Även du min Brutus!

Kap. XXXIV.

Även du, min Brutus!

Applåderna var åsklika då C. W. Thomson hade avslutat sitt hjärteknipande tal. Han riktade därefter på ett oförlikneligt sätt blicken mot väster, där blodröda moln hopade sig, mot norr, där ett oväder närmade sig, mot öster, där en jättelik flock av kängurus satte sig i rörelse, mot söder, tills han med sin skarpa blick utforskat så gott som hela dalen. Hans nobla ansikte utryckte triumf, men också på något märkligt sätt såväl lycka som hot.
C. W. Thomson steg sedan ner från stenen och vandrade med stolta steg mot sin tipi. Det var en härligt skräckinjagande syn. Gruppen tycktes skingra sig nu, det var skymning och alla hade gått till sina tält. Den stackars gamle tuppen, som helt hade tappat tidsuppfattningen, gol, eller snarare rosslade fram ett tjut. De minsta barnen började tystna, boskapen stillade sig, lugnet spred sig över det lilla lägret mitt i den torra dalen.
Men – vad är det? En mörk, enslig gestalt står ensam kvar på det ställe där gruppen tidigare så uppmärksamt hade lyssnat på C. W. Thomsons sinnrika tal. Vem? Hans drag var typiska, hans vidriga utseende, den bleka, gula huden med en gråsprängd gigantisk mustasch. Det kunde bara vara en – den ondskefulle dr. Paddy!! Otroligt men sant – på något sätt hade C. W. Thomsons ärkefiende nummer ett tagit sig in mitt i lägrets hjärta!
Hans sjukliga gulhet tydde på stark vrede – inte undra på, han hade blivit offentligt förnedrad inför en jublande publik.
Men nu skulle han hämnas – han spände sina smala ögon i riktning mot tipin och vandrade med beslutsamma steg mot densamma.

Dr. Paddy störtade med ett rytande in i tipin. Han blev lite överraskad, tältet såg mycket större ut från insidan. Hans andning var häftig och hjärtat pumpade febrilt. C. W. Thomson, som satt på golvet och blossade på sin vattenpipa föreföll helt lugn, endast något förvånad över att det fanns någon med så vämjeligt manér. Han sade:
- Ja?
Dr. Paddys ögon spärrades upp.
- Hähä! Häää! Känner ni inte igen mig? frustade han med ett vidrigt skratt.
Han slet med en hånfull gest av sig plommonstopet och tillika den gigantiska mustaschen.
C. W. Thomson puffade svagt ut den sista röken ur munnen innan han lade ner pipan. Han ställde sig sakta upp.
- Ni! gnisslade han mellan sammanbitna tänder. Jag trodde jag hade blivit kvitt er för alltid sen den dagen för fjorton år sedan då jag….
- Men som ni ser är jag tillbaka….! avbröt den ondskefulle dr. Paddy och skrattade ett kort, metalliskt skratt varefter han plötsligt avslöjade en rostig revolver i högra handen.
Jag har kommit för att hämta konvolutet! rosslade han långsamt.
Han närmade hotfullt sig C. W. Thomson.
Denne kippade efter luft.
- Konvolutet! fick han fram. Det fördömda konvolutet! Aldrig ska jag ge upp detta diaboliska konvolut, vars innehåll har förpestat vår tillvaro! Ni ber mig om detta infernaliska kuvert som praktiskt taget öppnade avgrunden i vår miserabla värld! Återigen vill ni öppna såret och strö salt i det! Hur många oskyldiga har fått utstå denna dårskap! Skada! Skada! Har inte tillräckligt många fått lida för detta skammens konvolut! När ska detta sluta? Bragdmannen gav upp en lidelsefull suck. Paus.
Jag har gömt det på ett säkert ställe tills tiden är mogen! sade han till slut.
- Visa det…! sade Judas med en hotfull gest.
- Okay, sade C. W. Thomson, jag ska ge er det!
Han hade en knappt märkbar glimt i ögat som vittande om att en briljant plan hade uppstått i hans ädla huvud.

Han skruvade isär vattenpipan bredvid honom, där han från ena änden av röret tog fram ett hoprullat konvolut som av åldern var mycket sprött och illa behandlat, men dock oöppnat. Han räckte det dystert mot dr. Paddy.
- Taaaack! Hää! sade denne medan ett djävulskt löje spred sig kring de blåbleka läpparna. Han tog ett hårt tag om konvolutet med vänstra handen.
- Detta är vedergällningens stund!
Skurken riktade revolvern mot C. W. Thomsons huvud.
- Vänta! sade denne och tog ett steg bakåt, vänta – låt mig få en sista önskan uppfylld innan ni skickar mig mot mitt öde!
- Hmmm….. låt höra, mumlade förrädaren med pannan i djupa veck. Låt höra!
- Ni ser här till höger…. min alldeles egen… min käraste ägodel!
C. W. Thomson fällde med stor skådespelartalang en falsk tår.
Dr. Paddy kastade då en snabb blick åt höger och varseblev en väldig Hammondorgel som hade undgått hans uppmärksamhet. Den var egentligen alldeles för stor för att få plats i den drygt tre meter höga tipin, då dess mått var ofantliga.
- Huru… ! stammade han.
- Oviktigt. Men låt mig, en dödens man, en enda sista gång, få spela på några toner på henne!
Den fege uslingen, oanades vår hjältes sluga idé, nickade med huvudet åt orgeln. Vår hjälte satte sig ner på pallen och lät händerna majestätiskt dansa över tangenterna. Ut strömmade en härlig melodi, som fick dem båda att tänka på gamla tider med Hampshire-cigarrer och ukuleles. Dom båda två tycktes för en sekund ha blivit så uppsluppna och lugna, att en utomstående som inte sett vad som tidigare hade hänt, kunnat tro att dom var gamla barndomsvänner som tänkte på hur trevligt man egentligen kan ha det.

Plötsligt störtade dr. Paddy till marken med ett avgrundsskrik, jämrandes:
- Mitt känsliga musiköra! Nåd! Sluta! Min hjärna smälter!! Arghh!!! med händerna
krampartat slingrade om huvudet. Vår hjälte hade nämligen mitt i det milda adagiot, i den känslosamma andra satsen, kallblodigt kastat sig ut i en virvel av kaotiskt skiftade mellan ett flertal demoniska tonarter.
Dr. Paddy låg nu på golvet och vred sig i dödsryckningarna, gutturalt rosslande:
- G dim7! Fiss dur! Ess dur! Ciss moll sju! Dystra öde! Puh!
Dr. Paddy bistra ord ebbade snart ut och hans hårda handgrep om konvolutet släppte taget. Han viskade:
- Jag fick ej hämnas! Men jag fick dö! och sträckte sedan ut ena benet – och dog.
Han hade aldrig varit så gul tidigare.
Pendylen slog fyra. De stora armljusstakarna kastade ett rödaktigt skimmer över det stora rummet.

I samma ögonblick störtade drontdödaren, irländaren och ”Feta piggsvinet” in, fortfarande tuggandes på teets sista kakor åtföljda av några bedragare och fyra av Zambezis försvarare.
- Vad har hänt? Vi hörde något fasanfullt! stammade irländaren.
C. W. Thomson reste sig och pekade med en triumferande åtbörd ner på skurken.
- Ha! Konvolutet är åter i goda händer! utropade han och berättade vad som hade hänt.
Drontdödaren blev askgrå i ansiktet och utbytte en vältalig blick med ”Feta piggsvinet”.
- Vasa? sporde halvguden som visste att deras blekhet betydde något speciellt.
- Det är något ni måste veta, Sir. Dr. Paddy må kanske vara listig och konstnärlig, men musikalisk är han inte! Han kan omöjligen påverkats av ert avsiktligt * falska orgelspelade.
C. W. Thomson vände sig om och såg att hans rival hade försvunnet tillsammans med det ödesdigra konvolutet.
Han fällde många bittra tårar.
- Ugh, u-g-h! Vårt öde är beseglat!

--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Så, nu undrar ni kanske varför skojaren påverkades av den fasansfulla musiken fastän han var omusikalisk? Hur Hammondorgeln kunde få plats därinne? Varför C. W. Thomson rökte vattenpipa? Och viktigast av allt – vad hemligheten bakom konvolutet var?

Det vet ingen. Och ingen har någonsin fått veta det. Än.

Skriven av: rasmus