utan att höra vad han sa satt hon där och väcktes när hon fick en gaffel under näsan på henne och hon kollade upp på honom.
- Här, smaka. Jo, lite måste gå ner. tillade han när hon började protestera.
Med en suck öppnade hon munnen och välkomnade maten. Den smakade som riktig mat smakade. Inte som den maten hon ätit under de tre åren som gått.
Med handen på magen och slutna ögon stönade hon med maten i mun.
Hon hörde att tallriken skjutas över till henne och att han muttrade:
- Det var på tiden! Jag hade inte klarat en bit till.
När hon öppnade ögonen ingen så märkte hon att han hade gått upp och stod vid mikron och la in något och ställde tiden. Han gick tillbaka till bordet där Mishja satt tyst och drack sin öl lydigt men rörde pizzan, gjorde hon inte.
- Vill du ha en till öl? frågade han.
Hon såg på flaskan som tydligen var slut och nickade.
Hon fick syn på alkoholhalten och ångrade sig men det var försent, han hade redan öppnat den och tog bort den gamla och stoppade den nya i handen på henne som om hon vore ett spädbarn.
Han satte sig på kortsidan av bordet medan hon satt på långsidan. Han tog upp gaffeln och kniven, skar en bit och skyffla den på gaffeln som han förde till hennes mun.
Han upprepade gesten om och om igen tills det var slut på tallriken var tom. Då gick han fram till mikron och hämtade en panpizza. Han la över den på tallriken och satte sig igen. Lika tyst och lika spänt mellan dem satte han sig ner och fortsatte den intima gesten.
Samtidigt hon åt stirrade hon in i ett par gröna varma ögon som utstrålade värme långa vägar.
När maten var slut drack hon sin tredje öl och kände sig konstig. Hon var trött och det snurrade för henne. Hon borde inte ha druckit. Det hade hon ju bevis för, Patrics fest, då hon spytt och deckat flera timmar innan hon känt sig bättre.
Han tog plötsligt hennes hand för hon var inte så snabb att hon kunde dra undan den innan han fångat in den. Hon drog i handen medan hon stirrade med fasa in i hans ögon.
Det hade blivit sent och det var nog lika bra att hon sa till Daniel att hon skulle gå. Men innan hon hann säga något hade han öppnat munnen och talade.
- Varför stal du telefonen?
- Jag var tvungen. Jag skulle sälja den för att få in pengar så jag kunde... kunde... kunde...
Hon ville inte fortsätta.
- Kunde vad, Mishja?
- Kunde klara mig. suckade hon och spände av. - Du förstår, jag äger inget mer än ett par trasor kläder. Pengarna tog slut fortare än vad jag anade och jag visste inte hur jag skulle kunna tjäna några. Jag blev tvungen att stjäla nånting så jag kunde köpa mat och kläder och betala avgiften för skjulet.
Han tittade förtvivlad på henne och svalde. - Hur länge har du varit hemlös?
- Tre år. Jag hade pengar det första året och sen började jag hjälpa några kompisar med att laga mat och passa deras ungar. Utav dem fick jag pengar som de tjänat genom att sälja knark. Inget av det var särskilt kul. Adrian, han som äger skjulet höjer avgiften mer och mer nu för tiden och jag har inte råd att betala honom så mycket längre. Det kanske blir månaden ut men sen har jag ingenstans att ta vägen.
Hon tittade ner i bordet för att hon skämdes för första gången på tre år. Hon har aldrig heller under de senaste tre åren känt sig så liten och obetydlig. Aldrig hade någon fått henne att känna sig så feg och larvig, annars var hon hur tuff som helst.
Hon drack upp det sista av ölen.
- Tack, för all mat och öl jag fått. Det är nog tid att dra sig tillbaka till skjulet.
Hon ställde sig upp men tog tag i bordet för att inte ramla.
Hon skrattade till. - Jag har nog druckit för mycket.
- Jag skulle inte ha gett dig så mycket att dricka. sa han ångerfullt. Vet du vad?
Hon skakade på huvudet och han fortsatte: - Du kan få sova här.
Hon skakade chockad på huvudet och började gå mot dörren. - Du kan ge mig vad som helst men jag tänker absolut inte ligga med dig för att jag är tacksam eller för att jag stal din telefon! utbrast hon över axeln till han.
Hon kände på dörren men den var låst och man var tvungen att ha en nyckel. Hon vände sig om och lutade sig mot dörren. Han stod i köksöppningen och kollade häpet på henne.
- Är det vad du trodde? Att jag lurade hit dig för att ligga med dig? Att jag gav dig mat för att jag ville ha dig? Då får du tänka om, blondie. Det jag menade var att du skulle få sova i gästrummet. I en egen säng, ensam!
- Åh. fick hon fram och kollade ner i golvet.
Han kom fram till henne och stod nära henne. Hon kollade upp i de gröna ögonen.
- Om du vill stanna i gästrummet är du välkommen men annars skjutsar jag dig tillbaka till skjulet.
Hon gick med på att sova över bara för den natten och han gick och gjorde iordning sängen åt henne när hon gjorde sig iordning på toaletten. Hon hade fått en stor t-shirt av honom som hon kunde sova i.

Kapitel 3

Att någon kunde ha det som Mishja har det, kunde Daniel inte förstå.
Under natten som kom låg han för det mesta och fundera. Han lovade sig själv också att hjälpa Mishja att få ett hem där hon skulle bli älskad och få det bra.
Klockan var lite drygt fyra när han öppnade fönstret i sitt rum. När han stod och tittade ut genom fönstret kunde han se att himlen började ljusna upp och solen skulle gå upp om någon timme.
Vad skulle hända nästa dag? var det sista han tänkte på innan han föll ner i dimmorna in i drömmarnas land.
Mat, var det första han tänkte på när han vaknade. Han var tvungen att laga mat till Mishja och sig själv även om bara klockan var åtta. I vanliga fall låg han i säng till tio innan han vaknade men gick oftast upp elva när han dragit sig.
Han smög upp och kollade in i rummet där Mishja sov.
Hon såg ut som en fridfull liten fågel som låg tryggt ihopkrypt i sitt näste. Hennes hår låg som en gyllene gloria på kudden och hon andades djupt. Täcket var uppdraget till hakan även om det var varmt i rummet.
Han tyckte synd om henne.
Köket väntade och han gick och skulle laga mat.
Vad skulle han laga för att det skulle vara speciellt för henne? Vad är det hon inte har ätit på ett bra tag? Efter en lång tids väntan, hade han klätt sig, borsta igenom det mörka håret och tagit en dusch, kom han på vad som skulle smaka extra gott. Våfflor och plättar med chokladgrädde, grädde och sylt.
Det tog en bra stund för honom att komma på hur man gjorde med våffeljärnet innan det fungerade. Det osade och luktade våfflor i hela huset så han gick till balkongen och öppnade dörren. Där fick han syn på en liten röd ros i rabatten som han plockade upp.
När han luktade in doften på blomman hörde han någon skrika där inne. Mishja!
Han rusade in men stannade i vardagsrummet och kollade på henne. Hon stod stelt i dörren till köket och kollade sig om.
- Farmor! Mamma! Pappa! Var är ni? ropade hon.
Daniel la ner rosen på tv:n bredvid sig.
- Mishja? sa han lätt.
Hon vände sig om och hon grät. Det var första gången hon grät på riktigt. Förra gången hade hon bara spelat.
Han gick fram till henne och hon kastade sig i hans famn. Han bar upp henne och gick in i gästrummet där han satte ner henne men höll henne hårt intill sig. Han kände tröjan bli blöt av tårar.
- Det luktade som hon. Jag trodde att jag var tillbaka hos henne men hon var inte här... grät hon.
Han strök henne över håret och vaggade henne. - Vem trodde du var här?
- Min farmor. Hon är död. Det här huset ser precis ut som det huset hon hade i Kil.
Hade hon bott i Kil? Det hade han också gjort. Den lilla orten var inte särskild stor. Tänk om jag har träffat henne förr? tänkte han.
Hon hade kommit långa vägar från den lilla orten. Flera tiotals mil.
- Vad hände din familj, Mishja?
- De krockade.
Kunde det vara möjligt? Hon var från Kil, skulle fylla arton; varit ensam i tre år, familj omkomen i en bilkrasch och farmodern dött i hjärtattack, precis som... Vad heter hon? tänkte han. Allt stämde.
Han grävde djupt i skallen efter namnet som han läst i tidningen för tre år sedan. Var det Martina, nej. Åse Martinsson.
Den stackars flickan som de inte visste om hon var med i kraschen eller inte. Det hade varit folk som hade lagt märke till skylten på bilen. Det var det enda som kunde identifiera de omkomna i bilen. Bilen hade krockat med en lastbil full med bensin.
Det hade knappt varit skrot kvar från bilen de kört eftersom ingen sett olyckan och kunnat rapportera. De kunde inte ens identifiera kvarlevorna av de omkomna så svår olycka hade det varit.
Daniel tryckte henne hårdare intill sig. Kunde den här flickan Mishja vara den vilsna lilla Kilsflickan Åse Martinsson? Han kunde inte säga något nu ifall hon skulle springa ifrån honom. I stället sa han:
- Ska vi gå och äta frukost innan den blir kall? Jag har gjort våfflor och plättar med chokladgrädde.
Hon nickade och kollade upp på honom. Han var vit i ansiktet.
- Vänta här så ska jag hämta en morgonrock åt dig.
Han gick ut ur rummet och in på toaletten. Han skyndade sig till byrålådan i vardagsrummet och öppnade en låda där han visste att han sparat ett foto på Åse. Det foto hans mor skickat till honom och frågat ifall han känt henne.
Han hade svarat ja på den frågan. Han hade träffat henne tre gånger, en han varit i Kil och spelat, en annan när han varit på festival en gång i staden intill och han hade tillochmed lagt märke till henne och när han varit på en annan festival fast då hade han bara varit ett objekt att stirra på.
Han tog upp kortet på henne. Det hade varit ett nytaget kort för tre år sedan. På bilden var det en lite mullig tjej, ganska lång, söt med otroligt snälla ögon. Vad hon hade förändras!
Nu var nästan spinkig, farlig, vacker som en oslipad diamant, fast väldigt tuff. Fast hade han hittat en möjlighet att lära känna henne och få henne att lita på honom?
Han la ner tidningsutklippet igen och gick in med morgonrocken till Mishja.
Tillsammans gick de in till köket och åt frukost. Han frågade om hon sovit gott och hon nickade instämande till svar.
- Jag har aldrig sett någon äta så många våfflor förr! Det är ganska roligt att det var du. skrattade han efter en stund.
Hon rodnade och kollade ner. Skämdes gjorde hon och la ifrån sig gaffeln och kniven och slutade äta på våfflan.
Han kollade på henne och kollade hur hon rodnade och tog illa upp.
- Ät du. Jag tycker om att laga mat. Du har inget att skämmas över, är man hungrig så är man.
- Jag är faktiskt mätt. Jag har ätit fjorton våfflor och det räcker. Hon ställde sig upp och gick mot toaletten. - Tack så mycket för maten.
Hur hon sa det lät precis som om det skulle ha kvittat om hon fått mat eller ej.
Han kom efter henne och ställde sig framför henne med händerna på axlarna. - Mishja, du tar väl inte illa upp att jag sa att du åt mycket? Det var inte meningen att förolämpa dig. Ät färdigt om du vill ha mer.
Hon log upp mot honom. - Det skulle nog gå ner ett par till kanske.
Åh, hon var alldeles underbar på sitt egna vis.
Han fick nu, som han fått hela morgonen, lust att trycka henne mot sig och trösta henne med att allt ska bli bra igen. Att han skulle hjälpa henne med att leta efter några lämpliga föräldrar eller vänner till henne som kunde ta hand om henne. Han skulle hjälpa henne, lovade han!
När hon hade ätit klart hade hon allt som allt ätit tjugo våfflor och åtta plättor och då var hon alldeles mätt och inte kunde röra sig. När hon sagt det fick han ett skratt-utbrott.
- Sluta skratta. Jag får inte skratta nu, det gör så ont i magen. Åh, snälla sluta. Jag dör. skrattade hon.
Efter att han hämtat sig från utbrottet bar han upp henne i sina armar och skulle bära henne till sängen. När han gick genom hallen åkte morgonrocken i sär vid benen och blottade ett par vältränade ben och ett par svarta trosor. Hon snabbade sig att dra upp rocken igen och skrattade.
Rummet var fortfarande varmt när de kom in. Han gick till sängen där han la ner henne försiktigt men hon släppte inte taget om honom. Han la sig ner bredvid henne.
- Nu kan du vila din stackars mage. sa han
Han drog sina händer genom hennes håret och kände att det var fett. När var det senast hon duschade? tänkte han.
De låg nära intill varandra i nästan en timme varken utan att somna eller att säga något. Den som talade först var Daniel.
- Vet du vad vi ska göra nu?
Han kände hur hon svalde hårt och blev stel i kroppen.
- Du ska få ta ett dopp i badkaret medan jag diskar och bäddar din säng.
Hon skrattade och sedan sprang hon glatt in på toaletten för att fylla badkaret. Daniel kom efter och informerade henne vart badskum, tvål, schampo och balsam stod.
Karet som han själv inrett var dels stort och rymligt hade en positiva sida men den negativa sidan var att det tog alltid lång tid innan det fylldes men Mishja såg inte ut att det skulle kvitta om det tog tid.
Innan han gick ut från toaletten lade han fram två badlakan, ett stort och ett något mindre, sen hade han tagit fram en bomullsskjorta och ett par för små byxor som tillhört han själv i yngre dagar som han på något vis hade sparat.

Kapitel 4

Åh, det här badet var det härligaste jag någonsin fått, tänkte Mishja när hon låg med skum upp till öronen.
Mishja funderade varför han gjorde det här för henne och kom fram efter någon sekund att han bara tyckte synd om henne. Han gjorde allt det här för att han tyckte synd och han skulle säkert göra allt möjligt innan hon bad honom sluta.
Allt det som han gjort skulle varit en dröm om det varit för tre år sedan, då hon varit förälskad i både han och hans grupp.
Att få skrubba sig ren och tvätta håret kändes otroligt skönt.
Vattnet hade blivit alldeles kallt när Mishja beslöt sig att gå upp. Hon doftade en tvåldoft som hon tyckte luktade fräsch kille.
Mishja drog det stora badlakanet runt sig och stod på det lilla. Medan hon torkade sig stod hon framför handfatet med spegel och en liten hylla. Där inne fanns det bara rakhyvel, rakgelé, after shave, ett par plåster, ett paket värktabletter och en använd tandborste. När hon flyttat på Rakgelén så hittade hon en oanvänd tandborste.
Han har säkert inget emot att jag lånar den, tänkte hon och började borsta med en stark mint tandkräm som stod vid kranen.
Mishja torkade därefter håret och kroppen. Jeansen var lite väl stora och på en hängare så tog hon ett skärp och drog åt byxorna. Den ljusblå bomulls skjortan var även den förstor. Ögonens färg framhövdes av skjortan. Det blöta blonda håret låg vågigt mot axlarna och brösten.
Hon hittade ägaren till kläderna i hans sovrum. Hon vågade sig inte direkt gå in i hans rum så hon stannade vid dörren.
Huset i sig var väldigt litet fast ändå väldigt luftigt. När man kommit in genom ytterdörren kommer man till hallen. Första ingången till höger var gästrummet där Mishja hade sovit och nästa ingång var en stor ingång utan dörrar som var ett vardagsrum som ledde till en balkong. Mitt emot vardagsrummets öppning var köket och lite högre upp var ännu en ingång till ett litet rum med en ganska bred säng och det enda rummet som var välmoblerat. Mitt emot ytterdörren genom hallen rakt fram var toaletten som doftade en ren lukt.
Mishja såg in i Daniels rum, det hade inte varit ofta hon sett ett så tjusigt rum. Det var speciellt på ett sätt även om det inte var särskilt vackert men det hade en härlig aura runt sig. Det utstrålade värme och känsla av att det var någon man som bodde i det.
Gardinerna var vinröda och på fönsterbrädet fanns det inga riktiga blommor, bara platsblommor föruom en liten kaktus. Det var typiskt ungkarligt, kom Mishja att tänka på utan att riktigt veta varför. Kunde verkligen Daniel Mikaelsson vara ungkarl? Han som verkade vara den typen som alltid hade ett fast förhållande med riktig äkta kärlek i bottnen.
Hon gick vidare på rummet, på golvet låg det en lång vinröd trasmatta som sträckte sig från dörröppningen till sängen. Tapeterna på väggarna var i mörkblått och väggarna var nästan kala förutom några målningar i ett par guldramar. De var jag tvungen att kolla närmare, tänkte Mishja och gick fram till dem. Daniel såg ut att sova väldigt djupt men hon trippade försiktigt på tå ändå.
Det var en fin skogsmålning av någon Mikaelsson. Den andra tavlan föreställde en gammal dam och en ung man, antagligen den äldre damens son. Mishja hade träffat Daniels pappa förr och undrade om det var han när han var yngre.
Daniel hade ett skrivbord i hörnet av rummet och där stod ett fotografi på någon med långt mörkt hår. Kanske var det den flickvännen han hade, kanske trots allt var han inte ungkarl och hoppade från tjej till tjej.
Hon kände sig tvungen att ta sig en närmare titt på fotografiet. Tydligen hade hon blivit lite för nyfiken på Daniel än vad hon räknat. Rummet var mörkt, persiennerna var halvt nere och det regnade ute. Plötsligt kände Mishja den känslan hon inte känt på evigheter, tacksamhet. Hon kände sig tacksam att hon fick vara hos Daniel.
Hon tog upp fotografiet i ramen och studerade vidare på det. Det kunde inte vara hans flickvän, för det var hans syster. Hon var ett par år äldre än Mishja och hade gått i samma skola som henne innan allt hände.
Mishja hade verkligen längtat efter gymnasiet, efter att få gå ut och bli undersköterska. Det hade varit en utav hennes högsta drömmar. Den andra drömmen var att hitta en kille lika snäll som Patric L. och en kille lika snygg som Marcus att gifta sig med och skaffa en massa barn. Men det går ju inte nu. Inte skulle en kille vilja ha mig längre, tänkte Mishja. Jag var ju bara ett gatubarn med vass och spydig tunga och ingen skulle vilja ha en flicka med en så mager kropp. En flicka som var lika rik som en groda och som var smutsig.
Tänk vad annorlunda allt kunde ha blivit om hon hade följt med sin mamma, pappa och bröder till Skara. Hon önskade verkligen att hon följt med dem så att hon aldrig upptäckt hur dåligt man kunde få det. Hon längtade även efter att få höra sina tre små brorsor bråka. Ljudet av hur jobbiga de kunde vara hade bleknat och hon kunde knappt komma ihåg hur de såg ut. Hon höll fotografiet nära bröstet och ställde sig vid fönstret för att titta ut i det dystra vädret. En typiskt augustidag var vad det var. Hon hatade augusti, enbart för att hennes familj omkom i den månaden. Det var den tredje idag och det innebar att det bara var nästan två veckor sedan som det var på pricken tre år sedan jag rymde och började leva i det fria.
Hon mindes så väl mina bröder, inte genom utseendet utan att hon kom ihåg vad de sa och att de bråkade. Hennes mamma och pappa gnatade på dem att de skulle lugna ner sig för annars skulle de inte åka över huvudtaget.
Hennes far hade haft en vit tröja med ett märke vid halsen och ett par jeans. Hennes mor hade haft på sig en solklänning i grönvitt rutigt. Hon hade sett annorlunda ut med den på, avslappnad och inte lika sträng som vanligt.
Mishja hade bara längtat tills de hade åkt så hon kunde ägna sig åt andra saker. Men nu, högst av allt skulle hon göra vad som helst för att de skulle ha stannat hemma eller stannade åtminstonde en liten stund till så att hon kunde fått lite mera minnen om dem. Speciellt bröderna, tänkte Mishja. Jag saknade dem otroligt mycket, förr när jag levt med dem hade jag gråtit och bett dem skicka dem till internat för att jag inte klarade av dem. Jag älskade var och en av dem lika mycket och jag vet inte vad jag skulle göra om de inte hade levt ihop med dem innan.
När minnena flög upp en för en började tårarna rinna automatiskt efter varandra.
Sen hon träffat Daniel hade hon känt sig så sårbar att hon bara velat sjunka genom jorden, hon hade även känt skam som inte gjorde det bättre. Plötsligt kände hon att hon bara ville lägga sig brevid Daniel och vänta tills han vaknat och berätta för honom om vem hon egentligen var. Inte för att hon vet vad det skulle tjäna till men hon skulle bara vilja att han visste om det. Det kändes som det rätta att göra. Men vad skulle jag göra om han bad mig att får hjälpa mig till en familj?, tänkte Mishja Jag skulle antagligen rymma igen. Kanske ta mig över till Danmark och försöka skaffa mig ett jobb.
Hon tittade på sängen igen och märkte att Daniel inte sov längre. Han satt spöklikt i sängen och tittade på henne.

Kapitel 5

Hon sörjde. Antagligen för att det snart är tre år sedan hennes familj dött.
När han upptäckt henne med fotografiet i handen på min syster kunde han inte ta blicken från henne. Hon hade utgett sådanna uttryck att han mycket väl kunnat gråta han själv.
Och nu när hon stod med tårarna på kinderna och höll fotografiet så nära bröstet som möjligt stirrade hon bara in i hans ögon med ett förvånat ansiktsuttryck.
- Berätta för mig. sa han i en mjuk lätt ton.
Hon torkade bort tårarna och vände sig mot fönstret igen.
- Vad vill du att jag ska berätta om? sa hon i vanlig ton.
- Jag vill att du berättar vad som hände med din familj, Åse.
Han väntade sig en reaktion och det fick jag.
Hon hoppade till vid namnet och stirrade arg in i hans ögon. Hennes ögon skiftade mellan att vara arga och att vara sorgsna. De blänkte som de vackraste diamanterna i världen och det långa håret låg så graciöst på brösten. Händerna var knutna vid sidorna och fotografiet på hans syster låg på golvet.
- Hur visste du? Hur länge har du vetat? sa hon i en sansad ton.
Han nickade att hon skulle komma å sätta sig men hon stod kvar. Han längtade så att få hålla om henne för att veta att då kommer hon inte att börja springa oförbrett bort från honom.
När han inte sa något verkade det som att hon kände sig pressad att säga något till honom.
- Jag minns det inte så starkt längre. Hon tystnade. Det var den 16 augusti och mamma, pappa hade planerat att vi skulle på semester till Skara. Jag ville så lite följa med och jag berättade det för mamma och hon blev inte sur. Jag fick lov att vara hemma ensam den dagen. Mina bröder, jag hade tre, ja de höll på som vanligt, de bråkade och gapade så att jag trodde att jag skulle råka ut för ett migränanfall. Jag gjorde allt för att schasa iväg dem så att de skulle åka tidigare än planerat. Jag ville vara hemma och ägna mig åt mina egna saker. Hon tystnade. Hon stod nu lutad mot väggen och tittade ut genom fönstret. - När jag var hemma så ville jag vara ensam så jag drog ur sladden ur väggen för telefonen och stängde av mobilen. Alla möjliga saker som var onödiga stängde jag av och la mig ner för att njuta av några böcker, en godisskål fylld med godis och härlig musik. I sängen skulle jag ligga hela dagen och äta godis och höra på radio. Jag hade det riktigt mysigt ända tills på kvällen då jag kände något inom mig. Jag kände dem dö!
Hon tystnade helt och började gråta intensivt. Hon gled ner med ryggen mot väggen och satt med huvudet i knäna med armarna runt huvudet.
Han skyndade mig upp ur sängen och fram till henne där han satte sig bredvid henne på knä. Hon skakade häftigt och han kände att han var tvungen att ta henne i sina armar. Han bar henne och la ner henne på sin säng. På momangen kröp hon ihop som en boll och han la mig bredvid henne och kramade om henne.
Han kände sig tvungen att hjälpa denna vilsna flickan som han hade i sin famn.
När hon slutade skaka och gråta sa hon:
- Jag fick feber och tog en massa tabletter för att febern skulle gå ner och det kändes precis som om att det var djävulen som straffade mig för att jag skickade iväg dem på en semester för att dö. Jag ville inte att de skulle dö, jag hade ju ingen aning om det men det var ju ändå mitt fel. Det var därför jag bestämde mig att rymma. Jag hade hört då att det var många barn som kom till familjer som våldtog dem eller misshandlade dem och dit ville absolut inte jag åka. Så jag tömde sparkassorna i huset och tog dem med mig, samt en väska fylld med nödvändiga saker som jag väntas ta med till Skara för att det inte skulle verka misstänktsamt. Sen gav jag mig av och nu har djävulen verkligen gett tillbaka sin hämnd på mig.
Det tog ett tag innan hon pratade igen. Hon andades häftigt och tog tag om hans hand. Hon var varm och svettig.
- Jag dödade min farmor. Min farmor hade levt nu om inte jag hade rymt. Alla trodde att jag var med i bilolyckan men det var jag inte. Tror du på mig, att jag är den riktiga Åse?
Hon såg förtvivlat upp i ögonen på honom och det syntes i blicken att hon själv var osäker om hon verkligen var Åse. Han visste att det var hon och därför hade han ringt till värmland och sökt hennes bästa kompis Monica. Monicas mamma Lisa hade han pratat med och hon trodde inte att Åse levde. Monica själv hade tuppat av när han berättat att Åse var levande och att hon bodde hos honom. Det hade tagit honom åtskilldiga samtal för att få tala med någon annan i familjen. Han hade övertygat dem att det var Åse som bodde här hos honom och att han skulle genom att ta med henne till en vårdcentral och ta ett blodprov för att bevisa att det var Åse. Lisa hade bett dem komma om en vecka. Då skulle familjen vara beredda för att välkomna henne. De skulle lova att ta hand om henne tills hon klarade av att leva ensam om hon så önskar sig.
- Åse, det var inte alls ditt fel! Det måste du veta, det var ingens fel att de dog. Du kan inte hjälpa det. Jag har ordnat så att du kommer att få en trygg plats att bo på.
Skräcken i hennes ögon skrämde tillochmed honom. Hon måste vara livrädd.
- Minns du Monica? Hennes familj kommer att ta hand om dig. Lisa berättade att när du var yngre att du tyckte väldigt mycket om småbarn och att du tyckte om Margot extra mycket. Skulle det inte vara roligt att träffa dem igen? Återvända till den andra världen?
Åse sprang ut därifrån helt oförbrett och Daniel hann inte ens röra en fena innan han hörde balkongdörren slå igen. När han sprang efter till balkongen kunde jag inte se en syn av henne.
Han hoppades bara på att hon skulle komma tillbaka. Nu var det upp till henne att bestämma.
Hela dagen satt han bara helt apatisk och tittade in i väggen. Han fick panik och ångest om det hade hänt henne något. Daniel kände att han var tvungen för att vara lugn att ha henne i sin närhet. Allt som var kvar nu var att vänta.

Kapitel 6

Kanske var det dags att återvända till den andra världen. Det kunde ju ha sina goda sidor. Men var jag verkligen redo att återvända? Jag hoppades verkligen det.
Hon tänkte och senare nickade hon.
Tio minuter senare stod hon på Daniels veranda och knackade på dörren tills Daniel öppnade. Det var mitt i natten och Daniel sov antagligen. Det hade gått flera dygn sedan hon lämnat honom och hon längtade redan tills hon fick träffa honom igen.
- Jag vet att det kanske verkar skumt att jag säger det här men jag vill faktiskt återvända till den andra världen, sa hon när han öppnade dörren. Jag gillar att vara ren och ha något över huvudet. Ha en säng. Kunna äta vilken mat man vill.
Hon log för en gångs skull och fortsatte att rabbla upp saker som hon tyckte var bra med att återvända. Men han visste att hon hade tvivel kvar om vad som kommer att hända.

Jag antar att jag fann min plats här i världen genom Daniel. Men hur det kommer att fungera får vi se...

Åsa

Skriven av: Åsa

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren