Avskedet

Det var något speciellt med vårat förhållande.. Vi visste båda att det skulle ta slut snart, precis som förra gången. Flickan min, som snart kanske skulle bli någon annans, Anna, bor flera timmar ifrån mig och ett långdistansförhållande var inte vad någon av oss ville ha egentligen.

När jag pratade med henne denna dag på telefonen, så skrattade vi och skojade med varandra som vanligt så som nykära brukar göra. Men på hennes röst och på hennes sätt att prata så märkte jag att det var något som inte stämde..
Min mamma har alltid sagt att jag har en speciell gåva när det gällde såna saker, en gåva som jag delade med samma mor.

Kanske hade vi också en annan gåva gemensam, men det har jag faktiskt aldrig frågat, även om jag någon gång när det hänt något, har haft det på tungan så att säga, men i sista sekund har jag sugit in det i mig och dolt det under ytan så som jag brukar göra när det är något som tynger mig..

Min andra lite unika gåva kan tyckas lite märklig, lite långsökt för utomstående, men i själva verket helt underbar om du skulle fråga mig. När jag träffar nytt folk för första gången brukar jag kunna bestämma vad jag tycker om människan utan att ha utväxlat ett enda ord med denne, utan att ha fått personen i fråga, att skratta, att le, att gråta, att dö av längtan. Det är min gåva, och den kan ingen ta ifrån mig. Oftast stämmer det som jag tycker första gången också.

Antagligen var det också denna gåva som fick mig att tycka om Anna så mycket. När våra ögon möttes för första gången och hon gav mig det där speciella leendet.. Redan då visste jag, att hon för alltid skulle ha en plats i mitt hjärta..
När jag gick in där på caféet där jag skulle möta Anna och hennes älskade kompis, Tina, så såg jag dom inte först.

Jag kom in i ett litet trångt rum som mer påminde om någon liten anstalt utanför staden. Ovanför ett av borden rakt vid ingången hängde det en skylt ”rökfritt”, även om det inte kändes så. Efter att ha gått med små försiktiga steg mellan var och vartannat bord som inte verkade stå efter något mönster, så kom jag äntligen fram till det andra rummet, och det stod återigen en skylt ovanför ett av borden ”Rökning Tillåten”, skylten såg lite hemmagjord ut, en sån skylt man ger bort till mormor, med annan text då kanske.

Efter att ha svept runt med blicken i rummet där det verkligen stack i näsan av lukten, så såg jag dom inte heller här först. Den tunga röken påminde mer som om det var en pokerturnering pågående, än ett café. Rummet var dock förvånansvärt fläktigt trots allt folk och röken dom bidrog med. Äntligen så såg jag dem i min ögonvrå sitta i ena hörnet, Tina och Anna, sittandes mittemot varandra.

Anna tittade upp och våra blickar möttes, hon tittade sådär på mig sådär som bara hon kan göra, men hennes leende, det var något konstigt med det, det var så där, lite tillgjort, även om hon verkligen var glad att se mig.

Jag satte mig lite försiktigt ner bredvid Anna, som om jag var rädd för att någonting under mig skulle gå sönder. Gav Anna en lätt puss på pannan, det brukar få henne att le på det sättet som bara hon kan, det får mig att må bra.

När jag långsamt lutade mig bakåt för att sätta mig tillrätta mötte jag hennes blick, och log mot henne. Tittade sedan försiktigt bort på Tina, hon fick ur sig ett lätt ”Hej”. Av hennes blick att döma var det något som inte stämde, hennes ögon såg sådär trötta ut, som ögon brukar göra när man inte mår så bra.

Jag berättade en kort men rolig historia för flickorna som fick dom båda att skratta och genast kändes allt lite bättre. När skratten tystnat blev det sådär pinsamt tyst, och vi satt där alla 3, jag, Tina och Anna. Alla satt där och sökte efter något att säga men det förblev tyst.. Ända tills Tina tog ett djupt andetag som när man tänker berätta något. Blicken blev något allvarligare och hon började sin berättelse...
Efter att hon hade förklarat vad som hänt henne, så berättade hon att hon ville åka hem. Jag blev som till sten, visste inte vad jag skulle göra. Det var då, jag förstod att jag och Anna inte kunde träffas mer heller, och ingen vet om det blir en nästa gång blir heller. När jag satt där ibland allt rök inne på caféet, tänkte jag omedvetet om allt som hänt, om allt som jag skulle sakna när hon åkte. Precis som förra gången.. Även om den tiden var kortade än den här, trodde jag även nu att jag inte skulle sakna henne, inte tycka om henne så mycket.

Den där förra gången.. Den där korta helgen, ställde jag in mig på att vi bara kunde träffas två till tre dagar och då hinner man knappt bli kär, hinner knappt andas den korta tiden.
Samma sak trodde jag skulle hända nu. Att jag inte skulle längta så mycket efter henne, att jag inte skulle sakna hennes leende, inte sakna hennes sätt att vara, inte sakna hennes ömma kinder, hennes ständigt frusna händer, trodde inte jag skulle sakna.. henne..så mycket..

Det var inte alls lång tid kvar innan de skulle åka.. Bara en timma eller så, ingen visste så noga. Jag tänkte mest på att; Det finns dagar då jag undrar om det är rätt, rätt att det ska bli så här, vad jag har gjort som förtjänar detta öde, flickan bredvid mig, ska åka bort och jag vet inte när jag får se henne igen. Om jag får se henne igen.

Efter att jag suttit och stirrat ett tag ut i det tomma, på ett sätt som bara jag kan göra, ruskade Anna lite på mig, log sådär underbart, och skrattade lite och sa att det var dags att gå, dags att ta farväl av flickan jag inte trodde jag skulle sakna så mycket.

När vi gick där på rad, flickorna med sina väskor på hjul släpandes efter sig.. Det lät ungefär som om vi var på Liseberg, och man åker upp för en Bergochdalbana, precis innan det stora stupet, och farten släpper loss.. Återigen kom jag på mig själv med att dagdrömma mig bort, bort från denna tid som var nu. Efter att ha snubblat till lite på en gatsten, så kom jag snabbt underfund med vart jag var någonstans, och vart jag var på väg.

När vi kom bort till det sista stoppet på Centralstation, när vi stannat och hämtat ut bagaget, då kändes det som om, det var nu, som om det var nu jag inte skulle få se henne något mer, bara minnen som pulserade i mitt huvud, om och om igen.
Vi slog oss ner utomhus eftersom de skulle ta en fjärrbuss, en något billigare variant än tåg, också lite långsammare, men fortfarande bekvämt. Vi hittade en kall träbänk den här ovanligt kalla och blåsiga dan, och genast kom jag på att jag slapp träna i detta väder eftersom det var min lediga dag, jag log lite för mig själv, tacksam för att jag inte tränade.

Jag slog mig ner bredvid Anna, så jag kunde få hålla om henne, få känna henne, bara få krama om henne en sista gång.

När jag satt där med henne, kändes det som om jag lätt skulle klara att hon åkte iväg från mig, hem till sig, till sina vänner, där hon kände sig hemma, även om hon inte var främmande i mitt hem, i min stad.

Det kändes som om tiden gick mycket snabbare än vad den borde ha gjort, vi satt mest tysta och bara utbytte blickar. Ibland lutade jag huvudet bakåt, tittade upp mot horisonten som inte alls syntes så bra i det blåsiga vädret, och dagdrömde igen.. En snabb blick på Anna, och jag var tillbaka i verkligheten.

Medans vi satt där på bänken och väntade på att bussen skulle komma, passerade det ett antal andra bussar, och varje gång sneglade jag upp på bussens front, och kollade om det var rätt buss, varje gång jag såg att det stod ”Norrköping” eller något liknande, andades jag ut, och visste att jag skulle få någon minut till med henne.
När bussen slutligen kom, då ställde jag och Anna oss upp, och det vore som om hela världen runtom försvann, som om allt snurrade kring oss. Jag gick in i min egna lilla drömvärld, men Anna var med nu, båda togs av en plötslig tystnad, och varken jag eller hon verkade veta vad vi skulle säga, det slutade som det så många andra gånger gjort. Jag pussade henne lätt på munnen, sa adjö, ville vara kort, visse inte vad jag skulle säga så det blev långt.

Kramade sen lätt om Tina, jag fick ett leende av henne också, även om jag visste vad som hade hänt..
Jag tog en sista titt på Anna, när hon gick där bortåt och in i bussen. Jag satte mig och väntade på bänken där vi alldeles nyss hade delat våra sista minutrar tillsammans, såg bussen långsamt köra iväg, och fick en skymt av flickan som åkte ut ur mitt liv, för den här gången..
Plötsligt kände jag något jag inte trodde jag skulle känna så snabbt, eller ens känna alls, fick en liten klump i halsen, en liten del av hjärtat revs loss, som Anna tog med sig, och jag visste genast att en del av mitt hjärta, alltid kom att tillhöra henne, vad som än hände.

Efter att ha rest mig upp och börjat gå därifrån, visste jag inte vart jag skulle ta vägen riktigt, jag åkte hem med den gamla vanliga spårvagnen, den alltid lika sena spårvagnen, hörde folk som stod och svor över vagnarnas förseningar, jag skrattade lätt inom mig, men tänkte mest på Anna, min Anna.
När vagnen äntligen kom gick jag på, på den bakre vagnen, spanade i den nedklottrade vagnen efter någon jag kände. När jag inte hittade någon så såg jag några tomma säten där bak, där jag så ofta suttit och drömt mig bort, men det var något annorlunda den här gången, jag tänkte på henne..

Inte förrän jag insåg att det var för sent, hade jag missat min hållplats, slog mig lätt på pannan för vad jag gjort, och fick gå hem, något som inte gjorde så mycket denna dag, dagen då hon seglade ut ur livet för andra gången.
Anna var min dröm och jag fick uppleva den. Sen drog någon upp mina rullgardiner och jag vaknade. Flickan som jag gillade så, var inte längre vid min sida, jag låg inte i hennes armar, och kommer aldrig att göra det mer. Min flicka sover någon annanstans.
Jag lovade henne innan hon for, att hon alltid skulle ha en liten plats i mitt hjärta, men den platsen, blev större än vad jag någonsin trott, större än jag någonsin kunde förställa mig, och nu sitter jag här, i min ensamhet, och tänker på tiden som var, då det bara var jag och hon..

Skriven av: Patrick