ätstörningen och det viktiga beslutet.

Jag kollade på mig i spegeln, fick tankar som "Gud vad stor jag är" , "jag måste göra något åt detta. När jag kollade på mig själv i spegeln så modde jag bara jätte dåligt. Jag slutade äta, bara att jag kollade på tarkliken med potatis, kyckling och sallad fick mig att spy. Dagar gick och jag åt inte.
Måndag morgon gick jag till skolan tredje dagen utan mat, jag gick till skolan och till mitt skåp. Jag var jätte hungrig men tanken på mat fick mig att må illa. Jag tog mitt svenska häfte och min dator, gick upp till mina vänner. När jag mötte upp dom sa dom "Vad blek du är" och "Har du gått ner i vikt?. Jag svarade med " jag vet inte, har inte vägt mig. Senare den dag gick jag till skoltoan och kollade mig i spegeln, såg ingen förändraing. Jag satte mig på skoltoalleten och grät fick tankar som "varför måste jag vara just så tjock" eller "jag är inte värld mat".
När dagen var slut gick jag hem, mamma stod i köket och lagade mat, jag tror hon lagade lax med potatis det luktade så iallafall. Pappa jobbade fortfarande, han brukade alltid komma runt 17,00 tiden. Jag gick upp på mitt rum och pluggade lite innan mamma ropade " maten är klar!. Jag gick ner, så att mamma satt vid bordet och sa "jag tog ut mat åt dig, jag tacka och satte mig. Visste inte hur jag skulle säga jag vill inte äta. Jag åt, varje tugga jag svalde känndes som om det rev upp halsen. Efter jag ätit upp gick jag till toan och kräktes upp maten, helt utslagen la jag mig ner på golvet och funderade på hur länge jag skulle orka med detta.
Tisdag morgon gick jag till skolan 4 dan utan mat, jag mådde inte alls bra, funderade på ifall jag skulle söka hjälp. Jag gick upp till mina vänner som vanligt, när jag väl hade häslat på alla så mådde jag inte bra. Det snurrade i huvudet och min mage gjorde jätte ont, det känndes som om något åt sig utåt. Innan jag visste ordet av det så blev allt svart.
Jag vaknade upp i en sjukhussäng med tankar på " vad har hänt? ", " vad gör jag här? ". En docktor kom in i rummet, vid namn David. Han sa att mina föräldrar är på väg och att jag hade svimmat pågrund av näringsbrist. Han frågade frågor och jag svarade, frågorna kunnde handla om tex vad jag ätit dom senaste dagarna eller varför jag inte har mycket näring. Jag förklarde som det var för honom sedan kom mina föräldrar. Man såg att de var oroliga och efter att doktorn förklarade vadjag hade sagt, fick vi reda på att jag hade anorexia, det är en ätstörning. De var en chok för hela familjen.
Onsadg morgon så skulle jag äta frukost med äcklades och vägrade. Jag gick till skolan hungrig.
Detta fortsatt i flera månades och till slut orkade inte jag mer, jag såg hur tåget kom och tanken slog mig ska jag hoppa. Jag hoppa ner på spåret men när tåget närmade sig så hoppade jag upp igen, jag ångrade mig. Jag gick hem med tanken på hur nära jag var på att dö, på hur nära jag var på att läma min syster som behöver hjälp.
Efter att ha tänkt hela natten på hur jag ska göra, så bestämde jag mig för att börja äta igen och lösa mina problem så jag kan bli lycklig.
Torsdag jag gick ner för trapporna påväg att äta frukost, och jag åt. Jag glömde hur gått det är att äta och känna den goda smaken av ost. Senare under dagen åt jag lunch i skolan och middag hemma. Jag kännde genast hur mycket energi jag har gemfört med dom andra dagarna då jag inte äter.
Nu har jag ätit frukost,lunch och middag i flra veckor. Jag mår mycket bättre nu och mina betyg i skolan har ökat. Det jag är glad för är att jag bestämmt mig för att fortsätta leva och inte stanna kvar på spåret när tåget väl kommit.

Skriven av: mr.Red