Återbud till Döden(Die Inn)

Det är snart en vecka sedan
jag checkade in på det nya hospicet Die Inn .
I receptionen tog den blonda svala emot med proffesionell medkänsla.
Jaså…...det är dag nu?
Ja.
Finns det legitimation?
Tyst halar jag fram ID kortet men stoppas av hennes huvudskakning.
Vi måste ha passet.
Passet?
Nya Eu-Regler.Ock ....man kan ju säga att du gör en sorts resa?
Jag rotar runt i den lilla ryggsäcken tills jag kan hala fram det efterfrågade dokumentet.
Får fram mina två läkarremisser på samma gång.
Hon granskar dem utan kommentarer.
Är du medlem i 'Rätten till vår död?'
Ja hur så?
Alla medlemar har en liten rabatt,svarar hon.
Ifall jag har med mig medlemsbeviset?
Ja,det bör ligga i mitt livstestamente någonstans.
Mycket riktigt.


Den blonda rynkar pannan.
Du har inget intyg från din präst?
Jag svarar nästan skamset att det blir nog svårt för jag är inte medlem i någon kyrka.
O inga andra hm ... …andra likvärda sammanslutningar. Kanske human etiska föreningen?
Jag skakar på huvudet.
Så lyser jag upp.
Jo.Jag är hedersmedlem i Rödkulla kollektivet i Skåne och dom sysslar både med häxor o naturmedecin.

Utmärkt!Be dom maila en rekommendation.

Väl inskriven för den obligatoriska ångerveckan sjunker jag ner på sängen i det trevliga lilla rummet som påminner om alla de billiga pensionat jag bott på under mina resor i sydligare länder.

I den lilla bokhyllan finns blandad lektyr.Av gammal vana granskar jag titlarna.
Hedebys ”Rätten till vår död ”är förstås obligatorisk läsning här,men jag hittar också andra intressanta titlar:
Peter Nolls 'Den utmätta tiden' o Birgitta Eks 'Plötsligt så nära'
Elisabeth Kublerl- Ross, givetvis.
Hittar till och med Furbergs 'Tankar om döden' längst ner. På hyllan,inklämd mellan Ekners 'Efter flera tusen rad' och 'Till minne av Mari.'
Men de har ingenting här som jag inte redan läst både en och flera gånger.

Veckan här har snabbt flytt sin väg i under djup depression.Vårarna är alltid värst.
När naturen förbereder sig på livet och allt är så ljust o glatt blir kontrasten till mörkret i själen en sorts kulturchock.
Men nu är det snart över.
Inga mera sömnlösa nätter som känns långa som år medan den trötta,allt mera värkande kroppen skriker efter sömn.
Inga mera hemska uppvaknanden,där jag vaknar vettskrämd innan jag fattar att jag väckts av mitt eget skrik!
Inga mera bakfyllor med hjärtfladder efter nätter då ångesten spätts ut med vin.
Äntligen slut på ungarnas ängsliga frågor.
'Törs vi resa ifrån dig nu? Klarar du dig? Hur mår du egentligen.?
Och barnbarnet:” men varför ligger du hela dagen,farmor? Är du förkyld?”

SÅ skönt att allt snart är över.
Jag har levt färdigt
Nu ligger jag här och summerar de goda ting livet har medfört under de friskare perioderna.
Barndommen och de tidiga tonåren är det bäst att glömma med alla svek,övergrepp o hemlöshet Och den skrämmande ensamheten.
Men senare:Barnen,förstås. Ock Kärleken! Kärlekarna, faktiskt!
Alla resorna.
Musiken o teatern!
Allt underbart som jag har läst!
Få saker kan mätas med kärleken till alla böckerna jag läst,för den kärleken har alltid varit besvarad.
Men ibland går all energi åt bara till att balansera ångesten!
Jag är så trött,så trött.

Hittar knapparna till internradion och tonerna av ett mäktigt reqiem fyller rummet.
Snabbt byter jag till kanalen märkt populärmusik och Sinatras sammetsröst förkunnar att 'the end is near' My Way,förstås. Jag stänger av.



Jag har förvisso haft mycket att glädjas åt.
Men när depressionens sega gråa filt nästan kramar luften ur lungorna eller när panikångesten får mig att bara gå...rätt ut i skogen o lägga mig i snön,som i vintras!
Då vill jag bara inte mera.
Jag har ju gjort mitt.
Barnen är vuxna och arbetet är ett avslutat kapitel.

En sköterska klädd i hospitses rogivande blå färg uppenbarar sig i dörröppningen,och till min förskräckelse känner jag igen henne:
Syster Berit!
Har hon börjat arbeta här????
Otänkbart!
Jag drar täcket över huvudet och hoppas att hon inte känner igen mig.
När hon närmar sig sängen låtsas jag sova.
Förgäves.
”Jag vet att det är du”,säger hon stilla ,”du har ju tid i morgon förmiddag!”

Helvete! Vad vill människan?

Tyst sätter hon sig i den lilla fotöljen bredvid sängen ,den som är till för de anhöriga som vill 'hålla handen' under den sista resan.

”Varför tog du en förmiddagstid?” undrar hon till slut
Jag vänder mig demomstrativt mot väggen .

”Du har ju alltid velat resa i gryningen”,fortsätter hon utan att låta sig bekommas av mitt tvära sätt.
”Vargtimmen var fullbokad veckor framåt”,mumlar jag till slut.
”De har dödsäsong här!
Högsäsong menar jag!”
????????
Ja,alla vår depressioner gör att det alltid blir kö så här års..
Det blir tyst länge.Så säger Berit.:
””Har du varit på torpet i vår?
”Nej”.

”Varför inte.?”
”Vem bryr sig!”
”Du planterade ju hundratals lökar i höstas så jag tänkte att…”.
Nej……jag bryr mig inte!

”Är fågelholkarna bebodda i vår?”
”Skiter jag i!”
Tystnad.
” Det var ju ändå du som lät sätta upp dem.”
Då ja.
”Är inte flickorna på väg hem så här års.?”
Ock?
”Längtar du inte efter dem?”
”Ikke.”
”Nu ljuger du!”
Kanske lite! Eller mycket,förresten.Men i det här skicket…..

”Ditt tillstånd kan förbättras”.
Jo visst ..En ny respit,och sedan dubbelt värre.
Tack men nej tack!.

Jag blundar och börjar snarka lite lätt men demonstrativt.
Nu får hon väl ge sig ändå.!!
Mitt liv är väl för helvete mitt eget?

Hon verkar ha läst mina tankar för svaret kommer promt.

”Dit liv är en gåva,som du ska förvalta”.

”Har aldrig bett om den gåvan”.

”Men du har fått den ändå.

Medges.

”Ditt liv är heller inte din ensak.!”
”Inte?”
”Ingen människa är en ö.Dtt liv ingår i dina barns liv,t.ex”.

”De har det bättre utan mig.När jag krisar är jag bara till besvär.”
”Jo…...men dessemellan?”
Jäkla människa att vara envis.
Man kan nästan ta på tystnaden i rummet.
Jag tänker inte bryta den.

Så hör jag Berits lågmälda röst:
”Får jag läsa lite för dig?”

Läser hon Biblen nu så stryper jag henne.

Men hon börjar läsa en välbekant text:
'Du ska alltid tänka.:jag är här på jorden bara en gång! Jag kan aldrig komma hit igen!
Ta vara på ditt liv! Akta det väl! Slarva inte bort det!
För nu är det din stund på jorden!'
Den döende Sigfrids ord i Mobergs 'Din stund på jorden.”
Lång tystnad.
'Moberg dränkte sig' säger jag till sist,
nästan trotsigt.
.
'Det var tvunget' skulle han själv ha svarat,”säger Berit och för första gången hör jag att hon talar en mjuk småländska,som får Mobergs repliker att ligga väl i hennes mun.
Han var döende.
Jag vet. Jag vet.

”Grävligshonan under stenfoten.Tror du hon har ungar i år?”

Jag försöker sätta mig upp men är för intrasslad i filten.
Kämpar och kämpar ock..
Vaknar med ett ryck!
Det är mörkt i rummet men jag hör Bamses tunga snarkningar….han måste ligga på rygg igen!Knasig hund.Tänder sänglampan och Mobergs 'Din stund på jorden' ramlar ner på golvet.
Jag minns nu att jag lade in ett långt inlägg i dödshjälpsdebatten på 'tyck till' som svar åt syster Berit innan jag lade mig att läsa .
Vilken underlig dröm.
Om grävlingshonan kanske har ungar i år?
Jag får nog planera en tur till torpet efter påsk!

Skriven av: Tintomara