Att leva som jag del 2.

'' Kära dagbok.
Idag var jag hemma hos Jill, det skulle varit
underbar men det var det inte. Och det är Sandras fel!
Jill tog den tidiga bussen för att slippa mig.
Men idag frågade jag henne,
och hon sa att hon gillar mig mer, varför kan hon vara
så falsk? Hon har stulit mitt hjärta, jag hatar henne!
Men samtidigt gillar jag henne, åh, det gör så ont! ''.
Bollen var där igen, och höll sig varsamt kvar, mamma jobbade.
Jag kände mig ensam fast pappa var hemma, ensam och övergiven, jag brast i gråt.
- Jävla Jill, sa jag högt.
Jag sparkade till byrån men den enda som fick ont var jag.
För vem kände de känslorna och misstänk och sorg som jag?
Säkrt ingen, tänkte jag då.
Jag vill inte sova, jag vill inte att det ska vara skoldag så att de två oskiljaktiga kan vara tillsammans, tänkte jag argt. Jag hatar Sandra.
Men det är bådas fel, tänkte jag igen. Det är inte bara Sandras fel, men jag hatar henne ändå.

- Det var roligt igår när vi plockade kastanj...... Aaaajj!
Sandra höll ( två dagar senare ) på att prata men fick en hård knuff av Jill.
- Jag menar, för två veckor sedan.
Igår? tänkte jag förvirrat. Sa hon igår?
Igår var ju dagen när jag satt i mitt plejs och inte fick komma ut.
Eftersom Sandra och Jill tydligen inte planerat något.
- Ni kan säga sanningen, sa jag. Jag blir inte arg.
- Okej, sa Sandr direkt. Vi var ute, vi bara råkade. Okej?
Jag nickade och böjde på huvudet medan Sandra och Jill började diskutera.
Dem frös ut mig, precis som vanligt.
Det var inte alls okej, Sandra var den ärligaste av dem båda.
Usch på dig, Jill, tänkte jag. Hur bara kan du? Din falska häxa!
Jill skrattade så att de vita tänderna och smilgropen syntes.
Nej, jag gillar dig. Snälla, älska mig du med Jill. Vi var ju bästisar så änge, varför ska Sandra få förstöra det?
- Kommer du till keramiken idag? frågade Jill mig.
- Jaa...., sa jag. Du då?
- Ja, sa Sandra och Jill samtidigt.
Jag störde mig på dem.
- Vi är systrar, sa Sandra plötsligt.
- Ha - ha, sa jag som påriktigt började bli irriterad. SLUTA!
- Men vi är det, Jill är lik pappa och jag är lik mamma, sa Sandra och flinade. Påriktigt.
Jag trodde henne.... INTE!
- Jaja, sa jag.

I biblioteket.
- Hanna, kom ihåg, ignorera henne, sa jag.
- Ja, jag lovar, sa Hanna.
Vi skulle ignorera Jill, för hon var en sådan cp!
Okej, det var hon inte hon var den snällaste personen i världen, ja gillade henne jättemycket, ändå ville jag bara ha henne som bästis.
Jag började bråka med Hanna och vi pratade inte med varandra när vi var framme.
- Hej, Jill, sa Hanna.
- Hej, sa Jill.
Jag längde på Hanna och tog med henne.
- Vi skulle ju inte....
- Jag får prata med Jill om jag vill, sa hanna högt.
Jag rodnade, jag hatade Hanna! Hon var så divig och elak, för hon var avundsjuk på mig!
Jag satte mig ner.
- När kommer Sandra? muttrade Jill. Jag ska ringa henne.
- Har du din mobil? sa jag överraskat.
- Alltså.... öö... Jaa.... Mamma sa ju att.....
- Jill, jag vet att jag frågat länge, sa jag. Men är du säker på att du och Sandra inte är bästisar.
Jill såg upp och de gröna ögonen mötte mia bruna.
- Ja, sa hon och tittade ner. Varför skulle jag ljuga?
Hon reste sig upp snabbt och gick mot bokavdelningen med Hanna hack i häl.
- Snälla, Jill. Vad är det då? fortsatte jag att tjata. Jag mär -
ker att det är nåt, du döljer något för mig!
Jill tittade ner.
- Nej, sa hon. Du stället samma fråga, du kommer alltid få samma svar.
- Så det är säkert? sa jag. Titta mig i ögonen, Jill. Säg det då!
Jill gick tillbaka till där vi startade ifrn, mini bok avdelningen med stolar, han stod i andra sidan bordet och jag i en annan.
- För sista gången Jill, ljuger du för mig? Gillar du mer Sandra än om mig?
Nu mötte Jill min blick, kallt och sedan tittade hon ner.
- Ja, sa hon till slut.
Världens kraschade, Hanna flinade, böckerna ramlade jag stannade till.
- Jag visste det! viskade jag och kände tårarna komma fram. Jag visste det!
- Men det hindrar inte mig från att vara med dig, sa Jill snabbt.
- Du ljög! skrek jag.
Vi var inne i biblioteket, och jag skrek.
- Du ljög varje gång jag frågade, du fick mig hoppas!
Jag hade velat säja '' jävla kossa, din satans mähä! ''.
Okej, inte för att jag skulle säga så till en tjej direkt, men jag hade lust.
Jag grät som en unge.
- Jag visste det! Ni träffades i henlighet, frös ut mig! jag var inte säker på att hon hörde det där med '' frös ut mig ''.
- får inte folk träffas utan att du ska lägga dig i? frågade Jill.
- Din lilla häxa! skrek jag. Hur kunde du? Jag gör ju vadsomhelst för dig! Snälla Jill, vad är det?
- Det är din personligjhet inget annat, vi passar inte, sa Jill.
Din jävla idiots fitta! tänkte jag just då.
Det var inte normalt att en tioåring hade sådana tankar i huvudet, men det hade jag nu. Ge fan i mig, din dumma kossa, kossa!
Jag hade lust att vräka ur mig orden men fick inte fram dem, min röst hade redan börjat hacka.
- Jill, snä... lla... ja... g...g.... g... gör... Pfhu.
Jag avröt mig och kippade efter andan.
- Vad... s.s. som heee.... llst.... för.... dig... jj... aag kan ändra mig.
- Bevisa det då, sa Jill.
Tycker du verkligen det är fel på mig? tänkte jag med tårar i ögonen, fler än någonsin, jag måste vara högröd i ansiktet, men jag brydde mig inte, jag ville bara ha Jill tillbaka.
- Jill....
- Låt henne vara ifred, din barnsliga unge! skrek Hanna.
Ska du säga, tänkte jag- Du är mer barnslig än barnsligast, men jag sa inget.
- Snälla, låt mig vara ifred, sa Jill. OK?
JUst då kom Sandra med sin irriterande lillebror.
Jag hade ingen lust att gå på keramiken.
- Säg att jag blev sjuk, sa jag och sprang. Jag knuffade mig förbi häxan Sandra, tittad snabbt bkåt, gav häxan Jill ne blick.
Bra, då kan de vara häxor tillsammans, tänkte jag.

Skriven av: Tamara Mäntyniemi 10 år.