Att leva som jag del 1.

'' Kära dagok.
Jag vet att något konstgit händer mellan mig och Jill.
Jag känner det i varje kroppsdel. Och det är Sadras fel!
Jag känner på mig och har drömt mardrömmar om att Jill och Sandra är bästisar.
Jag är bara en osynlig gestalt i natthimelen.
Usch, det känns så hemskt, det gör jätteont i magen, som en stor boll sitter där och gungar. Jag vill att det ska ta slut, jag vill inte gråta mig till söms en gång till!''

Det var Måndag kväll, i morgon skulle det vara Tisdag.
Om inte bara Sandra hade börjat i vår skola, tänkte jag plågat.
Det kändes som om jag hade värsta ångesten, och den ville inte gå över hur ycket jag än frågade Jill, och hur mycket jag än försökte övertala mig själv.
Det måste vara så att det är så, tänk om Jill gillar Sandra bättre än mig?
Jag vet att jag varit elak mot Jill i Förskolan men jag ångrar mig, hon är den ljusaste solstrålen i mitt liv.
Om jag bara kunde berätta just de orden för henne, men det var svårt.
- Jävla Sandra, dumbom sattis! Ska hon sno min bästis?
Föredetta bästis, rättade jag mig i tankarna och började gråta.
Det var väl bäst att somna, det var ända sättet jag mådde en aning bättre.

Jag vaknade av väckerklockans signal, mina ögon var som fastlimmade.
Rödgråtna, tänkte jag.
Jag kände ingen lust att gå till skolan men det skulle bli värre om jag inte gjorde det.
Då fick Sandra tid att ta tillbaka Jill.
Det ska du inte, häxa, tänkte jag.
Visst, jag hade varit bästis med Sandra en kor tid innan jag förstod vad som var på gång.
När jag sprang till bussen hoppades jag att de skulle vara där, men det var tomt.
Nästa hållplats då? Nej, det var inte där.
När jag kom till skolan gick jag rakt fram till Jill och Sandra, som gick tillsammans.
- Hej, sa jag. Vad hände med bussen.
Jill gav Sandra en snabb blick.
- Mamma sa till mig att springa till den tidiga bussen....
- Med henne? avbröt jag och nickade mot Sandra.
- Nej, men jag ringde och frågade, jag visste att du kanske ville sova, eller jag hittade inte dit nummer.
Jill bytte besvärat fot.
Vad du är falsk, tänkte jag.
Jag trodde inte en moment på det där snacket, det lät inte ens sannolikt.
Jag fljde med dagen utan att göra det, sedan jag märkt att Jill och Sandra dolt någonting har jag tappat bort allting i skolan. Aldrig gjort läxorna, markerar bara då och då, räcker upp handen, alltså.
Jag kände ingenting, lärde mig ingenting.
Verkligen försökte att inte stirra på Jill och Sandra som valt att sitta bredvid varandra.
'' Varför? '' hade jag frågat.
'' Du var ju inte i skolan '' hade Jill sagt.
Kunde de inte ändå flyttat mig bredvid någon av dem? Det var pinsamt tt sitta ensam.
När äntligen den patetiska skolan var slut gick jag hem i sällskap med fkjantarna Jill och Sandra.

Hemma, äntligen!
Min mobil ringer.
- Hej, Lilja, sa Jills röst. Kommer du till parken? Jag kan komma och hämta dig.
- Är Sandra med? frågade jag hoppfullt.
- Nej, sa Jill. Hon kunde inte komma.
Okej, det vr visserligen så att hon frågat Sandra, men hon ville ändå träffa mig, kanske var det inte som jag trott ändå.
Mitt hjärta hoppade högt och jag log jättestort.
- Javisst jag kommer.
Vi hade jätteroligt, men till sist gick vi för att hämta Sandra.
Vi skulle träffas alla tre på Jills gård.
- Vi är kurragömma, sa Jill. Jag räknar.
Jag gick tillsammans med Sandra till samma gömställe för att fråga ifall det var sant det Jill sa, att hon hade ringt henne också.
Jag kände mig jätteglad, lycklig nästan. Kanske. I alla fall hade Jill sagt i parken att hon tyckte mer om mig än om Sandra.
- Jo, Sandy.....
- Schh, sa Sandra. Du vet det där med bussen? Jill ljög.
Jag blev genast orolig, lite tommare.
- Ja?
- Det var hon som sa att vi skulle gå med den tidiga bussen, viskade Sandra. För att slippa dej.

Skriven av: Tamara