Att något så underbart som kärlek ska behöva leda till något så tragiskt

Att något så underbart som kärlek ska behöva leda till i något så tragiskt


Utdrag ur en tonårings dagbok.

27/9-2004
Jag är kär. På riktigt. Jag visste inte att det fanns såna här känslor, jag visste inte att man kunde känna så starkt för någon som jag gör för honom. Ingenting annat har någon betydelse. Han är allt för mig. Och jag är allt för honom. Han e det vackraste som finns. Jag älskar varje del av honom, jag vill röra varje del av honom, hålla om honom för alltid. Känna hans armar om min midja, hans bröst mot mitt, doften av hans hår, känna hur hans hjärta dunkar. Jag vill bli ett med honom.

1/10-2004
Vi träffas nästan varje dag numera. Vi brukar gå till skogen, ner till sjön. Där får vi vara ifred. När vi sitter där, tätt bredvid varandra önskar jag att tiden kunde stanna. För där är man fri. Fri från alla plikter, allt tjat, alla människor, all skit. Bara han, jag och löven som prasslar på marken och vinden som viner i trädkronorna. Och det gör inget att vinden viner för att med Alex är jag alltid varm. Jag känner mig trygg när jag är med honom.

5/10-2004
Jag missade middagen idag. Mamma blev sur. Hon undrade vad jag hade gjort hela kvällen. Jag sa att jag hade varit hos en kompis och glömt tiden. Jag vill inte berätta, eller jo, klart jag vill, jag vill berätta allt men jag vågar inte. Jag är rädd för hur hon skulle reagera. Jag är rädd för att sanningen kommer förstöra det vi har. Tänk om hon inte kommer tycka om mig lika mycket om jag berättar att jag har pojkvän… Men jag vill ju inte ljuga heller.

11/10-2004
Jag ljög för mamma!
Det började med att hon frågade mig vad jag gjort hela eftermiddagen. Jag vågade fortfarande inte berätta så jag sa typ ”Inget särskilt”. Då sa hon ”Vadå inget särskilt, någonting måste du gjort mellan klockan fyra och sju” Hon lät inte arg, bara orolig.
Jag var helt tyst medan hon väntade på svar. Det vred sig i hela magen på mig. Det kändes som om någon försökte kväva mig genom att trycka ihop min bröstkorg. ”Mamma jag är kär” Jag sa det i en utanding. Jag kunde inte se åt hennes håll. Om jag hade vetat att hon skulle reagera som hon gjorde så hade jag aldrig sagt det. Först sa hon ”Men älskling, du behöver inte hålla sådant hemligt för mig”. Hon lät glad, sådär som hon lät när jag var liten och typ spillt saft över kläderna och skämdes över det. Och hon kramade om mig. Jag fick ingen chans att prata klart innan hon sa det som fick mig att ljuga. Mamma frågade mig om hon hade något namn. All luft gick ur mig, jag visste inte vad jag skulle säga. Inte nu när hon trodde jag va med en tjej. Fan.
Jag sa att hon hette Anna. Sa? Jag ljög! För mamma… FAN

16/10-2004
Innan den 11:e hade jag aldrig ljugit för mamma. Det har alltid varit viktigt för henne, att vi är ärliga med varandra. Men nu ljuger jag hela tiden. I början kändes det tungt och det är ju fortfarande jobbigt, men man blir som avtrubbad.
”Anna är 16 år och går i klassen under mig. Igår va vi å fika, i fredas va vi på bio.” Jag säger ju i alla fall en del av sanningen. Hon tror bara att jag gör det med någon annan.

Alex tycker jag borde berätta, för allas bästa. Han tror att det bara kommer bli problem i längden. Han har väl rätt. Och jag ska berätta men jag kan inte. Då fattar hon ju att jag har ljugit. Och jag vill inte göra henne ledsen. Han förstår. Jag tror jag älskar honom.

19/10-2004
Mamma frågar om Anna hela tiden. Hon vill träffa henne. Hon tycker jag borde bjuda över henne. Jag önskar att hon ville att jag skulle bjuda över Alex. Han säger att eftersom jag inte berättar sanningen så ger jag inte mamma chansen att vilja bjuda över honom. Han har rätt, men ja vågar fan inte. Det här med Anna har gått så långt nu.

23/10-2004
Jag sa att Anna och jag har gjort slut, och att jag helst inte vill prata om det. Hon såg väldigt besviken ut. Och jag trodde att det skulle lösa problemen men jag tänkte inte på att det skulle bli som innan igen. Hon frågar hela tiden om vad jag gör, vilka jag e med. Jag vill inte ljuga mer. Jag hatar det.



27/11-2004
Jag är nästan aldrig hemma längre. Sover ofta hos Alex. Det är den nya lösningen. Jag slipper hennes frågor. Fan. Jag får så jävla dåligt samvete när jag väl är hemma. Hon säger att huset känns så tomt utan mig. Hon bryr sig fortfarande, fast hon låter mer orolig nu, förut var hon mest nyfiken. Hon vill att jag ska va hemma mer, hon säger att hon saknar mig. Jag saknar henne med men… Vi har hamnat i en ond cirkel. Med hennes frågor försöker hon komma mig närmare, men ju mer frågor hon ställer desto mer stöter jag bort henne. Och ju mer jag stöter henne ifrån mig desto mer frågar hon…


27/12-2004
Hon har slutat undra. Hon har kanske gett upp hoppet om mig. Ibland försöker hon prata om annat, men det är inte som förr. Då kunde vi ju ligga och prata i timmar om allt möjligt. Men nu blir det bara stelt. Och hon ser så olycklig ut numera. Jag tror det är mitt fel.


21/2-2005
Jag fyller 18 om sex dagar. Mamma undrade om jag ville bli firad som vanligt. Jag sa att jag ville det. Jag har egentligen inte så stort behov av det men jag tror hon vill.

27/2-2005
Min födelsedag va mysig. Mamma hade gjort jättefint. Dekorerat med serpentiner och glitter och gjort tårta. Hon sa att jag skulle räkna ljusen. Jag gjorde alltid det när jag va liten för jag ville visa hur duktig jag va. 18 gröna, blå, rosa och gula ljus.

4/4-2005
Jag och Alex ska flytta ihop. Vi har hittat en jätte fin andra handslägenhet. Den är precis lagom stor för oss två. Vi flyttar in nu i helgen. Och jag har precis berättat för mamma. Jag sa att jag flyttar ihop med en kompis. Hon blev nog lite ledsen men hon försökte dölja det. Hon erbjöd sig att hjälpa till med flytten. Men det går inte. Hon skulle märka att jag och min kompis sover i samma säng...
När jag sa att det inte behövdes tittade hon på mig som om hon undrade varför hon inte får vara en del av mitt liv längre. Jag ignorerade det! Det gjorde ont.
För jag vill så gärna att hon ska få ta del av mitt liv, veta allt om mig, alla mina hemligheter, som förr, och hon vill veta. Men. Tänk om hon ångrar att hon ville veta när hon får höra sanningen.

3/6-2006
Jag tar studenten i morgon. Allas föräldrar och släktingar kommer vara där, med stora plakat med bilder på deras barn när dom var små.

Det var över ett år sen jag träffade mamma så jag tror knappast hon kommer. Hon vet nog inte ens om att jag tar studenten. Alex kommer heller inte. Han måste jobba. Kommer känna mig rätt ensam. Det var ju knappast så man hade föreställt sig det.

4/9-2006
Det var verkligen inte som jag hade tänkt mig det. Efter utspringet så hade jag ingen att gå till. Alla rusade till sina familjer. Jag pratade lite med Mias föräldrar, men jag stod mest för mig själv. Kände mig ganska vilsen. Men när jag stod där i myllret av människor fick jag syn på mamma. Hon var finklädd, mest lila och hon höll ett litet paket och en bukett rosor i handen. Hon såg så liten ut och hon stirrade rakt mot mig. När jag kom fram till henne såg jag att hennes ögon var blanka av tårar. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag skämdes. Hon räckte över paketet och blommorna och sa ”Här, jag visste inte vad du ville ha men…” Hennes röst darrade. Paketet kändes tungt, hela kroppen kändes tung. Jag fick inte fram ett ord. Inte ens ett ynka ”tack”. Jag kunde inte se på henne. Vi stod tysta ett tag sen sa hon ”Ja, jag kanske ska ta och gå jag” Som om jag bett henne göra det. Hon lät sårad. När jag tittade upp och fick se hennes sorgsna ansikte slängde jag mig om hennes hals. All ånger och alla tårar jag hållit inom mig i över ett år släpptes ut. ”Förlåt” viskade jag. Det var en ganska lång kram. Och när jag släppte taget om mig och hon förstod att jag borde gå tillbaka till min klass så sjönk hennes blick.
Jag tyckte så synd om henne, hon såg så ensam ut. Jag kände mig så elak.
Jag frågade henne om hon ville ta en promenad någonstans, för att prata.
Jag vet inte var jag fick modet att fråga ifrån, men jag är glad att jag fann det.



Vi gick till Tantolunden. Det var fullt av folk, men vi hittade en plats där vi kunde prata ostört.
Och nu vet hon allt. Hon tog det hela med Alex rätt ok. Antagligen bättre än vad hon hade gjort om jag sagt det för ett år sen, för då saknade hon mig inte. Det är väl troligen lättare att acceptera om det betyder att man kan få tillbaka något man saknat. Hon grät när jag berättade om hur jag hade känt mig tvungen att ljuga när jag inte vågade säga sanningen, för jag var rädd för hur hon skulle reagera. Men nu e allt rätt ok. Vi måste lära känna varandra på nytt. Vi har förlorat så mycket tid.

Det är så hemskt att det här var tvunget att hända. Att något så underbart som kärlek ska behöva leda till i något så tragiskt. Att man inte vågar prata med sin mamma om sin sexuella läggning. Egentligen är det hemskt att man ska behöva berätta. Mamma tyckte hon hade varit en dålig mamma som inte märkt något, och tagit förgivet att jag hade skaffat flickvän och inget annat. Men det är inte hennes fel. Det är bara så i vårt samhälle, man föds som straight, hela ens barndom betraktas man som straight och om man senare upptäcker att man inte är det måste man berätta det för folk. Eller vara övertydlig med det.

Jag tror i alla fall både mamma och jag har lärt oss något av det som hänt. Vi vet nu hur viktigt det är att vi vågar pratar med varandra när något känns jobbigt. Och hon har lärt sig att man inte ska ta folk så förgivet för det kan gå väldigt fel. Och jag har lärt mig att det är bättre att säga som det är för sanningen kommer ofta fram i slutändan ändå. Och man tjänar sällan något på att ljuga. Man mår bara dåligt av det.

Hon ska komma över till oss i morgon. Alex ser fram emot det jättemycket. Han ska äntligen få träffa min mamma. Jag är jätte nervös. Men jag ser också fram emot det, jag längtar. Det ska bli så underbart att få va med henne igen, utan att behöva spela en roll. Bara vara mig själv.

Skriven av: diana