Att passa in i gänget...

Det var en kall och blåsig kväll i december.
Jag och några kompisar var ute och gick på stan´lite.
Det var mörkt och tyst, bortsett från ett 'gäng' killar som snackade ganska högt.
Strax brevis låg kyrkogården mörk och övergiven.
Jag vet inte om jag inbillade mej, men jag tyckte verkligen att den där mannen hade gått precis efter oss hela tiden!
Äsch, jag inbillade mej säkert bara.
Han hade en svart jacka och en svart keps, ja hela han var faktiskt svart.
Om någon av oss stannade så stannade han också och låssades att han gjorde något annat. Usch, jag ville hem!
-Men hallå han är ju faktiskt ganska snygg, eller vad tycker ni?
-SOFIA! Någon av killarna som satt därborta ropade, dom andra satt och skrattde.
-VILLE DU NÅTT ELLER? Skrek hon tillbaka.
Jag visste att Sofia länge hade varit kär i Mattias. Dom passade ihop.
Plötsligt tar någon tag i min arm så hårt att de gör ont, drar mig till skogskanten på andra sidan vägen. Så mycket kunde jag se att det var den där killen som hade gått bakom oss hela tiden, vad ville han mej?
Mannen drar mej längre och längre in tills han släppte mej och jag såg att det var en kille i 9A. Han såg på mej en stund sen sa han:
-Skrämde jag dej? Det är du som är Emilia va?
-Ja, det är jag, stammade jag fram.
-Du är verkligen den snyggaste brud jag sett! Fan! Nu gjorde ja bort mej va?
Det blev en pinsam tystnad, min rädsla hade försvunnit helt nu.
Stackars Alex, jag såg att han verkligen skämmdes.
Vad skulle jag säja? Långt borta hörde jag alla mina kompisar som hade blivit allt mer högljudda.
-Du har inte alls gjort bort dej Alex! Det var verkligen gulligt av dej.
-Du kanske vill gå iväg till dina polare nu...Jag kan följa med dej dit om du vill.
-Visst!
Vi började gå igenom tystnad ut igenom skogen, jag kände något mot min hand, det var Alex hand!
-Emilia! Var fan har du varit? Vem är det där?! Oj oj, ser ni tjejer, Emilia har med sig Alex!! Skrek Sofia som var full.
Jag fattade inte varför hon jämt drack när hon skulle ut. Hon går ju bara i sjuan. Eller är det mej det är fel på?
Sofia vinglade fram till mej med en öl i ena handen och en cigg i den andra:
-Kul vi har det va? Kom och ta en cigg du med vettja!
-Om du super dej full en enda gång till, då kan du dra åt helvete rent ut sagt!
Alex tog min hand och drog mej därifrån. Han la armen om mej och tryckte mig intill sej..På något sätt var han så underbar!
Vi gick en bit bort och satte oss på en bänk precis vid kyrkogården.
Jag har alltid varit rädd för den på nåt vis, men nu kände jag mej trygg.
Alla andra skrek och skrattade. Det hade kommit betydligt mer personer nu och klockan var ungefär 23.00. Jag behövde inte oroa mej för att mamma skulle undra var ja var, Sofia och jag hade sagt att jag skulle sova hos henne.
-Du..Viskade Alex.
-Mmm?
-Ska vi ses nån mer gång eller nåt?
-Det är klart vi ska träffas någon mer gång, jag älsk...
-Sssh säj inget.
Han tryckte sina mjuka läppar mot mina, efter en lång stund sa han:
-Jag älskar dej jättemycket också.
Sen så sa han att han var tvungen och gå hem, men vi bytte telefonnummen och ja lovade att ringa honom. Jag gick sakta tillbaka.
Sofia kom fram till mej, ryckte tag i min arm och sa:
-Va fan tror du att du sysslar med?
Folk tittade upp och stannade. Jag hade ju ingen som helst aning om va hon snackade om. Det stog tre andra tjejer bakom henne, jag kände igen dom allihopa, skolans tuffaste brudar, Madde,Tove och Hanna. Sen när hade Sofia börjat umgås med dom?
Igår var hon ju lite av skolans pluggis.
-Vad menar du? sa jag.
-Jo det ska ja tala om för dej, att man tar inte Alex mitt framför näsan på mej!
-Gör du inte slut med honom IDAG så ska jag döda dej, skrek Madde.
-Det skulle ja inte tro att du gjorde Madde, för då ska du få med mej personligen att göra, så lägg av och tracka Emilia nu va tjejer. Sa Alex som kom från ingenstans.
Det blev en pinsam tystnad...
Alla tittade på mej och sen på Alex osv. Sofia blängde av hat på mej.
Jag insåg inte förens nu hur mitt liv skulle förändras. Sofia skulle försvinna ut ur mitt liv förgott.
Ända sedan vi var fem år har vi känt varandra, men hon höll på att bli en helt annan person nu, någon som inte alls passade in i mitt liv.
Jag visste inte vad ja skulle göra, jag kände mej helt mållös.
Jag gick därifrån helt själv. Gick och satte mej en bit bort från ett annat gäng som hade en radio med sej och ur den strömmade min favoritlåt 'Train' med 'Drops of Jupitar'
En tjej från 'gänget' kom gående emot mig, satte sig brevid mig och sa:
-Hej, sitter du här alldeles själv?
-Ja, sa jag och kände tårarna strömma nerför mina kinder.
-Ta det lugnt... Vill du snacka om det? Jag råkade höra allt vad dom andra sa till dig. Jag heter Anna. Vad heter du?
Det blev tyst en lång stund. Jag torkade tårarna med min tröja och sa sedan:
-Emilia, jag tror vi går på samma skola, själv går jag i 7B.
-Aha, jag går i 7D.
Det blev återigen tyst, efter en stund sa Anna:
-Om du vill så kan du få sova hos mig inatt och snacka lite om du vill?
-Tack, det vill jag gärna.
Vi började gå och medans vi gick så småpratade vi lite och redan efter en kvart så kände jag att ja nästan visste allat om henne.
Anna var typ 1.62 cm lång hade blont hår ner till axlarna och hade klarblåa ögon. Hon var verkligen söt. Hon var den snällaste person jag någonsin träffat.
Alex stog kvar vid tjejgänget. Han undrade vart Emilia hade tagit vägen. Var det slut nu? Det hade blivit kolsvart ute nu. Hur skulle han nånsin hitta henne?
-Har EMILIA bara lämnat dej? Dålig stil! Hahaha. Sa Hanna i retfull ton, och dom andra skrattade.
Han blev förtvivlad, tänk om det hade hänt henne något?
Han måste hitta henne. Han sprang iväg åt samma håll han hade sett att Emilia gick. Han kände att han var nära på att börja gråta, men han gjorde de inte..
Emilia och Anna hade satt sej för att prata lite, hon hade just berättat om Alex när hon såg honom komma springande mot henne. Hon såg att han hade tårar i ögonen när han kom fram.
-Är det slut nu eller?? Svara då!?!
-Nej det har jag faktiskt aldrig sagt, jag gick därifrån för att jag inte stog ut, men du, du stannade ju kvar där, sa jag nästan lite argt.
-Förlåt då, men jag antog att du kanske ville vara själv.
-Ja..Oj, föresten det här är min bästis Anna, sa jag och gjorde en gest med handen mot Anna.
Dom hälsade på varandra och efter en stund väste Anna i mitt öra:
-Inte visste jag att vi var bästisar?
-Vill du det då?
-Ja, såklart jag vill.
Det var väldigt sent nu och jag började bli lite trött.
Jag sa hejdå till Alex. Sen så började Anna och jag gå hemåt och i dörren möttes vi av två arga föräldrar:
-Anna! Var har du varit såhär sent?! Sa hennes mamma oroligt.
-Jag har varit hos en kompis mamma.
-Jaha men nästa gång kan du kanske säja till?! Sa hon genast lite gladare.
Anna presenterade mej och sedan gick vi upp för att sova och vi somnade direkt.
Nästa morgon vaknade jag av solljuset. Det var en vacker morgon.
Anna låg och sov fortfarande men efter en stund vaknade även hon.
Hon frågade om hon fick hänga med hem till mig och det fick hon naturligtvis.
Min storebror Emil kom gående mot huset i en rasande fart. Han var 15 år och spelade fotboll. Dom hade säkert förlorat matchen så arg som han såg ut.
-Hej Emil! Förlorade ni eller?
Han svarade inte utan tittade istället på Anna och fick fram ett:
-Tjena.
-Hej.
Så smällde det till i ytterdörren och han gick in. Efter en stund gick även vi in.
Det hördes hårdrock över hela huset. Vi gick upp på mitt rum och satte oss på sängen.
-Är Emil din brorsa?
-Ja, tyvärr så är han det.
-Han var ju faktiskt gullig, vilken klass går han i?
-9A, han är kompis med Alex du vet, är du intresserad eller?
Det knackade på dörren och Emil kom in:
-Emilia, Alex i MIN klass vill snacka med DIG?!
-Vaddå är han här eller?
-I telfonen pucko! Föresten jag tror du har min Linkin Park jag tittar.
Nere i köket vid telefonen:
-Ja hallå? Sa jag.
-Tja det är jag! Kan vi inte träffas? Jag måste prata med dej.
-Nej det går inte sa jag surt.
-Är det slut eller?
-Jag orkar inte snacka om det nu, ring mej ikväll, hejdå.
Jag la på luren, vandrade vidare upp till mitt rum där jag hörde röster, jag stannade och lyssnade:
-Ska du och Emilia göra något speciellt ikväll?
-Nej det tror jag inte, vaddå då?
-Jag tänkte bara om du, jag, Emilia och Alex kanske kunde göra något, sa han lite generat.
Samma kväll kom Alex till mej. Anna hade precis gått hem då ringklockan hördes. Springande kom jag fram till ytterdörren.
-Hejm hade du inte tid att snacka nyss så får du fan lyssna NU!
-Jaja kom in!
-Svara nu: Älskar du mej eller inte?
-Ja det gör jag väldigt mycke.
Han höll om mej hårt. Jag tittade ut genom fönstret.
Där stog Emil med armarna om Anna. Jag lov för mej själv.
Jag älskar Alex, han älskar mej.Livet är allt bra konstigt.
ALla var lyckliga och glada. Alex kysste mej och jag var världens lyckligaste som hade en underbar pojkvän och en underbar bästis!

Skriven av: Emelie