Att raka döingar...

Att raka döingar och vaka ut lyktgubbar

Hovslagaren Johan Linus Johansson, från Bredsättra i Roslagsbro, skrev den 23 februari 1926 ner följande berättelser – från skilda platser – och skickade dem till redaktionssekreteraren i ”Folkminnen och Folktankar” i Göteborg. Det är drygt ett dussin små berättelser, vilka här har fått en moderniserad språklig form.


Spiritus i en liten ask
En sadelmakare M. Larsson, på sin tid boende i Melberg, Mölltorp, var duktig att berätta. Eftersom jag själv då var barn, så kunde jag sitta hela dagar och höra på hans berättelser och spökhistorier. Detta är nu 30 år sedan (alltså i slutet av 1890-talet, red. anm.).
En bonde i Svartebäcken, Brevik, berättade sadelmakaren, ägde en Spiritus, som sadelmakare Larsson hade sett. Den bodde i en liten ask av silver, liknande i formen en sådan ask som man har spissvärta i. I asken låg också ett meddelande om att Skam skulle få Spiritus efter ägarens död.
Varje kväll öppnade bonden asken och liksom meddelade sig med varelsen som fanns däri. Den bonden blev väldigt förmögen.
(Här bör tilläggas följande förklaring från redaktören: Spiritus – eller som man på Vätö kallade den, ”Spjärtus” – var ett litet mystiskt ”djur”, närmast likt en tordyvel. Varelsen kunde förläna sin ägare övernaturliga krafter eller skicklighet i speciella ting. Den kunde hjälpa en när det gällde att slåss, att köra ikapp med häst eller när det gällde att tjäna pengar, men man kunde aldrig få mer än en färdighet åt gången av den.
Spiritus var oftast ansedd att vara något ont, enligt gamla rospiggar. Man kunde föda fram en Spiritus genom att ta ett tuppägg och lägga det under vänster armhåla tills det blev unket, sedan gick man till kyrkogården tre torsdagskvällar i rad och på tredje kvällen blev Spiritus färdig och utkläckt ur sitt ägg.
Så snart Spiritus var född och färdig så skulle man säga vad man ville ha honom till. Efter den stunden hjälpte Spiritus till, bara man varskodde den. Försökte man kasta bort varelsen kom den igen av sig självt. Ett äkta sanningsvittne från Vätö har berättat: ”Morbror min köpte en gång en dosa av en gårdfarihandlare, och när han öppnade dosan, så låg Spjärtus där som en tornhyvel [tordyvel]. Morbror hade honom på att slåss; bara han slog till en annan människa aldrig så lite, så domnade hon av, som om hon hade varit död. Han visade honom aldrig för mig, jag var väl för ung då, förstås.”)

Lyktgubbar
När man fick syn på hoppande ljuslågor i mörkret hemmavid, så var det lyktgubbar som var i farten, de vakade nämligen över en stor skatt. Om man var tillräckligt ihärdig och lyckades vaka ut lyktgubbarna och därmed kunde se var någonstans på ägorna som de slutade sitt hoppande, så var ens lycka gjord. Just där fanns nämligen skatten.

Gasten och hästen
En gång då sadelmakare Larsson som pojke hade varit till kvarnen och fått sin råg mald, och det vart sent på natten innan han kunde köra hem, så stannade hästen med ett ryck. Det var stört omöjligt att få den att fortsätta och svetten rann i strömmar på hästkraken. ”Nu är gasten framme”, tänkte pojken och därför tog han betslet av hästen, tittade genom det och spottade tre gånger genom detsamma. Efter den säkerhetsåtgärden hade han svårigheter med att åter få på hästen betslet, kraken vart alldeles vild och sprang hem i ett enda sträck.

Saltstoderna
Likaledes talade sadelmakare Larsson om en märklig händelse, vilken jag senare har hört både i Västergötland och i Östergötland. I en socken i närheten av Vadstena – jag minns nu ej namnet – finns en kyrka, där ett brudpar vigdes. De hade på väg till kyrkan mött en gammal gumma som sade dem, att de på inga villkor fick vända sig om och titta bakåt då de gick ifrån kyrkan igen, inte förrän de kommit genom grinden. I annat fall skulle det gå dem illa.
Då de hade kommit till mitten av kyrkogården hörde de emellertid sina namn ropas bakom sig, de vände sig då om och genast blev de förvandlade till saltstoder. De två stoderna lär ska stå där än i dag. Kyrkan torde ligga mellan Vadstena och Vättern, strax intill Kampuddarna, uddar i Vättern.

Kyrkklockan
I Kopparsjön i Mölltorps socken i Västergötland ligger en kyrkklocka som en jätte i vredesmod slungade dit från kyrkan i socknen. Jätten bodde i en stor backe som kallas Tumlan, strax intill kyrkan. Jätten tålde ej några klockor i kyrktornet.
Flera gånger har man försökt att ta upp klockan, men man har inte lyckats. När man har förmått få klockan upp till vattenytan, så har den åter gått till bottnen med väldiga klämtningar, det är liksom ett hån åt dem som har försökt bärga den.

Märkliga syner
Min moder, Kristina Johansson, Stenbacken, Noltorp, Mölltorp, berättade för oss barn, att då hon var sju år gammal – hon är nu 67 år – och vid det tillfälle då hennes mor just hade dött, och när den sjuåriga flickan var ensam hemma, hennes far var nämligen torpare i herrgården där, så satt hon uppkrupen på en pall vid den öppna spisen. När hon råkade titta mot fönstret så fick hon plötsligt se sin döda moder stå och titta på henne genom fönsterglaset. Den lilla flickan sprang i stor glädje fram med ropet: ”Mamma, mamma!” Men hennes moder försvann och syntes aldrig mer.
En annan gång, fast elva år senare, då min mor tjänade piga ungefär en mil bort från fadern, gick hon en lördagskväll hem för att hälsa på sin far. Ungefär halvvägs uppenbarade sig helt oväntat intill henne en likståt. Hon blev förstås ganska rädd, men fortsatte sin vandring och fick därför följe med tåget tills de kom till en sidoväg där liktåget vek av.
Åtta dagar senare såg hon till sin förfäran samma likståt, men då i det verkliga livet. Hästar, åkdon och folket var precis detsamma, bedyrade hon.

Osynliga kvinnor
En kväll då jag var omkring tio år gick jag i sällskap med min moder på stora landsvägen. Rätt som det var vart jag dragen åt sidan av min mor och där höll hon mig kvar en stund. Jag förstod inte vad det var frågan om, men senare berättade min moder att vi på vägen hade mött två stora, långa damer som gick bredvid varandra på vägen. Jag själv hade dock inte kunnat se dem.
Det var ganska ofta min moder kunde se märkvärdiga ting, och jag funderade mycket över hur det kunde hänga ihop. Men jag vet att det var sant fastän jag själv aldrig har varit vidskeplig, jag fick böja mig för fakta.

Rakning av den döde var utlovad
En gång hade sadelmakare Larsson lovat att raka en gammal gubbe som stod lik i sakristian i Mölltorps kyrka och det hade han lovat att han skulle göra en natt. Men när den natten kom tyckte han ändå att det var alltför kusligt, eftersom han skulle utföra rakningen av liket helt ensam, därför beslutade han sig för att avstå från uppdraget och i stället gå till sängs.
Precis när klockan slog tolv slag vid midnatt knackade det emellertid på fönstret och en röst ropade: ”Larsson, rakningen!”. Han låg dock kvar i sängen, men efter ytterligare några minuter så återkom ropen och knackningarna.
Larsson stålsatte sig, men vid tvåtiden på natten var ropen så enträgna och knackningarna så hårda, att han inte längre vågade göra annat än att gå upp till kyrkan och utföra rakningen. Hans händer darrade emellertid så kraftigt under arbetet med den döde, att rakkniven illa tilltygade gubbens kinder. Men därefter fick den avlidne sova i frid.

Där försvann jag ut i natten med omlindat huvud
I november månad i höstas, jag tror att det var den 7 november, blev jag så illa tvungen att fara till Norrtelje. Genom en olyckshändelse kom jag nämligen att hamna på lasarettet den dagen. Jag fick bli kvar i sjuksängen i fem dagar, men den saken visste inte min gumma om den första kvällen.
Hon låg och läste en bok den där kvällen, och hon låg påklädd därför att hon förväntade sig att jag strax skulle komma hem igen. Som hon låg där och läste hörde hon dörren öppnas och att jag trädde in i sängkammaren med en stor bindel runt huvudet. Hon reste sig upp med orden: ”Hur är det med dig?” Men i stället för att svara gick jag åter ut, hon följde efter, men väl ute såg hon till sin häpnad att jag var helt försvunnen. Naturligtvis blev hon förfärad.
Just då kom bud från grannen, som hade telefon, att jag låg sanslös på lasarettet. Man kan anta att hon fick svåra tankar i sitt sinne efter det hon hade sett.
Dagen därpå då min hustru infann sig på sjukhuset fick jag veta av henne vad hon hade upplevt kvällen innan. Förklara det hela den som kan.

Efter sju år uppkommer myling-bissen
Min svärfader, en äkta rospigg född på Gräsön i Roslagen, omtalade häromdagen, att på Gräsön går det en sägen om, att om någon gör av med sitt barn och låter begrava det i lönndom, så uppkommer efter sju år – just där barnet blivit nergrävt – en så kallad myling-bisse.

Sjöjungfrun seglade alltid i motvind
Sjöjungfrun, påstås det, kom alltid seglande i segelbåt även om det var aldrig så stark utlands- eller pålandsvind. Hon kom alltid i motvind med seglen fyllda mot kursen eller med vinden.
Näcken och långmjölken
En annan sägen som jag har hört flerstädes här i Roslagen är den, att en torpare under Vittsjö kronodomän, och som bodde på norrsidan om sjön Erken, en dag kom i delo med sin gumma om långmjölken. Det var nere vid sjön strand och innan hon hade skjutit ut ekan. Torparen tyckte nämligen att mjölken aldrig var lång och seg nog.
Som de stod där och trätte med varandra steg Näcken upp ur vattnet och befallde torparen att öppna locket på byttan med långmjölken. Näcken tog sedan en pinne och stack ner den i byttan, beordrade torparen att ro iväg dit han skulle, samtidigt som han själv stod kvar med pinnen i näven. När torparen så småningom kom till andra stranden – det vill säga åtta kilometer bort – så var långmjölken i byttan slut. Då uppenbarade sig Näcken ånyo och bad torparen hanka in mjölksträngen i byttan igen, den sträng som räckte ända till den andra stranden. Näcken frågade då gubben om han var nöjd med längden på mjölken. I Roslagen har det alltid varit så, att långmjölken skall vara väldigt lång.

Av egen erfarenhet vill jag till sist omtala ett förhållande med mig. Jag har icke på fem år varit utsatt för saken, men så mycket oftare förut. Det har inträffat såväl i vaket som i sovande tillstånd – och alltid när jag har legat på rygg.
Det har börjat med liksom kramp och darrningar i benen, samtidigt som det har uppstått susningar i öronen. Krampen har förflyttat sig hastigt och öronsuset har övergått till ett väldigt dån, precis som om jag skulle ha varit vid ett väldigt vattenfall. Vid dessa tillfällen har jag tyckt att jag har förintats och blivit som en trasa och det har känts som om min sista stund varit förhanden. Något väsen har har samtidigt funnits intill mig, det har jag alltid upplevt.
De största ansträngningar har fordrats för att lyckas göra mig fri, men då har jag varit utmattad och totalt förbi. För att rädda mig har jag genast kastat mig på sidan eller på magen. Ibland har jag hunnit att göra detta och nästan genast då jag har varit vaken, men någon gång har jag icke hunnit göra det i vaket tillstånd heller och då har jag fått genomgå en hemsk stund.
Vad detta kallas vet jag icke, men maran kan det icke vara då den lägger sig som en tyngd på bröstet.

Johan Linus Johansson, hovslagare.

Skriven av: Roland P.