Awakening

Awakening

Långt in på natten så gick tiden fortfarande, som att det aldrig skulle ta slut, hur stor viljan än var! Vad hade människor för anledning till detta beroende? Som om halva världen ville åt ens själ bara för deras egna vinnings skull.

Jag hörde med jämna mellanrum hur mobilens plingande susade genom rummets kalla atmosfär, liggande i min säng så föreställde jag mig i min djupaste fantasi att det var Jonas. En av alla, ganska efterhängsen kille som gick i samma klass som jag, alltid redo att säga godnatt när mörkret föll på. Med alla de blickar jag givit honom, borde inte han ha förstått varför mitt ansikte alltid stirrat ner mot marken så fort hans närvaro hemsökte mig? Det krävdes över huvudtaget bara ett fotsteg från min sida innan en hel hjord av människor drogs som iglar mot min skugga. Vad tjänade det ens till att streta emot, mina ord var inte speciellt långa, aldrig speciellt intressanta, i alla fall inte enligt mig själv. Men ändå verkade alla se dom som ett slags heroin.

Martin, en årskull högre uppsatt än mig, som jämt hade kommentarerna uppe. Ville jämt ha mina ögon fästa på hans motbjudande ansikte, när han sedan fått sin vilja igenom så kom alltid samma öppnings fras, ”Så vad händer i helgen då Mikaela?”. Jag var ju inte en party steroid precis, helger var inte min tid under veckan. Alla hade kul, alltid med alla dom idealiska typerna av ”ungdomsgodis”, Alkohol, cigaretter och vem vet vad det mer kunde bli? Men inte jag. Ändå så var det som att dom alla väntade på mig, som att jag stod på tur för deras ”Kultur”.
Åh vad jag hatade detta grupptrycket! det var ju som att jag var tvungen trots att jag inte ville! Bättre blev det ju inte heller av att sexualkunskapen kommit upp under biologilektionerna. Det var som att det hela tiden skapades en uppfattning om att jag inte skulle få vara den jag var. Varför kunde inte allt vara som förr. Det gav mig dåliga vibbar att en så dryg attityd också skapats under de senaste åren, en del människor gick nu utanför skolans gränsande ”trygghet” där en del var ensamma bara för deras yttre avspegling.

Jag ville bara lämna allt bakom mig, men mina föräldrar hade det bra. Båda var som invirade i en romantisk kärlek, utan gränser när andan föll på. Jag kunde hitta dem i en rent erotisk explosion när tiden slog fel, och det tog ärligt talat kol på mig, det fanns inte längre någon som jag kunde prata med, inte längre någon som förstod mig! Så vad fan hade jag för val. Veckorna gick trots allt som på räls. Självförtroendet inom mig blev allt sämre i takt med min bittra röst. I ett tappert försök så peppade jag mig själv den där dagen. Genom bottenlösa ord om att livet kommer, det är bara sånt här som skapar människan. Med svårigheter kommer även lyckostunder. Det är som ett dragspel, när luften väl sugs in, då är tiden svår, man andas in en våg av lycka som skall hålla för evigt! Så när väl vågen kommer ut. Då är livets goda musik skapad. Men vart tog hoppet vägen, vart var luften? Hade jag den bredvid mig utan att se?

Min första dag efter lovet hade nu tagit sin början och lektionerna för dagen var slut, jag hade då stått med blicken mot mitt all färgade skåp, undrande efter en nyckel till min livskraft. Plötsligt fick jag syn på en i synnerhet mörk karaktär som jag inte låtit komma för nära, han dök precis upp i ljusgläntan mellan dörränden vid korridorens slut. Jag hade bara sett han en gång förr så i mina tankar så måste han ha varit ny, men ändå bekant. Hans vita leende speglades mot mitt håll samtidigt som hans ögon låg spärrade mot väggen, det pirrade på nåt sätt till inom mig den där stunden, som om han var den första av människor som inte låtit göra mig frustrerad i ett tappert försök om att vara närgången. Mina ögon föll för honom med blicken när han sedan lite hastigt vände sig mot mig, hans ansikte tog mig som en blixt när jag fort såg hans blick försvinna in bakom ögonlocken.

Vem var han? Vad var det som var så bekant?

Av sämsta tänkbara tillfälle så uppstod Jonas mitt framför ögonen på mig. Vad min blick nyss hade fått skådat, hade nu enkelt tagits ifrån mig. Leendet från Jonas störde mitt i synnerhet då goda humör och jag förföll genom hans orelevanta pladder nu in i ett känslolöst ansikte, tittandes snett ner på dörrkarmen ett par meter bort, Så fångade mina ögon mer intresse i dött trä än hans mesiga röst. Mina ögonlock gled sakta ihop samtidigt som jag nästan kände smärtan av uttråkning. En förundrande fråga ställdes, han sänkte sin haka och ögonbrynen vreds om. Han verkade lite skärrad. Kanske hade han tillslut märkt mitt ointresse? Han gungade lite ivrigt med ena armen mot det nedkladdade skåpet och ställde mig än en gång sin innehålls lösa fråga. Jag försökte tänja på mitt intresse. Han hade inte mer än hunnit börja prata igen innan jag vred ur mig ett.
”Ja just de ja, hehe, nu måste jag nog dra...”

Oberoende av reaktionen han skulle ge mig så slängde jag ut mina böcker ner mot väskans största fack och gick därifrån. Jag blev alltid frustrerad av alla meningslösa människor som störde mitt liv med sina ändlösa viljor, men denna gången var det värre. Jag gav ifrån mig ett frustande. I glömskan om den nye kille som mött mig så gick jag med en ända ide i bakhuvudet. Men lika fort som min frustration dök upp så försvann den genom syret som genomträngde mina lungor på vägen ut. Av de ”fiender” jag hade så stod i alla fall den friska brisen på min sida. Mina steg avtog och jag försökte fundera på något som skulle få upp mina lågt liggande läppar. Men stunderna av lycka var få likt stegen som var kvar till den närliggande busskuren. En plats stod ledig, men inte utan anledning. Fukt hade nåt de torra brädorna, så jag stannade upp, men vad spelade det för roll? Efter en stund så satte jag mig lugnt ner med en liten motvilja sittandes i bakhuvudet, känslan av fukten som trängde igenom gav mig en rysande känsla genom hela kroppen med gåshud som konsekvens av vätan.

Jag kände mig skör, nästan fullt sårbar. Som om inget längre spelade någon roll! I min tystnat så bröt ett par röster lugnet. Plötsligt såg jag Johanna bland dem. En av de få som alltid haft mer respekten för mig. Hon var en sådan person med samma yta som jag. Inte speciellt blyg, men ändå verkade hon oberoende av de flesta andra människorna. Där gick hon med sin blårandiga kofta, sakta spatserades med korta steg upp mot samma håll som jag. I en plötslig blick så skymtade hon mig, jag vände mig några centimeter, av ren reflex men sedan tillbaks och gav ut ett falsk leende åt hennes håll. Medveten om att hon ökade takten tills jag kunde se hennes närvaro bryta intill min så satt jag fortfarande helt stilla.

”Hejsan” var de orden som av ren händelse bröt tystnaden. Hon stirrade lätt framåt med förundran. ”Så hur är läget?” var det ända som jag kunde få ur mig. Hon blickade mot mitt håll. ”Jo det är hur bra som helst Faktiskt!” Med ett glatt leende så verkade vi på den punkten inte ha samma känslor inombords, på hur jag märkte av hennes ansiktsuttryck så fanns det en vilja om följd frågor. Som om hon gladeligen vill dränka mig i hennes egna miserabla lycka.

”Så hur är det själv då?” Att ens våga berätta hur jag kände hade inte varit nödvändigt, visst var hon en person, inte lik någon annan men hennes glada humör skulle bara sänka mig ännu en gång. Människor har alltid trott att det ligger sådan enkelhet i att säga hur vidare man ska ta sig an ett problem. Som att, bara de slänger ur sig en positiv motivation så kommer allt att bli bra hädan efter. Tystnaden pågick tills jag kom på mig själv med att jag fortfarande inte besvarat hennes fråga. Blicken hon gav mig brände min profil när jag lite enkelt gav ifrån mig ett ”Jo visst det går...”.
Det var nästan som att jag hade fått tendensen till att stamma då jag inte kunde få fram ordet.
Jag ville inte ljuga!

Hennes blick blev allt djupare för varje sekund, men ändå bara förvånansvärt kärleksfull. Som att hon plötsligt glömt hennes egna lycka och nu ville bringa min till liv. Av stämningen jag skapat så började jag känna mig mer och mer patetisk. Sen så plötsligt dök resan hem upp mitt framför mig. Av ren idioti så reste jag mig, fann mig i att gå mot den så snart gående bussen. En kraftberusad röst nådde mig med storm. Så plötsligt kände jag en hand klämma åt runt min handled.
Johanna verkade verkligen benägen om mitt välbefinnande i denna stund.
”Släpp mig!” sa jag medan jag harklade till, för ett stadigare tonläge.
Av hela situationen så stod jag som blixtstilla.

Men blodet flöt fortfarande i mina ådror. Hon gav mig plötsligt en förstörd blick samtidigt som tre av de fem fingrarna släppte taget. Jag drog hastigt till mig handleden så att en rispa blev följden av de två fortfarande så fast satta fingrarna. Med armen intill bröstet så sänkte jag blicken och gick på bussen. Av det jag såg i ögonvrån så stod hon, Som försjunken i nya tankar, tittandes mot min gestalt som gick genom den trånga korridoren av stolar.

Var det detta jag ville? Att enkelt sänka andra människor, Få dom att drivas in i ett oförstående där de hela tiden var tvungna att leta efter mina problem för att förstå mig, vad var det ens med mig denna dagen? Detta var inte likt mig!

Hade min respekt och värdighet helt försvunnit från jordens yta?
Frågor uppstod fortare än jag hann passera vägsträck kring den obefolkade vägen. Jag såg inte längre något intresse för livet, allt skulle snart vara över bara jag gav upp. Det var bara det att delen med att ge upp skrämde mig.

Jag hade verkligen tappat mig själv. Denna gången betydde det inte heller detsamma som förr. Min motivation till ett snabbt slut försvann inte. Den låg hela tiden där intill mig, som en svart tavla redo att sänka allt som jag någonsin byggt upp.

Väl vid vägens slut så stod vårt hus som en inristad bild av minnen. Av det lilla hoppet jag tog från bussens höga stå platå så kände jag hur det ena knäet vek sig. Men utan större motgång så reste jag mig för att blicka framåt igen. Gående mot huset så upptäckte jag hela tiden nya mönster i den växande naturen. Träden som stod symmetriskt sida vid sida höll ett avstånd som om alla bevittnade min korta gång. Jag var som ett dammkorn i denna världen. Gående i mina egna försjunkna tankar. Redo att leva bara lyckan utbröt.

Väl vid den smala ingången så lät jag blicken falla ut innan jag stängt dörren. Det verkade som vi hade nya grannar. Inte något konstigt men i dessa trakterna? De måste ju nästan vara desperata för ett tillfälligt boende. Min blick vändes nu in mot huset igen, lamporna var släckta. Hade inte mamma kommit hem än. Jag trippade fram till telefonen. Knappade in det mobilnummer jag så lätt lärt in som liten. Mammas mobil var på ovan våningen! Hade hon glömt den? Det var inte likt henne.

Med lite nyfikenhet så gick jag upp. Men nyfikenheten förvandlades snabbt till något annat med synen jag möttes av, liggande i en nästan pervers ställning så var både mamma och pappa i varandras famnar. Av alla anledningar jag någonsin haft att springa hemifrån, så var det här den tydligaste. Rusande genom dörren så gick jag ut mot fältet med ilska och gråt i halsen. Det ända dom fokuserade på var varandra! De brydde sig inte om att agera föräldrar för mig! Sex, sex, sex var allt som gick genom deras huvuden. Med en tår i ögat så föll jag hastigt på en undergående rot. Min kind slog i en rundad sten och ett märke hade bildats på min vänstra sida. Fallet hade gjort mig svag, jag var nästan som förstörd av alla händelser. Allt som drabbade mig. Kunde inte det bara släppa. Hade inte jag min rätt i världen? Varför hade mina känslor så många brutna grenar? Jag var som ett hus redo att förfalla. Men med insikt om jag måste röra på mig så tog jag mig på knapp tid upp utan större uppoffring.
Dammet liggande på fältets yttre följde med i min uppgång. Jag skakade av mig det värsta, gående ut mot järnvägen i den lugnaste av fart. Jag hade bestämt mig!
Reunion

Tystnad präglade mitt yttre men mitt inre skrek av smärta. Var det verkligen alla dessa små delarna i mitt liv som skapade mitt illamående? Tänk så var det något fel på mig som individ? Tänk så borde jag ta hjälp av någon istället för att utsätta mig själv för denna galenskapen. Men vem skulle hjälpa mig? Johanna var en underbar person, men hon skulle säkert tröttna, och om inte henne så vem hade jag då att vända mig till? Alla andra människor var som perspektivs lösa insekter, framkomna bara för mångfaldens skull!

Ingen verkade förstå vem jag var, vem jag ville vara eller vad jag behövde. Jag såg inget längre. Det var som att ett mörker föll för ögonen och plötsligt så uteslöt jag alla tankarna som någonsin drabbat mig. I min fortfarande så lugna takt så såg jag hur ett tåg ett par kilometer bort besökte rälsens bana. Hastigheten fick mina händer att kallna. Min kropp isade till, som att den på mindre av en millisekund hade bestämt sig för att ta ett eget initiativ. Trots skräcken som förvarnade mig så bröt jag fästena till låset. Mina ben fortsatte sin vacklande gång. Men desto närmare mitt slut jag kom. Desto mer började blodet sjunka ur dom, i viljan om att göra allt för överlevnad. Jag förstod plötsligt farans intåg när jag ställt mig på rälsens mitt. Horisonten var upplyst av solstrålar. Ett sjunkande ljus nådde mina läppar i stunden då jag slöt ögonen än en gång. Tittandes upp mot himlen så hörde jag miljoner röster gå igenom mitt huvud. De var alla där för att varna mig.
I hopp om min överlevnad. Men jag hade bestämt mig!

En skugga tog sig fram genom den järnförstärkta banan i säkert en hastighet där hundra meter kördes förbi på mindre än 1 sekund. Plötsligt av all den skräck som drog sig över mig så släpptes ett par tårar ner för min kind. Men skuggan uppstod plötsligt i två skepnader då jag hörde ett vrål från sidan om. Ett par muskellösa armar drog värmen över mig och jag försköts iväg från döden.

Jag fann mig själv liggande med en stadig kropp av beskydd ovanpå. Dånet från döden skar i mitt sinne, värmen från skuggan som beskyddat mig väckte minnen till liv då jag av rena tårar öppnade ögonen. En våg av känslor sköljde mitt sinne och jag tryckte trots ovetskapen om vem gestalten var huvudet mot hans axel. Värmen från hans kropp var inte lik någon annan. Tryggheten jag plötsligt kände fick mig att fördöma det jag gjort. Ur rena tårar så tryckte jag mig så hårt mot honom som det bara gick. Hans stenhårda tag om min kalla kropp fick mig att plötsligt andas ut. Det var första gången som ett andetag varit så lätt att släppa in.

Där låg vi längre än en livstid. Ord genomträngde hans stämband av stål. Av rent kärleksfulla och livs levande toner så satte han en hård tanke ut i ord. ”Är du inte riktigt klok eller!?”. Jag hade fortfarande inte lyckats ta emot syret genom mina lungor så mitt ord till svars blev utan större ljud när jag lite enkelt försökte svara mot hans hårt blodfyllda axel.
”Men jag... Jag menade inte att?...”

”Menade inte vad!?” frågade han hastigt. ”Du kunde ha dött! Var det det du menade, eller du råkade bara vara där vid fel tillfälle!?” Jag förstod inte riktigt hur jag skulle tackla situationen så jag lät bli att säga mer än jag borde. Ljudlöshet följde skuggan av tåget som tog sig iväg mot den mörknande västra delen. Jag kunde känna hans rädsla för att förlora mig i den nya omfamningen han gav mig, och ärligt talat förstod jag den inte. Kände han mig ens? Jag hade inte ens hunnit möta hans ögon. Men så plötsligt lyfte han sig upp ur sin position med armarna tryckt satta runt min kropp.
”Om jag hade förlorat dig hade jag aldrig kunnat förlåta mig själv!”

Det var då jag upptäckte honom, det var han. Insikten om vem killen var slog mig hastigt. Han som jag så snabbt hade mött, han var i mitt liv, han var min ängel, min räddning, mitt allt! //Novell av Kristoffer Andersson

Skriven av: KrIqp3