Åteln

Harald hade ställt väckarklockan på halv sex, men strax före fem vaknade han av att Pers katt lekte med gardinsnöret. När katten såg att Harald rörde på sig försvann den ut i köket som ett streck.
'Jag undrar jag om den kommer att trivas', suckade Harald, medan han lite morgonstelt reste sig ur sängen och stapplade fram till fönstret.
'Tretton grader', konstaterade hann torrt. Där utanför lyste månen nästan full på nysnön som fallit dagen innan. 'Det kunde ha varit värre!', tänkte Harald medan han började klä på sig. En lång och mödosam dag väntade!

När han kom ut i köket satt katten framför vedspisen och tittade uppmärksamt på honom. Den hade ätit upp sardinerna den fått kvällen innan, men det fanns lite torrfoder kvar på tallriken.
'Vill du gå ut?' Harald hörde hur rösten lät skrovlig - det blev ju inte så mycket pratat nu sedan Per...
Han avbröts i funderingarna av att katten strök sig mot hans ben, och Harald lät den gå ut för att möta januarimörkret.
'Spring nu inte hem!', ropade han efter katten, men den hade redan tagit sikte på fågelbordet.

'Hem, ja', muttrade Harald medan han hällde upp kokkaffet och högg in på det grova brödet med hushållsosten. 'Undrar vad kommunen skall göra med Pers koja? De river den väl förstås, men då måste han ju dödförklaras först!'
Harald skakade på huvudet i resignation över att just han hade blivit inblandad i detta. I förrgår hade han som planerat kört ner Pers gamla Saab till hamnen och parkerat den där. Han hade haft handskar på sig för fingeravtryckens skull, och varit noga så att ingen skulle se när han ställde ner bilen. Innan Harald lämnat Saaben hade han lagt Pers självmordsbrev på framsätet. Igår hade han hört på radion om försvinnandet, och att inget brott misstänktes ligga bakom det.

Harald hann äta en stor portion gröt också, innan han klädde på sig den vita snödräkten. Han förstod att det var viktigt att ha ätit ordentligt för att orka genomföra det han nu stod inför! När han gick över gårdsplanen på väg mot vedskjulet såg han kattens spår i snön. De gick spikrakt åt Pers koja till.
'Ja, kattfan lär väl snart fatta att det är slut där!', tänkte Harald dystert, medan han låste upp dörren till vedboden. Trots att han visste vad som väntade därinne rös han till när han såg konturerna av kroppen under det vita plastöverdraget på pulkan.
'Nu du Per väntar den sista färden!', suckade Harald, medan han spände fast pulkan efter sig.

Skidorna var välvallade och pulkan med Pers kropp vägde inte mycket, men backarna upp i bergen var sega, så Harald fick stanna och pusta ut med jämna mellanrum. Han såg på klockan att han skulle nå fram innan dagsljuset kommit, något som var av största betydelse. Uppe vid den gamla kvarnruinen hörde han en pärluggla signalera mot månen. Han log för sig själv.
'Det där skulle Per ha gillat!', tänkte Harald, när han satte sig på den gamla trappan till kvarnen för att vila sig lite. Medan han stoppade pipan kunde han inte låta bli att tänka tillbaka på sin bekantskap med sin enstöring till granne. Per hade kommit med ett arbetslag för att hugga timmer för snart tio år sedan, och när arbetet var klart och de andra åkt hem hade Per blivit kvar. Han skulle snart gå i pension, och hade köpt sin lilla koja som då hade stått tom några år. Per fick snabbt rykte om sig att vara en tvär eremit. Men när Harald hade blivit änkeman började Per att titta in allt oftare. Harald hade tappat räkningen på alla schackpartier de två hade spelat och alla konjaksgroggar de hade druckit framför brasan i spisen. Per lånade gärna lite böcker med sig hem också, bland dem en bok som han ville behålla. Den handlade om traditioner hos olika indianstammar, och snart hade han bett Harald att låna hem lite andra indianböcker från biblioteket.

En kväll några månader senare hade Per med sig en bok hem till Harald. Han hade brett ut den över schackbrädet, och pekat med darrande pekfinger på en teckning.
'Så vill jag också ha det när det är slut!', sade han bestämt. Harald tog på sig läsglasögonen för att granska bilden. Den föreställde en död indian som låg på en träställning.
'Man matar örnarna med honom!' Pers röst darrade av upphetsning. 'Och så vill jag ha det också!'
Harald såg förvånad på sin granne, men nej, han skämtade inte!
'Och hur har du tänkt dig att man skall lösa det då?', frågade Harald sarkastiskt. 'Skall begravningsbyrån lägga ut dig på kyrkogården?'
'Nej, du skall göra det!', sade Per lugnt. Harald skrattade högt.
'Ska jag?', skrockade han. 'Hur då?'
'Du skall lägga ut mig på Sörmossen', förklarade Per. 'Du får dra dit mig på kälke!'
'Jaha', svarade Harald. 'Och om du dör mitt i sommaren då?'
'Det gör jag inte', svarade Per med fortsatt lugn stämma. 'Det där går ju att ordna...'

Han reste sig upp och knackade ur pipan mot kvarnruinens vägg. Nog hade Per ordnat det alltid! När Harald inte hört av honom på några dagar hade han tagit en sväng till kojan. Per hade hängt i en björk utanför ytterdörren. På köksbordet låg en maskinskriven lapp där Per påminde om sin indianbegravning, samt hur det hela skulle arrangeras så att myndigheterna inte lade sig i. Harald reste sig.
'Jävla Per! Jävla, jävla Per!', skrek han, och var nära att sparka till pulkan. Istället stakade han iväg i ett ursinnigt tempo, och inte förrän efter tio minuter slog han av på farten. En halvtimme senare var framme vid Sörmossen.

Harald arbetade så snabbt han förmådde. Han välte av åteln, som han nu föredrog att kalla Per, för det var ju vad han ville bli - en åtel! Snabbt rev han av plasten från kroppen, och först nu förmådde han sig att skära upp repet kring likets hals. Så låg han då där, Per, naken och utlämnad till himmelens örnar, men ändå märkligt oåtkomlig. Harald svepte av sig mössan och knäppte händerna, men kände sig bara löjlig. Han ryckte på axlarna och begav sig hemåt, i sällskap med det första gryningsljuset.

I Pers papper hade det funnits order om att Harald inte fick återvända till Sörmossen förrän efter fyra dagar. Harald brydde sig inte om att ställa klockan, utan vaknade av ett svagt gryningsjus på fjärde dagens morgon. Han lyfte ut katten, som oväntat hade återvänt från Pers koja. Kylan hade givit med sig, och det skulle nog rent av bli dagsmeja, men skidföröret gick det inte att klaga på ännu så länge. Redan när han kom i kanten på mossen såg Harald den bloddränkta snön, och åteln bestod mest av slamsor och ben. Men något som tydde på örnbesök fanns det inte - däremot verkade räven ha fått sig några rejäla skrovmål.
'Undrar vad indianerna ansåg om rävar?', funderade Harald medan han stod och tittade på kadavret. 'Det nämnde du aldrig, Per!'

Först en bit på hemvägen släppte den anspänning Harald samlat på sig, och han kände hur en tyst gråt arbetade sig uppåt från mellangärdet som en alpinist på isvägg. Den snabba isbildningen i ögonen gjorde att han först inte såg vad som hänt på ängen utanför huset medan han varit borta. Men när han blinkat några gånger kunde han följa kattens fotspår ut på åkern, fast ungefär halvvägs upphörde de, och ersattes av avtryck i snön av ett brett vingspann och en liten blodfläck.
'Det var en jäkla örn till att vara kräsen!', tänkte Harald, medan han ställde skidorna mot husväggen.

Skriven av: Ptr