Att Komponera en blomma

Det är nu sommar men känns som hösten med dess kalla piskande regn och gråa bakgrund. Den femtiotre år gamla storslagna kompositören satt och lät nu dessa tankar simma runt som en slipprig ål i sitt huvud. Han satt där i sin dyra och trista vita designer soffa. Hans ögon stördes av de nya svarta ovala grannarna under ögonen. De hade flyttat in efter att hjärnan haft tankar och idéer som borrade in som inkräktare. Inkräktarna hade deklarerat krig med hans dyrbara och sällsynta sömn. Han hade kört ner med sin dyra märkes bil till sitt sommarhus i en liten okänd skog där ingen kunde hitta honom. Han försöker utrota inkräktarna med att koncentrera tankarna på annat.
Han tittade ut och såg på det gråa tunna gräset med den våta gulaktigt bruna våta marken omkring. Regnet öste ner på marken som en kulsprutas kulor. Han tänkte på vad han skulle koncentrera på en lång stund. Han tittade runt i huset och såg ett skåp som han inte hade öppnat sen ett långt tag sedan. Han öppnade och såg ett gammalt icke använt fröpaket. Han hade fått den av sin första fru på deras andra år som gifta. Han hade varit ute och druckit den dagen. Den hade legat gömd och glömd i garderoben i fjorton år.
Det verkade passande att utnyttja den i samband med vädret. Han gick ut i regnet med ett gult paraply till hands och planterade det i den en meter långa och breda altanen utomhus. Han grävde med sina bara ålderdomliga händer i jorden bebodd av långa fuktiga maskar och kryp. Han behövde inte gräva mycket tills han blev nöjd. Han la försiktigt in de små fröna i den tio centimeter långa gropen. Han satt där i en lång och dryg smärtsam kvart tills han insåg att blommor växer inte utan solen. Han gick in igen och satte sig under en lång stund i soffan.
Han gick sällan bort ifrån sitt säte och gick bara när magen röt till skåpet i köket fyllt med konservburkar. Han tog sig ett glas vatten och roffade åt sig en burk med majs eller det första som han kunde hitta i skåpet. Efter att ha suttit där en oerhört lång och oberäknelig tid så hörde han hur regnet hade stoppat och gick snabbt ut med tunga synkroniserade steg ut till altanen. Solens starka och brännande röda strålar strålade på hans ansikte. Han tar på sina runda små glasögon över sina små och tomma ögon.Han riktar sitt lilla magra ansikte med den stora näsan precis intill marken. Han ser ett ytterst litet grönt strå nå upp ur marken. Av glädje skriker han ett ekande ljud ut i den lilla skogen. Han går in igen och väntar ståendes som en pingvin i vad som känns vara som en kort stund.
Han springer ut och ser den ståendes stolt i marken som en affärsman. Den var inte stor och inte helt mogen men denna marin blåa blomma var vacker. ”Vacker”. Det var det enda ord mannen kunde yttra från sina gräsligt fula läppar. Han hör hur vinden blåser och får blomman att spela ett väldigt diskret litet men vackert ljud. Mannen med sina tränade öron kunde höra det och mindes att hans förra fru hade köpt denna väldigt sällsynta blomma som kunde spela ljud med hjälp av vinden. Han påmindes av hur det borrades i hjärnan efter en tid av tystnad.

Skriven av: Okänd