Avd 366

Jag sitter här i sjukhussängen, i sängen där ett oändligt antal har suttit förut, i sängen där så många andra tidigare har kissat på sig och på andra sätt spillt sin vätska över den plastklädda madrassen som gnisslar varje gång man rör på sig. Utanför hör jag ett högt sorl av röster som tidigare inte fått fram ett ljud, men nu har återigen fått tillbaks energin att tala igen, kanske lite för mycket energi helt plötsligt.
I sängen jag sitter har alla möjliga diagnoser trängts - från bipolär till beroende. Hemska tankar och outhärdlig ångest, självmordstankar och förhöjt självförtroende, ilska och sorgsenhet; ibland i så snabba svängningar att man själv inte hänger med. Utan alla dessa känslor blir det tomt. Vem är man utan alla dessa känslor? Dessa känslor som man bara vill ska försvinna. Ena stunden är man uppe i taket, för att sedan känna en skräckslagen oro över att i sin riktiga säng fastna igen, inte bara för en natt utan i flera månader. I en månad har jag suttit i denna säng, denna säng som inte är min egen. Jag väntar på stabiliteten som aldrig verkar komma. Det var enklare att räkna veckor och det försöker jag fortfarande att göra. Jag har varit inlagd i tre veckor och 6 dagar. Nattpersonalen kom precis in och hälsade; en sköterska som jag inte har träffat förut frågade: Du har varit här länge va? Mm... en månad svarade jag och ångrade i samma stund att jag inte svarade tre veckor istället. En sådan liten detalj och ångestnivån höjs direkt och stabiliteten känns genast ännu längre bort.

Författare:

Publicerat

Dela: