Att finna tystnaden


Redan sin första dag i livet uppvisade Jilly en orubblig motvilja till att tala, vilket skulle visa sig var ett särdrag nog så storslaget i sin anspråkslöshet. Hon sade inte ett ord innan sin fyraårsdag, och då hade hennes föräldrar och övriga omgivning sedan länge dragit slutsatsen att hon av en eller annan anledning inte kunde tala. Det var dock uppenbart att hon mycket tidigt förstod vad som sades till henne och, med småbarns ofrånkomliga vana att tolka omvärlden på sitt eget vis, valde att ignorera det. Hon kommunicerade nästan uteslutande med hjälp av nickningar och liknande gester; något som till en början kunde förvirra och oroa hennes närmaste omvärld, men så småningom lärde man sig acceptera detta som ett karaktärsdrag, snarare än ett handikapp. När hon väl sade något, för tala kunde hon trots allt, var det för det mesta enstaviga ord (oftast ”nej”) och när orden kom bar de en sådan tyngd att hennes omvärld var tvungen att lyssna på henne. Kanske var det själva avsikten, om man vill misstänka ett litet barn för att vara så beräknande. Faktum var i alla fall att hon förfogade över makten att styra sin närmaste omgivning mer eller mindre dit hon ville. Dock utnyttjade hon ytterst sällan den möjligheten. För det mesta fann hon sig i allt sådant som barn i allmänhet anser sig ha anledning att revoltera mot, och kanske just av den anledningen behöll hon sin märkliga förmåga intakt.

Jillys tystnad gällde inte bara bristen på verbal kommunikation. Hon varken grät eller skrattade, vilket var något som orsakade viss oro hos hennes föräldrar. Som alla andra barn råkade hon under lek ut för uppskrapade knän och andra dylika blessyrer, men dessa genererade aldrig mer än någon enstaka snyftning och en avfärdande gest. Om någon frågade hur hon mådde fnös hon bara kort och klippte oförstående åt dem med ögonlocken. I unga år genomgick hon diverse medicinska och psykologiska undersökningar vars syfte var att utröna vad som möjligtvis kunde fattas henne, men resultaten var fruktlösa. Jilly bedömdes vara fullt kapabel till social interaktion, men av något outgrundligt skäl valde hon helt enkelt att ställa sig utanför deltagandet. Huruvida detta borde ha lugnat eller upprört hennes föräldrar ytterligare kan lämnas osagt. Deras barn var fullt friskt till både kropp och själ, men övertygelsen att något var fel, att något slags obeskrivligt väsen som ville dem ont flyttat in hos dem, var ständigt en källa till oro som viskade sig in i deras drömmar om nätterna och formade dem.

Familjens vänner och bekanta fann alltid en olustkänsla infinna sig när de lämnades ensamma med flickan. Ett litet barn brukar i regel vara i full färd med att på ett mycket bombastiskt och bullersamt sätt lägga hela världen under sig. Jilly tycktes dock tidigt vara klar med detta och satt istället och stirrade med stora, glasartade ögon, ömsom rakt ut i luften och ömsom på besökarna, som kom på sig själva med att sitta och nynna för att bryta den brutala tystnaden i rummet.

Jilly själv tycktes vara tämligen självsäker i sin glasbubbla, men hon hade en förmåga att ge andra människor i sin omgivning kalla kårar. Hennes föräldrar var inget undantag. Ovälkomna tankar gjorde sig inte sällan påminda hos dem, tankar som visserligen snabbt trycktes tillbaka till de mörka skrymslen de sprungit ur. Jillys föräldrar vädrade aldrig sina impulstankar ens för varandra, men icke desto mindre lämnade dessa förrädiska ingivelser spår efter sig, som ytterligare försvagade deras redan sköra samveten.

Vad som slutligen fick Jillys mor att släppa sina ihärdiga, nästan förrädiska tankar om sin dotters eventuella personlighetsskada var en händelse som inträffade när flickan var sex år. Hon hade på sin födelsedag förra veckan fått en cykel, som några släktingar i sin godhet och förfäran över flickans passivitet skänkt henne i förhoppning om att det skulle väcka det äkta barnet inom henne. Nu invigde hon den på gatan framför familjens hus. Hennes mamma hade just öppnat dörren och skulle till att ropa in henne när Jilly förlorade kontrollen över fordonet och körde in i en parkerad bil. Ägaren, en för den lilla staden dittills obekant individ, störtade ut ur bilen och stegade fram mot den lilla flickan med ursinnets karakteristiskt vinröda färg draperad över ansikte och hjässa. Modern gjorde sig redo att kliva ut även hon, men av någon anledning avvaktade hon och lät Jilly ensam tampas med situationen. Mannen med bilen tornade upp sig över flickan och inledde sitt angrepp med en lång, svordomsladdad harang innehållande en hel del ord och uttryck som Jilly med säkerhet aldrig hört förut. Hennes reaktion var att stirra på honom, sömnigt och likgiltigt. När mannen med bilen tog en andpaus, böjde hon sig ner för att resa sin cykel. En bris av osäkerhet drog över angriparens ansikte, då det syntes att hans vanligtvis så genomborrande stämma inte orsakat någon nämnbar reaktion, men han hämtade sig snart och förlöste ännu en ramsa i uppfostringssyfte mot Jilly. Hon kapitulerade då inför mannens desperata begäran om hennes uppmärksamhet, stannade upp och vände sig mot honom med ett frågande, lätt medlidande uttryck. Blicken var lika lugn och sval som tidigare, men ändå med ett drag av uppfordran som bringade hennes motståndare ur fattningen än en gång. Han verkade besluta sig för att det inte var värt att skälla ut ett litet barn för repan i lacken och backade därför tillbaka mot bilen. Jillys ögon var dock ännu fästa vid honom och när han satt sig på sätet kände han sig tvungen att resa sig igen. Han vred olustigt på kroppen, som om något slags mask eller insekt krälade omkring innanför huden. Han krängde och ruskade på sig i ett försök att se oberörd ut, samtidigt som han osäkert såg sig omkring för att försäkra sig om att ingen kunde se honom i hans utsatta position. Andhämtningen blev snabbare och mer oregelbunden, och halvt automatiskt slängde han ur sig ytterligare några ljumma förolämpningar, allt för att skapa en rökridå kring sin egen, skamligt blottade person. Människor hade börjat samlas i fönstren runtom dem, de flesta halvt dolda bakom sina gardiner, som traditionen föreskriver. Några hade dock öppnat ytterdörren för att ordentligt kunna betrakta det diskreta dramat utanför. Publiken och den alltför exponerade situationen fick mannen att ge upp hoppet om att behålla färgen. Han störtade in i sin bil igen och lämnade hastigt platsen.

Samma kväll hade lugnet återigen sänkt sig över gatan och i människornas sinnen. Jilly hade precis bäddats ner av sin mamma, som hela dagen sedan incidenten ute på gatan sett med oroliga blickar på sin dotter. Jilly hade själv inte uttryckt sig på något vis om händelsen. Nu låg hon nedbäddad, som vanligt kapprak i sängen med armarna utmed sidorna och täcket uppdraget till alldeles under näsan. Hennes mamma satt vid sängkanten och såg dystert på flickan, och tycktes vilja riva upp henne ur sängen och skaka fram en reaktion, vilken som helst. Hon skulle just till att resa sig, då Jilly vände huvudet åt hennes håll och knappt hörbart viskade fram: ”Tack”, innan hon återtog sin ursprungliga position.

Exakt vad hennes dotter egentligen tackade för fick modern aldrig veta, men det enda ordet var nog för att linda in mottagaren i ett töcken av lycka och en känsla som påminde om lättnad. Sedan den dagen hade relationen mellan föräldrar och barn avsevärt förbättrats, trots att ingenting egentligen förändrats. Det var som om Jillys enda lilla ord bekräftat att hon faktiskt var närvarande bland dem.

När Jilly började skolan uppenbarade sig vissa problem. Hennes avslappnade och avståndstagande attityd upprörde många av lärarna, och dessa gjorde sitt yttersta för att anpassa Jilly att passa en allmänt accepterad mall. Men, eftersom Jillys tillstånd saknade både namn och professionell diagnos blev hon istället föremål för den i skolmiljö obligatoriska terror, som minst en olycklig själ per årskull blir utsatt för. Till skillnad från sina olyckssystrar och –bröder, som vanligen nödgas tillgripa drastiska, ofta våldsamma lösningar i ett desperat försök att ta kontroll över den situation de tvingats in i, var Jilly till synes oberörd av de prövningar hon utsattes för av både lärare och jämnåriga. Hon framhärdade i sitt passiva motstånd genom att aldrig yttra ett ord mer än absolut nödvändigt, och trots svårigheter i form av disciplineringsförsök som bannor, kvarsittningar och innerliga (och mycket ensidiga) kuratorsamtal, såväl som hot, glåpord och i vissa fall våldsamheter från klasskamrater, höll hon humöret uppe och klagade överlag mycket sällan, i alla fall jämfört med andra barn i hennes ålder. De första skolåren förflöt under ett lugn som mycket sällan rubbades, för det började så småningom bli frustrerande att som översittare och plågoande inte få något som helst gensvar från sitt offer. Efter ett par år tröttnade de flesta av eleverna på att ligga i bakhåll för henne efter skolan. Några gjorde sitt bästa för att upprätthålla ett rutinmässigt skräckvälde över Jilly och hennes aparta gelikar, men deras aktioner blev sällan allvarligare än någon halvhjärtad korridorknuff i månaden.

Som sällskap betraktat var Jilly en mardröm. Inga andra barn orkade försöka upprätthålla ett samtal med henne och hon gjorde inga ansträngningar själv för att ingå i någon gemenskap. Hon verkade nöjd med tillvaron. När Jilly började tredje klass förändrades detta i viss mån, för det var då Kara dök upp. I många avseenden var hon Jillys mörka spegelbild; hon var allt annat än tystlåten och deltog ivrigt, både fysiskt och psykiskt, i alla samtal och situationer som ägde rum i hennes närhet, oavsett om de aktivt inkluderade henne eller ej. Hon hade på egen hand föranlett fler krismöten och upprörda telefonsamtal än den övriga samlade elevstaben på sin förra skola, något som hon (med den ökändes klassiska manér) satte en viss stolthet i.

Egendomligt nog ville det sig så, att denna (i skolledningens ögon betraktat) vettvilling och presumtiva brottsling sökte sig till Jilly. De som ansåg sig medmänskliga nog att bry sig om vem som umgicks med vem häpnade och förfasade sig å Jillys vägnar, eftersom hon bevisligen inte hade vett att göra det själv. Man kunde inte föreställa sig varför den stackars flickan, som vanligtvis skydde all form av överdriven mänsklig kontakt, utan vidare tolererade Karas närvaro, för det var just vad hon gjorde; hon tycktes inte njuta eller känna glädje av Karas sällskap utan accepterade bara hur världen råkade ligga. Hon visade i alla fall inga känslor i frågan, om hon hade några.

Jilly bidrog då och då till konversationerna med Kara på sitt eget, särpräglade vis genom att nicka långsamt, lägga huvudet på sned eller rycka lätt på axlarna. Karas kommunikationsrepertoar var, som vi redan har konstaterat, betydligt mer mångfacetterad än så och till det yttre kunde det förefalla som om hon helt dominerade samtalen med den lilla timida flickan som satt mitt emot henne med benen i kors och huvudet sänkt. Lyssnade man dock till vad som faktiskt sades emellan dem blev det så småningom uppenbart att fallet snarare var det motsatta. Jillys enkla samtalsgrepp var blytunga och borrade sig obönhörligt igenom Karas ljudmatta. Även när hon valde att inte säga eller göra något (som så ofta var fallet) fanns det en vikt i hennes tystnad och passivitet som inte gick att bortse ifrån. Om Kara tyckte att de skulle gå ner till caféet, det lilla samhällets knytpunkt där allt hände om det till äventyrs hände, var frågan alltid kamouflerad som ett obestridligt påstående: ”Nu sticker vi dit, jag orkar inte vara med på nästa lektion.” Om Jilly då visade sitt misstycke till idén genom att bara sitta tyst styrde Kara snabbt om till en annan ståndpunkt. ”Fast det är klart”, kunde hon säga medan hon sträckte på sig i ett försök att kompensera för förlusten i den stumma konflikt som nyss utspelat sig, ”det ser ut att börja regna snart”.

I grund och botten verkade Kara vara beroende av Jillys godkännande i alla situationer, och Jilly var totalt kompromisslös. Kanske ansåg hon sig inte vara i behov av vänskapen med Kara på samma sätt som Kara var beroende av henne, men de som kände Jilly och hennes beteende kunde sluta sig till att hon trots allt måste hålla av Kara. Det kan förefalla oklart vad någon av dem faktiskt fick ut av vänskapen, men ingen brydde sig om att ställa frågor om saken direkt till barnen, för det var föga troligt att någon av dem skulle ge ett tillfredsställande svar.

När Jilly var tretton år gammal dog hennes mamma efter en tids sjukdom, och de som hade hoppats på en plötslig anstormning av uppdämda känslor från Jillys sida blev, föga överraskande, bittert besvikna. Det enda som hände var att Jilly blev än mer inåtvänd och svårtolkad än tidigare, troligen mest till följd av de psykologiska utredningar som hennes förmodade brist på känslor orsakade. Detta blev nästa led i det psykologiska maktspel som Jilly och den bättre vetande läkarvetenskapen bedrev mot varandra.

Skoltiden led så småningom mot sitt slut. Jilly skulle slussas ut i det verkliga livet, inte utan viss lättnad från skolans sida. Hennes betyg var, som väntat, föga imponerande. Detta berodde på bristande deltagande i klassrummet snarare än oförstående. Det hade dock visat sig att det fanns ett kommunikationsforum som till och med Jilly kunde tänka sig att delta i, och det var skriften. Alla inlämningsuppgifter var, om än något fåordiga, alltid ytterst välskrivna, kärnfulla och, i brist på bättre beskrivning, kliniskt rena. Tack vare dessa små länkar till omvärlden kom Jilly ut ur skolvärldens grepp med bara några mindre skrapsår i betyget.

Mindre än en månad efter skolavslutningen var hon spårlöst försvunnen, och hennes sorti var helt i enlighet med vad man kunde vänta sig av en personlighet som Jilly. Ingen hade naturligtvis sett eller hört något natten då hon förmodas ha gett sig iväg. Det var som om hennes existens hade bleknat mer och mer för att till slut bli ett med bakgrunden. Jillys far reagerade inte med mycket mer än bedrövade suckar inför försvinnandet, men man antog att han länge väntat sig något liknande och i viss mån hade han nog gett upp hoppet om sin dotter och hennes högst eventuella anpassning till ett normalt liv. ”Hon vet bäst själv, hon har alltid kunnat klara sig utan hjälp. Nu får hon möjligheten att bevisa det, var hon än är” var det enda han sade när polis och myndighetspersoner oanmält dök upp i hans dörröppning efter att ha hört ryktesvägen att den lilla stadens eviga samtalsämne till slut gjort slag i saken och försvunnit ur deras liv, till synes för alltid. Inga tillhörigheter hade hon tagit med sig från sitt rum och man misstänkte ett tag att hon kan ha råkat ut för något brott, men fallet avskrevs snabbt eftersom man inte kunde finna några som helst bevis mot fadern, som till en början var halvhjärtat misstänkt i lagens mening.

Kara hade blivit bestört inför nyheten att hennes kamrat var försvunnen och reagerade på sitt karakteristiskt explosiva vis. Ett oräkneligt antal tallrikar, tavelramar och diverse andra i hemmet närvarande artiklar offrades i en känslostorm som fick de flesta ordningsvännerna i trakten att höja på ögonbrynen och förfasa sig över ungdomens temperament. Ironiskt nog var detta samma personer som reagerat så starkt över Jillys likgiltighet inför sin mors död, och alla andra tilltag hon hade företagit också, för den delen. Men, bortsett från Karas urladdning gav försvinnandet mycket få ringar på vattnet. Man föll snabbt tillbaka till den tid och det tillstånd som hade rått innan Jilly föddes. Bara några månader senare var stadens invånare tvungna att tänka efter ordentligt för att ens komma ihåg hennes namn, om man ens kom på tanken att föra henne på tal. Till och med skvaller om den mystiske och numer så folkskygge fadern, som i allmänhetens ögon fortfarande säkerligen spelat sin roll i flickans plötsliga försvinnande, upplöstes. Snart var Kara den enda påminnelsen om att hon faktiskt existerat, en roll hon förvisso spelade med stor frenesi. Hon kunde inte tolerera det faktum att hennes forna kamrat bleknat bort så till den grad att hon kom på sig själv med att fundera på om hon inte bara hade varit en dröm ändå, eller en eterisk ande på besök från en annan värld. Kara började, som för att underminera sin egen eventuella svaghet inför de alltmer falnande minnena, skriva dagbok, och nästan varje anteckning handlade på ett eller annat sätt om hennes försvunna vän: där fanns dialoger dem emellan, både fiktiva och verkliga, brev som aldrig skickades, långa tal, hätska och drypande av besvikelse, som skulle hållas om hon mot förmodan skulle komma tillbaka. Kara hade sakta börjat förändras och all hennes ilska koncentrerades till den glödande punkt där pennan mötte papperet.

Tiden gled vidare på sitt sirapsartade vis och Kara förväntades växa upp. Hon flyttade hemifrån, till en liten lägenhet i stadens centrum. Där började hon studera litteratur på distans (vilket förvånade många) och hon finansierade sitt leverne med att arbeta på stadens enda café, tillika skvallercentral. Dagarna i ända omgavs hon av ett ständigt smatter av röster som så småningom smälte samman till en oförståelig kakofoni. Hennes enda sätt att klara sig igenom dagarna blev således att helt stänga av vad som sades omkring henne och efter ett tag kunde hon inte längre sätta på det igen, som om hon ådragit sig en hörselskada som resultat av ointresse. Hon kom att förlita sig på ett fåtal invanda fraser som svar på vad kunder och kollegor sade till henne; ett trick baserat på ett resonemang hon lärt sig av en gammal bekant.

Med tiden blev hon alltmer tillbakadragen och introvert, en utveckling som omfamnades och välkomnades av stadens invånare men som oroade hennes närmaste. Hon avfärdade alla försök till förtroliga samtal och drog sig gärna undan i långa perioder för att få vara själv med sina tankar. Hon hade alltid med sig papper och penna, för hon blev tämligen ofta överfallen av ord som tvunget behövde sägas så snart som möjligt. Det centrala temat i hennes texter var fortfarande det samma, men det hela blev alltmer subtilt och svårtolkat.

Karas studier lunkade sig fram i sakta mak, men eftersom verkligheten var mer tidskrävande än framtiden ägnade hon allt eftersom månaderna gick mer och mer tid på caféet och följaktligen mindre tid vid böckerna. Hennes dagar var snart fyllda av kaffeserverande, bordsavtorkning och liknande banaliteter. Hon misströstade dock inte, för hennes nyvunna personliga lugn hade skänkt henne en fristad, en självvald isolering från alla potentiella irritationsmoment. Bland allt buller som gästerna kräkte ur sig gick hon som en vålnad genom lokalen, omärklig och dold av självklarheten i hennes närvaro. Så, i en egenhändigt utformad bubbla vandrade Kara vidare genom tillvaron och åtnjöt till fullo det lugn hennes vän lämnat efter sig.

En dag i slutet av sommaren, drygt tio år efter att den-tystlåtna-flickan-vad-hon-nu-hette hade lämnat staden gjorde Kara slag i saken och lät sin egen tillvaro lösas upp i tomma intet. Man skulle kunna tro att det dröjde några dagar innan man ens insåg att hon var borta, men hennes frånvaro vrålades bildligen ut på stadens gator, och inte minst på cafeet, där gästerna lämnats kvar i en stämning som påminde om den som råder på en likvaka. Inga andra spår vittnade om Karas existens förutom avsaknaden av en tills nyligen mycket närvarande tystnad.

Författare:

Publicerat

Dela: