Att drunkna i mörka ögon...

Lägg märke till hur böjd hon går. Lägg märke till att varje steg ser ut som en enorm ansträngning. Lägg märke till hennes uppgivna rörelser och nedslagna blick. Ser du något särskilt?


Nej?



Jävla hora! Orden ekade över skolgården i två extremt långa sekunder innan allt blev som vanligt igen. Innan bollar började studsa mot asfalten och sorlet av alla röster tog upp den mesta av platsen i de flestas huvud. Snart skulle de sluta bry sig, snart skulle det bli som en hälsningsfras som pulserade mellan väggarna i trapphuset varje morgon. Ekade i hennes huvud, även om ingen annan hörde den.
Som om den fanns där samtidigt som den inte existerade. I alla fall inte för de flesta.

Som att få en örfil, exakt så kändes det. Eller som att hänga tunga vikter vid varje muskel så att varje liten rörelse blev som att bestiga ett berg. Den ökade tyngden syntes inte, och hur noga man än granskade hennes kind så skulle ingen rodnad synas. Men det kändes. Kändes mer och mer hela tiden. Blev som en tickande bomb inne i henne som bara fanns där, och blev tyngre, jobbigare och hemskare att bära runt på för varje dag som gick. Även om inga tårar rullade ner för hennes allt vitare kinder så fanns de där.




Så försök nu igen lägga märke till hur böjd hon går. Tänk särskilt på att varje steg ser ut som en enorm ansträngning. Titta noga på hennes uppgivna rörelser och nedslagna blick. Ser du något särskilt?


Ja?




Vet du hur det känns att gråta?
Tårar tunga som bly.
Vet du hur det känns att sitta ensam i ett fönster?
Brinnande ord som ingen klarar av att släcka
inte ensam i alla fall
Vet du hur det känns när andra tror saker om dig?
Tankar syns i dina ögon.
Vet du hur det känns?

Jag trodde väl det?




Hela dagen satt hon där, i fönstret. Lät sina smala fingrar följa dropparna som sakta rann neråt på fönsterrutan, neråt mot marken. Det var som att hon satt i en bubbla. Ingen såg henne. Ingen av alla de som skyndade förbi till sina lektioner. Eller någon av alla de som drev runt i stora klungor. Ingen.
Utanför fönstret regnade det. Stora tunga droppar av vatten. Strilade ner för fönstret innan de fortsatte sin snabba resa ner mot asfalten. Grå och svart var den, full med vita streck som skulle föreställa en blandning mellan basketplaner och andra streck. Smälte in i allt annat grått. Hela dagen var svart och vit. Träden hade ännu inte fått några gröna knoppar och solen klarade inte riktigt av att tränga igenom det tunga sega täcket av mörka moln. Vinterns sista snö låg och smälte i små slaskiga drivor på gränsen mellan gräs och asfalt och påminde om att det var långt kvar tills våren skulle komma på riktigt.

Hon hade aldrig riktigt förstått vad hon gjorde där. Aldrig riktigt fattat vad hon gjorde bland alla andra. Det var ju rätt uppenbart att hon inte passade in, att hon inte var som dem.
Så därför var det mycket enklare att sitta kvar där i fönstret, låta fingertopparna ta samma väg som vattendropparna ner för rutan. Luta huvudet mot den svala stenväggen och följa ännu en vattendroppe medan det ringde in till en ny lektion. En av alla de lektioner hon inte tänkte gå på. Förstod inte meningen med att lära sig något alls när hon ändå inte skulle passa in någonstans. Aldrig!



Veckla ut dina vingar och flyg!
Våga ta det sista steget för att sedan falla handlöst,
ner mot marken som krossar dina nyfödda vingar
om du inte vecklar ut den i tid.
Lämna din mammas trygga bo där du var skyddad
Och stig ut i den farliga världen.
Man kanske lever bäst
Där det är svårt att leva.
Så veckla ut dina vingar och flyg
Men ta det försiktigt...







Alla stod runt henne den där morgonen. Den där morgonen när allt var grått och svart och solen inte riktigt klarade av att tränga igenom det tunga sega täcket av mörka moln. Ingen kunde riktigt förstå vad som hade hänt, ingen kunde fatta att den där lilla späda bleka flickan som alltid brukade sitta livlös där i fönstret på översta våningen verkligen hade öppnat fönstret och följt med dropparna ner mot marken, ingen kunde fatta att hon försökt flyga iväg. Försvinna. Bort från dem. Det var ju som en självklarhet att hon alltid skulle sitta i det där fönstret, och nu låg hon bara där. Blekare än någonsin.

Men märkte de någonsin hur böjd hon gick? La någon någonsin märke till att varje steg såg ut som en enorm ansträngning? Såg de inte hennes uppgivna rörelser och nedslagna blick? Såg de inte något särskilt?






Blickar
Att se allt och lite till
Att få höra tusentals ord på bara några få sekunder
Ord som skickas genom luften
Eller...
Likgiltiga blickar
Blickar som ser allt men inte bryr sig
Att se män ändå inte lyssna
På allt som ögonen vill säga.



Den lilla flickan följde dropparna sa man, hon klarade inte av att leva längre. Orkade inte?
Andra sa att hon gav upp, lade av med att leva bara för att allt inte var exakt som hon ville?
Men den lilla flickan visste vad hon ville. Ville vara en fågel som kastar sig ut i friheten och för första gången få veckla ut sina vingar. Bara få flyta fram genom luften.
Men hon kom aldrig så långt, ingen hade någonsin lärt henne hur man flög. Men det spelade ingen större roll, hon fick i alla fall följa med dropparna ner mor marken.
Precis som hon ville.
Då.








Hon tänkte plocka den första blomman som slog ut. Tänkte plocka den och sätta den i ett glas vatten jämte sängen. Tänkte titta på den varje dag och aldrig dra av bladen och aldrig sälla frågan: Älskar, älskar inte, älskar älskar inte, älskar, älskar inte?

Det var som att det var tryggt att ha blomman där, utan att hon visste hur det gick till så blommade blomman hela våren. Blev som en bästa vän. Som den där speciella vännen hon aldrig hittat.
Visst hade hon haft kompisar, de hade pratat om allt de två. Gått ut på rasterna och plockat blommor, suttit under träd och pratat om allt och lite till, lekt med dockor oh flätat in rosa siden band i varandras hår. Problemet var bara att de försvann hela tiden. Något hände när de började högstadiet.
Visst hamnade de i samma klass, men det var som att något hade hänt efter den där första dagen. Som att de utan ord hade bestämt att det inte längre vad de två som flätade varandras hår, och att de inte längre skulle skicka lappar till varandra på lektionerna eller sova över hos varandra på helgerna.
Nej, nu var de ju stora. När man var stor handlade allt om kläder och smink och killar och om hur mycket man hatade sina föräldrar. Det var leken, den som kom först vann.
Och även hon var med och lekte ett tag, pussade killarna på munnen fast att hon inte kände någonting alls, drack saker med ett innehåll som jag tvivlar starkt på att du vill höra om.
Ja, den leken lekte de båda två, men vännen lekte den på ett helt annat sätt?



Vart tar tankar vägen
när man inte längre minns dem?
Vart tar minnen vägen
när man inte längre finns?
Ser du någon lycka
hos ett barn som bara gråter?
Vart ska man ta vägen
om man inte har någon vän?





Det mesta handlar nog om tur och otur. Antingen så blir du lycklig eller inte. Antingen så får du en sexa och kommer långt på ?fia med knuff? eller så slår du en trea och blir utknuffad. Och alla vet hur svårt det är att komma in igen.
Men du kan bli utslagen även och du slår sexor, det går att förlora ändå.




Det var som att hon hade hittat en vän i den där blomman. Varje dag stod den där och liksom lyste upp hela rummet. En liten blomma med rosa, siden-lena blad.


Och så var det den där dagen? Den där morgonen när allt var grått och svart och solen inte riktigt orkade tränga igenom det tunga sega täcket av mörka moln. Det var nog då hon kom på att hon verkligen hade saknat henne.




Men det fanns en pojke också. En pojke men mörkas ögon som var lätta att drunkna i. En pojke som hade hela huvudet fullt med bilder på flickan. Hennes ljusa hår som nästan svävade över hennes axlar och men ljusa ögon som han aldrig kunde få nog av.
Hon hade drunknat i hans ögon, och han i hennes. Utan att hon visste om det. Ljusa blåa ögon är nämligen minst lika enkla att drunkna i som mörka.


Det finns två tradegier i livet.
Det ena är att inte få sin högsta önskan uppfylld.
Det andra är att få det?


Han hade velat vara med henne hela tiden, röra vid varje del av henne och lukta på hennes svävande hår. Men han var rädd.
Precis som hon så vågade han aldrig visa något, inte berätta för någon om varför han inte kunde sova på nätterna eller varför han hade blivit så jobbig.
Och de där orden. De där hemska orden som han sa den där dagen ett tag innan hon försökte flyga. Tänk om han hade litat på henne istället, struntat i vad alla andra sa att hon hade gjort.


Då hade hon aldrig färgat håret svart.
Aldrig suttit ensam i fönstret.
Aldrig försökt att lära sig flyga.

Han ville ju bara sitta jämte henne där i fönstret. Få drunkna i hennes ögon samtidigt som hon drunknade i hans.
Men han var feg.

Så allt var faktiskt inte pojkens fel den där dagen, när allting var grått och svart. Nej, det finns andra som faktiskt också hade med det här att göra, andra som fick flickan att drömma om att flyga. Andra som fick henna att följa dropparna på fönstret.

Det var inte bara hans fel.

Det var första gången den där dagen.
Första gången hon var fri. Första gången hon kunde le, och verkligen mena det. Inse att hon var lycklig.
Inse att det verkligen existerade något som kallades för kärlek.

Den där morgonen då allt var grått och svart var andra gången.
Andra gången hon var fri. Och även den gången log hon.
Men hon var inte lycklig.
Inte ett dugg...





Om man den varmaste dagen på hela sommaren lägger sig på en öppen äng och bara ligger så får man skylla sig själv. Tappar man bort tiden och inte kommer hem förrän det är helt mörkt ute så är det bara ens eget fel.

Men det var så härligt. Skönt att bara få ligga där i gräset och andas, titta upp mot himlen som alltid har funnits där. Som att titta rakt ini evigheten, som att titta in i ögon och veta att man tittar för länge men ändå hålla kvar blicken.

Himlen var som ögon den där dagen, som att se in i någons ögon och se allt men ändå ingenting. Som att fastna i ett leende eller som att sova men ändå vara vaken.


Det var bara blommorna som såg henne, och mobilen hade hon slängt en bit bort, medveten om att den förmodligen skulle pipa. Men hon hade valt att strunta i det. Det spelade liksom ingen roll längre, allt det där med att lyckas med allt och att vara perfekt jämt. Hon hade ju allt hon behövde, himlen och ett par ögon att stanna lite för länge i. Lite längre än vad som var tillåtet.

Man kanske kan drunkna i ögon, men drunknade hon i så fall när hon låg där på ängen? Eller gick det bara att försvinna i just hans ögon?



Att drunkna där var nästan som att se upp på himmelen, se molnen driva förbi. Enda skillnaden var att han ögon var mycket läskigare, var som att vilja drunkna där inne samtidigt som man visste att man gjorde något man inte fick. Inte än, inte någonsin.

Men hon ville drunkna i dem, ville försvinna bort med floder av kärlek, problemet var bara att hon inte vågade fråga efter vägen. Hon hade inte hittat någon karta över vart hon skulle inne i hans huvud, visste inte vart hon skulle skicka alla små ord och meningar som hon försökte skicka till honom, via ögonen.
Problemet var bara att hon kunde drunkna. Kunde fastna där inne. Kunde drunkna och inte komma ut igen. Frågan var bara om hon inte ville det. Hon hade inga svar på sina frågor, och utan karta kommer man ingenstans.

Så att drunkna i himmelen var lite tryggare, att ligga i det höga gräset och andas in doften av tusen blommor medan lätta moln vandrade lugnt över himmelen.
Så om man den varmaste dagen på hela sommaren lägger sig på en öppen äng och bara ligger så får man skylla sig själv. Det är knappast någon annans fel att man ligger där hela dagen.
Men hon kom i alla fall på att himlen kanske var bra att öva sig på. Om hon kunde lära sig att se förbi molnen och allt det där blåa så kunde hon kanske lära sig att hitta där uppe. I evigheten. Hitta utan karta. Hon kunde försöka sända ut små meddelanden med blicken, som kom fram till ingen alls. Och få leenden tillbaka. Himlen log mot henne hela dagen medan hon försökte hitta rätt.

Men hon ville prova det på riktiga ögon någon gång, titta in i hans ögon lite för länge. Helst väldigt mycket för länge, och försöka hitta utan karta. Och drunkna?



Blickar
Att se allt och lite till
Att få höra tusentals berättelser på bara några få sekunder
Ord som skickas genom luften
Eller?




Men våren fick ett bakslag det här året.
Just när de första blommorna slagit ut och värmen kommit på riktigt så kom det. Just den där dagen när pojken i det gula huset lärt sig cykla och papporna klippte gräset för första gången så kom det.
Kylan.
Och regnet.

Och vårens bakslag tog bort dem.
Känslorna
Av att allt kanske skulle bli bra igen
Bra
Precis som förr
Fast ändå inte.
En känsla saknades, och en ny fanns där.
Känslan av saknad
Och längtan

Hans tid stod still i en evighet. Det var som att alla skrubbsår och brutna ben som hon borde ha fått hade hamnat i hans hjärta istället. Som om någon klippte i hans hjärta med en trubbig sax och spelade upp samma film för honom gång på gång.
Den där gången de var ensamma. På en stor sten mitt i skogen satt de. Drunknade i varandras ögon och pratade om drömmar. Om hur hon önskade att hon kunde få försvinna ibland och om hur han ville köra motorcykel. Det var så fint. Hela den dagen var perfekt. Det var bara det att det blev så fel sen.
Även om det inte var meningen.






Det kanske var himlens fel alltihop, om hon inte hade försökt hitta inne i hans ögon utan karta så kanske inget av det hade hänt. Hon kanske aldrig hade drunknat där inne, kanske hade hittat ut igen.

Ögon kan visst vara farligt! Det är inte alls så som de säger till sina barn; Han bits inte. Det var inte sant för ögonen bet henne, precis som pojken som såg på henne med de där ögonen gjorde.

Pojken bet hål på hennes hjärta.




Man måste ju följa spelets regler, för än hade ingen gått i mål. Och det fanns ingen regelbok, inte till det här spelet.

Så den som ger sig in i leken får leken tåla.
Men vad händer om man inte tål leken? Vad hände rom man är på mitten av linan och inser att man inte vill mer. Att man vill ner?

Svar: Man kan inte sluta. Man måste vara med ända till slutet, ända tills någon har vunnit oh en annan förlorat. Den lilla bleka flickan som brukade sitta i fönstret förlorade, men frågan är vem som vann?

Hon kanske bröt mot en regel i så fall, för hon ville inte gå längre än till mitten. Snavade på världens farligaste lina, tio meter upp i luften. Kärleken.






Framtiden.
Som att stå under en trädkrona och skymta ljuset mellan bladen
Men inte vara helt säker på att det verkligen är himlen man ser?

Flickan såg fel. Hon trodde att hon skymtade framtiden där uppe. Tyckte sig se en svag strimma av ljus tränga sig fram genom bladen. Men hon måste ha sett fel. Det kanske bara var reflektioner av något helt annat som hon såg, eller någon annans framtid. Eller ingen framtid alls.
Man kanske inte kan se framtiden i en trädkrona överhuvudtaget, eller så ljuger trädkronor.

För den dagen som flickan satt i fönstret och följde regndropparna med sina smala fingrar så hade hon ingen framtid kvar. Den smala ljusstrimman hon såg mellan bladen kanske försvann på vägen. Eller så kanske den också drunknade i pojkens ögon. Precis som ho gjorde?







När flickan låg där på marken var det som att resten va världen exploderade. Som att allting som alla velat säga så länge kom fram just då. Det var som att allt stannade i just det ögonblicket, och det tog ett bra tag innan allt kunde fortsätta som vanligt igen.
Det var som att varje muskel i hennes kropp, som nu blivit ganska starka av att gå runt med alla de där vikterna satte stopp. Kämpade några sista minuter för att stoppa tiden. Stoppade tiden för att en sista gång få drunkna i ett par mörka ögon.

Det var bara det att hon inte hade någon karta, så hon hittade aldrig ut?


Hur vet man varför det gör så ont?
Hur vet man att tårar läker?
Hur vet man att man kan bli lycklig igen?
Hur vet man att man lever?


Det viktigaste är att du förstår sa hon.
Sedan var hon tyst.






Flickan med stängda ögon, svart hår och vit hud fastnade i hans huvud
fastnade i hela honom
Allt det som varit hon.

Det är enklare att använda mycket kajal än att säga som det är.
Att man inte orkar mer.




Hon fick ingen svart kista.
Istället låg hennes svarta hår utspritt över den alldeles för vita kudden.

Hon blundade, och all svart kajal var borttvättad.
Som om hon de sista två minuterna kunde visa vem hon var. Under allt svart.

Röda rosor låg som ett täcke över henne. Och han var rädd.
Rätt för att taggarna skulle sticka hål på hennes genomskinliga hud.
Så han satt längst bak.
Vågade inte lägga ner sin vita blomma som knappt slagit ut bland alla rosor.
Visste inte om hon ville det.


Men hon ville
Mer än något annat.




Hon ville inte ha några vita kläder, inga vingar eller borttvättad färg.
Inte än.
Inte nu.
Hon ville bara ha honom.

Ängel i svart.
Drömde om honom
Allt de gjort
Drömde om att leva.
Och han drömde om henne.

Änglar
Om de bara visste?




De skulle prata om vad de kände. Men det var tyst. Alldeles för tyst.
Tillslut gav man upp.
Gav alla ett ljus och lät lågorna brinna i deras ögon.

Tre timmar senare satt han ensam kvar. Ljuset hade slocknat för länge sedan.
Bilden hade etsat sig fast i honom. Den där sommaren när hon sprang på ängen.

På det vita pappret framför sig hade han fyllt i samma lilla hjärta gång på gång tills det gått hål i pappret. Utan att han sett det.
Han hade inte ens märkt det. Orkade inte bry sig om något längre. Bara om henne.

Men han fanns inte. Finns inte. Fanns bara i han hjärna. Det är svårare att minnas då.
Om man knappt är säker på att den man längtar efter finns längre.
Eller om man inte vill att den inte gör det.
Om man sitter i timmar utanför en dörr där den man väntar på inte bor kvar.
Eller om man skickar tusen meddelanden till en telefon som ingen kommer svara på mer.
Någonsin.
Det är då man börjar tvivla.




Fast ingen visste. Ingen hade någon aning om att han älskat henne. Älskade henne.
Mer än någon annan.
Ingen visste varför han hade kört rakt in i väggen med den nya motorcykeln han fått på sin artonårsdag.
Ingen visste.

Ingen?


Att leva vidare
Ett liv byggt på ingenting
Blomman hade tappat sina blad och om hon var solen så var det lågtryck överallt.
Ett stort L över hela kartan.
L som gan tjocka sega gråa moln som inte släppte igenom något ljus. Inte en endaste stråle.
De var fast i natten.
Fast i mörker.



De satt där högst upp på berget de två. De två mot resten av världen. Hans blick var långt inne i hennes ögon, i hennes drömmar. Å hon i hans, utan att han backade.
För det var bara de två nu.
De två mot resten av världen.
Glömmer liv.

Och fastän berget inte var något berg egentligen, så satt de där. Hela natten.
Tysta.
Varenda blomma, för det fanns blommor där de var, stod blixtstilla och till och med vinden höll andan för en sekund.


Fast vi hade inte glömt. Inte alls. Den lilla flickan med alldeles för mycket svart kajal och pojken som drömde om motorcyklar fanns kvar. De var kvar. Och de satt där. Högst upp på berget av drömmar och log.

För det får man. Man får vara lycklig.

Skriven av: Malin Palö