Att komma hem



Fröken Svår heter egentligen Anna. Anna Kristina Edvardsson. Det var över de namnen som prästen uttalade sin välsignelse för en så där tjugotre år sedan, och det är de namnen som står i hennes pass. Men att hon faktiskt heter så är det nästan ingen som längre minns. Fröken Svår passar väl henne bättre kantänka. Åtminstone enligt hennes mor.
För vad annat kan man kalla en unge som klipper håret av sina småsyskon, målar väggarna i sitt rum svarta, snattar smink på Åhléns, tatuerar ”bite me” på ena skinkan, super sig full på mormors sjuttioårskalas, byter killar varannan vecka, spottar på sin klassföreståndare, bränner ner lekstugan till grunden, hatar Jesus och vägrar le på kort?
Och när sedan dottern ifråga på sin examensdag meddelar att hon ämnar resa till Stockholm med kvällståget för att bli skådis då kan man som mamma bara skaka på huvudet åt det mirakel att man faktiskt lyckats uppfostra de övriga ungarna till någorlunda civiliserade medborgare.
Och skådespelerska blev hon naturligtvis inte. Men väl städerska, bingovärdinna, parkvakt samt livsmedelsdemonstratis vilket bara är ett finare ord för att iklädd varmkorvkostym bjuda folk på inlagd gurka.
Men nu är Fröken Svår tillbaka. Efter fem års bortavaro. Det är en lång tid. En livstid för vissa. Inga födelsedagar, inga påskmiddagar, inte ens jul har hon firat hemma på fem år.
- Hon har andra intressen, brukar mamma säga ursäktande till släkten och himla med ögonen. Med det menas att Fröken Svår är en Besvärlig Dotter och Besvärliga Döttrar firar inte jul. Åtminstone inte med familjen. Lika lite som de konfirmerar sig, studerar till sjuksköterska eller ingår äktenskap.
Ingen mötte henne vid tåget. Det är inte särskilt underligt med tanke på att hon inte har meddelat någon att hon är hemma igen. Om hon får panik och måste fly vill hon ha ryggen fri.
- Vad såg de när de betraktade mig med sina ihåliga vuxenögon? brukar Fröken Svår ofta undra. Det tuperade chockrosa håret naturligtvis. Och de svarta ringarna runt ögonen. Den piercade näsan, det blå läppstiftet, de lappade kläderna och de egenhändigt silverlackerade kängorna.
Men såg de någonsin den lilla, lilla, rädda, frusna varelse som fanns någonstans inuti och gjorde det så svårt att bli älskad? Hon som gjorde sig omöjlig och måste säga och göra allt med eftertryck för att inte utplånas till ett enda ingenting?
Då kanske de hade förstått. Att det var därför hon måste därifrån. För att själv hitta den flickan och för att en dag kunna ta farväl av henne utan att gråta.
Hur många gånger måste man stå längst ut på en bro och gallskrika för att någon ska förstå att man är livrädd på riktigt?
Hur många gånger måste man sitta böjd över en toalettstol med fingrarna i halsen för att någon ska inse att det inte är maten man försöker spy upp utan ångesten?
Hur många gånger kan man betrakta sin egen spegelbild med ett rakblad i munnen innan man själv förstår att allt är på allvar? En enda gång kan bli en gång för mycket, men aldrig är livet så närvarande som då.
Det gör ont när man ramlar, det lär man sig som liten. Springer man till mamma får man tröst och förmaningar om att inte göra så fler gånger. Men om man tar som livsuppgift att ramla gång på gång bara för att kunna resa sig och börja om från början? Vem håller en i handen och tröstar en då?
En dag faller allt. Drömslott, sandslott, konungaslott. Och när ska folk begripa att bara för att man fallit behöver inte det betyda att man befinner sig i absoluta rännstenen? Det kan lika gärna vara ett sätt att betrakta livet ur ett annat perspektiv.
Fröken Svår går långsamt genom småstaden. Där är lekparken där hon för många år sedan tjuvrökte för första gången. Bakom ett skjul lite längre bort miste hon sin oskuld under sin första fylla. Att de gör ett så tydligt avtryck; förstagångsupplevelserna. De är ju egentligen bara övningskast och visst borde det väl vara gångerna därefter som räknas?
Småstaden har inte förändrats, bara väntat. De pittoreska trähusen översållade med snickarglädje blickar fortfarande vänligt mot henne. De kulmagade villaägarna sliter fortfarande i trädgårdarna för att inte förlora kampen mot grannarna om den grönaste gräsmattan/de vackraste rosorna/de största rädisorna. De lyckliga paren strosar fortfarande hand i hand längs strandpromenaden. Och taktens unga trafikmarodörer kör fortfarande varvet runt även om de har bytt ut BMX-arna mot inlines.
Men det stör henne inte längre. Det får henne inte att vilja svära, skrika eller kräkas. Det får henne inte att vilja fara hundratusen mil bort. Det ger henne frid.
Hon stannar framför ett skyltfönster och betraktar sin spegelbild. Kastanjebrunt hår, glasögon, inte ens en gnutta smink. Röd polotröja, jeans, seglarskor. Seglarskor! Hon har kommit långt.
- Anna Kristina Edvardsson, du har blivit vuxen, säger hon till sig själv. Med eftertryck.

Mia Ahlin

Författare:

Publicerat

Dela: