Att få grepp om tillvaron

Att få grepp om tillvaron
av Niclas Ahl

”Era papper”, krävde mannen bakom den långa, vita disken. Han var klädd i vitt från topp till tå och på hans bröst stod att läsa, ”Vice St.P”. Han talade till en gråhårig, lätt skallig medelålders man, som stod framför honom, naken. Den nakne lämnade nervöst över några dokument.
”Grip, Oscar, är det du?” frågade mannen i vitt, medan han knappade in informationen från dokumenten i en dator.
”Ja. Jag är...” Innan Oscar Grip hann säga något mer stämplade Vice St.Pn hans papper och lämnade tillbaka dem.
”Avslag. Du ska neråt”, sa han föraktfullt.
”Men... det måste vara ett misstag. Snälla kontrollera igen”, stammade Grip.
”Vi gör inga misstag här. Nedåt!” sa Vice St.Pn med armarna i kors.
Grip visste att han inte kunde överklaga beslutet. Och även om han kunde, skulle domen helt säkert blivit densamma. Han kände sig plötsligt väldigt ångerfull och började kallsvettas. Med tunga steg gick han fram till hissarna och tryckte på knappen. Medan han väntade betraktade han sin kropp i spegeln mellan de två hissarna: Det var ingen vacker syn. Den en gång i tiden vältränade, långa kroppen var nu fet och ful.
Hissarna gick långsamt och Grip började fundera över hur tillvaron skulle komma att gestalta sig därnere. Han var mycket rädd och kände sig helt hjälplös. Allt hopp hade lämnat honom. Han hade hört alltför många historier om situationen därnere. Alla sa de samma sak: ett rent helvete. Fast det verkade ju inte vara något himmelrike här heller, tänkte han. Han tyckte det var alltför kallt och han kunde se några människor som gick omkring på andra sidan av den vita muren. De var alla klädda i vitt och såg uttråkade ut.
Hissen kom och en annan naken man gick ut. Han såg lika nervös och försiktigt hoppfull ut som Grip gjort bara några minuter tidigare. Grip tryckte motvilligt på knappen med ett ”H” på och hissen påbörjade den långa färden nedåt.
När hissen stannat var Grip förvirrad. På nedvägen hade han först känt hur temperaturen tydligt steg ju närmare målet han kom. Men här var det mycket behagligt. Hissdörren öppnades och Grip gick ut. Två unga kvinnor kom fram till honom.
”Välkommen!” sa de unisont. De hade på sig korta, åtsmitande svarta kjolar – Grips favorit.
”Man sa till mig däruppe att jag skulle hit ner”, sa han medan han tittade på flickornas välformade ben. ”Har jag kommit rätt?” frågade han med tvivel i rösten och visade sina dokument.
”Åh, ja, Herr Grip. Gratulerar!” sa flickan som läste papperna. ”Återigen, välkommen Herr Grip. Detta är Fifi”, sa hon och pekade på den andra flickan. ”Hon ska visa Er runt här i H. Hon kommer att vara till er tjänst hela tiden i avdelning ett. Ni kan be henne om vad som helst.”
”Vad som helst?” Grips klarblå ögon lyste upp.
”Ja, vad som helst”, svarade Fifi och betraktade leende vad som var på gång under Grips mage. ”Er önskan är min lag”, fortsatte hon och ledde honom till ett litet rum i närheten.
Tjugo minuter senare påbörjade hon rundturen. Grip höll en drink i handen. När han hade druckit upp fyllde han på sitt glas från en whiskyfontän. Här fanns alla möjliga slags fontäner. Grip var lycklig.
”Vad gjorde Ni... på ytan, Herr Grip?”
”Jag har varit politiker och affärsman hela mitt vuxna liv.”
”En utmärkt kombination, Herr Grip! Då passar det nog bra att påbörja vår rundtur vid den politiska sektorn. Faktum är att det är där som de största svindlarna finns.”
Grip kände att han började rodna lite. Han undrade hur mycket information flickan egentligen hade om ”gästerna” här i, vad var det nu de kallade stället, ”H”.
”Jag ska visa Er Hall of Fame först, Herr Grip”, fortsatte Fifi.
De gick in i en starkt upplyst korridor. Där fanns flera vackra målningar på väggarna. Grip såg närmare på en av dem. Ja, signaturen var där. Det var en Rembrandt. Han tyckte det var märkligt. Han hade aldrig tidigare sett eller hört talas om denna målning. Och tavlan bredvid var en till synes äkta Zorn. Även den var helt okänd för Grip. Picasso, Gaugin, da Vinci... Vacker musik strömmade ut från högtalarna i taket. Det lät som Mozart, men han hade aldrig hört denna symfoni tidigare.
Slutligen nådde de Hall of Fame och Grip fick syn på tre män som satt i bekväma fåtöljer vid ett runt bord, ivrigt diskuterande. De satt utanför sina rum. Grip kunde läsa deras namn på dörrarna, skrivna med förgyllda bokstäver: Adolf H., Josef S. och Mao T. Fifi försökte presentera Grip för dem, men de var alltför upptagna med sin diskussion för att kunna ägna någon uppmärksamhet åt honom. Lika bra det, tänkte Grip.
”Åh, de är hopplösa! De diskuterar politik dagarna i ända och har ingen tid för nåt annat”, sa Fifi. ”De har också insisterat på att ett rum bredvid deras ska förberedas för en av deras favoriter på ytan, som redan är kvalificerad för en plats här”, fortsatte hon och pekade på ett tomt rum.
”Saddam H., hmm”, tänkte han högt. Han tittade in i rummet; där fanns en stor vattensäng och på ett nattygsbord låg en signerad kopia av Macciavellis Fursten.
Fifi och Grip lämnade den politiska sektorn. Det var en sak som gjorde Grip konfunderad. Han bestämde sig för att fråga Fifi:
”Var är... jag undrar över... hmm... Chefen?”
”Chefen?”
”Ja, du vet...” Grip satte sina pekfingrar vid vardera sidan av sin panna.
”Åh, Ni menar Dee. Han tillbringar det mesta av sin tid i sin vinkällare nu för tiden. Han började bygga upp den efter det att vi fick luftkonditionering för några årtionden sen. Innan dess var det alltför varmt här för vin. Ibland bjuder han in någon av sina gäster, kanske om Ni har tur...”

Grip vaknade till med ett ryck. Hans vita skjorta var våt av svett trots att luftkonditioneringen var på för fullt. Ett par djupa andetag senare var han medveten om att han var tillbaka i verkligheten. Ett dovt mumlande ljud hördes från våningen intill. Han tittade på klockan; den var bara fyra. Hans eftermiddagslur hade bara varat en halvtimme.
Efter ett lönlöst försök att somna om, steg han upp från sängen och gick ut i vardagsrummet och slog upp ett stort glas whisky. Tre snabba knackningar på ytterdörren fick honom att sprätta till och spilla whisky på byxorna. Han skyndade sig till dörren för att öppna.
”Ursäkta att jag stör. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Jag är Er granne”, sa mannen på felfri engelska. Han var mycket liten till växten, till och med för att vara asiat. Hans tennisskjorta hängde slappt på den smala överkroppen.
Grip såg kort på mannen. Sedan såg han, utan förvåning, på de två skalliga buddhistmunkar som stod bakom grannen, i sina oranga dräkter. Han hade känt igen det entoniga mässandet han hört en stund tidigare från grannens lägenhet. Nu begrep han varför han inte kände igen honom. Han måste vara nyinflyttad. Det var därför han tagit dit munkarna för att genomföra sitt choem. Eventuella onda andar måste ju köras ut, innan den nya hyresgästen i lugn och ro kunde flytta in.
”Jag är Sompot”, fortsatte grannen och räckte fram handen på västligt manér, vilket gjorde Grip övertygad om att han varit bosatt en längre tid utomlands. Student i Amerika, antagligen. Nyligen hemkommen, att döma av hans ringa ålder.
Efter att Grip presenterat sig fortsatte Sompot, ”Jag vet inte hur jag ska säga det här, men...skulle vi kunna få komma in i Er våning i ett par minuter?” Han log brett och såg osäker ut. Grip antog att han skämdes lite grand över sin andetro inför en utlänning.
Grip log tillbaka och skyndade sig att säga, ”Javisst, inga problem.”
”Bor Ni här ensam, Mr. Oscar?”
”Nej”, svarade Grip torrt, irriterad över nyfikenheten. ”Min fru bor här också.”
”Några barn?”
”Min dotter bor i USA.” Han fick koncentrera sig för att försöka låta så naturlig och trevlig som möjligt.
Munkarna hade satt sig i meditationsställning – med benen i kors och handflatorna uppåtvända – på det eleganta trägolvet, i mitten av det stora vardagsrummet. I ett par minuter var det endast luftkonditionerarnas dova buller och trafiken långt där nere på gatan som hördes i våningen.
Den äldre av munkarna reste sig sedan plötsligt och gick lugnt fram till Grips lille granne, och sade något till honom på thailändska. Grip lyssnade intresserat, men kunde inte uppfatta så mycket.
”Stort problem”, sa Sompot ivrigt och nervöst, sedan han vänt sig mot Grip. ”Det bor en mycket missnöjd ande här i våningen. Munken säger att det måste vara Ni som gjort anden missnöjd.” Sompots i vanliga fall små kinesögon blev stora och allvaret i situationen tycktes helt ha fått honom att tappa sin blyghet och försiktighet inför utlänningen.
”Måste flytta”, bröt den yngre av munkarna in på bruten engelska. Sompot och den äldre munken nickade instämmande och såg allvarligt mot Grip.
Grip kände hur vreden och irritationen steg inom honom, men hade bott alltför länge i Thailand för att begå misstaget att öppet förolämpa en munk.
”Ni menar att jag måste flytta?” frågade han mest för att vinna tid. De tre männen nickade.
”Jag är ledsen, men jag kan inte se nån annan lösning”, sa Sompot. ”Det är Er anden är irriterad över. De vet inte varför. Munkarna menar jag. Men anden är mycket irriterad över Er.”
”Ok, men Ni måste ge mig lite tid.” Han hade ingen tanke på att flytta, utan ville bara bli av med besökarna så fort som möjligt. Han orkade inte fundera över sådant här trams just nu.
Efter en snabb dusch och byte av kläder, befann sig Grip i hissen ner mot bottenplanet. Den prydligt uniformerade vakten hälsade värdigt på honom när han lämnade byggnaden. Med raska steg gick han förbi poolen och genom den lilla vackra trädgården, som hörde till bostadsområdet. Gräsmattan lyste grön och Mangoträden hade börjat bära frukt. Där fanns inget folk, så när som på några trädgårdsarbetare. De var klädda i mörka, enfärgade bomullskläder som täckte hela kroppen. Och på huvudet hade de asiatiska, bredbrättade hattar. Deras ansikten var mörka. Själv bar Grip en mörkblå kortärmad bomullsskjorta och beige bomullsbyxor. På fötterna hade han sandaler. Solen gassade från en blå himmel.
Han satte på sig sina solglasögon och gick ut på gatan. Den fuktiga hettan hade redan förorsakat en våt fläck på hans rygg. Ett par taxibilar körde förbi och tutade, men Grip ignorerade dem. Det var bara några hundra meter att gå. För övrigt var trafiken lugn, eftersom det var en smal sidogata utan trottoar. Han gick längs med en vit, två meter hög mur. Innanför muren fanns en privat tomt och ett stort hus. Grip kände ägaren – en rik thailändsk affärsman, som han var skyldig en hel del pengar. Annars dominerades området av relativt nybyggda höghus, med lägenheter för de välbärgade. Där fanns även ett antal ambassader.
Han var femtiotre år gammal och hade bott i Bangkok i drygt tre år nu. Det hade varit de bästa tre åren i hans liv. Han trivdes som fisken i vattnet. Han kallade det för sitt nya liv. Han var bränd i Sverige. Där kunde han aldrig göra affärer igen, efter skandalen. Men det bekymrade honom inte ett dugg. Han kunde absolut inte tänka sig att flytta tillbaka. Det enda som bekymrade honom var att det började brännas här i Thailand också.
Kvinnan som öppnade dörren var inte mycket äldre än Grips dotter. Hon log varmt när hon såg honom. Hon var en mycket vacker thai-kinesiska, slank och ovanligt lång. Hennes hy var ljus och hennes ögon såg nästan europeiska ut. Grip gick in i våningen och stängde snabbt dörren.
”Vad har du gjort idag då?” frågade han på sin knackiga thailändska, samtidigt som han lät sin hand glida in under hennes korta kjol. Flickan bara fnittrade utan att svara.
”Är du hungrig?” motfrågade hon och började maskera hans axlar. Grip grep tag i henne och ledde henne till sängen. Våningen var liten, bestod endast av ett litet rum och kokvrå. De enda möblerna som fanns var ett litet matbord, två stolar och en byrå, på vilken TVn stod. Där fanns även en liten balkong.

”Låt oss fortsätta vår rundtur”, sa Fifi och gick vidare. Grip följde efter. Hon öppnade en sidodörr i korridoren och de lämnade Hall of Fame. Snart var de tillbaka i den stora, torgliknande salen igen. Grip lyfte blicken och såg upp mot taket. Det var svårt att föreställa sig att de inte bara var inomhus utan även så långt ifrån vad som kan kallas utomhus man överhuvud taget kan komma. Det såg nästan ut som en riktig himmel däruppe – ljusblått med skyar av moln. Där fanns träd och grönt lysande gräsmattor, blandat med fontäner och statyer och andra konstverk. Borta i fjärran tyckte han sig kunna skymta en skog och även ett mindre berg. Vindpustarna han då och då kunde känna, verkade även de som riktiga vindpustar. Men han frös aldrig, trots att han var helt naken. Allt var så perfekt det någonsin kunde vara.
Där fanns inte så mycket folk. Mest var det unga, vackra kvinnor – och ett fåtal unga män – som vandrade omkring, men som mest verkade vara en sorts tjänare, såsom Fifi. De var alla mycket lättklädda och alla jordens människoraser verkade finnas representerade.
Fifi öppnade en nästan osynlig dörr och visade med en handrörelse att Grip skulle följa efter. Det var en lång korridor igen. Det var lite dunklare därinne. Temperaturen var inte fullt så behaglig här, lite varmare än han skulle vilja ha det.
”Vi visar alltid det bästa först för våra nyanlända”, sa hon och gav Grip en snabb blick. Han tyckte att hennes leende plötsligt blivit stelare. ”Det är så han vill ha det”, fortsatte hon. ”Nu måste jag tyvärr lämna Er. Hoppas vi ses igen. Lycka till. Er nya guide kommer här.” Hon pekade mot en äldre man som kom gående mot dem. ”Detta är William.” Hon lämnade över Grips handlingar till William.
”Välkommen till avdelning två, Herr Grip”, sa William sedan han läst namnet i dokumenten. De två skakade hand. Grip vände sig om mot Fifi för att säga adjö, men hon var redan borta. Han kände sig besviken.
De två männen gick under tystnad, sida vid sida, längs den halvdunkla korridoren. Grip var huvudet längre än William som var krokig och grå och gick långsamt med stapplande steg. Han höll hela tiden händerna bakom ryggen. Trots värmen var han klädd i en stickad kofta och mörka yllebyxor.
Sidokorridoren mynnade ut i en sal som verkade vara av minst samma storlek som den andra salen. Men här såg det mest ut som i en normal småstad, fast utan bilar. Här fanns mycket mer folk än i den andra, paradisiska salen. Taket var inte himmelsblått, utan mer gråaktigt som i mulet väder. Och temperaturen var klart varmare, men fortfarande inte direkt obehaglig. Här fanns inga fontäner med rusdrycker, men väl en mängd barer. Grip hade i och för sig inget emot barer, men detta var lite överdrivet. Det kändes till och med lite osmakligt, tyckte han.
Musik hördes från en del av barerna. Det var modern musik. En man kom utraglandes och föll ihop framför Grips fötter. Grip tittade in i salen. En typisk bar, såg det ut som. Ett par fyllon halvsov på sina barstolar framför en lång bardisk. Vid ett bord i ett hörn satt en lättklädd yngre kvinna och hånglade med en äldre man. Hon såg inte på långt när så bra ut som kvinnorna i den vackra salen, tyckte Grip.
”Hon skulle egentligen bott i en annan avdelning, men får vara här eftersom hon kan vara nyttig här”, förklarade William när han såg Grips undrande min. ”Samma sak med mig, förresten. Fast jag gör ju en annan sorts nytta, förstås.”
Grip kände sig plötsligt kall. ”Och var ska jag bo?”
”Det beror på betyget.”
”Betyget?”
Han svarade inte.
”När får jag kläder då?” Han började känna sig obehaglig till mods. Det kändes också obehagligt att vara den ende som inte hade kläder. Inte för att någon verkade bry sig om det, men ändå.
”Vi får se”, svarade William undvikande och log sitt finurliga leende.

Han var genomsvettig när han vaknade. Det var fortfarande ljust ute, så han kunde inte ha sovit länge. Han var lite förundrad över att han kunnat somna igen så snart efter senaste tuppluren. I normala fall brukade han ju ha svårt för att somna. Hans flickvän hade också slumrat till. Hon låg naken bredvid honom under det tunna täcket. Grip såg på henne och fylldes plötsligt av avsmak. Hon påminde honom om hans egen dotter där hon låg naken, hopkrupen i fosterställning. Hans dotter från hans första äktenskap studerade sedan två år i New York. Det var inte billigt för Grip, men hon var hans ögonsten, hans enda barn.
Tjugo minuter senare satt Grip nyduschad och påklädd ute på balkongen och smuttade på en whisky, medan han såg ut över den stora Lumphini Park, en stor grön oas mitt i storstadsdjungeln. Solen hade börjat gå ner. Fler och fler joggare anlände till parken. I bakgrunden syntes skyskraporna vid Silom Road. Byggnaden där hans väninna bodde var långtifrån så fashionabel som hans egen. Men läget var perfekt och våningen kostade ändå åtskilligt och tärde hårt på hans kassa.
Han gick in i rummet igen efter endast fem minuter. Därinne var det svalt och skönt och en nyvaknad, vacker kvinna satt naken på sängen och log mot honom. Som att komma tillbaka till himlen efter ett par minuter i helvetet, tänkte han ironiskt. Han tyckte visserligen om värme, men under april blev det nästan helvetiskt i Bangkok. Hans oro och nervositet gjorde det än värre och han var redan i behov av en ny dusch. Men istället för att duscha tog han på sig sina skor och lämnade byggnaden.
Hans steg var långa och snabba nu. Svetten forsade från hans kropp. Den fuktiga hettan kändes som en våt trasa på hans ansikte. Han funderade över den konstiga drömmen. Han kunde inte påminna sig om att någonsin tidigare ha drömt en märkligare dröm. Och allt var så tydligt och sammanhängande.
Det var nästan mörkt nu och gatan var smal så han fick vara på sin vakt när det kom en bil. Han funderade över helvetet. Det var något han aldrig trott på. Inte heller trodde han på himlen eller gud. Så varför hade han drömt om dessa underliga saker. Jo, det var väl ganska logiskt att han gjorde det nu. Hans samvete var visserligen rymligt, men där fanns ju inte obegränsat med utrymme.
Trädgårdsarbetarna hade gått hem när han kom tillbaka till sin egen byggnad. Poolen var tom. Den gav ingen svalka i alla fall, visste Grip. Vattnet var för varmt. Kläderna på hans kropp var genomvåta. Han tänkte att han snart måste börja fundera på att gå ner i vikt. Visserligen hade promenaden varit rask, men inte så rask att han skulle behöva flåsa så som han nu gjorde. Och denna hetta. Denna fuktiga hetta. Om han gick ner några kilon skulle han säkert klara hettan bättre.
”Är Ni okej, Mr. Oscar?” frågade den uniformerade vakten när Grip stegade in i byggnaden, men Grip hörde honom inte.
Han inbillade sig att det kändes varmare ju mer hissen närmade sig den fjortonde våningen. Det borde väl vara tvärtom, tänkte han.
Han fumlade med nycklarna när han skulle låsa upp dörren till sin lägenhet. När han väl var inne, gick han snabbt runt och slog på luftkonditioneringen i de två sovrummen och i det stora vardagsrummet. Sedan hämtade han en stor näve is från kylskåpet i köket och gick och satte sig i vardagsrummet och slog upp sig en stor whisky. Svetten rann fortfarande. Våningen var ännu inte nerkyld. Han var fortfarande andfådd och kände hur pulsen löpte amok. Han tog en stor klunk whisky och kände sig lite lugnare.
Han satt kvar länge i den bekväma läderfåtöljen. Det blev några glas till innan han ringde ner till receptionen och beställde upp lite mat. Han hade ingen matlust, men visste att han borde äta i alla fall och tvingade i sig lite stekt ris med kyckling i.
Efter maten kände han sig sömnig igen. Mycket alkohol, stress och en hård arbetsvecka var väl anledningen till denna trötthet, antog han. Han funderade på sin hustru hela tiden och kände sig mer och mer illa till mods.

De satt vid en bardisk och drack rött vin. Bartendern var en medelålders man, med halvskallig hjässa och fyllig mustasch.
”Han skulle heller inte få vara här om han inte behövdes”, sa William till Grip. ”Så är det i alla avdelningar. De som har förtjänat att bo i avdelningen behöver inte arbeta. De kan supa, filosofera, knulla, eller göra vad fan de vill.” Han slog upp ett glas vin till och beställde ytterligare en flaska.
”Är du säker?” frågade bartendern och såg sig oroligt omkring. William svarade inte.
”Vet du nåt om mitt betyg?” frågade Grip William.
”Varför är du här?”
”Ingen aning.”
”Om du inte har en aning om det kan du inte räkna med ett bra betyg”, sa William och brast ut i ett gapskratt.
”Jo, jag vet väl lite antar jag.”
”Berätta.”
”Jag ärvde en massa pengar från min far. De borde ha räckt hela livet men jag gjorde slut på dem på tre år. Jag var bara tjugofem eller så, naturligtvis...”
”Sånt där tycker han bara är dumt. Får du inga pluspoäng för”, avbröt William och drack en klunk vin. Hans vattenkammade tunna hår stod lite på ända nu.
”Men jag levde verkligen rövare i min ungdom.”
”Ack hur många gör inte det. Tror du vi har hur mycket plats som helst här?”
”Jag var lokalpolitiker i Sverige i nära trettio år. Tog mutor ibland. Fifflade med skattebetalarnas pengar så gott det gick. Jag hade flera egna företag också och lurade till mig fördelar från kommunen och såna saker. Det var inte jag som ägde företagen officiellt, förstås. Men det blev uppdagat till slut. Jag blev för girig och tog för stora risker. En stor skandal. Till och med rikspressen skrev om det. Kommunalråd i södra Sverige ordnade kontrakt till eget byggföretag, skrev de. Det var därför jag flyttade till Thailand, förresten. Och där trivdes jag verkligen.”
”Min vän, vet du hur många smutsiga politiker det finns i världen? Dessutom måste du tävla med alla dem som inte haft möjlighet att bli politiker, men som skulle gjort samma sak som du och till och med mycket värre saker, om de bara haft möjlighet. Onda avsikter och tankar ger poäng det med. Dåligt samvete ger minuspoäng.”
”Jag var gift två gånger och var otrogen hela tiden”, kontrade Grip. ”Jag hade aldrig dåligt samvete för det. Njöt bara av det. Kunde aldrig få nog av kvinnor. Jag gifte mig för pengar också. Bara för pengar.”
”Gosse lille”, sluddrade William och svepte ett halvt glas vin.
”Vänta bara ska du få höra. Min andra fru hade varit änka i ett år när jag träffade henne under en affärsresa till Hamburg. Jag skulle köpa byggmaterial från hennes fabrik. Hon hade ärvt fabriken av sin man. Jag charmade henne ordentligt. Bredde på naturligtvis. Och min tyska var perfekt. Och min adliga bakgrund. He, he. Det tog inte ett år innan var jag skild från min första fru och omgift med Renate. Hon sålde fabriken och flyttade till mig på svenska sydkusten.” Han gjorde en konstpaus och såg leende in i Williams blodsprängda, klarblå ögon, ”Men det bästa har jag sparat till sist...”

Något plötsligt ljud hade väckt honom. Han kände sig genomsvett igen, trots att han kände luftkonditionerarens kalla luftdrag mot sitt ansikte.
”Oscar, är du där?”
Han kände igen rösten, den tydliga tyska accenten, och en känsla av lättnad spreds genom hans kropp. Han hoppade upp från sängen. Han kände sig plötsligt fjäderlätt.
”Var har du varit?” frågade han ivrigt när hon kom in i sovrummet.
”Du vet ju att jag skulle på möte med tyska föreningen, älskling.” Hon betraktade honom med lätt höjda ögonbryn och han insåg att han sovit med kläderna på och var orakad och såg allmänt ovårdad ut. Inte alls likt honom.
”Men var var du i natt?”
”Sov över hos en väninna.”
Han var så glad åt att hon var tillbaka att han inte brydde sig om att fråga mer, trots att det var mycket olikt henne att inte höra av sig när hon inte kom hem till natten. Han kunde inte påminna sig om att hon överhuvudtaget sovit över hos någon väninna tidigare under deras tioåriga äktenskap. Men det var väl inte orimligt att även hon fick ha någon hemlighet.
Renate von Schenkel var en lång och ståtlig kvinna. Hon kom från en gammal adelsfamilj och hade behållit sitt flicknamn trots två äktenskap. Hon var femtioåtta, men fortfarande mycket vacker. Hennes hår var vågigt, mörkbrunt och halvlångt, hennes ögon bruna och hennes hy slät och välsminkad. Hon var klädd i en sidenblus och en snäv kjol som räckte till knäna. Inte en svettdroppe syntes på hennes kropp, trots den fuktiga hettan ute.
”Ska du inte gå och göra dig i ordning nu då?” frågade Renate.
”Vad menar du?”
”Det är söndag.”
”Javisst ja. Tänkte jag inte på.”
En halvtimme senare lämnade de byggnaden, hand i hand.
”Hur står det till, Mr. Oscar. Ska Ni inte ta ett dopp?”
Grip kände först inte igen Sompot. Hans hår var vått och han såg inte lika klen ut i badbyxor. Han hade just avslutat sin morgonsimning. Poolen låg ännu i skugga och vattentemperaturen var nästan behaglig. Men Grips granne var ändå den ende som badade. Grip kände sig nästan sugen på ett dopp själv. Han kände sig mycket bättre nu än på mycket länge och ville koppla av. Han stannade till lite och tänkte presentera sin fru, men kände att hon drog i hans hand, ivrig som hon var att komma ut till butikerna i shoppingcentrat.
”Måste tyvärr skynda på som du märker.” Han pekade på Renate. Sompot såg konfunderad ut.
Grip visste alltför väl att Renates längtan tillbaka till Europa var mycket stark. Lika mycket som han älskade Bangkok och Thailand, hatade hon det. Speciellt hatade hon april, den varmaste av tolv varma månader. Och hon brukade sällan missa ett tillfälle att låta honom veta det. Därför var han nu mycket förvånad över att hon verkade lugn och harmonisk, trots att luftkonditioneringen i taxin inte kylde så bra som den borde. Han kände sig plötsligt mer optimistisk än på länge.
Taxin tog till vänster och de var ute på en stor gata med två filer i vardera riktningen. Trafiken var måttlig. Butiker för de välbärgade, andra företag med eleganta namnskyltar och logos, en och annan amerikansk snabbmatrestaurang, var inhysta i byggnaderna. Trots att det var söndag, syntes en del män och kvinnor i kontorskläder på de breda trottoarerna. På solsidan av gatan höll de flesta en väska eller något dokument över huvudet som skydd mot solen. De svängde till vänster igen på Sukhumvit och taxin stannade strax därefter och makarna korsade gatan på en gångbro vid en skytrainstation. Bruset av ett inkommande tåg hördes ovanför dem. Rälsen löpte längs gatan högt ovanför bilarna. En kvinna med en liten baby i famnen satt i trappan ner mot trottoaren på andra sidan och tiggde. Barnet var insvept i en tygtrasa som från början antagligen varit vit. Kvinnan log och satte handflatorna mot varandra i en wai och försökte se så nödställd ut som möjligt. Hon var mycket mörkhyad och såg smutsig ut. Stackars barn, tänkte Grip, och la ett tiobahtmynt i hennes tiggarmugg. Sedan ändrade han sig och tog upp en sedel av stor valör och la även den i muggen.
De passerade ett lyxhotell och gick in i ett anhängande shoppingcenter. ”Vi kan väl äta frukost på baren på andra våningen? Gå du före, jag måste på toaletten först”, sa Grip så snart de kommit in i svalkan inomhus.
Så snart hans fru kommit ur synhåll, tog han upp sin mobiltelefon och slog ett nummer.
”Hallå?”
”Det är Oscar.”
”Var är du?”
”Jag vill inställa. Jag har ändrat mig.”
”Varifrån ringer du? Vilken telefon?”
”Min mobil.”
”Är du inte klok! De kan ju spåra samtalet! Nu vet de ju att vi haft kontakt!”
”Spelar ingen roll nu. Jag har ju ändrat mig säger jag ju. Avbryt allt. Jag betalar inget mer.”
”Vad är detta, försöker du blåsa mig? Du är skyldig mig hundra tusen. Om du inte vill råka djävligt illa ut är det bäst du betalar dem.”
”Du har redan fått hundra tusen för ingenting. Helt riskfritt. Varför ska jag betala resten när jag...” Den andre lade på luren. Grip kände hur ilskan steg inom honom. Han hatade att bli lurad på pengar.
Renate var inte vid baren när han kom dit femton minuter senare. Han antog att hon sett något hon tyckte om i ett butiksfönster och inte kunnat motstå frestelsen. Han satte sig vid ett bord ett par meter från bardisken, och betraktade de tidiga shopparna som strosade omkring. Det var många utländska turister, men mest var det thai-kinesisk medelklass. Endast ett tjockt rep avgränsade baren från resten av shoppingcentret. Han var den enda gästen. Han kände sig pressad nu. Hundra tusen baht var naturligtvis ingen oöverkomlig summa för honom. Men hans goda humör var borta och detta hade fått honom att börja tänka på sina problem igen. Nu när han avblåst allt, skulle han inte komma över de pengar han kalkylerat med. Han var orolig. Han ville absolut inte lämna Thailand. Renate ville bo i Tyskland eller Sverige, det visste han. I Sverige hade han ingen framtid. Där var han helt bränd. Kanske även i Tyskland. I vilket fall som helst hade han inget eget kapital att jobba med. Så vad skulle han syssla med i Tyskland? Han var helt i händerna på Renate. Enligt äktenskapsförordet skulle hon behålla alla sina tillgångar vid en skilsmässa. Och han visste inte var han egentligen hade henne. Om hon nu dessutom börjat tillbringa nätterna någon annanstans, var det möjligt att han låg väldigt illa till. Han beställde en whisky, trots den tidiga timmen. Men han behövde den verkligen.
Hon köpte överraskande nog ingenting under hela dagen. Hon åt inget under hela dagen heller. Han undrade om hon var sjuk, men hon mådde alldeles utmärkt försäkrade hon. Hon hade faktiskt aldrig mått bättre. De var hemma vid fyratiden och mötte återigen Sompot. Denna gång vid hissen. Resten av dagen tillbringade han framför TVn i sällskap med en flaska whisky. Vad Renate gjorde visste han inte. När han gick och lade sig var han alltför berusad för att ens lägga märke till om hon var där eller inte.

”Så du lejde en mördare som skulle se till att kroppen aldrig hittades, för att du skulle kunna använda alla hennes pengar. Och det trodde du skulle fungera?”
”Ingen skulle sakna henne. Hon hade inga barn eller syskon och hon hade inte mycket kontakt med sina andra släktingar. Om hon mot förmodan skulle hittas i framtiden, skulle hon aldrig kunna identifieras eftersom det inte fanns nån försvunnen att matcha kroppens DNA eller tänder med. Och hennes pengar skulle jag lätt komma åt. Jag kunde förfalska hennes namnteckning. Jag hade falska fullmakter. Jag hade tagit reda på hennes koder för Internetbanking. Allt var förberett.”
”Men sen ändrade du dig. Och nu tror du att du ska få poäng för det här. Gosse lille, det visade ju att du hade ett samvete. Det får du ju minuspoäng för.”
”Ja, jag ångrade mig och bestämde mig för att bli god. Men om detta är så dåligt för er, vad gör jag i så fall här över huvudtaget?”
”Jag kan inte tänka mig vad du skulle kunnat göra för att kompensera för allt det onda du redan hade gjort. Nästan omöjligt tror jag. Jag menar, det krävs ju en riktigt ond hjärna för att planera ett mord på sin kärring. Och dessutom gjorde du det bara för pengar. Bartender! Kan vi få lite service här?” Hans tal hade blivit lite sluddrigt nu.
Bartendern låtsade först att han inte hörde, men när William upprepade sig tog han fram ytterligare en flaska rödvin samtidigt som han skakade uppgivet på huvudet.
”Vad har du själv gjort för att hamna här?” frågade Grip.
”Lurade turister. Jag var turistguide i London i trettio år. Det var därför jag fick det så bra här. Det är därför jag får jobba här som guide, menar jag.” Han drack lite mer vin och fortsatte, ”Du skulle gjort precis tvärtom. Försökt få fler pluspoäng alltså. Det skulle ha varit mycket lättare. Då skulle du haft större möjligheter att få det bra här.”

Klockan var bara fem när han vaknade upp. Hon låg inte bredvid honom. Han svettades floder och halsen kändes som en öken. Den här förbannade drömmen igen. Varför kunde den inte lämna honom ifred. En enorm huvudvärk kom över honom som ett klubbslag när han reste sig ur sängen och han var tvungen att lägga sig ner igen. Han ropade på Renate, men fick inget svar. Var kunde hon hålla hus? Detta var inte alls likt henne. Han ångrade att han inte ägnat mer tid åt henne kvällen innan.
Renate var fortfarande borta när han lämnade våningen vid åttatiden för att gå till kontoret. Hettan gjorde att huvudvärken kom tillbaka. Han kände redan svetten rinna utmed ryggen när han passerade poolen och gick genom trädgården. Men svetten syntes knappt på hans vita skjorta. Han lossade på slipsen lite för att kunna andas lättare i den varma fuktiga luften. Han stoppade en taxi så snart han kommit ut på gatan. I vanliga fall brukade han promenera till tåget, men han tyckte värmen var outhärdlig nu. Och det dunkade som på en byggarbetsplats i hans huvud.
Han lämnade taxin på Sukhumvit Road och korsade gatan på en gångbro. Han ignorerade tiggaren som satt på bron. Han kryssade sig fram mellan gatuförsäljarnas stånd och vagnar på trottoaren. Det var mycket folk i rörelse. Kontorsslavar köpte sig frukost vid gatuköken och intog den stående. Det rök från grillarna. Det lagades kyckling, små korvar och köttbullar och kokades ris. Turister prutade på billiga kläder och annat krimskrams vid stånden. Grip tog till vänster och gick in i en smal gränd, fortsatte trettio meter och var framme vid sitt kontor. GO Gems, stod det på skylten. De sysslade med export av ädelstenar. En vakt i mörk uniform gjorde honnör åt Grip och öppnade dörren åt honom.
Alla hans anställda, fyra unga kvinnor, var alla redan på plats vid sina respektive skrivbord. Mycket mer plats fanns inte i rummet. En liten kopiator stod inträngd i ett hörn. På ena väggen hängde det obligatoriska porträttet av det thailändska majestätet och på den andra en målning med motiv från den gamla thailändska landsbygden. Två av kvinnorna talade i telefon med utländska kunder när Grip kom in, de andra två skrev brev på sina datorer. Alla log de åt honom när han gick förbi dem och in till sitt eget rum, som han numera hade för sig själv, efter att hans nigerianske partner, Olaju, flytt fältet. Olaju hade blivit gripen av polisen och anklagad för narkotikainnehav. Han hade blivit frisläppt mot borgen, skaffat ett nytt pass och lämnat landet diskret och snabbt som en mus. Problemet för Grip var att musen först varit inne i firmans skafferi. Alla ädelstenar som vid tillfället fanns i kassaskåpet och i bankfacket, fanns nu i Nigeria. Grip förbannade sig själv varje dag för sin godtrohet. Godtrohet gav inga pluspoäng, tänkte han.
Hans mobiltelefon ringde nästan omedelbart efter det han kommit in på sitt rum och stängt dörren.
”Grip.”
”Du kom inte till mötet.” Rösten var otydlig på grund av bullret i bakgrunden. Grip förstod att han ringde från en telefonkiosk vid gatan.
”Jag har ju ställt in. Du har ju inte utfört det heller.” Han nästan röt. I normala fall brukade han vara rädd för Khun Rak, men hans dåliga humör och ilska över att känna sig lurad igen tog överhanden över rädslan. Ingen skulle någonsin lura Oscar Grip igen. Vem tog de honom för egentligen?
”Allt är utfört enligt din beställning och du är skyldig mig hundratusen till”, sa Khun Rak lugnt.
”När gjorde du det?” Hans känslor var blandade. Samvetskval blandades med lättnad över att hennes död skulle lösa hans problem. Men han var nästan helt säker på att Khun Rak försökte lura honom och detta gjorde att han kände det som om det skulle börja koka i hans skalle. Och den dunkande huvudvärken var fortfarande där.
”Enligt planen.”
”I lördags?”
”Ja.”
Nu visste Grip att han fått ytterligare ett problem på halsen. Mannen skulle inte ge sig förrän han fått ytterligare hundratusen baht. Men Grip tänkte inte låta sig blåsas igen. Han hade dessutom inte råd till det nu när Renate var vid liv. Han kände inte längre någon lättnad över att hon levde. Han kände bara ilska över att någon försökte lura honom igen. Och huvudvärken. Och värmen. Fungerade inte luftkonditioneringen som den skulle? Han svettades fortfarande.
”Ok. Var vid helgedomen vid Erawan klockan fem.”
”Där de dansar?”
”Ja.” Grip la på. Plötsligt kände han sig lugn och säker på sig själv. Han hade ingen tanke på att betala några pengar. Han öppnade kassaskåpet som var inbyggt i väggen, längst ner vid golvet, bakom hans skrivbord. Han tog ut sin revolver. Lyckligtvis hade Olaju inte haft någon användning för den. Han laddade revolvern, tömde sin portfölj på alla papper och la dit revolvern istället. Ingen skulle någonsin lura Oscar Grip igen. En av hans anställda knackade därefter på hans dörr och kom in. Hon var liten och slank, och vacker liksom de andra tre.
”Khun Oscar. De ringde igen från Chantaburi. Om betalningen för...”
”Jag vet”, avbröt han och suckade. Han höll fakturan i handen. Den låg överst i högen på hans skrivbord. Trehundrafemtiotusen baht, som egentligen skulle betalats för en vecka sedan.
Han var där tio i fem. Solen brände obarmhärtigt. Khun Rak hade ännu inte kommit. Lustigt smeknamn på en gangster förresten — Herr Kärlek. Det var en stor vägkorsning, omringad av stora shoppingcentra. Men innanför stålstaketet vid gathörnet där helgedomen fanns, pågick gamla ritualer. I ett hörn innanför staketet satt några män och spelade oavbrutet på klassiska, thailändska xylofoner; musiken som slagen på bambuplattorna producerade, hade en lugnande verkan på Grip. Han betraktade resten av spektaklet innanför staketet: Runt statyn med fyra huvud i mitten på det cirka hundra kvadratmeter stora området, stod och satt folk i meditationsställning, med handflatorna hopslagna. Lukten av rökelse var stark. De bad guden om hjälp och framgång eller tackade för redan uppfyllda önskningar. I ett hörn fanns en enorm mängd av träelefanter av varierande storlek. Fyra danserskor klädda i klassiska thailändska kläder – Långa snäva kjolar och åtsmitande blusar, i ljusa starka färger, och hjälmliknande, gyllene hattar med en lång pelarlik spets på toppen – dansade samstämt till musiken med långsamma rörelser. Deras ansikten var söta och hårt sminkade. De drog sina fingrar genom luften i långsamma, graciösa rörelser. Den som fått sina önskningar uppfyllda brukade komma tillbaka och tacka guden genom att skänka en elefant eller betala danserskorna för att dansa till gudens ära.
Allt detta var ett typexempel på det kontrasternas Thailand som Grip älskade, och som han absolut inte kunde tänka sig att lämna. Men han såg ändå ner på de religiösa yttringarna. På trottoaren där han stod trängdes han med lottförsäljare som slagit upp sina bord. Det hela var helt ologiskt för Grip. Om man utför en osjälvisk gärning och tror att man ska bli belönad med tur i lotteri, så är det ju i själva verket självisk handling. Han funderade på detta ett tag, tills en brun Mercedes av nyare modell stannade till på gatan precis där han stod, och drog till sig bakomvarande bilisters missnöje.
Khun Rak var mycket kraftig för att vara thailändare. Hans knubbiga fingrar kramade ratten som om han ville ta livet av den. Hans körstil var från början mycket ryckig, till och med för en bankokian. Men den blev strax ännu ryckigare:
”Du måste visa mig var hon finns.”
”Det är väl ingen bra idé. Kom du inte ihåg att du ville att det skulle dröja så länge som möjligt innan nån hittade henne?”
”Det är en stor summa pengar. Ta mig till henne, annars får du inget.” Grip kände sig helt lugn nu. Han visste att han borde frukta gangstern, men det gjorde han inte. Han var Oscar Grip och ingen skulle någonsin lura Oscar Grip igen.
De hade inte sagt ett ljud till varandra på två timmar när Khun Rak sa, ”Jag hoppas du inser vilken risk vi tar när vi åker dit. Om nån ser oss...”
”Du vet lika väl som jag att ingen skulle våga ställa upp som vittne i alla fall.”
Det var mörkt nu. De hade nått Bangkoks utkanter. De skumpade fram på en liten väg utan gatubelysning. Den var asfalterad, men ej reparerad på länge. Inga människor rörde sig på vägen och ingen bebyggelse förutom något enstaka skjul syntes vid vägkanten. Längre in i terrängen gick inte att se i den svarta, tropiska natten.
Plötsligt svängde Khun Rak in på en liten grusväg och fortsatte ett par hundra meter innan han stannade. Högt gräs omgärdade dem. Grip steg ur bilen. Den fuktiga hettan och det totala mörkret var överväldigande och skrämmande. Men Grip kände sig bara upphetsad. Han kände ingen fruktan alls. Ingen skulle lura Oscar Grip igen. Han öppnade lugnt sin portfölj.
”Jag ska visa dig”, sa Khun Rak sedan han tagit fram en spade och en ficklampa från bagageluckan.
Men han visade ingenting. En död man kan inte visa någonting. Grip sköt honom först i ryggen. Plötsligt började en miljon syrsor spela. Ackompanjerad av det entoniga surrandet, gick Grip lugnt fram till den liggande mannen, som fortfarande visade livstecken, och sköt honom tre gånger i huvudet. Ingen skulle lura Oscar Grip igen. Han funderade kort på om han borde begrava kroppen, men beslöt sig för att det var meningslöst. Han kände sig mycket nöjd med sig själv.
Han stannade till mitt på bron över Chao Phraya, den breda flod som delade staden i två delar, och vevade ner rutan och kastade ut vapnet i vattnet. Bilen lämnade han sedan på en sidogata och han tog en buss hem. Bussen hade ingen luftkonditionering och han svettades ymnigt. Han tyckte att folk såg på honom, som om de visste att han inte var en vanlig farang. Det var blickar av fruktan, kände han. Han hade aldrig känt sig lugnare och mer självsäker. Nu visste han att det inte fanns några problem i denna värld han inte kunde lösa.
Renate var inte hemma, men det brydde han sig inte det minsta om.

”Att döda en sån person ger inte mycket”, sluddrade William. ”För helvete, förstöra vad som redan är förstört är väl ingen merit. Döda nåt gott, döda nåt vackert. Det gillar den djävulen. Ha ha ha.”
Men detta var det sista råd hans skulle komma att ge Grip. Två stora och kraftiga män kom in i baren. De var klädda helt i svart: svarta blanka skor, svarta åtsmitande trikåer med en svart huva, svarta handskar. Den enda hud som var synlig på dem var huden på deras allvarliga ansikten och den var likblek. De gick direkt och obarmhärtigt fram till William, en på var sida om honom, och grep tag i honom och förde bort honom, utan att säga ett ljud. William blev stel av skräck trots den kraftiga berusningen. Han följde fogligt med dem.
”De skickar snart en ny”, sa bartendern till den förstummade Grip.
”Men varför? Vad har hänt?”
”Han skötte inte sitt jobb”, svarade bartendern, samtidigt som han tog bort Williams flaska och glas och torkade av disken. ”Han fick inte sitta här och dricka. Han var guide.”
”Vart för de honom?”
”Till ett mycket varmt ställe.”
”Varmt?”
”Ja varmt. Och hårt kroppsarbete hela dagarna. Hur tror du vi får allt detta? Ljus, luftkonditionering, vin... Väldigt många måste arbeta väldigt hårt för att ett fåtal ska få det väldigt bra.”

Han var genomsvettig igen när han vaknade. Och han var mycket irriterad. Hon var fortfarande inte hemma. Han steg upp och duschade och lämnade byggnaden. Den fuktiga värmen gjorde honom än mer irriterad och han var snart genomsvettig igen.
När han gick in på kontoret satt alla fyra flickorna där och arbetade flitigt som vanligt. Han kände sig mindre irriterad nu. Självsäkerheten från igår började komma tillbaka. Han kände en stark lust till flickorna. Det hade han visserligen ofta känt, det var därför han hade anställt just dem. Fast han hade alltid hållit benhårt på att hålla isär arbete och privatliv, för att undvika onödiga problem. Men hans nyvunna självsäkerhet gjorde att han började fundera på att försöka stilla lusten. Nåja, mycket arbete väntade på hans skrivbord.
Han var fortfarande på kontoret klockan sex när hans mobiltelefon ringde.
”Hallå? Hallå? Khun Oscar?”
”Ja?”
”God kväll. Detta är från polisen. Kommissarie Sawat. Ni känner Khun Pakpom?”
”Vill ni vara snäll och tala långsammare.” Grips thailändska hade brister, men han hade förstått. Han ville vinna tid. Nu gällde det att tänka snabbt och vara kall. Han förbannade sig själv för att inte ha förberett sig på att något sådant här skulle kunna hända.
Mannen upprepade frågan mycket långsammare och mycket tydligt.
”Vem?”
”Känd även som Khun Rak?”
”Nej, borde jag det?”
”Ja.”
”Jaså? Ja, jag träffar så mycket folk, det är svårt att hålla reda på namn ibland. Det är möjligt att jag känner honom, men jag kan inte minnas...”
”Det var konstigt. Ni talar väl med er egen mobiltelefon nu?”
”Ja.”
”Ni ringde Khun Rak från just den telefonen i söndags.”
”Gjorde jag? Jag har så många nummer uppskrivna överallt. Det är möjligt att jag haft kontakt med honom tidigare och slog fel nummer i söndags.”
”Khun Oscar, Khun Rak är död. Han hade många vänner. Och hans vänner är inte av den sort som man skulle vilja ha som ovänner, om ni förstår vad jag menar.” Polismannen gjorde en paus, som för att låta orden sjunka in i Grips medvetande. Det var helt tyst i luren i några sekunder. ”Det är inte helt otänkbart att hans vänner skulle kunna få tillgång till viss information av polisen. Jag tror Ni förstår vad jag menar? Ni har kanske inte så höga tankar om den thailändska polisens förhörsmetoder, Khun Oscar. Men jag kan försäkra Er om att Khun Raks vänner är mycket effektivare än vi på att få fram uppgifter från motsträviga personer. Jag känner till Era problem, Khun Oscar. Er partner var inblandad i knarkaffärer. Tänk på saken, Khun Oscar. Jag hör av mig imorgon igen.”
Han bluffar bara, tänkte Grip när de avslutat samtalet. Ingen ska lura Oscar Grip igen. Ingen! Han kände sig lugn igen nu. Han lämnade kontoret och tog en taxi.

”Du har ingen chans.”
”Men jag kan väl få ett arbete här, som du och William?”
”Vad kan du som inte så många andra kan då? Du var politiker och gjorde lite affärer. Vad har du för nytta av det här?”
”Jag vet mycket om konst till exempel. Jag skulle kunna arbeta i avdelning ett”, sa Grip med desperation i rösten.
”Du har ju varit där. Såg du inte vilka som arbetade där? Vackra, unga kvinnor och män. Världsberömda konstnärer. Du får ursäkta, Oscar, men du är varken vacker eller konstnär...”

Han badade i svett och var andfådd när han vaknade. Bredvid honom låg hans älskarinna. Han såg på henne och blev genast klart lugnare. Han sträckte handen mot henne och smekte hennes rygg. Så len, så ung och oskyldig. Så vacker. Han smekte hennes skinkor och höft. Hon vaknade och vände sig leende mot honom. Han smekte hennes hals. Så skör. Så mjuk. Han var helt lugn nu. Allt var under kontroll. Han hade allting i egna händer nu. Han smekte hennes bröst, och sedan nacken. Så vacker och så oskyldig. Hans lem växte i hennes hand och han började känna en enorm upphetsning och hans andning blev häftigare och häftigare. Hans smekningar blev hårdare ju mer upphetsad han blev. När hon insåg vad som var på väg att hända var det för sent att värja sig. Hans grepp hårdnade och han såg rakt in i hennes ögon. Hans blick var stel och hans mun formade ett leende samtidigt som han av all kraft kramade hennes hals. Han höll kvar sitt hårda grepp långt efter det att livet flytt från hennes kropp.
När han stod i duschen funderade han över vart hon skulle bli skickad. Antagligen neråt, trodde han. Hon visste ju att han var gift och hon hade väl knappast valt honom för hans skönhet. Hon skulle säkert få ett arbete i avdelning ett. De kanske till och med skulle träffas igen. Ja, han skulle begära att få just henne, det skulle han göra.
På vägen till kontoret började han smida planer för framtiden. Det fanns mycket pengar i narkotika. Ja, där låg en möjlighet. Han exporterade ju mycket ädelstenar. Det borde gå att komma på ett sätt att smuggla i stor skala. Khun Raks vänner oroade honom inte det minsta. Pengar var viktigare än vänskap för dem. Han kunde till och med utnyttja dem för sina framtida affärsidéer. Och polisen var ju för det mesta även de ofta mer intresserade av pengar än av rättskipning. Dessutom hade de inga som helst bevis mot honom. Vad gällde flickan skulle han ta hand om henne senare på kvällen. Alla hans planer föll dock i kras när han stegade in i kontoret, för där väntade Kommissarie Sawat med husrannsakningsorder i handen.

Narong skulle precis sätta tänderna i den grillade kyckling som hans fru skickat med honom för nattpasset, när han hörde skriket igen.
”Det är farangen igen”, sa hans kollega.
”Vad har han för problem egentligen?”
”Vi hittade en strypt kvinna i en av hans lägenheter. Jag var där. Hon var alldeles blå och tungan hängde utanför.”
”Hör du! Jag äter faktiskt.”
”Du frågade ju.”
”Mm. Och det var han som gjort det?”
”Javisst. Han nekade först. Men sen skulle han sova och det gjorde han och när han vaknade var han alldeles tokig. Det brann sa han. Det var så varmt att han smälte.”
”Ja nog är det varmt i cellen alltid.”
”Men han skrek att han måste döda igen. Han var helt galen. Han måste döda fler söta flickor, skrek han. Vi var tvungna att flytta honom till en egen cell. Han försökte strypa en medfånge. Efter det har han inte sovit igen. Han hoppar omkring och skriker att han inte får sova. Det brinner när han sover, skriker han.”

Sompot var mycket nöjd nu. Han hade arrangerat ett nytt choem med exakt samma nio munkar som tre månader tidigare. Men denna gång sade de att där inte längre fanns någon missnöjd ande i byggnaden. Han hade inte sagt till munkarna att Oscar inte synts till på länge, så han var helt säker på att det verkligen var som de sa. Han trodde inte att de läst om Oscar i tidningen. Fotot från fängelset var heller inte så klart. Mannen hade ju blivit helt galen.
Han undrade över Oscars fru. Henne hade han ju aldrig ens sett.

Skriven av: Niclas Ahl