Avantasia

- Avantasia -

- Det är för sent Ash! Hon är redan död! Skrek Revell.
- Hon var död innan också men jag kan fortfarande känna henne! Hennes smärta. Jag kan inte lämna henne!
Ashs ögon blixtrade till i vrede vilket bländade Revell som snabbt skymde sina kattlika ögon.
- Du om någon borde veta bättre! Hon är förlorad för alltid, och nu menar jag för alltid!
- Du kanske har rätt men jag kan inte lämna det här stället förrän jag får se henne…
Ash lugnade ner sig. Han satte sig på en sten och tittade bort mot den öppna platsen där det fallfärdiga huset stod. De hade kommit dit före gryningen. Trötta efter all jakt, de kunde aldrig ana att… Ash förde huvudet mellan sina händer och slöt ögonen. Hur skulle han klara sig utan henne? Revell stod lutad mot ett träd några meter bort. Han ville ogärna störa Ash men han ville bort från platsen så fort som möjligt.
- Ska vi gå dit och titta efter om vi kan hitta henne? Frågade han Ash.
Ash sade ingenting utan reste sig bara upp. Hans långa svarta hår var glanslöst och tovigt. Hans kläder var leriga och han luktade illa. Hans bleka kinder var rödstrimmiga av alla blodtårar och flera av hans långa naglar var brutna. Revell hade aldrig sett honom såhär.
De lämnade skogsbrynet och började gå mot huset. Det blåste en del och Revell kände virvlande sand sticka till i ögonen. Huset stod där med sina gapande svarta hål där fönsterrutor saknades. Virket var ruttet och vinden ven genom hela huset och fick trasorna till gardiner att fladdra. På vissa ställen fattades många brädor så det var ingen svårighet att ta sig in i huset. Revell och Ash valde ändå att gå in genom öppningen till dörr (själva dörren låg några meter från huset, trasig) Huset hade en källare.

- Hur kunde vi vara så dumma och välja det här huset? Utbrast Ash.
- Vi var så trötta och gryningen var nära så vi hade bråttom. Men jag förstår vad du menar. Klart de letar igenom ett sådant här hus!
Ash ryckte upp luckan som ledde ner till källans mörker. Han gick snabbt ner med Revell efter sig. Det luktade ruttet, dött. Trots det becksvarta mörkret kunde de se utan problem. Källaren var liten och luften kändes väldigt fuktig. Det var tomt på saker, förutom några lådor i ett av hörnen och förutom henne… Hon låg på rygg på det hårda jordgolvet, hennes ena arm vilade på bröstet. Alla fingrar med de långa naglarna var uppspärrade som klor. Den vackra svarta klänningen var söndersliten och blottade hennes ben. Det långa röda håret täckte halva hennes ansikte. Men man kunde skymta de blodröda läpparna som var lätt särade. Mellan dem kunde man skymta huggtänderna, vita och blänkande… Hon skulle ha varit så vacker om det inte vore för allt blod, tänkte Revell. Blodet på klänningen, armarna, benen, överallt... Ash gick fram till henne och föll på knä. Han smekte en röd lock från hennes rosiga kind.
- Avantasia… Jag kan inte rädda dig nu. Du har redan lämnat mig bakom dig. Men jag ska hämnas dig min älskade, om det så är det sista jag kommer göra!
Han tog hennes livlösa lilla hand i sin och kysste den. Hon hade varit hans och han hade varit hennes i nästan 300 år. Under den tiden hade hon blivit hans liv. Hon var det underbaraste han visste och det skulle hon fortsätta vara.
- Jag älskar dig, han kysste henne, lade tillbaka handen och reste sig upp.
- Vi begraver henne i skogen, sade han åt Revell som stod tyst bakom honom.

Ash lyfte upp Avantasias kropp och de lämnade huset. Huset dit tre vampyrjägare hade kommit under dagen. De visste att huset med dess jordkällare var en fantastisk sovplats för vampyrer. Mitt på dagen var vampyrerna dessutom extra svaga och skulle inte orka göra mycket motstånd.
Ash och Revell hade vaknat i samma ögonblick som pålen träffade Avantasias hjärta och hon skrek, det var ett dödsskrik som kom från hennes innersta och det skar genom allt. Under ett ögonblick slog upp ögonen och letade febrilt efter Ash och Revell med blicken. Men de visste att hon inte gick att rädda, de var snarare tvungna att rädda sig själva. Vampyrjägarna var två män och en kvinna. Ash bet en av männen som var nära honom och sedan flydde han och Revell upp från källaren, ut ur huset. Solen var inte framme vilket troligtvis räddade deras liv. Men under tiden de sprang från huset in i den täta skogen hann de ändå få några brännsår. Men jämfört med Avantasia var det ingenting, hon var förlorad för alltid. De gick djupt in i skogen och grävde ner sig och låg där fram till skymningen då de återvände till huset.

Ash stod och tittade på jordhögen under vilken Avantasia låg.
- Tror du vi hade kunnat rädda henne?
- Det vet du att vi inte kunde. De var tre stycken som överraskade oss. De kom åt oss då vi var som mest sårbara och svaga, mitt på dagen när vi låg och sov.
- Men jag kommer ändå aldrig förlåta mig själv. Det borde ha varit mig i hennes ställe!
- Jag förstår dig. Jag tyckte också mycket om henne. Jag har ju henne att tacka för att jag är en av er!

Ash log när han tänkte på det. Han och Avantasia hade varit ute på jakt när de hörde oväsen en bit bort. Det var ett tiotal ungdomar vid stranden och de hade fest. Visst, de var alltför lätta byten men de två vampyrerna kunde inte låta bli. De smög sig nära som två svarta skuggor. Ungdomarna hade ingen chans. Det blev ett blodbad. Revell var sist kvar och Ash var redo att sätta tänderna i honom men Avantasia stoppade honom. Hon tyckte Revell såg så ung och vacker ut med sitt blonda halvlånga hår. Ash gick med på det och de gjorde honom till en av dem, den kvällen för 21 år sedan. Ash och Avantasia hade varit som hans lärare och visst hade han varit avundsjuk på Ash för att han hade Avantasia. Hon var verkligen magisk med sitt långa, smålockigt röda hår. Han hade inte sett någon vampyr som hade samma jaktanda som hon. Hon var snabb och tyst och gled fram som e skugga. Men ibland kunde man höra hennes skratt eka genom stadens mörka gator, ett skratt som gjorde människorna livrädda. Hon var en finsmakare och tog bara unga offer även när hon var som mest hungrig. Sedan hade hon stil som ingen annan kvinna Revell sett (eller Ash för den delen också) Hennes skimrande klänningar och smycken gjorde att hon såg otroligt glamorös ut. Hennes slanka kropp, vackert bleka hy, förföriska blick, blodröda läppar och naglar fick varje man att tappa andan. Hon var som en drottning, en vampyrdrottning. Men inte nu längre.

- Jag ska hämnas henne, kan jag räkna med din hjälp?
- Jag skulle göra vad som helst för henne. De tre som har tagit henne ifrån oss kommer inte vara i livet länge till. Men hur ska vi hitta dem?
- Det kommer nog att enklare än vi tror. Jag bet nämligen en av männen, jag kan spåra upp honom med hjälp av smaken av hans blod.
- Vi får hoppas att det fungerar.
- Då drar vi ut på jakt, sade Ash och slängde en sista blick på jordhögen under vilken hans livs kärlek låg, död.
De började gå mot staden.

Det var midnatt när de befann sig på stadens gator. Eftersom Ash var en gammal vampyr hade han förmågor som de yngre vampyrerna, t.ex. Revell, saknade. Han kunde spåra upp och hitta en vampyr eller människa genom dennes blod. Han kunde även skicka och ta emot tankar. Läsa andras tankar utan att de var medvetna om det. Hittade han ett offer efter en vampyr så kunde han, om han ville, ta reda på vilken vampyr som hade varit framme.
Trots att vampyrerna var nästintill osynliga för människorna i staden så fanns de. De var svåra att hitta eftersom de inte hade fasta bostäder men det var det som var meningen. De ville inte synas för människorna. Var de tvungna att göra det ändå så var det med stor försiktighet.

Ash gick gata efter gata. Han visste vart han var på väg så Revell gick tålamodigt efter. De hade jagat natten innan så den tunga blodlukten han kände av människorna som gick förbi honom berörde honom inte nämnvärt. Det var inte någon som lade speciellt märke till honom och Ash. De var bara lite blekare än en vanlig människa. Vid midnatt fanns det dessutom en massa människor ute som såg mycket mer underligare ut än dessa två. De kunde vistas i stort sett överallt under kvällarna och nätterna. Förutom där vart ljuset var för starkt, det kunde ge dem brännsår och gjorde deras hud skrämmande vit, nästan genomskinlig, för människorna.

Plötsligt stannade Ash framför en port.
- Här bor han.
- Porten är låst, hur tar vi oss in? Frågade Revell.
- Vi kommer alltid in.
- Men folk kan se oss…
- Än sen, vi kommer inte komma tillbaka.
Ash gjorde sig ögonblickligen till en lilaaktig dimma som svepte igenom porten. Ingen hann se det. Revell höll andan och gjorde samma sak. De var nu innanför porten. Revell tittade på listan över vilka som bodde på de olika våningarna.
- Hur ska vi veta vem…
Ash gick uppför trapporna.
- Han bor högst upp, följ mig.
- Om du säger det så…
- Jag kan känna lukten av hans blod, han är väldigt nära. Jag tror att han sover. Följ mig.
Ash gjorde sig återigen till dimma och gled igenom en dörr, innanför dörren bodde en av vampyrjägarna. Revell gjorde detsamma och i nästa sekund stod han där bredvid Ash. Det var mörkt i lägenheten. Ash gick igenom de två rummen.
- Han sover här. Jag ska ta varenda droppe blod av den jäveln.
Han gick fram till den sovande mannen. Han lyfte upp sin hand och de långa, vassa naglarna blänkte i månskenet som sipprade in genom fönstret. I nästa sekund skar han upp mannens hals med dem. Mannen vaknade och såg skräckslaget vampyrerna stå vid sängen.
- Så här ligger en vampyrjägare och sover… Du vet väl att du inte har en chans nu för nu är det natt och då kan din styrka aldrig jämföras med min! Aldrig!
Mannen hann inte få fram ett ljud innan Ash bet sig fast i hans hals och tömde honom helt på blod.
- Och nu ska jag ta de andra två, sade han medan han rättade till den svarta rocken och drog fingrarna genom håret som nu hade fått tillbaka sin spänst och glans.

Plötsligt ringde telefonen. Ash och Revell stod stilla. Efter ett antal signaler utan att någon svarade kopplades telefonsvararen in.

”Marcus, det är Julia. Jag har mina aningar om ett eventuellt sovställe för ett par vampyrer. Så jag och Johnny kommer förbi dig imorgon vid tolv så åker vi och tittar.”

- Julia och Johnny, det är säkert de andra två jägarna. Leta efter en adressbok Revell.
De började leta efter en adressbok. Lägenheten var mycket fin och städad så det tog inte lång tid innan de hittade den. Revell tittade snabbt igenom den på jakt efter namnen Julia och Johnny.
- Här har jag hittat dem. De bor tydligen ihop på Fascination Street 23.
- Det kan inte va långt bort, det här är ju nummer 19.
De var på väg att lämna lägenheten när Revell hejdade sig.
- Titta, sade han och pekade på en hylla.
Där låg ett halsband som det hängde fast huggtänder i, vampyrtänder.
- Ohyggligt, sade Ash och ryste.
- Men han lär hur som helst inte döda fler vampyrer nu.

Det var lätt att hitta porten. Fascination Street 19. De gled igenom porten på samma sätt som tidigare. Det skulle bli lätt att hitta dörren nu när de hade namn att gå efter.
- De ska bo på andra våningen, sade Revell efter att ha tittat på listan.
Han tänkte att de vore mer Ashs sätt att knacka på och döda vem det än var som öppnade, oskyldig som skyldig. Att döda dessa tre personer skulle knappast stilla hans hämndbegär.
- Det spelar ingen roll, en del av mig dog med henne, det borde du veta.
- Du ser vad jag tänker…
- Det vet du att jag kan göra hur lätt som helst. Tänk inte på henne är du snäll. Jag saknar henne redan alltför mycket
- Förlåt. Men det känns bara så ofattbart att hon är borta. Allt gick så fort.
- Jag hoppas du träffar någon som henne en dag, men då hoppas jag verkligen inte att du förlorar henne en dag, så som jag nyss har gjort… Men nu går vi och gör det som jag lovade henne att vi skulle göra.
De började gå uppför trapporna. Ash började få en känsla av att något inte stod rätt till, men han kunde inte veta vad det rörde sig om…

De gled igenom dörren till Julia och Johnny. Tydligen så satt de och tittade tv.
- Jag hör någon i köket.
- Döda honom eller henne. Jag tittar i vardagsrummet.
Revell gick snabbt och tyst till köket. Där stod en kort man i jeans och svart T-shirt (tydligen Johnny) och kokade kaffe. Han ryckte till när han såg Revell och tydligen så kände han igen honom. Hans ögon spärrades upp av skräck.
- Men du är ju en… vampyr!
Han började stappla baklänges men hann inte långt. Revell gick fram och bröt nacken på honom. En vampyr får inte dricka dött blod och det hade inte Revell något emot nu. Han ville inte dricka blodet från en sådan fruktansvärd varelse som en vampyrjägare. Han lämnade Johnny på golvet och gick sedan får att titta vad Ash gjorde. Till sin förvåning stod Ash helt chockad och stirrade på en kvinna med långt blont hår (tydligen Julia), även hon stod upp och såg helt chockad ut. Skulle det inte varit för tv:n så skulle det varit tyst som i graven.
- Döda henne då Ash!, Revell bröt tystnaden och undrade vad det var frågan om.
- Jag kan inte, svarade Ash.
- Vad menar du?
- Jag kände att något var fel när vi gick uppför trapporna men jag kunde inte ana vad det handlade om, men nu vet jag och jag önskade verkligen att det inte var så!
- Ash för fan, vad är fel?!
- Hon är en dampir, dotter till en vampyr. Förgör jag henne så förgör jag mig själv samtidigt! En vampyr får inte döda en annan vampyr, även fast det är en halvvampyr.
- Men det var ju hon som dödade Avantasia!
- En dampir är ingen riktig vampyr. De kan vistas i solljus, behöver inte blod och har liksom vi ett evigt liv. Jag vet varför hon är vampyrjägare, hon kan nämligen spåra upp andra vampyrer vilket är användbart och hon kan döda dem utan att det skadar henne själv.
- Det här är ju otroligt, muttrade Revell. Vad ska vi göra med henne?
- Va tar henne med oss, vi måste börja leta skydd, gryningen är nära.
Han gick fram till Julia och slet henne till sig.
- Skulle du inte ha det du är så skulle jag tömt dig på blod för länge sedan, väste han åt henne. Du tog henne ifrån mig!
- Jag gjorde bara mitt jobb. Du kan inte ana hur många vampyrer jag har spårat upp på samma sätt som jag spårade upp er och det är inte många som har kommit undan oss. Såna som jag är till för att leta upp er, utrota er!, sade hon ilsket.
- Jag trodde faktiskt inte på att dampirer existerade, jag har ju aldrig träffat på en sådan tidigare. Jag vet verkligen inte vad vi ska göra av dig.
Samtidigt förde han över en tanke till Revell.
”Lita inte en sekund på henne. Hon kommer döda oss direkt hon får chansen!”
Revell gjorde en nickning till svar.

De befann sig utanför staden och gryningen skulle inträffa om cirka två timmar.
- Vi lär nog inte hitta en ordentlig sovplats innan gryningen så vi får gräva ner oss i skogen. Henne får vi binda fast vid ett träd eller liknande så hon inte smiter, sade Ash.
Det fanns tankar som gnagde inom honom. Vad skulle de göra av Julia? Han skulle absolut inte släppa den person som dödat Avantasia och samtidigt kunde varken han eller Revell döda henne. Men om han ville göra det ändå, vad skulle Revell säga? Den största synden en vampyr kunde göra var ju att döda en annan vampyr (eller halvvampyr), men det här var ju verkligen under speciella omständigheter. Om du bara hade varit här Avantasia! Istället går jag här med Revell och din mördare. Han skakade av sig alla tankar och tittade mot en liten stuga som låg i närheten.
- Revell, gå och ta tvättlinan som hänger där, den funkar bra till att binda fast henne med.
Ash höll så hårt fast vid Julia att hans naglar hade grävt sig in i hennes arm men hon sade ingenting. Hennes pappa hade varit vampyr, men det fick hon veta först den dag hon träffade honom. Hon hade alltid känt att det var något speciellt med henne men kunde inte gissa vad, hennes mamma berättade aldrig vem hennes far var. Tills den dag hon såg honom ta livet av hennes mamma. Det var ingen som sa att det var hennes far och att han var en vampyr, hon visste bara om det. Deras blickar hade mötts och hon trodde att han skulle döda henne också. Vid den tidpunkten visste hon inte vad hon visste nu, att eftersom hon var hans dotter (och en halvvampyr) kunde han inte döda henne utan att skada sig själv.
- Titta inte på mig!, var allt han sade åt henne. Sedan försvann han.
Men hon hade hämnats honom, bland annat genom att bli en fantastisk vampyrjägare. Hon hade spårat upp sin far och utan tvekan fört en påle genom hans hjärta. Hon hatade alla vampyrer.

De slog sig ner i den mörka skogen och Revell band fast Julia vid ett träd.
- Bind henne hårt.
Revell undrade vad Ash hade för planer för Julia. De kunde inte hålla på dra med henne hur länge som helst, hon var en fara för dem. Faktum var att Ash tystnad gjorde honom livrädd.
När gryningen kom låg de två vampyrerna nergrävda. Julia var trött och halvsov lutandes mot trädet. Plötsligt rörde jorden på sig. Ash reste sig upp. Han skakade av sig den lösa jorden och satte sedan ögonen i Julia som nu var klarvaken och livrädd.
- Du ska veta att jag har tänkt och tänkt på vad vi ska göra med dig. Nu har jag bestämt mig.
- Vad ska ni göra?, frågade Julia och försökte dölja sin rädsla.
- Jag lovade Avantasia att jag skulle hämnas henne, om det kommer kosta mig livet så får det bli så. Hon var ändå det som betydde något för mig.
Han böjde sig ner och slet av Julias rep.
- Men vad kommer den andre att säga?, frågade hon och syftade på Revell.
- Det här handlar inte om honom. Han klarar sig fint.
Skogen de befann sig i var tät men Julia kunde se små brännsår dyka upp på Ashs hud. Solen sken ju trots allt utanför. Han tog ett fast grepp om hennes armar och började gå med henne till skogskanten. Julia insåg vad som skulle hända och skrek på hjälp, men vem skulle höra henne här borta? De befann sig långt borta från någon väg. Revell vaknade blixtsnabbt ur sina drömmar. Något var på gång. Han reste sig ur jorden och såg att både Ash och Julia var borta.
- Nej Ash, gör det inte…, sade han tyst.
Han började springa åt det håll där skogskanten låg.

Ash och Julia stod innanför skogens skyddande skugga. Där utanför sken solen obarmhärtigt.
- Jag gör det här för dig Avantasia…
- Gör det inte! Revell kom springande ur snåret.
- Lägg dig inte i det här. Jag skulle gjort det här förr eller senare ändå.
- Hjälp mig Revell, viskade Julia. Tårar rann från hennes ögon.
- Jag kan inte känna medlidande för dig. Jag hatar vampyrjägare. Men jag kan bara inte låta Ash döda dig och på så sätt döda sig själv.
- Ge dig av härifrån Revell, annars dödar jag dig med. Det räcker väl med att en av oss hamnar i helvetet?
Revell stod tyst.
- Jag tänkte väl det, sade Ash och vände sig mot Julia.
Ash bet Julia med all kraft. Hennes blod var som gift i hans kropp och han började känna en eld inom sig, en eld som brände sönder honom inifrån och som snart skulle förgöra honom. Han kände en smärta som började växa sig starkare och starkare. Hennes skrik dog bort och någonstans avlägset bort kunde han höra Revell. Julia var död och förnöjt släppte han ner hennes livlösa kropp.
- Revell, gå och leta reda på en fin vampyrflicka nu. Eller skapa en. Jag måste lämna dig nu. Jag önskade att jag hamnade på samma ställe som Avantasia men jag lär hamna någonstans där jag för alltid straffas för det brott jag nyss gjort, dödat en annan vampyr. Men Avantasia var värd det, tro mig…
Han stönade till av smärta men pressade ändå fram ett leende. Efter det sprang Ash ut ur skogen, ut i solen. Han brann upp på några sekunder. Kvar blev en virvel av dammkorn som vinden svepte iväg.

Revell stod chockad kvar. Han skymde sina ögon eftersom solen började bränna i dem. Han tittade ner på Julias kropp, den hade ruttnat helt. Han kände för att följa samma väg som Ash men insåg hur dumt det skulle vara. Men här kunde han inte stå kvar. Brännsåren täckte snart hela hans bleka hud. Han tittade upp mot solen, hans största fiende. Blodtårar rann från hans ögon. Han vände ryggen till och gick in i skogen. Han grävde ner sig i den mjuka jorden och försökte sova bort dagsljuset trots allt som hade hänt. Mörkret skulle återigen komma och då skulle han ut på jakt, den här gången ensam.




Jenny Blomstig

Skriven av: Jenny