Att hoppas

När jag såg Adrian för första gången hade jag precis fyllt 22 och det var kärlek vid första ögonkastet. Han var allt jag någonsin drömt om. Lång, smidigt välbyggd, underbara gröna ögon och ett relativt långt mörkbrunt välvårdat hår. När han log mot mig kändes det som om jag hade vunnit en miljon på lotto och efter bara ett par dagar kretsade i stort sett hela mitt liv runt min nya förälskelse. Efter tre veckor sa Adrian upp sin lägenhet och flyttade in till mig. Vi kunde sitta i timtal och prata om allt mellan himmel och jord och han verkade verkligen förstå mina tankar och känslor. I början när jag frågade honom om hans förflutna och inte ville tala om det trodde jag att han kanske inte vågade öppna sig helt och fullt för mig, men att det skulle ge med sig med tiden. Så jag väntade och slutade fråga. Tillslut hade det ingen större betydelse för mig heller. Vad som räknades var ju här och nu. Vårt underbara liv tillsammans. Jag var verkligen lycklig. Adrian var öm, romantisk, full av överraskningar och en underbar älskare. Samtidigt kunde ta tag i mig och säga ifrån när jag gick över gränsen. De första månaderna ägnade jag nästan all min tid tillsammans med honom, men när jag kände att jag hade försummat mina vänner och började umgås med dem några dagar i veckan verkade det som om Adrian kände sig utanför. Själv föredrog han att vara tillsammans med mig. Hans vänner var inte lika viktiga som jag. Kände inte jag det på samma sätt? Frågade han. Jovisst... Svarade jag och eftersom jag inte ville såra honom så höll jag mig hemma. Det skulle säkert bli bättre. Snart skulle han väl vara så trött på att se mig att han i det närmaste ringde mina vänner och bad dem dra mig därifrån. Så tänkte jag. Humorn var min ständige följeslagare utan den hade jag nog aldrig stått ut. För hur mörkt allting än verkade så kunde jag se på det hela med en viss svart humor. När han blev allt mer krävande vet jag inte riktigt. Det kom smygande så sakta att jag satt ohjälpligt fast när jag insåg att han sakta men säkert hade skurit av mig från allt det jag tidigare tyckt var viktigt för mig. Mina vänner inte minst. Kom mina väninnor över satt han allt som oftast i soffan och surade. När de hade gått hade han alltid något att anmärka på. Tillslut slutade de att komma. Efteråt har jag fått höra att de kände det som om jag stötte bort dem, vilket jag nog omedvetet gjorde. Jag ville ju inte att min älskade Adrian skulle bli upprörd. Hans raserianfall kunde vara fruktansvärda. Han slog mig aldrig utan skadade sig själv istället. Mitt liv gick numer ut på att var den ständiga vägutjämnaren och stötdämparen. Sakta med säkert började jag inse att Adrian inte var riktigt frisk. En gång försvann han och blev borta i två dagar. Jag var utom mig av oro och kontaktade hans mamma som jag aldrig tidigare talat med. Vi talade länge och nu fick jag höra sanningen. Adrian hade psykosociala och narcissistiska störningar samt ett stort kontrollbehov. Han kunde inte ta motgångar och hade brutit totalt med sin familj. Jag visste inte vad jag skulle säga eller göra. Efter mitt samtal med henne satt jag i flera timmar och bara funderade. Jag älskade Adrian, men jag kunde inte låta honom kontrollera mitt liv och isolera mig på samma sätt som han gjorde. När Adrian väl dök upp talade jag om för honom att jag ville att han skulle söka hjälp. Han blev alldeles vansinnig. Han var inte sjuk, det var mig det var fel på. Jag älskade inte honom så som han älskade mig. Jag hade bara utnyttjat honom och lekt med hans känslor. Han kallade mig alla möjliga hemska saker och tillsist fick jag nog och bad honom packa sina väskor och lämna mig ifred. Han vägrade. Istället övergick han till att böna och be om förlåtelse. Om en chans till och han skulle göra allt jag bad honom om, bara jag inte lämnade honom. Jag gav inte med mig utan bad honom vara borta nästa dag när jag kom hem efter jobbet. Jag insåg att han egentligen inte älskade mig. Det var han inte kapabel till. Han älskade min kärlek till honom och makten han hade haft över mitt liv. Jag tog med mig några få klädesplagg och åkte hem till mina föräldrar. Dagen efter åkte jag inte hem direkt efter jobbet, utan åkte till min bästa vän sedan 15 år tillbaka. Jag förklarade allt och bad om ursäkt för att jag hade valt bort mina vänner. Hon förlät mig och tröstade mig när jag satt och grät i en timme över mina krossade förhoppningar, drömmar och hjärta. Sedan följde hon med mig hem. Klockan var nästan tio på kvällen när jag kom hem och fick se Adrian ligga i sängen. Vit som ett lakan och iskall med en tom pillerburk jämte sig. I handen hade han en lapp. “ Jag kan inte leva utan dig. Älskar dig för mycket för att förlora dig.” Jag bröt ihop fullständigt. Mia ringde ambulansen och Adrian dödförklarades ca en kvart senare. Efter obduktionen visade det sig att han hade varit död i ca två timmar. Han hade tagit tabletterna precis innan jag slutat jobba och hade väntat sig att jag skulle komma hem och rädda honom. Av rädsla för hans liv skulle jag sedan ha stannat hos honom. Det tog tid innan jag insåg att jag var utan skuld till hans död. Han var sjuk och borde ha fått vård, men han ville inte inse det själv. Än idag kan jag sakna honom och de goda stunder vi hade, men han brände sitt ljus i båda ändarna. Jag hoppas innerligen att han nu i döden har fått den frid och ro han aldrig fick i livet...

Skriven av: Susanne