Publicerat
Kategori: Novell

Återfödelsen

På en stor kulle, intill en liten stad och till stor del omgiven av skog, låg ett slott. Här bodde rikets konung och hans hov. Det var inte regeringssäte i modern mening, utan utgjorde närmast toppen av en feodal samhällspyramid från 1200-talets Europa.
Slottet gav ett överväldigande intryck, inte för att det var ett arkitekturiskt mästerverk, utan för att det tycktes ha vuxit fram genom ständiga nybyggnader över århundradena likt en bakteriekoloni.
Trots att det inte var strategiskt placerat var det välbefäst. Det behövdes, för det största hotet mot konungen utgjordes av hans egna vasaller. Men samtidigt gav slottets mörka, kalla murar intryck av att försöka hålla någonting instängt.
På slottets stenbelagda gård stod ett kompani uppställt i två linjer. Mellan dem stod rikets konung, Carolus X, en lång man, och framför honom knäböjde en gardessoldat. Det var en befordringsceremoni.
”Res dig”, sade kungen.
Mannen reste sig och visade att hans längd överträffade konungens, men undvek att se kungen i ögonen. Kungen fortsatte:
”Gardessoldat Jakob av Gelbwald, för att tappert ha tjänat riket, utan tanke på egen vinning, genom dina hjältemodiga insatser i kriget mot hedningarna, befordras du till kapten inom det kungliga gardet. Accepterar du denna förpliktelse, med både dess ansvar och förmåner?”
Jakob av Gelbwald var en krigshjälte, i ordets verkligaste bemärkelse. I det senaste kriget hade han först på egen hand räddat tusentals soldater ur ett bakhåll. Detta hade gett honom en enorm tro på sig själv och han hade fått blodad tand. Han gick ut i strid med större iver än någon annan, hundratals föll för hans hand och soldater följde honom utan att tänka. Kriget blev hur som helst en ärorik och, till Jakobs besvikelse, kort affär för riket.
Utan att höja blicken svarade han med tom röst på kungens fråga:
”Ja, ers majestät.”
Kungen log mot honom och sade:
”Dessa män lyder nu under dig.”
Soldaterna börja slå med sin vapen mot sina sköldar, en militär motsvarighet till att applådera. Kungen vände sig om och började gå mot porten till centrala slottsbyggnaden. Först nu höjde Jakob blicken och såg efter konungen.
Hans ögon brann av hat.

Kungen återvände till sitt tronrum. Kardinal Fridmund, en liten, senig man klädd i svart stod upprätt på golvet något till höger en bit framför tronen.
”Så han är kapten nu?” sade han.
”Ja”, svarade kungen medan han slog sig ned på tronen. ”Bra karl det där. Påminner om mig själv när jag var ung.”
”Det är vad som oroar mig”, sade Fridmund.
Kungen vände sig mot honom.
”Tror du att han vill erövra tronen?”
”Det drömmer alla om.”
”Du också, Fridmund?”
”Nej. Jag har varit med dig hela din regering. Jag vet lika väl som du att den inte är något att ha.”
”Sant”, suckade kungen. ”Men varför oroar han dig så mycket?”
”Han är en Gelbwald.”
”Gelbwald… inte son till den Gelbwald, va?”
”Vet du någon annan Gelbwald?”
Några sekunders tystnad följde. Kungen sade sedan lågt:
”Vad kunde jag göra? Han var i vägen. Det var han eller jag.”
”Du blev kung genom våld. Nu får du ta konsekvenserna. Om du inte visste det innan, har du bara dig själv att skylla.”
”Det behöver du inte tala om för mig!” fräste kungen. ”Men jag hade rätt till tronen! Till skillnad från den där usurpatorn. Mina förfäder innehade tronen i hundra år. Jag tog bara tillbaka som rätteligen var mitt!”
Tror han verkligen det, tänkte Fridmund. Nej, det gör han naturligtvis inte. Bara romantiker tror på sådant. Många saker finns att skylla kung Carolus X för, men att han skulle vara en romantiker är inte en av dem.
”Ja, ers majestät.” sade han.
”Jag borde ha dödat honom för länge sedan. Nu är det för sent.”
”Du kunde inte ha vetat att det skulle bli så här. Det kunde ingen.”
”Jaja… Håll ett öga på honom. Vi kan bara avvakta.”
”Ja, ers majestät.”
Tystnad följde. Kungen satt djupt nedsjunken i tronen och stirrade på ingenting.
”Det här påminner mig om en sak”, sade Fridmund till slut. ”Några adelsmän skickar sina söner hit för, hmmm, utbildning.”
”Verkligen?”
”Du förstår väl varför dom kommer hit egentligen?”
”Jag hoppas det.”
”Hälften av dem kommer hit för att spionera åt sina fäder.”
”Ska jag förbjuda dem att komma?”
”Nej, nej. De är mycket farligare hemma. Här kan vid göra vad vi vill med dem.”
En ny paus. Kungen sade sedan:
”Jag tror att jag skulle ha varit död för länge sedan om det inte vore för dig, Fridmund.”
”Jag är bare en tjänare.”

Utanför började det bli mörkt. Jakob hade inte rört sig ur fläcken. Han stod lutad mot sitt spjut och stirrade mot porten där kungen försvunnit som en vansinnig. Hans första handling som kapten i gardet hade varit att ge mannarna order att gå och dricka mer än de kunde tåla. En var fortvarande kvar: Hans barndomsvän, främste kamrat och närmaste man i gardet, Fenix kallad.
”Mår du bra?” frågade Fenix. ”Du borde vara överlycklig, du har ju…”
”Jag vet bäst själv vad jag borde vara”, sade Jakob mörkt. ”Vad anser du om honom?”
”Om vem?”
”Konungen. Hans majestät Carolus X.”
”Tja, kungar är kungar…”
”Han är en mördare. En usurpator. Han dödade…alla. Jag har ingen familj på grund av honom. Stötte ett svärd genom min far mitt framför ögonen på mig.”
Han såg Fenix rakt i ögonen. Jakobs ögon glänste i mörkret. Han sade:
”Du har ingen rätt att säga vad jag ska säga.”
Fenix tog ett steg bakåt. Nej, jag har väll inte det, tänkte han. Även om de aldrig pratat om här tidigare var det inget nytt för honom. Visserligen var Jakob lätt psykotisk, vilken inte var underligt efter en sådan uppväxt, och mycket egensinnig. Men Fenix förstod sig på honom, Möjligen var han den ende som gjorde det, och stödde honom alltid. Samtidigt beundrade han honom och kunde följa honom till helvetet och tillbaka.
”Är du med mig?” frågade Jakob.
”Jag kommer alltid stå på din sida.”
Jakob log. Han räckte sitt spjut mot fenix.
”I så fall vill jag att du ska ha det här. Bättre vapen finns inte.”
”Jag kan inte ta emot det.”
”Det har tjänat mig väl. Jag tror att det kommer att göra större nytta i dina händer härefter. Förresten är det en order.”
”Ja, ja. Tack.”
Fenix tog spjutet i sin hand och kände på dess vikt. Sedan sade han:
”Men just nu tror jag att du behöver en drink. Kommer du?”
”Ja, jag kommer.”
De började vandra över gårdsplanen.

*

Månaderna gick utan att något hände. Ibland kom det adelssöner till slottet för utbildning vid hovet. Det första som hände med dessa var att de fördes till kardinal Fridmund.
Fridmund satt vid sitt skrivbord och läste brevet med konungens sigill som pojken hade gett honom.
”Malcolm av Sanden?”
”Ja, ers nåd” svarade pojken.
”Son till hertigen av Sanden?”
”Ja, ers nåd”
”Är här för…diplomatutbildning?”
De stirrade på varandra i vad som kände som en evighet för Malcolm. Han undrade om kardinalen kunde se på honom varför han var här egentligen.
”Bra”, sade kardinalen till slut. ”Ett rum har gjorts i ordning för dig i södra slottsbyggnaden. Vakt, visa honom dit.”
”Tack, ers nåd.”
Pojken lämnade rummet ledd av vakten. Fridmund återvände till sitt pappersarbete.

Malcolm fick ett enkelt rum med säng, skrivbord och en kista. Månen sken in genom ett fönster med vacker utsikt över skogen.
Exakt i min smak, tänkte Malcolm när han utmattad efter resan störtade i säng direkt efter att ha klivit in i rummet.
Malcolm var inte någon någon lycklig människa. Han verkade inte intresserad av andra människor. Visserligen tyckte han inte illa om dem eller hade svårt att förstå sig på dem, det var bara det att han kunde inte se någon mening. Det meste i världen verkade fullständigt meningslöst för Malcolm. Han föredrog därför att fly från den, in i en bok.
Nu hade han fått i uppdrag av sin far att spionera på konungen hov. Det gjorde han för att han blivit tillsagd att göra det. Han såg ingen mening med att inte göra det.

En man steg in i kardinalens arbetsrum.
”Ers majestät,” sade Fridmund utan att titta upp.
”Vad tror du? Är han en spion?”
”Jag vet inte. Troligen.”
”Vad tycker du jag ska göra?”
”Ingenting. Han kommer inte att bli något problem.”

Efter att legat och vridit på sig halva natten somnade Malcolm.

Malcolm väcktes tidigt nästa morgon. Han möttes av en instruktör och undervisningen började genast. Förmiddagen ägnades åt språk. Latin var det diplomatiska språket på den här tiden. Malcolm hade genom att läsa fått goda latinkunskaper, så det var inget problem för honom.
Vid middagstid visades Malcolm till matsalen. Han slog sig ner vid ett bord för att äta sitt mål.
En svarthårig flicka slog sig ned vid bordet bredvid honom.
”Hej”, sade hon. ”Du är ny här, va? Jag tror inte jag har sett dig förut.”
”Ja…jag kom hit i går.”
”Jag heter Krimhild.”
Ett slag pågick i Malcolms hjärna. Han var inte van vid att en vacker flicka behandlade honom så här vänligt. Han var inte van vid att någon behandlade honom så här vänligt.
”Eh…Malcolm”
Hon log mot honom.
”Varför är du här?”
Malcolm kunde känna en hetta i hela kroppen. Han kunde känna sitt hjärta slå. Han var kär.
”Diplm…Diplomatutbildning.”
”Jag är tjänarinna. Hos hertiginnan Dunkwald. Hon är en av de främsta hovdamerna. Hört talas om henne?”
”Ja…Jag tror det.”
Malcolm var helt oförberedd för en situation som denna. Visserligen var han helt medveten om allt kring kärlek och dylikt, men han hade förutsatt att det var något som bara drabbade andra människor.
”Ursäkta mig,” sade han och reste sig ”Jag…måste gå.”
”Vi kanske ses.”
”Hej”, sade han medan och vände sig och började gå snabbt mot utgången.
Malcolm lämnade matsalen i dystra tankar. Nu önskar jag något jag aldrig kan få, tänkte han. Bäst att försöka låta bli att tänka på saken.
Han kastade sig in i studierna. Allting tedde sig lika meningslöst som förut.

Veckorna gick utan att mycket hände. Malcolms studier fortsatte. Språk, Teologi, Religion, Kristendomskunskap, Historia. Han slet på mekaniskt helt utan entusiasm. Det hände att han såg Krimhild. Ibland hälsade de på varandra.

Det var en tidig söndagsmorgon. Malcolm satt på kyrkbänken och hölls bara vaken av prästens mössande på latin, och det faktum att han kunde urskilja Krimhild på andra sidan.
Även om Malcolm någorlunda förstod vad som sades lyssnade han knappt. Han var inte religös. En människa med en sådan inställning till livet kunde naturligtvis inte tro på gud. Men det här var den mörkaste medeltiden, då romersk-katolska kyrkans makt var mycket stor, så han var tvungen att stiga upp innan tuppen varje söndag om han inte ville bli ett huvud kortare.
Kardinalen fascinerade Malcolm. Denne var verkligen religös. Han var verkligen religös. Inte på det sättet att han kunde alla regler utantill och förklarade för folk att de skulle brinna i helvetet, utan religös ända in i själen. Malcolm var skrämd.

*

Krimhild hjälpte hertiginnan av Dunkwalds enorma kroppshydda till sängs.
”Han är fin, den där kungen”, sade hertiginnan.
”Kungen?” sa Krimhild frågande.
”Jag, kung Richard VII. Han är en riktigt fin man.”
”Eh…han har varit död i 30 år.”
”Säger du det?”
Hon såg undrande ut. Sedan skrattade hon till.
”Nej, nej! Jag pratade med honom senast igår. En mycket fin man.”
Krimhild tyckte synd om hertiginnan. 60 år vid hovet kunde driva vem som helst till vansinne.
”Ser du spindelnäten?” sade hertiginnan.
Krimhild tittade upp mot den tomma vägen.
”Ja, jag ser spindelnäten” suckade hon.
”En gång var jag rädd för spindlar. Men inte längre. Nu tycker jag om dem. De är mina vänner.”
”God natt”, sade Krimhild medan hon blåste ut det sista vaxljuset.
Hon började gå mot utgången.
”Krimhild?”
”Ja?”
”Är du jungfru?”
Krimhild stirrade in i mörkret några sekunder.
”God natt”, sa hon till sist.
Hon återvände till sitt eget, betydligt enklare rum.

Kardinalens rum var beläget högst uppe i ett torn. Rummet var nästan helt tomt. Det fanns ett litet fönster. Sängen var bare en filt. På inre väggen hängde ett krucifix. Rummet var upplyst av ett vaxljus under krucifixet.
Fridmund själv satt på knä mot krucifixet. Han ögon var slutna och hans händer knäppta. Hans medvetande var bortom allt jordiskt begär och lidande. Allt som fanns var han och gud.

Medan Krimhild föreberedde sig på att gå till sängs knackade någon på dörren.
”Vem är det?” sade hon högt.
”Det är jag, Fenix” hördes det.
”Kom in.”
Han öppnade och smög försiktigt in i rummet.
”Hej, det var länge sen sist”, sade han och log mot henne.
”Ja…Hur mår du?”
”Bara bra, du själv?”
”Bra, fast…”
”Vadå?”
”Äh, ingenting. Hört något av Gutrune?”
”Ja, jag fick ett brev från henne i går. Hon och barnet mår bra.”
”Hon var som en syster.”
Han slog sig ned på en stol.
”Jag saknar dem…väldigt mycket.”
En tystnad följde.
”Jakob skickade mig hit” sade han till sist.
”Trodde väl det. Hur mår han?”
”Hurså? Intresserad?”
Hon brast ut i skratt.
”Honom? Han kan bara älska vapen. Du vet då inget om kvinnor!”
”Nej, och det är jag glad för!” sade han leende.
”Varför kom du hit, då?”
Fenix röst blev nu seriös.
”Vad vet du om hertigen av Sandens son? Jag tror han heter Malcolm.”
Hennes ansiktsuttryck blev fundersamt.
”Inte mycket. Ser honom ibland. Han verkar sorgsen. Säger inte så mycket. Varför är Jakob intresserad av honom?”
”Han är son till en av rikets mäktigaste adelsmän. Jakob vill veta var han står.”
”Vad pratar du om?”
Fenix suckade.
”Jakob har mycket makt numera. Han tänker vända den mot kungen.”
”Och du är med honom?”
”Jag är alltid med honom. Är inte du?”
Hon såg ner i golvet.
”Jag…tror inte att jag har något val.”
”Då så. Vet du var jag kan hitta mannen?”
”Han håller sig undan för det mesta, men jag vet att han brukar sitta för sig själv i östra slottsparken.”
”Tack. Jag måste gå nu. God natt.”
”God natt.”
Hon gick och lade sig, men kunde inte sova den natten.

Eftermiddagen dagen därpå satt Malcolm i östra slottsparken och läste i en bok. Han kunde sen soldat komma mot. Malcolm hade sett honom förut och tyckte illa om honom. Han föraktade det militära. Dessutom hade han sett mannen prata ned Krimhild. Malcolm återvände till sin bok.
”Malcolm av Sanden?”
”Ja”, sade Malcolm utan att titta upp.
”Jag heter Fenix.”
Malcolm tittade upp.
”Vill du något?” sade han.
De blängde på varandra. Fenix frågade:
”Har du hört talas om Jakob av Gelbwald?”
”Ja.”
”Vad anser du om honom.”
Malcolm sänkte blicken. Han tyckte ingenting om Jakob av Gelbwald.
”Han har tjänat riket väl”, sade han efter en stund.
”Det har han verkligen.”
En tystnad följde. Till slut sade Fenix:
”Är du lojal till kungen?”
Malcolm greps av panik. De har kommit på mig, tänkte han. Han reste sig för att fly…
…men upptäckte att vägen blockerades av ett spjut. Med spetsen riktad mot hans ansikte. Några centimeter bort.
”Vem är du lojal till?” frågade Fenix.
Malcolm satte sig igen och förberedde sig på det värsta.
”Jag…min far” sade han.
”Och är han lojal till kungen?”
”Nej”, sade Malcolm till slut.
Fenix log.
”Så du är på vår sida.”
Malcolms hjärna försökte komma på vad i helsike det var som pågick.
”Vi ses igen, Malcolm av Sanden” sade Fenix.
Han vände sig om och gick.
En konspiration för att störta kungen, tänkte Malcolm. Och han var med i den. Han visste inte vad han skulle tycka, men var som vanligt inte optimistisk. Han återvände till sin bok och försökte låta bli att tänka på saken.

En sekreterare steg in i tronrummet.
”Te, ers majestät?”
”Ja tack.”
Han gick till tronen och ställde brickan på tronens armstöd.
”Det ligger ett brev på brickan. Från påven.”
”Vad vill den rackarn?”
”Ni verkar ha blivit bannlyst.”
”Käre nån. Varför då?”
”Det framgår inte av brevet, ers majestät.”
”Hmmm. Ja, ja, återgå till dina sysslor.”
Tack, ers majestät.
Sekreterare trippade ut ur rummet medan kungen tog sig igenom brevet, sörplandes på téet.

Malcolm var inte förvånad när han på väg till sitt rum en kväll några dagar senare upptäckte att Fenix väntade på honom i korridoren vid hans dörr.
”Ah, Malcolm, sade han. Jag har väntat på dig. Följ med mig.”
Det lät vänligt, men Malcolm kände igen en order när han hörde en.
Fenix ledde honom till andra sidan av slottet. Det fortsatte över en gårdsplan i riktning mot gardets baracker. Det var kolsvart. De kom till sist till en barack intill muren och steg in.
Det var en officers rum. Rummet var upplyst av en liten brasa. En storvuxen man satt på en stol. Mannen reste sig. Han var minst ett huvud längre än Malcolm. Malcolm begrep genast vem det var. Han började prata:
”Välkommen, Malcolm av Sanden. Jag heter Jakob av Gelbwald. Du har troligen hört talas om mig.”
”Ja”, svarade Malcolm.
Fenix hade ställts till vänster om Jakob. Till och med han såg ut att vara av meddelängd i jämförelse. Malcolms blick vandrade mellan Jakobs och Fenix dovt upplysta ansikten. Han undrade om Fenix var kapabel till självständigt tänkande.
Jakob fortsatte:
”Ett monster sitter på tronen. En usurpator, tyrann och mördare. Han är ett hot mot riket. Han kommer att sluka oss alla. Du vet det, lika väl som jag.”
Malcolm visste inte detta.
”Ja, jag vet” sade han.
”Men jag vet ännu mer: Jag har blivit vald till att dräpa detta monster och befria riket. Men jag kan inte göra det ensam. Lyckligtvis finns det fler som du och jag.”
Malcolm skulle bli väldigt glad om han någonsin fick träffa någon som han själv.
”Jag…står på din sida”, sade han med tom röst.
”Varför?” sade Jakob snabbt.
”Han…tog hälften av min fars land. Dödade alla som försökte göra motstånd.”
Malcolm kände sig som en pjäs i ett parti schack. En bonde.
Jakob låg mot honom.
”Du är en bra man, Malcolm. Du borde ha blivit soldat. Du kunde ha gått långt. Jag ser det i dina ögon.”
Malcolm var förvirrade. Var det där en komplimang?
Jakobs leende försvann. Han satte sig igen.
”Men nu är det omöjligt. Vi måste till varje pris bekämpa honom. Du kommer att få brev. Kom ihåg att förstöra dem efter att du har läst dem.”
Malcolm lämnade baracken och började gå mot sitt rum. Han hade hoppats att det skulle tagit slut här, men nu var han bara lättad över att han inte behövde se de där ögonen.

Kardinalen satt vid sitt skrivbord, lutad tillbaka och stirrandes rakt fram. Skrivbordet var täckt med papper, men han arbetade inte.
”Vakt!” sade han efter ett tag.
En vakt steg in i rummet.
”Gå och leta rätt på Jakob av Gelbwald. För honom hit.”
Vakten nickade och försvann. Kardinalen fortsatte att stirra på ingenting. Efter några minuter steg Jakob av Gelbwald in.
”Ah, Jakob. Jag behöver prata med dig.”
”Av vilken anledning, ers nåd?”
Kardinalen lutade sig framåt och såg Jakob rakt in i hans ögon. Han sade:
”Vet du vad vi två har gemensamt.”
”Nej.”
”Vi är båda tjänare. Mycket olika sådan visserligen, men i grund och botten bara tjänare. Tjänare under riket.”
”Jag håller med, men…”
”Det finns två möjligheter för sådana som oss. Vi kan antagligen forsätta tjäna. Då kan man räkna med ett långt och kanske till och med lyckligt liv. Till skillnad från alternativet. Förstår du vad jag säger?”
”Ja, ers nåd.”
”Gå.”
Jakob lämnade rummet. Kardinal Fridmund lutade sig tillbaka och suckade. Det var som han fruktade. Mannen var galen. Utan tvekan. Det gjorde saken svårare eftersom han var oförutsägbar. Han kunde ta till sig vad som helst. Det hade varit så mycket enklare om han inte var det.

*

Det var kväll. Ett vaxljus lyste upp Malcolms skrivbord där han satt och läste brevet från Jakob. Som denne hade sagt hade han fått flera brev under de senaste veckorna. Tydligen hade denne ägnat det senaste året åt att bygga upp en konspiration mot kungen. Det senaste brevet innehöll en karta över slottet.
Malcolm brände upp brevet och lämnade rummet. Kartan ledde honom långt ner i slottets mörker, in i själva berggrunden, genom fuktiga korridorer övergivna sedan sekel tillbaka. Till slut kom han fram till ett relativt hemtrevligt rum där konspiratörerna var församlade. Vid en vägg fanns en öppen spis där en brasa brann. Han undrade vart röken tog vägen.
Det var tolv till antalet, åtta män och fyra kvinnor. Eller rättare sagt pojkar och flickor. Ingen av dem var över 30. Det satt kring ett fyrkantigt bord. Malcolm kände igen en del. Jakob var där, liksom Fenix. Malcolm tyckte inte längre särskilt illa om honom. Efter att ha träffat Jakob hade han börjat förstå sig på honom. Med blandade känslor såg han att Krimhild var en av de konspirerande. De övriga var mest adelssöner som Malcolm själv.
De hade ingen ledare, åtminstone inte officiellt. De var fria att dra sig ut om de ville. Men då får ni vara beredda att ta konsekvenserna, förklarade Jakob.
Den äldste av konspiratörerna tog till orda:
”Mina vänner, jag arbetar i kungen och rådets närhet. Sedan nästan tio år tillbaka. Jag har vuxit upp här vid hovet. Ni förstår därför att jag vet hu det egentligen är ställt. Problemet är inte kungen. Den verkliga makten innehas av kardinalen, Fridmund. Kungen är helt under hans inflytande. Han mycket farlig, en religös fanatiker som har ett finger överallt. Det är han som måste avlägsnas, inte kungen.”
Mannen hette Helge. Malcolm tyckte redan illa om honom. Han kände på sig att han gömde något. Dessutom kastade han blickar på Krimhild, som dessutom bara var hälften av hans ålder.
Jakob svarade Helge:
”Du har naturligtvis rätt. Men du förstår inte. Du tänker för rationellt. För strategiskt. Om du verkligen vill förändra världen måste du tänka med hjärtat. Kardinalens makt går genom kungen. De är ingenting utan varandra. Kungen är en symbol. En symbol för riket. Det är därför vi måste gå mot honom.”
Helge fnös.
”Och sen då, när kungen är borta, vad händer då?”
”Då sätter vid dit en ny kung. En rättfärdig kung, så kommer kardinalens makt att försvinna för vinden. En rikets tjänare.”
Alla visst vem det skulle bli, men ingen sade något. Malcolm bävade vid tanken.

Men det blev snart en paus i konspirerandet. Hedningarna hade gått in och bränt ner två byar och massakrerat befolkningen. Krigsstämning rådde. Prästerna predikade korståg. Malcolm tyckte mest sund om de döda människorna.
Till slut lät kungen mobilisera sina styrkor. Han höll ett glödande tal fyllt med ord som ’vedergällning’. Till och med Malcolm greps av visserligen snabbt övergående patriotiska känslor när han skådade rikets metallklädda härar marschera i formation över gårdsplanen.
Efter sitt tal återvände kungen till sitt tronrum. Han blev föga förvånad, men ändå lite skrämd, när han fann kardinalen stående där, leende.
”Så det ska bli krig?” frågade denne. ”Jag förstå inte varför. Vad hoppas vinna på det här kriget?”
”Du vet mycket väl varför. Vedergällning…”
”Mot vem? Mot Jakob, eller hur. Du vill ha bort honom från hovet. Du vill att han stupar.”
”Är det en så dåligt ide? Har du något bättre att komma med?”
”Att starta krig…är att överdriva lite. Liv går till spillo till igen nytta. Men, tro mig, det här är bara att skjuta upp det oundvikliga. Det kommer inte att lösa problemet.”
”Varför inte?”
”Jakob är, i sig själv, inte något problem. Han är galen. Han kommer gå mot sin egen undergång. Men folk tror på honom. Han är en symbol. Och folk kommer tro på honom ännu mer om han dör som han levde.”
”Jag hoppas du har fel. Det är i alla fall för sent att stoppa kriget nu.”
”Det finns säkert även praktiska själ till kriget. Linjer på kartor…”
Kungen grymtade.
”Jaja, jag ger mig av. Jag måste vara hos min armé. Jag kanske inte kommer tillbaka.”

Krimhild serverade soppa åt hertiginnan av Dunkwald.
”Våra pojkar kommer ta hand om dem” sade hertiginna. Det lovar. ”De är duktiga, våra pojkar. De kommer ta hand om dem.
”Vilka?”
”Svartingarna, du vet. De är riktiga djävulsynglen. Det borde inte finnas. Våra pojkar borde slakta alla svartingar. Världen skulle bli bättre då.”
”Mer soppa?”
”Ja tack.”
Krimhild hällde upp mer soppa år hertiginnan av Dunkwald.
”Du gör god soppa Krimhild.”
”Tack.”
”Game kung Richard gjorde god soppa.” Hon suckade. ”Han var en fin man. En riktig kung. Han dödade många svartingar. Han serverade god soppa. Kommer du ihåg honom?”
”Det var före min tid. Han har varit död i 30 år.”
Hertiginnans ögon smalnade.
”Verkligen? Har det gått så länge. Vi skulle behöva en man som han igen. Han skulle ställa allt till rätta.”

Malcolm vandrade runt i slottets korridorer, med händerna på ryggen, försjunken i mörka tankar. Slottet kändes övergivet efter krigsutbrottet. Det hade avbrutit studierna, så det fanns inte mycket annat att göra. Rykten gick om segrar och nederlag. Malcolm väntade spänt på nyheter från fronten. Han visste att hans far hade dragit ut i kriget, men var förvånad över att det inte berörde honom. Det kändes som ett helt annat universum. Innerst inne hoppades han att kungen eller Jakob skulle stupa. Kanske skulle allt ta slut då. Men hans förnuft sade emot.
Först nu insåg Malcolm att han i praktiken var en fånge i slottet. Det kändes som om kardinalens ögon följde honom i vartenda steg han tog. Halvt omedvetet om det sökte han sig därför till slottets djupt belägna, övergivna, mörka delar.
Han gick in i konspirationssalen utan att riktigt veta varför. Till sin förvåning fann han Helge där ensam. Han satt och trummade med fingrarna i bordet.
”Ah, Malcolm, glad att se dig”, sade han.
”Detsamma”, ljög Malcolm.
”Får jag fråga en sak?”
”Visst.”
”När allt det här är över, vad tänker du göra?”
”Jag vet inte.”
”Jag förstår. Men det måste väll finnas någonting du vill?”
”Verkligen? Jag tror nog att alla vill åtminstone någonting.”
De stirrade på varandra.
”Vet du vad jag vill?” sade Helge.
”Nej”, svarade Malcolm.
Men han var villigt att våga sig på en gissning.
”Jakob vill bli kung”, sade Helge.
”Ja.”
”Han är galen, vet du.”
”Jag vet inte…Jag tror att han tror att han och riket är ett.”
”Om inte det är att vara galen, vad är då galen?”
Han kanske har rätt, tänkte Malcolm. Helge log och fortsatte:
”Han får gärna bli kung för mig. För att han kommer inte ha någon verklig makt. När han är kung…kommer han vara lätt att kontrollera.”
Han lutade sig framåt och sade, nästan viskande:
”Jag kommer vara villig att dela med mig av den makten. För det är väll makt du vill ha, Malcolm?”
Malcolm tänkte efter. Han hade aldrig haft någon makt över någon människa i hela sitt liv. Han visste att han inte var intresserad av det.
”Nej” sade han och skakade på huvudet.
Helge verkade förvånad.
”Verkligen? Du ska veta, jag har levt hela mitt liv här. En sak har jag i alla fall lärt mig: Här är makt den enda vägen till lycka. Tänk över saken.”
Malcolm lämnade rummet, nedslagen. Plötsligt kände han att han hade mycket mer sympati för Jakob än tidigare.

Krimhild lutade sig mot tornets bröstvärn och såg ut i natten. Hon gick alltid hit upp när hon inte kunde sova, vilket ofta hände på den senaste tiden. Endast här kände hon sig verkligt levande. Omgiven att natthimmeln med dess tusentals stjärnor och smekt av de kalla vindarna kände hon sig verkligt obetydlig, vilket gjorde henne lycklig.
Hon skådade mot öster. Hon visste att någonstans där borta pågick kriget. Hon visste att där kämpade och stupade män i tusentals. Men hon kände inget. Hon såg det som en helt annan värld, befolkad av vandrande döda.

*

Månader gick utan några nyheter från fronten. Men till slut anlände en härold med ett medelande från kungen. Segern var vunnen! Hedningarna hade tvingats till en förödmjukande fred och betalat ett enormt skadestånd. Tusentals fångar hade tagits, men släppts av barmhärtighetsskäl. De egna förlusterna var minimala!
Den arme som återvände en månad senare gav ett annat intryck. Den var betydligt mindre än den som tågat iväg ett halvår tidigare, och vad som var kvar såg inte mycket ut för världen. Malcolm fick snart reda på sanningen. Hedningarna hade lärt sig ett och annat från det förra kriget. Det blev ett positionskrig med stora förluster men med små vinster för båda sidor. Vad som till slut avgjorde var att maten tog slut och vinterns annalkande. Båda sidor var till slut angelägna om att få till ett vapenstillestånd. De kom överens om att överlämna alla fångar och gå hem.

Krimhild satt på sitt rum i dystra tankar. Sedan krigsutbrottet hade slottet känts ödsligt och mörkt. Hon hade hoppats att det skulle vara slut med freden.
Hennes tanker avbröts av en knackning på dörren. Hon gick fram och öppnade försiktigt.
”Fenix?”
Hon ledde in mannen. De omfamnade varandra.
”Jag är glad att du lever”, sade hon.
Han gled ur hennes famn ned framför hennes fötter.
”Åh, Krimhild…”
”Mår du bra?”
Hon satte sig ner på golvet och lät Fenix huvud vila i hennes knä. Han talade sakta.
”Jag orkar inte mer. Jag har sett saker som…som…”
Han kunde inte fortsätta.
”Jag längtar hem”, sade han till sist.
”Jag förstår.”
”Jag tror inte vik kan…Vi kan inte klara av det. Det finns ingen entusiasm. Vi gör det bara av rädsla…eller egoism.”
Hon sade inget.
”Jag tänker backa ur.”
Hon smekte hans huvud och sade:
”Var försiktig nu. Jag vill inte att något ska hända dig.”
”Åh, han kommer att förstå. Jag har känt honom så länge jag minns. Han kommer att förstå.”
Hon tyckte inte att han lät så säker på saken.

För första gången sedan innan kriget var alla konspiratörerna återsamlade igen. Jakob förklarade att allt för lång tid hade gått. De kunde inte bara sitta och prata, det var dags att handla.
Långa diskussioner följde. Malcolm var förvånad över att man nådde resultat. De skulle slå till mot kungen på nyårsafton. Sedan skulle Jakob kalla in sina gardister för att, som han uttryckte det, återställa ordningen. Visserligen var Malcolm övertygad att de marscherade mot undergången, men han protesterade inte eftersom han egentligen inte brydde sig.
Efter samtalet med Helge höll Malcolm ständigt ett öga på mannen. Han märkte att denne i sin tur betraktade Fenix. Malcolm kastade ett öga på Fenix och insåg då att denne var som en helt annan människa efter kriget. Han hade inte sagt ett ord på hela sammanträdet.

Helge såg på sin drink, sedan på mannen på andra sidan barbordet. Det var fascinerande. Folk drack vanligtvis för att slippa behöva tänka. Den här mannen tycktes dricka för att slippa behöva andas. Helge fick erkänna att han var lite imponerad.
”Du kan inte göra så här, Fenix. Du kan inte dra dig ur nu. Det är för sent.”
”Nej, du färstår inte”, sluddrade Fenix. ”Jag orkar inte mer…vi kommer inte att klara det.”
”Det kommer vi visst!”
Han lutade sig mot Fenix och sade:
”Du är en ledartyp, Fenix. Jag tror att de flesta av oss hellre vill se dig som ledare.”
Fenix försökte fokusera blicken på Helge.
”Va…?”
”Du skulle bli en bra kung, Fenix.”
Fenix så ner i bordet och snyftade.
”Men jag vill inte ha något av det där”, sade han. ”Jag vill bara att det ska ta slut. Jag…är en gift man, Helge.”
”Det är jag också, så jag förstår dig. Men vi måste få slut på det här först. Vi två kan göra, det tillsammans! Men han står i vägen! Endast du kan ändra det, Fenix!”
”Jag…kan inte. Jag..älsch…älskar den mannen.”
”Han är galen!”
Något brast inom Fenix. Helge fick en knytnäve i ansiktet och föll bakåt.
”Jag föredrar hans galenskap framför din…din…förb…nånting…din orm!”
Från golvet såg Helge Fenix lämna krogen i någonting inte helt olikt gång.
Fenix gick vidare i den riktning som han misstänkte att barackerna låg i. Av ren tur hittade en som han letade efter.
Jakob reste sig när mannen steg in.
”Fenix?”
”Jakob, jag behöver prata med dig”, sluddrade Fenix.
Han vinglade fram över golvet och höll slut på att falla, men fick tag i Jakob som inte rörde sig.
”Du borde inte drick nuförtiden. Vi har mycket att göra. Det gäller att tänka klart. Vi har inte råd att…”
”Jag är orolig för dig.”
Jakob fnyste.
”Orolig för mig? Se på dig själv!”
”Jag drar mig ur.”
”Va?”
”Det är meningslöst. Vi kan inte vinna.”
”Struntprat! Vid är nu närmare seger än någonsin tidigare. Jag tror du druckit för mycket.”
”Jag tror…jag inte druckit tillräckligt mycket.”
Han vände sig om för att gå.
Jakob höjde rösten.
”Tänker du förråda riket när det behöver dig mest?”
Fenix mumlade något och försvann. Jag såg efter honom och försökte komma underfund med vad som hände. En sak visste han: Det fanns bara en saka att göra nu.

Malcolm skulle gå och sova när knackade på hans dörr. Han öppnade försiktigt. En soldat stod utanför.
Malcolm tänkte: Vad nu då, ska jag bli avrättad, men sade:
”Vad?”
”Jakob vill prata med dig. Nu.”
”Ja, ja. Jag ska bara klä på mig.”
Efter att ha gått genom hela slottet steg han in i Jakobs barack. Jakob satt på golvet och stirrade in i brasan.
”Malcolm. Bra att du kom”, sade han ”Jag vet att jag kan lita på dig. Vår situation är livsfarlig. Vi har blivit fårrådda. Allt hänger på ett hår.”
Malcolm stelnade till. Jakob fortsatte.
”Fenix har förrått oss. Han måste dö. Det är antagligen han eller vi. Han måste dö nu.”
Malcolm förstod vart han ville komma. Hans hjärta hade börjat slå på ett sätt som det bara gjort en gång tidigare. Plötsligt insåg han att han var rädd för att dö.
”Du måste döda honom, Malcolm. Bara du kan göra det. Du vet det. Det ligger en dolk på bordet.”
Malcolm såg på bordet, där föremålet glänste i brasans sken.
”Det här är ingen order. Valet är bara ditt, Malcolm. Du kan naturligtvis avstå. Men du vet att det måste göras.”
Utan att tveka steg Malcolm fram och tog upp dolken. Han fäste det vid sitt bälte och sade:
”Jag ska göra det. Vad hittar jag honom?”
”Han försvann mot den södra slottsbyggnaden för en stund sedan.”

Malcolms steg ekade i korridorens mörker. Det här skulle vara mycket lättare om mitt hjärta slutade bulta så där, tänkte han. Det kändes som om hundra släggor svingades med jämna intervall inuti hans huvud. Han kände igen sig. Krimhild bodde här någonstans. Men det kändes väldigt avlägset. Han hoppades att inte skulle finna Fenix. Ändå var han villig att söka hela natten.
Han passerade en dörröppning. Ett snarkande hördes därifrån. Han såg in. Det var ett litet rum. Fenix låg på golvet, i djup sömn, lutad mot ett par tunnor. Sitt spjut, som vilade på hans bröst, höll han i ett fast grepp. Malcolm var dödligt rädd att hans skulle vakna. Hans förnuft sa att han inte behövde vara det eftersom Fenix inte kände till hans avsikter. Det hjälpte inte.
Fumlande drog han fram dolken från bältet. Hans blick växlade mellan bladet och Fenix. Han tog ett djupt andetag. OK, det här ska inte vara så svårt. Skär upp halsen bara. Eller så gå mot hjärtat. Det måste göras. Det är han eller vi. Någon måste göra det. Så det bäst att jag gör det. Halsen eller hjärtat? Eller båda…

Jakob satt och stirrade in i elden. Han försökte tänka. Han var stolt över att han vanligtvis visste vad som skulle göras utan att behöva tänka. Men nu svek det honom. Han tyckte inte om det. Det kändes som en katt- och råttlek inuti hans huvud. Han visste bara att han tänkte, han visste aldrig vad han tänkte på.
Försöket till tankeverksamhet avbröts av att Malcolm kom in. Hans blick var fokuserad på dolken som han höll upp framför sig. Den var blodig. Kläderna var fläckade av blod.
”Är han död?” frågade Jakob retoriskt.
”Död?” sade Malcolm, med en lycklig, ljus röst. ”Ja, han är död. Rejält död. Jag dödade honom. Definitivt död. Jag tror han gillade det. Han sprattlade så lyckligt!”
Malcolm började fnittra hysteriskt. Jakob reste sig och började skaka på honom.
”Varför tog du med dig dolken? Du skulle ha lämnat kvar den!”
”….hi. hmm. Vilken dolk?”
”Den du håller i handen. Den du stirrar på just nu!”
”Ah, den. Jag tror att jag ser den. Vad…ska jag göra med den?”
”Släng den i vallgraven!”
”Ja, ja.”
Han vände sig om och gick iväg som i en dröm. Han höll fortfarande dolken framför sig.

Återigen vandrade Malcolm genom södra slottsbyggnadens mörka korridorer. Han var på väg till sitt rum. Han stirrade på dolken. Någonstans i hans huvud försökte sig hans förnuft göra sig hört, förgäves.
När han vek av in i en annan korridor höll han på att gå in i en man.
”Se dig för!” sade Malcolm med hög röst.
Mannen såg dolken. Han greps av rädsla, vände sig om och sprang.
Malcolm ryckte på axlarna.
Han fortsatte till sitt rum. Där lade han dolken på bordet. Han var nu mycket trött och började klä av sig. Plötsligt hörde han sitt förnuft säga: Gör dig av med dolken!
Malcolm reste sig och plockade upp det blodiga redskapet. Han gick fram till fönstret. Nedanför kunde han se vallgraven. Han släppte dolken och såg den försvinna i mörkret.
Sen svimmade han.

*

Kungen såg kardinal Fridmund nonchalant och vandra in i tronrummet. Det gjorde honom nervös, men till slut fick han fram:
”Har du hört, Fridmund? Det har…”
”Skett ett mord på en soldat. Ja.”
Kungen var inte förvånad.
”Tror du att Jakob ligger bakom?”
”Mannen var en av Jakobs bästa vänner.”
”Tror du att han tänkt överge Jakob? Förråda honom till oss?”
”Jag vet inte. Jakob trodde det i alla fall.”
”Nåja. Jag sätter in maximala resurser på fallet. Det kan vara allt vi behöver.”
Kardinalen skakade på huvudet.
”Nej. Men det visar att Jakob är orolig. Han kommer snart begå ett mycket större misstag.”

De elva konspiratörerna var åter församlade. Jakob förklarade vad som hänt. Han förklarade att det hade hängt på ett hår, att konspiration hade upplevt sin värsta kris hittills, men att de hade räddats genom att vara varandra trogna. Rummet dränktes av tystnas. Trevande återupptogs diskussionerna, långt bort från ämnet.
Malcolm märkte knappts något av detta. Hans sinnen var som avstänga från hjärnan. Om de inte hade varit det skulle han kanske ha märkt att Krimhild befann sig i ungefär samma situation. Han skulle märkt hur Helges blick nervöst och observant vandrade mellan människorna i salen. Mest vilade den på Krimhild.
Diskussionerna avtog och konspiratörerna började lämna salen. Efter att Jakob gått vara bara Malcolm, Helge och Krimhild kvar.
De satt kring bordet utan att röra sig. Tystnaden ljöd.
Till slut haklade sig Helge och tog till orda:
”Jag förstår…at ni är upprörda över vad som hänt. Men Jakob har rätt. Det var nödvändigt.”
Orden hängde i luften. Till slut började Krimhilds ljusa stämma sakta säga:”
”Om något sådant var nödvändigt…vad är det då för mening med allting?”
”Du borde inte prata så där. Ingenting är meningsfullare än det vi gör.”
Helge reste sig. Han gick fram till Malcolm, lutade sig framåt och sade:
”Är du vid liv, Malcolm?”
Långsamt vaknade Malcolm. Han blev medveten om Krimhild på andra sidan bordet. Han såg in i hennes ögon. Så vackra… Hon vände bort blicken. Han greps av skam och såg ned i bordsskivan.
”Har du tänkt på vad jag sade till dig, Malcolm?”
Malcolm skakade sakta på sitt böjda huvud.
”Det är inget för mig.”
”Nåja. Det är ditt val. Skyll dig själv.”
Det såg som Helge skulle lämna rummet, men vid dörren vände han sig om och sade:
”Jag är i alla fall glad att ni två finns. Ni är intelligenta. Ni förstår. Till skillnad från de andra. De är ingenting. Bara idioter. Speciellt han. Fenix var inte sådan. Han var som ni. Han hade bara inte mod.”
Nu reste sig Krimhild. Malcolm såg upp.
”Du vet tydligen ingenting om mod” sade hon hårt.
Med snabba steg lämnade hon rummet. Helge kunde känna vinden.
Båda Malcolm och Helge såg länge efter henne. Till slut lämnade Helge rummet.

Mannen fördes fram till tronen av två vakter. Kungen satt där, och kardinalen stod vid sidan om. Mannen bugade nervöst.
”Vad heter du?” frågade kungen.
”Erik, ers majestät.”
”Berätta vad du såg.”
”Det var i går natt…Jag gick genom en korridor i södra slottsbyggnaden. Det var mörkt…jag gick nästan in i den här mannen. ’Se dig för’ sade han. Jag såg då att han höll en dolk i handen. Då vände jag mig om och sprang.”
”Varför?”
”Jag var…rädd, ers majestät.”
Nu öppnade kardinalen munnen.
”Många män bör på dolkar. Vad var det för speciellt med den här?
”Jag kände en lukt.”
”Vad var det för lukt?” sade kungen.
”Jag visste inte först. Men sen kom jag ihåg. Det luktade torkat blod, ers majestät.”
Kungen och kardinalen utbytte blickar. Kardinalen nickade.
”Säg mig, sade kungen. Var det en lång man?”
”Va? Nej, ers majestät. Inte alls lång.”
Kungen lutade sig tillbaka, uppenbarligen besviken. Kardinalen försökte låta bli att le. Sedan sade denne:
”Tror du att du skulle känna igen mannen?”
”Jag…vet inte. Det var…som jag sade, mörkt. Ja, om jag fick höra hans röst.”

Krimhild lutade sig mot bröstvärnet och såg ut i natten. Hon ville gråta, men någonting inom henne sade att det inte var tillåtet.
Hon hörde ekot av steg i trappan. Det blev högre och högre. Till slut tystnade de.
Någon står och ser på mig, tänkte hon.
”Du ser vacker ut mot natten.”
Krimhild stelnade till. Det var Helges röst. Vad vill han, tänkte hon.
Helge gick fram och ställde sig bredvid Krimhild, stödd mot bröstvärnet.
”Det behöver inte vara så här”, sade han. ”Vi behöver inte de andra. De göra bara saken värre. Du kan få bli min drottning.”
”Rör mig inte!”
Han såg sårad ut.
”Men, varför är du så upprörd? Jag vill dig inget illa. Tvärtemot, jag erbjuder dig allt du kan önska!”
”Du är en gift man!”
”Vad har det med saken att göra?” sade han argt.
Hon stönade, vände sig om för att gå, men hindrades av att Helge grep tag om hennes arm. Hans röst blev snabb och ilsken.
”Jag vet nog vad du tänker göra! Du tänker förföra och mörda dig din väg till toppen. Du vill bli drottning, ensam, och alla ska vara dina slavar! Är det vad du vill, din kalla hora? Jag ska säga dig en sak…”
Han drog henne till sig. Hon stönade av smärta.
”Jag hatar den här platsen. Det här förbannade slottet. Det tillåter oss inte att vara människor. Det gör oss till monster.”
”Jag…märker det…”
”För en gångs skull vill jag få vad jag verkligen vill ja. Och om du inte vill ge mig det frivilligt...'
Han tryckte ner henne mot golvet. Hon kämpade intensivt emot och lyckades till slut slita sig ur hans grepp. Han försökte ta sig upp, men halkade och blev liggande. Han kunde höra henne springa iväg nerför trappan.
Han låg kvar ett tag och förbannade världens orättvisa och ondska.
Till slut reste han sig och staplade fram till bröstvärnet. Han lutade sig över det och kunde se borggården, långt nedanför. Det såg väldigt inbjudande ut.
Han slog bort tanken och gick fort därifrån.
De hatar mig, allihop, tänkte han. Men jag ska visa dem.

Malcolm hade till slut lämnat konspirationssalen och var på väg till sitt rum. I en korridor i södra slottsbyggnaden stötte han på Helge. Denne drog in Malcolm i ett litet rum. Malcolm kände igen sig.
Helge slog sig ned på en tunna och sade:
”Jag ger dig en sista chans att ställa dig på in sida.
”Jag har redan sagt. Jag är inte intresserad.”
”Malcolm, jag ser på dig att du döljer något. Något du vill ha. Det här kan vara din enda chans att få det.'
Malcolm såg på honom. Han hade rätt. Malcolm fick erkänna att han kände sig lite frestad. Men han kunde se en sådan framtid framför sig, och förstod vad det kostade. Till slut sade han bittert:
”Lämna mig i fred.”
Han gick och lämnade Helge ensam.

*

En sekreterare steg in i tronrummet.
”Te, ers majestät?”
”Ja, tack”
Sekreteraren gick fram och ställde brickan på tronens armstöd. På väg mot utgången stannade han och tvekade.
”Mår du bra?” sade kungen.
Sekreteraren vände sig om och sade:
”Ers majestät, det finns en konspiration mot ditt liv.”
”Vad vet du om det?”
”Jag var med i den?”
Kungen for upp med handen på svärdsfästet.
”Va? Jakobs konspiration?”
”Ja. Och jag är villig att förråda den. För ett pris.”
”Förklara varför jag inte ska döda dig där du står!”
”Därför att annars kommer du att dö. De vet allt. De kommer att lyckas.”
Kungen sjönk ner i tronen. Sekreteraren fortsatte.
”De kommer slå till på Nyårsafton. Det är er enda chans att ta dem. Men ni kommer bara klara det om jag håller er informerad.”
”Vad…begär du?”
”Att kardinalen avrättas!”
”Det är inte särskilt…moraliskt.”
”Det finns ingen moral här. Anklaga honom för delaktighet i konspirationen när det är över. Du vill det väll själv, inte sant?”
En av de första saker kungen hade lärt, och var en av de saker som hållit kvar honom vid tronen, var att alltid hålla löften.
”Jag…ska göra som du säger.”
”Det är en sak till.”
”Vad?”
”En av konspiratörerna ska du ge till mig. En flicka. Döda resten.”
För första gången sedan han blivit kung insåg han att han gripits av rädsla. Men det var inte konspirationen han fruktade.
”Som du vill”, sade han.

Kardinalen satt vid sitt skrivbord och pratade med sin livvakt. Han nickade till denne, som sedan lämnade rummet.
Fridmund lutade sig tillbaka. Han fick erkänna att han kände sig lite förolämpad. Trodde kungen verkligen att han kunde spela ut honom så enkelt? Egentligen inte, kom han fram till. Troligen handlade han av rädsla.
Kardinalen var motståndare till allt onödigt våld. Men han hade till slut fått erkänna för sig själv att våld vaktiskt kunde vara nödvändigt.

Jakob satt i baracken, lutad över kartor och truppförflyttningsorder när två vakter steg in. Jakob såg att det var från kardinalens livvakt.
”Ja?” sade han.
”Kardinalen vill träffa dig.”
Han fördes ut över gårdsplanen. Himlen var röd. Solen var på väg att försvinna bakom murarna.
Jakob blev förvånad när de inte förde honom till kardinalens arbetsrum. När de ledde honom uppför en spiraltrappa insåg han vart de var på väg.
De sades att den som steg in i det rummet förlorade kontrollen över sitt öde.
Naturligtvis trodde han inte på detta. Även om han hade gjort det skulle det inte ha skrämt honom.
Kardinalen satt på knä under krucifixet, med knäppta händer, bedjandes, när Jakob ensam steg in i rummet. Han såg upp och sade:
”Jakob det kommer att vara över snart.”
Jakob sade ingenting. Han visste att han på intet sätt kunde bidra till den här konversationen.
”Du har blivit förrådd. Förrådd av en av dina egna. Du kan inte längre lyckas.”
Jakobs ansikte stelnade.
”Det här din sista chans. Ge upp. Du kan få ett långt, framgångsrikt liv i rikets tjänst om du drar dig tillbaks. Alternativet är döden.”
Saker framstod äntligen klarare för Jakob. Han visste instinktivt vad som måste göras.
”Gå.”
Jakob skyndade sig därifrån.
Fridmund försjönk åter i bön. Det här skulle knappast avskräcka honom. Det var inte meningen heller. Kanske var det grymt. Men det var inte omoraliskt.

Krimhild blåste ut det sista vaxljuset i hertiginnans sovrum. Nu insåg hon att hon blivit mörkrädd. Hon började smygande gå mot dörren.
”Krimhild!”
Hon hoppade till, men höll dessutom nästan på att skrika.
”Jag…Du skrämde mig”, sade hon. ”Jag trodde att du sov.”
”Ja. Gjorde du det? Förlåt mig. Vet du hur han dog?”
Krimhild var förvirrad några ögonblick.
”Va…Ja, han avled på bröllopsnatten. Fick en hjärtattack tror jag.”
”Nej. Han vart mördad.”
”Hur…vet du det?”
”Jag var där.”
Krimhild lämnade rummet snabbt, skräckslagen.

Helge vandrade genom korridoren, på väg hem, lätt berusade. Han var lyckligt. Äntligen var saker och ting på rätt väg.
Det enda hindret på vägen till makten skulle snart vara undandröjt. Riket skulle snart vara i hans händer. Och då skulle han smida en fruktansvärd hämnd på det samhälle som alltid vägrat acceptera honom för det han var.
De andra konspiratörerna, som hatade och föraktade honom, skulle han snart slippa. Krimhild skulle bli hans, och skulle minsann få ångra hur hon behandlat honom. Han skulle lärda den dumma flickan ett och annat.
En sak återstod bara. Sin fru, som han inte tålde alls, visste han inte vad han skulle göra med. Påverkade av alkoholen blev han tvungen att anstränga sig för att inte börja fnittra nära han funderade på saken.
Han kom fram till sin dörr, fumlade med nyckeln och fick upp dörren. Han steg in i mörkret, där han möttes av två överraskningar.
Den första var att hans fru hade ett stort svärd genom bröstet.
”Kära nån då!” utbrast han.
Den andra var att Jakob satt där inne, höljd i mörker, med benen i kors och log.

*

Kungen vandrade nervöst runt i en cirkel på tronrummets golv. Han var orolig för, nej, han fruktade, framtiden. Det kändes som han bara kunde lösa sina problem genom att skapa ett större.
Kardinalen steg in i rummet. Kungen stannade och sade:
”Ja?”
”Det har skett ett nytt mord.”
”Va? Vem?” utbrast kungen.
Men han visste redan.
”En kropp, troligen tillhörde den hovsekreteraren Helge, har hittats utan huvud. Och hans fru dessutom.”
Kardinalen log.
”Jag misstänker att han dödades av Jakob för förräderi.”
”Kanske det”, mumlade kungen.
Han satte sig ner. Han var lättad, men det kändes ändå kusligt.
”Kan vi göra något?” sade han.
”Vi behöver inte göra något. Vi behöver bara vara förberedda och uppmärksamma. Jakob kommer snart att begå sitt sista misstag. Han kommer att falla i våra händer på egen hand.”

De tio konspiratörerna var församlade. Jakob förklarade odramatiskt:
”Vi har blivit förrådda.”
Sedan slängde han fram Helges avhuggna huvud på bordet. Ingen reagerade särskilt mycket. Det verkade vara en helt naturlig sak att göra.
Malcolm såg på huvudet. Han var inte förvånad.
Jakob fortsatte:
”Det här betyder att vi inte har tid att vänta längre. Vi måste slå till nu. Vi har en chans. I morgon anländer ett kompani till slottet för avlösning. Kungen kommer att vara där, och jag kommer vara där med mitt kompani. ”
Krimhild såg på huvudet och undrade om hon borde vara lycklig. Mot sin vilja fick hon erkänna att hon kände lite skuld.

Det var middag. På slottets gårdsplan var två kompanier uppställda, ett av dem under Jakobs befäl. Ett tredje kompani marscherade in genom slottsporten. Kungen var där för inspektion. Till allmän förvåning var även kardinalen där.
Till slut vara alla soldater inne på gårdsplanen och kompaniet gjorde halt. Sedan träffades kungen av tre pilar i snabb följd, ett i bröstet och två i ryggen. Alla såg det. En chock gick genom folkmassan. Kungen föll ner på knä. Kardinalen rusade fram till honom. Alla höll andan.
Med kardinalens hjälp kom kungen åter på fötter. Han slog undan slängkappan. Under den bar han rustning och var därför bara lätt sårad.
Detta följdes av en ny skur av pilar. En slog ner vid kardinalens fötter, en annan i kungens ben. Han sjönk ner till marken igen. Kardinalen sprang fram, skrek order åt trupperna, pekandes mot de torn han trodde pilarna kom ifrån. Kompanierna sattes i rörelse.
I tumultet som uppstod såg Jakob en sista chans. Det var nu eller aldrig, annars skulle allt vara förlorat. Han drog sitt svärd och rusade mot kungen.
Men så föll han och slog mot marken med ett duns.
Kardinalen hade helt enkelt gått fram och lagt krokben för honom. Han gav ett par soldater order om att binda mannen.
Konspirationen hade misslyckats. Nu föll den sönder.

Malcolm hade sett allt detta. Nu rusade han genom de mörka, fuktiga korridorerna under slottet. Han hade ett svärd i handen. Det fanns fortfarande en chans att bli hjälte, tänkte han. Fortfarande chans att rädda Krimhild. Han måste bara hinna först till konspirationssalen. Sedan blev de tvungna att kämpa sig ut ur slottet. Med all sannolikhet skulle de stupa, men det spelade ingen roll längre. Det var dömda i alla fall. Han förstod inte varför han gjorde det här.
Malcolm hörde vapenskrammel längre bort i tunneln. Han såg sig om och fann ett ställe att gömma sig. Därifrån såg han några vakter gå förbi. De hade gripit några konspiratörer. Krimhild var ibland dem.
När de passerat steg Malcolm fram, men föll genast ner på knä i fukten, med huvudet stött mot svärdet, ansiktet mot golvet. Han gav upp. Han hade inte längre någonting kvar att leva för.
Efter ett tag blev han funnen av två vakter.
”Malcolm av Sanden?” sade en av dem.
”Ja.”
”Du är arresterad för mordförsök mot konungen.”

Bakbunden fördes Malcolm till tronsalen. De sex övriga överlevande konspiratörerna var redan där, även de bundna, omgivna av vakter. Tre av konspiratörerna hade dödats i stridigheterna.
Jakob fördes fram till tronen.
”Jakob av Gelbwald”, började kungen, som inte verkade sårad alls, ”Du har på eget initiativ konspirerat mot konungen. Du har som officer i tjänst utgjort ett hot mot rikets existens. Du har mördat minst två hovmedlemmar. Mordförsök mot statsöverhuvud. Det minsta möjliga straffet för dig är döden. Har du något att säga till ditt försvar?”
Jakob böjde på huvudet och sade:
”Jag gjorde det bara för riket.”
Malcolm kunde se kardinalen som ohörbart diskuterade något med en man som han inte kände igen. Han märkte att de pekade på honom.
Till sist gick de fram till honom. Kardinalen sade:
”Malcolm av Sanden?”
”Ja.”
Kardinalen såg på mannen, som nickade. Malcolm fick en känsla av att han sett mannen förut.
”Du är anklagad för mordet på Fenix, soldat i gardet.”
Malcolm kastade en blick på Krimhild.
”Jag gjorde det”, sade han.
Kardinalen var förvånad, även om han inte visade det.
”I så fall måste du dö”, sade han
”Jag vet.”
Tiden gick. Kardinalen diskuterade vad som skulle göras med dem med kungen. Han lyckades till slut övertala kungen att det var bäst att ha så lite blodsutgjutelse som möjligt.
Kungen tog till orda.
”Jakob av Gelbwald och Malcolm av Sanden döms till döden för sina brott, med omedelbar verkan. De övriga fängslas. Deras öden kommer att diskuteras vidare.”

Kardinalen fick order att se till att avrättningarna genomfördes. Eskorterade av två vakter fördes Jakob och Malcolm ut ur slottet, över bron över vallgraven.
Jaha, tänkte Malcolm. Nu ska jag dö. Det var i alla fall ett lärorikt liv.
”Jag vill verkligen inte göra det här”, förklarade kardinalen. ”Men tyvärr är det nödvändigt.”
Det berättar han för mig, tänkte Malcolm.
Till slut kom de fram till en kulle, där blod flödat i århundraden. Där tvingades de ner på knä. En vakt drog sitt svärd.
”Några sista ord?” sade kardinalen till Jakob.
Men han sade inget. Han hade inget mer att säga.
Kardinalen gjorde tecken åt vakten. Jakobs huvud föll till marken. Han tog ett steg mot liket och såg ned på det.
”Stackars karl”, mumlade kardinalen. ”Jag undrar om jag inte gjort honom en tjänst.”
”Troligen”, konstaterade Malcolm.
De steg nu fram till Malcolm. Kardinalen sade:
”Du då? Har du någonting att säga innan du dör?”
Malcolm hade en sak kvar att säga.
”Hälsa Krimhild att jag älskade henne.”
Den sista pusselbiten föll då på plats i Fridmunds huvud. Han steg fram och lade en hand på Malcolms axel.
”Ge mig ditt svärd”, sa han till den ena vakten.
Vakten räckte honom det blodiga svärdet.
”Nu, försvinn!”
Möjligen var vakterna förvånade, men de hade inget tanke på att vägra lyda order. De skyndade sig därifrån.
Kardinalen gick nu runt Malcolm. Han skar av repen.
”Så där ja. Du är fri.”
Malcolm var förundrad. Han såg på sina händer. Han var verkligen fri. Han hade aldrig känt sig så levande. Han var lycklig.
Han såg upp och sade:
”Varför?”
Men kardinalen hade gått.
Malcolm reste sig och såg upp mot slottets mörka, kalla väggar. De skrämde honom inte. Han visste att det skulle ta mycket lång tid innan han kunde återvända dit.
Han tänkte på Krimhild, och undrade om han någonsin skulle få se henne igen.
Sedan vände sig Malcolm om och började ensam vandra i riktning mot skogen.

Kardinal Fridmund stod på bron över vallgraven, lutad mot räcket. Han såg på det blodiga svärdet i sin hand.
Med en rörelse slungade han iväg svärdet som slog i vallgraven med plask.
Sedan gick han snabbt över vindbryggan, mot porten, för att återvända till slottet.

Skriven av: Markus Eklund

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren