Att se är att vara medskyldig

Att se är att vara medskyldig
av Flera författare


SKOTSTEKEN
av Gustaf

Att se är att vara medskyldig.

Lisa hatade de där orden, trots att hon visste hur sanna
de var. Varför
kunde det inte vara möjligt att se, utan att behöva
känna skuld för det?
Denna skuld, som kändes som ett ton cement, eller
snarare armerad
betong.

Det gick väl an, så länge det bara gällde henne
själv. Inte för att det
var trevligt, det som Börje brukat göra med henne. Men
på något sätt
hade det gått att bära, om inte annat så genom att
glömma bort. Men nu
var det värre.

Många gånger, när hon växte upp, hade Lisa önskat,
att mamma och Börje
aldrig hade gift sig, men så var det nu en gång för
alla. Mamma ville
att Lisa skulle kalla Börje för pappa, men det hade hon
aldrig kunnat
förmå sig till. Hon kunde ju se, att mamma var glad
för Börjes skull,
och att det var bra att ha en karl i huset när något
behövde lagas eller
så. Och ibland kunde han faktiskt, det måste hon medge,
vara riktigt
trevlig. Som när de var ute och åkte med husvagnen, och
kom till
Furuvik…

Det var Börje, som hade jordfäst Lisas pappa. Ganska
snart efter
begravningen hade han börjat komma på kvällarna, för
att trösta mamma.
Lisa kunde fortfarande minnas, hur otäckt hon tyckte det
var med den där
svarta prästkappan. Men så småningom hade mamma blivit
gladare, förstås.
Och rätt vad det var, hade mamma och Börje åkt bort.
Lisa hade varit hos
farmor, men farmor hade varit så lessen, att de två
veckorna varit en
plåga. Lisa hade längtat efter mamma, så hon nästan
hade kunnat gå
sönder. Men när mamma kom tillbaka, hade hon knappt
ögon för Lisa: hon
hade bara pratat en massa strunt om vad annorlunda livet
hade blivit,
och hur hon och Börje gift sig i Svenska Sjömanskyrkan
i London.

Dessa söndagar hon tvingats utstå, ända tills hon
flyttade hemifrån!
Fler än en gång hade Lisa velat gallskrika i kyrkan,
när Börje mässade
'Vad I haven gjort mot en av dessa minsta, det haven
I ock gjort mot
mig' med den där officiella, kalla präströsten.
En helt annan röst, än
den han hade, när han kom in i Lisas rum på kvällarna,
när mamma hade
nattskift på långvården.

Hon hade försökt berätta för mamma, men det som
Börje gjorde när han
krupit ned i hennes säng, det hade hon inga ord för.
Och mamma hade
grälat på henne - att hon kunde säga något så fult
om Börje! Börje, som
var en så aktad präst, och som dessutom nu var hennes
egen pappa - att
hon inte skämdes!!

Mamma hade hotat Lisa också med vad som skulle hända,
om hon berättade
det här för någon annan.

'Om du går och säger sånt där om pappa, kommer
både han och jag att ta
livet av oss' hade mamma sagt.

'Att se är att vara medskyldig.' Orden ringde
i öronen. Om någon hade
sett, vad Lisa måste stå ut med, hade ju den blivit
medskyldig! Nej, det
var för hemskt - denna börda kunde inte Lisa vältra
över på någon annan
människa! Ingen fick se, ingen fick ana…

Och Lisa hade gjort sitt bästa för att stå ut med
Börje, och hon hade
blivit väldigt duktig på att bevara hemligheten. Ingen
kunde ana
någonting - vare sig fröken i skolan, eller någon av
klasskamraterna.
För säkerhets skull undvek hon att bli bästis med
någon. Sedan hon
konfirmerats, måste hon följa med sin mamma till
kyrkokören, men inte
heller där kunde någon se, än mindre ana. Men så
snart hon nånsin
kunnat, hade hon flyttat hemifrån. Utbildat sig, blivit
kär, gift sig
och skaffat sig en egen familj.

En bra familj, det gick inte att säga annat. Det var
väl inte lika hett
mellan Lars och henne som de första åren, men de kom
bra överens i det
mesta. Två fina flickor hade de fått, och med de
kontakter de hade i
kommunförvaltningen, hade det inte varit svårt att få
in dem på stadens
bästa dagis. Allt hade de ordnat sig till det bästa,
och till hösten
skulle My börja skolan.

Lars var tillsynslärare på en av hennes skolor - som
skolpsykolog fick
hon ju flacka över hela rektorsområdet, göra
testningar och försöka
hålla koll på vilka ungar som bara inte fungerade i
skolan. Och Lars
hade backat upp henne, när hon dragit igång en
samrådsgrupp för att
identifiera barn, som var utsatta för övergrepp. Men
till och med för
honom hade hon lyckats dölja, hur medskyldig hon kände
sig varenda gång
någon av eleverna brutit samman inne på hennes
expedition och
storgråtande berättat vad som kunde hända i det som
bort vara hemmets
trygga vrå.

Med mamma och Börje umgicks de inte mer än absolut
nödvändigt. Någon jul
då och då, och de jämna födelsedagarna, det kunde
inte undvikas, och My
och Fia kunde förresten behöva veta om att de också
hade en mormor och
en morfar. Men detta sparsamma umgänge var fullt
tillräckligt. Desto mer
hälsade de på Lars' föräldrar, Arvid och Ingeborg,
uppe i Granträsk.
Flickorna följde överallt sin farfar som en svans,
oavsett han var i
lagården eller ute på ägorna. Lisa hade aldrig
begripit, hur flickorna
kunde samsas om vem som för tillfället skulle sitta i
farfars knä och
styra traktorn, men på något underligt sätt fungerade
det alltid.

Men den här sommaren hade blivit annorlunda. Midsommar
hade de firat
uppe i Granträsk som vanligt, men mitt uppe i slåttern
hade mamma ringt.
Nej, det var inget allvarligt, det var ingen som hade
dött, inte ens
någon som var sjuk, men mamma och Börje skulle ta en
tripp till Danmark
med husvagnen, och trodde inte Lisa, att flickorna ville
följa med till
Legoland?

Lisa hade känt, hur hela magen knutit sig, men hon hade
ändå inte sagt
nej. På kvällen hade hon och Lars legat och pratat
länge, och vid
halvtretiden hade han till sist övertalat henne.

'Det blir väl roligt för flickorna att komma ut
och bo i husvagn', hade
han sagt. 'Och Legoland har de ju tjatat om, nästan
sedan de började
gå.'

'Jamen, de känner ju nästan inte mamma och
Börje.'

'Så mycket större anledning, att de får chansen
att lära känna dem. Jag
förstår inte, varför vi inte träffar dem mer - vi kan
ju inte hålla på
så här och bara träffa mina föräldrar.'

Och inte ens nu hade Lisa kunnat förmå sig till att
avslöja hemligheten.
Med sin vänstra hjärnhalva kunde hon dessutom inse, att
ingenting
farligt skulle kunna inträffa i husvagnen, särskilt
inte när mamma var
med. Men i magen kändes det fortfarande, som om någon
slagit en skotstek
på hela tarmpaketet.

Flickorna hade varit eld och lågor, och Lisa hade till
och med kostat på
sig ett leende, när Lars och hon vinkade av dem. Efter
några dagar hade
det kommit ett vykort, poststämplat i Billund, där det
stod att vädret
var bra. Och Lars och hon hade varit på Furuliden och
dansat, för första
gången på många år. Egentligen hade det varit riktigt
roligt - så synd
att de inte lyckades komma iväg oftare.

Ju mer veckan led mot sitt slut, och dagen nalkades då
flickorna skulle
komma tillbaka, desto hårdare drogs Lisas skotstek åt.
Inte ens
Ingeborgs enbärskryddade älgstek smakade, och hon sov
oroligt. Till all
lycka föll hennes ögon på en annons i ortstidningen.

Både Lars och hans föräldrar undrade varför hon
nödvändigtvis måste iväg
på auktion, när Börje och mamma skulle komma med
flickorna, men Lisa var
enveten, och till slut lyckades hon få med sig Ingeborg.

'Att se är att vara medskyldig', mumlade Lisa
för sig själv, där hon
gick och rotade bland dammiga trasmattor, älghorn,
solkiga gardinlufter,
gökur, kaffekvarnar, kantstött femtiotalsporslin och
inbundna årgångar
av Svensk Jakt. Hon skulle aldrig ha klarat av att se
volvon komma upp
för grusvägen med husvagnen skumpande bakefter, aldrig
ha klarat av att
se flickorna tumla ut ur bilen, aldrig klarat av att
möta deras blickar.
Om något hänt, skulle hon aldrig kunna förlåta sig
själv. Att se är att
vara medskyldig. Bäst att inte se.

Ingeborg radade upp det ena fyndet efter det andra
framför deras fötter,
mest sånt skräp som ingen annan ropade på. 'Den
kan flickorna ha i
lekstugan', skrockade hon förnöjt, varenda gång
hon tog fram portmonnän
för att betala en tillbringare med krackelerad glasyr
eller ett tråg med
invändig landskapsmålning. Lisa ropade pliktskyldigast
på några objekt,
så att Ingeborg skulle förstå att hon var intresserad
av auktionen, men
andades ut, när någon kom med ett högre bud. Då och
då gjorde hon turer
till kaffe- och varmkorvståndet, så de i vart fall inte
skulle behöva
åka hem i förtid för att de blivit hungriga.

Till slut var emellertid varenda fläckig teakbokhylla,
varenda repad
aluminiumkastrull och varenda rostig trädgårdsspade
obönhörligen
bortklubbad, och de måste fara tillbaka. Lyckligtvis
pladdrade Ingeborg
på om sina fynd, när Lisa långsamt körde längs den
gamla landsvägen. Den
som sträckte sig parallellt med den breda asfalterade
riksvägen, som
byggts i slutet av sextiotalet.

När Lisa svängde upp på gårdsplanen med syrenerna i
den lilla rundeln,
höll just mamma och Börje på att ge sig iväg. Lars
och Arvid var ute och
tog adjö av dem, men av flickorna syntes inte ett spår.
Lisa skulle just
störta in i huset för att leta efter dem, när hon
hejdades av mammas
röst:

'Vilken tur att ni kom - vi skulle just åka!'

'Jaae… det tog sån tid på auktionen… Har
ni haft det bra? Var är My och
Fia någonstans?'

'Ååå, de har varit så nöjda och glada så. De
sitter väl uppe på sitt rum
och bygger med Lego - de har inte gjort annat, så fort
de haft en liten
stund, ända sedan vi var på Legoland.'

Börje nickade instämmande.

'Fina flickor du har. De har varit jättesnälla.
Det vore roligt att få
träffa dem lite oftare.'

'Jaa… tack så mycket då! Nu måste jag in och
träffa flickorna - vi
hörs!'

'Ja, och vi skulle precis åka - det är ganska
långt att köra. Hej då!'

'Hej'.

Lisa hade inte kramat om mamma och Börje, inte ens tagit
i hand, men det
struntade hon i. Nu rusade hon uppför trapporna i huset,
upp till
kammaren, där flickorna satt på golvet i ett hav av
Legobitar.

'Hej mamma!!!' 'Iiiiiiiiiihhh!!!!!!'

Två samfällda skrik. Det första kom, när My och Fia
samtidigt fick syn
på Lisa, släppte vad de hade för händer och stormade
emot henne för att
störta upp i hennes famn. Det andra kom, när de
ögonblicket därefter
kastade sig upp i hennes armar, och tjongade ihop
skallarna så det
sjöng. Lisa fick börja med att bära och bubba och
trösta. En femåring
och en sjuåring på en gång, båda två
störtgråtande, det är ganska tungt,
när man ska kånka omkring med dem och blåsa på
stället där det gör ont.
Men i jämförelse med ett ton cement - vilken lättnad!
Att se är att vara
medskyldig… Det här verkade ju faktiskt, tack och
lov, vara det
farligaste som hänt flickorna på hela tiden. Lisa
andades ut. Skotsteken
i magen började lösa upp sig, i takt med att My och Fia
lugnade ned sig.

'Titta mamma, vad vi har fått!'

Och Lisa satte sig hos flickorna och tittade beundrande
på högarna av
Legobitar, och på de nya gosepandorna, och på de små
parfymflaskorna
från shopen på båten.

Den kvällen, efter middagen med ugnsstekt gädda och
kantareller och
glass med hjortron till efterrätt, gick Lisa och lade
sig tidigt, nästan
direkt efter att hon nattat flickorna med ett långt
avsnitt ur Rasmus på
luffen, den slitna boken med 'Till Lars julen 1961
från moster Karin' på
titelbladet.

Efter en lång, tung och drömlös sömn vaknade hon av
att Lars upprört
stod och skakade henne, samtidigt som hon hörde
barnskrik i bakgrunden.

'Lisa, vakna! Fia har bajsat, och nu vill hon inte
låta mig torka
stjärten. Hon gallskriker så fort jag kommer med
papperet, och bölar
nånting om morfars snopp… Tror du att han kan ha
gjort något med henne?'

Bäst att inte se. Att se är att vara medskyldig.

Medan Lisa masade sig upp ur sängen, for tusentals
tankar genom hennes
huvud, och skotsteken drogs åt, hårdare än någonsin.
Hade Börje
verkligen gett sig på Fia också? Hur kunde hon vara så
infernaliskt
korkad, att hon skickat iväg flickorna, när hon så
väl visste, vad Börje
var för en typ? Skulle samma samrådsgrupp, som hon
själv dragit igång,
sitta där och diskutera hur hon, hur hon av alla
människor, kunde vara
en så oansvarig mamma? Skulle de unga
socialsekreterarna, som hon själv
hade handlett, sitta och utreda om hennes barn for illa?
Skulle hennes
flickor tvingas sitta i polisförhör, och inte bli
trodda, bara för att
de inte hade något språk för såna här vidrigheter?
Skulle verkligen den
fege åklagaren våga åtala Börje, den betrodde
prästmannen, som dessutom
var hans Rotarybroder? Och skulle hon verkligen klara av
att vara med om
allt det här, utan att hennes egna sår revs upp?

'Det är säkert ingenting, Lars. Vänta, Fia, jag
kommer strax!'

Fia var otröstlig, där hon satt på toaletten, och
bölade oavbrutet. Det
gick inte att få torka henne i stjärten - till slut
måste Lisa lyfta upp
ungen i badkaret och duscha av henne därbak. Så svepte
hon in henne i
ett badlakan och slöt henne i sin famn. Så småningom
avtog gråten i
styrka, till stilla snyftningar.

'Morfar lekte stjärtlekar med oss, när vi var i
husvagnen', kom det
mellan hulkningarna. 'Men mormor sa, att vi inte
fick säga nånting.'

Att se är att vara medskyldig.

Lisa lyfte över den fortfarande snyftande Fia i Lars'
armar. Darrande
gick hon till telefonen och slog numret till
socialkontoret i hemstaden.

_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-

Att se är att vara medskyldig
av Helena

Med en trött blick vaknade hon upp.
Den svarta klockradion visade envist att klockan var
kvart i åtta på
kvällen.
Förvånad gnuggade hon sig i ögonen och försökte reda
ut allting. Hade
hon sovit bort en hel dag eller var det bara så att hon
utmattat hade
sjunkit ner i sängen och somnat.
Efter ett konstaterande av att hon fortfarande hade
vanliga kläder på
sig bestämde hon sig för att hon bara
”råkat” somna.
Hon gnuggade sig återigen i ögonen och ställde sig
vingligt och gäspade.

Att vara så trött på kvällen var onormalt för att
vara henne.
Hon stapplade bort till det lilla köket och öppnade
kylskåpet. Som
vanligt fanns där inget gott.
Hon bestämde sig för att ge sig ner till kiosken och
köpa en läsk och
något gott att se framför en kvällsdeckare.
Dessutom kanske en promenad skulle göra henne piggare.
Den svarta kappan hängde på den vanliga kroken och hon
satte på sig den.

Trots att det var mars hade hon inte vågat lägga ner
den i en låda för
vinterkläder av rädsla för att vintern skulle komma
tillbaka igen. Och
så här på kvällen var det skönt med en ordentlig
kappa istället för en
vindkall vårjacka. Det var bara några kvarter till
kiosken men hon hann
tänka mycket under den tiden.
Hon kände sig väldigt barnslig men hon gick fortare och
fortare eftersom
hon fortfarande jämt var rädd att bli förföljd.
Hon kom fram till kiosken. Beställde en Cola (”det
blir man pigg av för
det innehåller koffein”) och en chipspåse
(”nå’n gång måste man ju unna
sig det”). Hon betalade med två tjugor och tänkte
att hon kunnat köpa
två lotter för de pengarna och vunnit massa pengar för
att sedan kunna
köpa massa Color och ännu fler chipspåsar.
- Det är fler i kön så du måste nog gå nu,
kioskexpediten nickade åt
henne och hon vände sig nyvaket om, det stod säkert fem
män som alla var
bra mycket äldre, större och starkare än henne.
Männen stirrade på henne när hon gick och hon kände
på sig att de
blickarna skulle betyda något, men vad visste hon inte.
När hon just skulle svänga vid första gatukorsningen
hörde hon ett
skrik.
- HJÄLP!
Hon vände sig om och såg några män springa från
kiosken med händerna
fulla av pengar och ciggaretter.
Sen såg hon den stackars expediten igen:
Hon var fastbunden och hennes ansikte var knivskuret.
Hon lyckades ändå skrika:
- Hjälp, jag behöver hjälp!

Plötsligt dök en man upp bakom henne.
Han band hennes händer med ett rep.
- Att se är att vara medskyldig, sa han och flinade.
Hans gap saknade många tänder.
Hon skrek men ett snabbt slag i magen gjorde henne
medvetslös och mannen
drog våldsamt bort henne och stoppade in i en bil
tillsammans med den
döende expediten.
Att se är att vara medskyldig. Att se är att döda två
när bara en skulle
dött.

_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-

ATT SE ÄR ATT VARA MEDSKYLDIG
av Jes
*************************************

- Jag håller dig, dig och dig ansvarig.
- Varför då? Vi har ju inte gjort något.
- Nej, just det.

_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-

Författare:

Publicerat

Dela: