Åskväder

ÅSKVÄDER

– Kan du skicka flingorna? Frågar mannen i huset sin hustru vid frukostbordet en helt vanlig måndagsmorgon i början av 1980-talets Sverige.

Hustrun skickar flingorna medan sonen i familjen slår skeden i bordet så att filen kladdar på bordet, men pappan stryker honom över huvudet samtidigt som han ler och torkar bort den utkletade filen med ett hushållspapper. 'Paul har alltid varit en bra far, har aldrig varit arg på Levi, och aldrig på mig med heller för den delen. Synd bara att han inte är hemma oftare” tänker hustrun. Med andra ord är allt som vanligt denna morgon hos denna familj i Sverige. Dagarna skulle komma att flyta förbi enligt ”svensson-mallen” med hämtning och lämning på dagis, arbete, lagning av mat och disk medan årstiderna avlöste varandra. Den ovannämnda maken och fadern i huset arbetade som styrman och hade just flugit tillräckligt många timmar för att kunna avancera till flygkapten. Han hade nu fått fyra streck på axelklaffarna på sin uniform och också bytt sida på flightdeck från höger till vänster. Förutom mer sträck på sin uniform och mer ansvar på jobbet blev familjen nu ännu mer ekonomiskt stabil än den någonsin varit. Pojken överröstes med leksaker, men mest av allt så överröstes han med det viktigaste av allt- kärlek.

Solen sken till synes alltid över denna familj, men en dag kom regnet. Det kom lika oväntat som regn kommer från en molnfri himmel och då väderleksprognosen visat stora solar på väderkartan i tv kvällen före. Regnet kom inte på en gång utan först blev det sol och regn samtidigt, vitterväder som det heter. Skenet försökte hållas uppe i familjen och fasaden putsades noggrant, men sedan hade tillräckligt många stenar fallit från den så att den rasade och åskväder och spöregn följde mannen och hustrun emellan. Mannen som varit navet i familjen och hållit ihop den ekonomiskt medan frun varit hemma med sonen bestämde sig en dag för att lämna denna familj. Men att valet var svårt ska ingen misstro honom om. Han ställde sig vid sin sons spjälsäng, klappade sonen på huvudet och tog av sig sin klocka och sade sedan:

- Den här får du vara försiktig med för det är en klocka av märket Rolex och den är värd en del. Men den har gett mig tur. Det var den som jag hade på mig då jag kolliderade med ett stridsflygplan under min första anställning. Jag hoppas att den också ska ge dig tur, för jag önskar dig allt gott.

Han lade klockan på byrån som stod bredvid sonens spjälsäng.

Pojken växte upp och hade många frågor om sin far. Han visste att han var pilot och fick redan i tidiga barnaår ett stort intresse för flyg. Hans drömyrke var såklart att bli pilot. Klockan som hans far lämnat bar han alltid på sig. Vid 19 års ålder spräcktes glaset i ett fylleslag, för pojken var vuxen nu. Men han lagade glaset redan nästa dag hos en urmakare, för klockan var han rädd om. Urmakaren berömde klockan och tyckte att den var mycket fin. Det gick bra för pojken både i skolan och i övrigt med livet. Han fick tillräckligt bra betyg för att bli antagen på pilotutbildningen. Fysiken och de rätta förutsättningarna hade han också, kanske hade han ärvt den av sin far. Under hela tiden hade han systematiskt sökt efter sin far utan att hitta honom. Detta tyckte pojken var mycket tråkigt, speciellt den dagen han fick beskedet att han var antagen till pilotutbildningen. Då hade han velat bli gratulerad av sin far. Han antog också att hans far skulle vara mycket stolt över honom om han vetat att hans son också skulle bli pilot.

Pojken började CPL utbildningen ett år efter studenten där man får behörighet att köra ett enmotorigt flygplan ensam. Han gillade att flyga mycket, speciellt var det fint att få se jorden uppifrån och man fick ofta vara med om många fina naturfenomen. Att flyga i solnedgång var särskilt fint och att se regnbågen som rund var en ny upplevelse. Dessutom var hans klass ett härligt gäng. Då han skulle gå vidare till CPL utbildningen som innebär att man får vara styrman i lätt luftfart skulle alla i klassen göra en lämplighetsintervju och några andra tester på en anläggning i södra Sverige en höstdag i oktober. Pojken blir hänvisad till ett datum och en tid på anläggningen. Då datumet anländer möter en man honom på anläggningen och ber honom att följa med till ett rum. De går in och mannen börjar ställa frågor. Pojken tycker att mannen tittar konstigt på honom, nästan lite otäckt. Han tycker också att mannen är okoncentrerad och inte så fokuserad på frågorna utan han frågar b la frågor gällande vad pojken gjorde i helgen. Sedan säger han nedlåtande saker om pilotyrket:

– Du är väl medveten om att du får offra mycket? Att flyga är ett sätt att leva. Jag tappade bort, mig själv och min familj då jag var borta från dem så mycket i arbetet, d vs det blev många nätter på hotell etc. Min fru gjorde ett jättebra jobb och tog hand om vår fine son medan jag tänkte på karriären. Jag lämnade dem, men ångrade mig redan första året, men då vågade jag inte söka upp dem igen.

Mannen frågar vidare om det är bra med pojkens familj. Pojken säger att det är bra, men att han saknar sin far som inte funnits i hans liv sedan tre års ålder.

- Vad skulle du vilja göra med din far? undrar mannen.
- Nej, inget speciellt, bara fika med honom eller något liknande, och kanske ge tillbaka klockan jag fått av honom om han vill ha den tillbaka.

Mannen ställer ytterligare några frågor, nu om själva pilotyrket och om hur pojken upplever det att vara i luften. Så var intervjun slut och pojken bestämmer sig för att ta några mackor innan det är dags för de fysiska testerna.

- Var är fikarummet? frågar pojken mannen i rummet.
- Det ligger 2 trappor upp, säger mannen medan han knappar på datorn.
- Pojken reser sig från stolen och tar på sig jackan och ska just gå ut genom dörren.
- Du, vänta, säger mannen… ska du inte vänta på din pappa? Du ville ju fika med honom, och han vill gärna fika med dig också. Han ska bara logga ut från datorn…

Senare i livet gick det bra för pojken. Han avslutade pilotutbildningen bara några veckor efter att han träffat sin far den där dagen i oktober. Han insåg då att flyga inte varit ett intresse utan ett sökande. Han utbildade sig istället till psykiatriker. Klockan fick han förresten behålla, men den ligger nu i en låda. Nu har en annan klocka. Han behöver den inte som ett minne av sin far, honom har han nu bra kontakt med, både via telefon, men även dagligen då han ska lämna över barnbarnen som hans far brukar passa om dagarna. Och det bästa av allt är att är att barnbarnen numera passas i farmor -och farfars gemensamma villa. Solen hade återigen börjat skina över denna familj som dessutom hade utökats. Ett stort högtryck hade dragit in över landet och det hade kommit för att stanna.

Skriven av: Eva-Lotta. P.