Att besegra tiden

Mörkret, så ondskefullt och ogenomträngligt, bredde det ut sig över den mäktiga och kolossala stjärnhimlen.
En frisk och sval vind av ett nyligen fallet regn, fångade henne långa hår. Stilla dansade det i vinden.

Höstkylan ebt och slet i hennes bleka hud. Det skar i hennes hjärta då hon lät tankarna vandra tillbaka till gårdagen. Den dag som skulle komma att avgöra ett livsviktigt beslut. Något hon länge funderat över.

Hennes syster hade varit den enda hon haft. Men någon hade inte haft några spärrar. Någon hade slagit och slagit, helt ohejdat.
Ett dunkande ljud mot något skört som långsamt krossades. Som ett äggs sköra skal, hade det spruckit av hammarens otroliga kraft.

Hon tog tag med sina taniga händer runt sitt huvud, som för att skydda det. Men det dunkande ljudet, som hela tiden ekade i hennes huvude, ville inte sluta. Bilderna ville inte försvinna.

Hon började springa. Det var inte långt kvar nu. Det branta stupet med sin rinnande och farliga älv, närmade sig med stormsteg. Monstret, som slukade allt som föll där i. Just det monstret som jämt låg på lur.
Men där skulle kanske tankarna hinna ifatt tiden. Illusionen fanns där, hon tänkte inte ge upp nu. Nu när hon var så nära.

Då det bara var några meter kvar, vek sig benen under henne av utmattning.
'Nej, inte nu! De får inte ge upp än!'
Tankarna flöt på men tiden hade ett stort försprång.
På ofrivilliga och trötta ben lyckades hon hasa sig upp, ta sats och kasta sig utför stupet.

Aldrig mer skulle hennes hår få dansa i vinden. Aldrig mer skulle hon få se en stjärnklar himmel. Men hon hade besegrat tiden. Tiden som hade fört henne framåt, hon hade lyckats stanna dess framfart.
För alltid.

Skriven av: anna