Avy

Avy

- NEJ, AVY! AAAVYYY! SPRING INTE DITÅT. DOM HITTAR DIG DÄR! SPRING HEM! FORT, SPRING! JAG UPPEHÅLLER DOM SÅ LÄNGE JAG KAN, SÅ SPRING OCH SE DIG INTE OM! BARA SPRING!

Jag och Avy hade varit ihop i ett år då, så därför så ville jag överraska henne med något speciellt. Men det skulle visa sig vara ett fruktansvärt misstag.
Jag inledde samtalet genom att fråga:

- Vad vill du göra idag?
- Jag tycker det skulle vara mysigt att bara stanna hemma.
- Jag hade väl tänkt mig något annat, något lite mera speciellt.
- Vad Adrian? Snälla, säg vad det är. Du gör mig så nyfiken.
- Vad säger du om middag, bio och en promenad på stranden i månskenet?
- Åh, Adrian. Det låter underbart.

Så den kvällen gick jag och hämtade henne klockan åtta. Hon var klädd i en utsökt grön klänning med smala axelband, så den vackra draken på hennes skulderblad syntes. Det gyllenbruna håret var uppsatt med spännen som liknade blommor. En ensam hårlock hade slingrat sig loss och hängde löst. Men hennes ansikte var som vanligt det vackraste av allt. Bara lite smink så att hennes vackra gröna ögon framhävdes. Hon såg ut som en ängel från skyn. Hennes vita hud såg så slät ut att man nästan kunde tro att hon var en ömtålig porslinsdocka. Hennes bländande skönhet fick mig att skämmas över mitt eget utseende. Smal som ett skelett som jag är. Alla kläder hänger löst på mig. Så den blå kostymen jag hade på mig såg ut att sitta väldigt illa. Men det värsta av allt är ändå, att på grund av min rangliga kropps byggnad så ser det ut som om jag ska falla ihop i en hög av skin och ben när som helst. Dom flesta som träffat mig säger att jag har ett vänligt ansikte som alltid ler. Mitt svarta hår går aldrig att få i någon frisyr. Så därför även denna speciella dag så stod det åt alla möjliga håll. Vissa säger att det ser ut som om jag stoppat fingrarna i ett vägguttag, men så kan det vara ibland. Det enda som jag tycker duger på mig är mina gröna ögon.
När jag efter en lång stund stått och beundrat henne, så gick vi tillsammans gatan fram mot restaurangen. Kvällen var molnfri, och doftade av rosor, syrener, nyslaget gräs, utslagna löv och mycket annat jag inte riktigt kunde placera. Sommaren var i full blom, och det kändes både på lukten och på känslan av frihet. Jag var lycklig med Avy vid min sida.
När vi var nästan var framme möttes jag av en otrevlig syn som fick mig att stelna till som paralyserad. Där, bara några meter ifrån oss, stod mina plågoandar. Det har dom varit sedan jag var sju år. Dom hette, och heter fortfarande, Jeremie Lein, Colin Gardener och Garry Sojer.
Med flackande blick hade jag sökt en flyktväg, och funnit en. Om vi bara kunde ta oss in i gränden runt hörnet hade vi en chans. Då kunde vi ta oss runt dom utan att dom ens skulle kunna ana att vi varit där. Men det var för sent. Jeremie hade höjt sitt huvud och fått syn på oss, så det var kört. Med ett hånfullt flin började an tala till oss.

- Tjena Johns. Vem är bruden du har med dig?
- Det har du inte med att göra Lein.
- Har ni hört grabbar? Det har jag inte med att göra. Ha ha ha ha ha!
- Lämna henne utanför det här!
- Lämna na utanför, lämna na utanför! Ekade Garry hånande.
- Oooooooooooh, vad rädd jag blir! Garry, Colin ta dom!
- Spring hem till dig Avy, och lås dörren. Låt ingen komma in. NEJ, AVY! AAAVYYY! SPRING INTE DITÅT. DO M HITTAR DIG DÄR! SPRING HEM! FORT, SPRING! JAG UPPEHÅLLER DOM SÅ LÄNGE JAG KAN, SÅ SPRING OCH SE DIG INTE OM! BARA SPRING! Kom då Jeremie. Visa vad du går för.
- Så du är uppkäftig va? Det ska du bittert få ångra. Döda den där fjanten!

Alla tre gav sig på mig, och det var inte mycket jag kunde göra. Jag slogs och sparkades för mitt liv. Men dom dog tag i mitt rufsiga hår och slog mitt huvud i asfalten så jag svimmade. Det var Avys röst som väckte mig. Med stor möda vinklade jag huvudet åt vänster där jag låg på rygg på asfalten. Då såg jag henne. Garry höll hennes vänstra arm och Colin hennes högra. Hela kroppen kändes med ens iskall. Det kändes som jag föreställer mig att det känns när allt blod lämnar kroppen. På något sätt jag inte förstod hur, och inte förstår nu heller, lyckades jag ändå kravla mig upp på alla fyra. Långt borta hörde jag Avy skrika mitt namn i förtvivlan och fasa. Det var så blodisande att jag också skrek. Det enda jag skrek var en mening som bestod av två ord. Den meningen skrek jag en gång, och den löd: ”NEJ, AVY!” Jag höjde mitt huvud precis lagom för att få se Jeremie hugga in en kniv i Avys bröst. Sakta sjönk hon ihop mellan Garry och Colin.
Förblindad av smärta och raseri tog jag mig snabbt upp på fötterna, sedan med ett vrål störtade jag emot dom. I min blindhet kunde jag varken känna fruktan eller smärta, bara hat. Slag och sparkar virvlade om vartannat.
Efter bara några minuter, fast det kändes som timmar, sansade jag mig och så på mitt verk. Alla tre låg där medvetslösa. Ytterst försiktigt tog jag upp Avys kropp i mina armar, och gick rakryggad mot sjukhuset. Väl där ställde jag mig mitt i korridoren. En liten fet rödhårig sjuksköterska kom fram till mig och sa med pipig röst:

- Åh, herre gud! Vad har hänt mister?
- Dom högg henne. Dom högg henne med en kniv i bröstet och jag kunde ingenting gör… ingenting göra… ingenting……
- KEVIN, KOM HIT MED EN BÅR! Ta det lugnt nu. Jag tar över nu mister.
- Får jag följa med henne?
- Nej tyvärr. En annan läkare tar hand om dig. Kanske får du träffa henne senare. Kanske inte.

Efter det att jag blivit omplåstrad satte jag mig och väntade utanför akut rummet där hon låg. Ibland reste jag mig och tittade in genom fönstret till rummet. Men oftast så satt jag bara där utanför och väntade. I fyra timmar satt jag där och väntade innan några läkare kom ut och sa att jag fick komma in. Med tungt släpande, frånvarande steg gick jag väldigt långsamt in i rummet och fram till sängen där hon låg. Där på sängen låg hon lika vacker som alltid. Hennes strålande skönhet bländade mig så jag började gråta. När hon såg det sa hon:

- Adrian… varför gråter du?
- Se vad dom gjort med dig….. jag ….. jag…..
- Schhhhhhh. Säg inget mer. Polisen kommer att ta hand om dom, och du kunde ju aldrig veta att dom skulle vara där.
- Men ”Snörvel” ingen mer än vi vet om det. ”Sniff”.
- Ring dom. Ring polisen nu….. snälla.
- Visst allt för dig.

Jag ringde till polisen. Dom kom med kort varsel. Vi berättade allt som hänt för dom, sedan gav dom sig i väg för att få tag på Jeremie och hans gäng. När dom sedan åkt sa Avy:

- Adrian….. du vet att jag älskar dig men….. jag tror inte…….
- Avy? Avy?! AVY NEEEEEJ!! Nej….. nej…..nej….

Hennes begravning var vacker. Alla släktingar och vänner kom. Alla beklagade sorgen till hennes föräldrar och mig. Avys föräldrar kom fram till mig efter begravningen och sa att det inte var mitt fel. Att jag inte skulle klandra mig själv för det som hänt. Jag hade ju alltid älskat henne så, och jag kunde ju aldrig veta att det här skulle hända. Jag förmodar att dom har rätt. Men jag önskar ändå att vi stannat hemma som hon sagt. För då hade hon fortfarande levat här hos mig.

Men på sätt och vis lever hon fortfarande, i djupet av mitt hjärta. Och varje kväll när månens sken lyser klart kan jag se henne där i ljuset. Leende som alltid. Men när solen går upp är hon borta. Så jag väntar, väntar på att månen än en gång ska gå upp, och jag får se henne stå där och le mot mig.

Författare:

Publicerat

Dela: